Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Trivsam tribut sprider sväng och stämning – Hyllning till Monica Zetterlund med GJO och solister på World of Volvo

by

Bilder Johnny Kääpä – Fotoscenen

18/10 2025

World of Volvo i Göteborg

Arrangör: Monica Zetterlund-sällskapet i samarbete med Göteborg Jazz Orchestra/ World of Volvo Sångsolister: Isabella Lundgren & Bo Sundström, kapellmästare: Carl Bagge

Mitt första besök i den runda inglasade utställningsbyggnaden i tre öppna etage gav mersmak. På bottenplan fanns eventhallen vars publikkapacitet på 500 personer nästan nyttjades fullt ut för konserten över två set. En trappa upp låg restaurang med bar och överst fanns själva utställningen, fast volvo-modeller hade placerats lite överallt på lediga ytor. På torsdagar anordnas tydligen livejazz utan extra entré i Bilmuséet och upplevelsecentret nära Liseberg invigt i fjol.

Ett tungt ansvar vilar på ens axlar att berätta vad som försiggick och samtidigt värdera inslag i en uppskattad hyllning. Det är högst besynnerligt att inte GP och andra skrivande kollegor fanns på plats, frestande att kalla det tjänstefel. Göteborg Jazz Orchestra som jag följt nästan sedan starten har etablerat sig som en värdig uppstickare till heltidsanställda Bohuslän Big Band, haft massvis med viktiga teman, härliga samarbeten och enastående gäster. Har troligen hört uppskattningsvis 85 % av deras konserter vilket resulterat i åtskilliga recensioner, dessutom intervjuat och skrivit i krönike-format.

Och Isabella Lundgrens självlysande vokala status har ingen sansad bedömare kunnat bestrida senaste decenniet. Efter att i drygt trettio år ha frontat Bo Kaspers Orkester och genomfört jazziga soloprojekt är Bo Sundström en omtyckt stjärna med otvetydig charm. Carl Bagge, vars gudmor var ingen mindre än Monica Z tack vare pappa Lars betydelse för hennes oerhörda framgångar, har tillhört framkanten inom svensk (jazz)musik i cirka tjugo år som pianist, kompositör, bandledare och arrangör. Hans eminenta trio har sannolikt gjort ett tresiffrigt antal spelningar där de backat upp Isabella Lundgren. 2013 grundade han tillsammans med trumslagaren och arrangören Per Ekdahl namnkunniga Ekdahl/ Bagge Big Band. Till den för mig nya scenen i Göteborg kommer lämpligt nog de båda. Som vanligt numera när GJO lirar ansvarar Tomas Ferngren för kvalitén på ljudet och dess balans. Scenen visar sig vara exceptionellt avlång vilket medför att träblåset sitter i jämnhöjd med trumpetsektionen. Som framgår av bilderna exponeras diverse motiv på skärmarna, inte bara sångare och instrumentalister som kan beskådas.

Jag har tre lp och lika många cd med den ojämförbara Monica Zetterlund, uppslukades två gånger av Monicas vals som musikteater på Göteborgs Stadsteater, såg henne i Göteborgs Konserthus troligen andra halvan av 80-talet, läst Klas Gustafsons omfattande biografi som finns i min ägo, recenserade härom året Rigmor Gustafssons förträffliga tribut tillsammans med Gothenburg Wind Orchestra, sett den engagerande biopic som tog sig alltför stora konstnärliga friheter och solister samt förstås haft stort utbyte av Tom Alandhs intervju. Apropå Ekdahl/ Bagge Big Band och den vars vokala gärning saluteras, recenserades för OJ en tribut på Artipelag en söndag under Sthlm Jazzfestival 2018. Sångsolister den gången var förutom Isabella och Rigmor Sarah Riedel samt Svante Thuresson. Givetvis kompetent utfört men önskvärd emotionell dimension och närhet uteblev ofta.

Kompet äntrar scen först, får ganska omgående sällskap av blåssektionerna. Även om merparten av materialet presenteras och kontext om hyllningsobjektet förmedlas, känns det tryggt att ha fått tillgång till komplett låtlista. Blir uppenbart efter ett par takter från kvinnliga solisten från Värmland att hon inte för denna begivenhet anpassat sin stämma, sin vägvinnande stil. Faller på hennes lott att introducera sin kompanjon som river av ett antal av sina försvenskade standards med början i Kommer du till mig i natt (The Way You Look Tonight – Kern/ Fields) tagen från Fred Astaire-film på 30-talet. I snabb swingbaserad melodi påminner Sundström om en nasalare Svante Thuresson.

Isabella tar över mikrofonen i en skönt svepande ballad efter att ha gett oss Tage Danielssons karaktäristik av legendarens väsen. Ledmotivet Second Time Around förknippas med såväl Sinatra som Lingonriset i ett cocktailglas. Jag råkar vara väldigt svag för skivinspelningen Monica gjorde med Thad Jones Mel Lewis Orchestra varifrån arret hämtats. Hör superba synkoper och ett läckert bett i blåssektionerna. Blir nästan stolt å GJO:s vägnar, i egenskap av skrivande åhörare som varit med om remarkabla resan GJO gjort. Första strålande solister är Samuel Olsson på trumpet och Björn Cedergren på tenor. Den sist nämnde duktige solisten återkommer.

Samuel Olsson – Patrik Jansson – Jonathan Kronevik – Mats Eklund (tillika verksamhetsledare)

Hasse & Tages berömda text på ikoniskt ledmotiv ur filmens värld tolkas av Sundström. Sången Men tiden går från Glaset i örat lyfts fram på ett reflekterande vis av pianotrion, förutom Bagge med sitt stilsäkra anslag och tidigare nämnd batterist hörs talangen Arvid Jullander på kontrabas. Publiken får därpå njuta av en duett som det kungörs avviker från ämnet, en komposition av Tom Waits ämnad för uppsättning av Woyzeck med svensk text av Bo Kaspers sångare. Fäster mig vid ett mysigt vemod i någon slags försiktig rumba eller valstakt. En svensk version av samme man på Once Upon A Summertime av romantikern M. Legrand bibehåller samma anda. Troligen ett svårspelat arr för inte minst trumpetarna utgör den av konsertens höjdpunkter. Omfånget passar Sundströms stämma. Lundgren avrundar första halvlek genom att sjunga ut på sitt kännetecknande vis, i vad som i sitt original har en doft av country och med tiden blev en hit för Monica Z; nämligen Gröna små äpplen. Noterar tjusigt dynamiskt arr. I pausen fanns möjlighet till förfriskningar och inköp i GJO:s merch-stånd där bland annat deras sprillans färska (inte haft sin release) dubbel-vinyl fanns till försäljning.

Andra set inleds utan musik. Istället meddelas värdefulla fakta från Mary Nelson, ordförande i Monica Zetterlund-sällskapet. Hon som själv sjunger jazz och är verksam som producent hoppas lunna värva fler medlemmar. Dessutom överräcker hon pris till Ludvig Broman (f. 2005) som förtjänstfullt vikarierat i GJO på samtliga stämmor i träblåset och nu går på KMH. Med kompet inklusive gitarrist Eric Weissglas framför han ett beställningsverk, visar sig vara Bellmans Fjäriln vingad i Arne Domnérus tappning, adderad med egen improvisation. Råder inget tvivel om att ”årets unga inspiratör” kommer gå en ljus framtid till mötes. Inte utan att man blev tagen av hans prestation.

Medveten om att texten liknar ett summerande referat. Rimligt att ställa sig den smått filosofiska frågan hur nära kommer uttolkarna den oförlikneliga storheten hos Zetterlund? Kanske inte jättenära totalt sett men de får oss att minnas och uppfylld blir man av av delikata arr verkställda av ett utomordentligt tillskott på storbandsscenen. Lundgren uträttar inget halvhjärtat, demonstrerar sin otroliga teknik. Sundström å sin sida kör på med sina smarta översättningar, tenderar att vara en ojämn crooner, fixar knappt att på uppstuds ta Sakta vi gå genom stan på duett med walking bass som extranummer. Där brister han i respekt gentemot publiken. För att vara uppriktig borde man totalt sett kunna kräva en högre grad av koncentration och dito anknytning till temat. Blev emellanåt ofokuserat från den charmige entertainern. Några givna melodier saknas, kanske för att Zetterlunds tolkningar framstår som allt för perfekta. En klassiker de ändå vägar sig på med skapligt resultat, där duetten delikat smälter samman med orkesterns sofistikerade sound, är Hasse & Tages Var blev ni av, ljuva drömmar?

Olle Adolphsons Nu är det gott att leva låter definitivt annorlunda i storbandsformat. Sjungs med strålande intonation och pitch av Lundgren. Klangen hon uppnår på duo med Bagge i Underbart är kort resulterar i magi från de båda, kvällens clou helt enkelt. Mannen med hatten ger oss svenska spänstiga versioner av I Can´t Give You Anything But Love och My Foolish Heart med pregnant feature av basist Arvid Jullander i först nämnda örhänge och ett snyggt stick av kapellmästaren i balladen. Låter elegant om Destination Moon i arr skrivet av Carl Bagge som spelades in 1989 och släpptes härom året.

BILDER: Johnny Kääpä – Fotoscenen

Teaterkritik: Madame Bovary – En enastående föreställning som möttes av dånande applåder

by

Madame Bovary
Av Gustave Flaubert
Dramatisering och regi Oliver Frljić
Scenografi Igor Pauška
Kostym Janja Valjarević
Ljus Jörg Schuchardt
Koreografi Evelin Facchini
Peruk och mask Moa Hedberg, Frida Ottosson
Medverkande Electra Hallman, David Fukamachi Regnfors, Razmus Nyström, Rebecka Hemse, Hamadi Khemiri, Jennifer Amaka Pettersson, Melinda Kinnaman och Joel Valois
Premiär på Dramaten 16 oktober 2025

Madame Bovary på Dramaten är en fascinerande och djupt originell tolkning av ett av världslitteraturens mest kända kvinnoöden. En suverän Electra Hallman fångar perfekt denna egoistiska livsnjutares svekfulla sinne.

Föreställningen på Stora scenen är likt ett konstverk du vill stanna upp och beundra. Varje moment i handlingen är stilfullt koreograferad och kontrastverkan mellan mörker och kallt avslöjande ljus skapar extra nerv.

Länge är scenrummet en black box med skådespelarna i mitt utlämnande åt känslostormar. Men så uppenbaras plötsligt gigantiska förgyllda speglar i en balsal fylld av svartklädda dansare i snirkliga formationer. Speglarna används också senare på spännande vis. I en snillrik sekvens får Emma Bovary dessutom, som på en teater från publikplats, bevittna sitt eget handlingsmönster.

Under hela föreställningen löper en dov olycksbådande grundton som förebådar hur detta drama kommer att utvecklas till en förfärlig tragedi. Vid ett par tillfällen sjunger pastorn – väl och trovärdigt spelad av Joel Valois- med mässande stämma om livets mysterier, gud som ser allt människor gör mot varandra och att skyddande änglar finns.

Dramatens konstnärliga ledning ska ha beröm för att de bjuder in framstående gästregissörer från andra länder som berikar repertoaren. Den bosnisk/kroatiske regissören Oliver Frljić som tidigare gjort succé här med Brott och straff, har en egenartad berättarstil och han får skådespelare att uträtta storverk.

Föreställningen lever verkligen och det känns som ensemblen balanserar på en vass knivsegg. Trots att ingen på grund av en oväntad öppningsscen kan vara okunnig om hur dramat slutar hålls spänningen uppe hela tiden. Den dramatiserade prosan känns lätt och ledig och ibland läggs på stråk av drastisk humor.

Att regissören valt att tillfoga en ramhistoria om Gustave Flauberts roman ger extra krydda. Historien som gavs ut 1857 blev anklagad för att vara osedlig och författaren drogs inför rätta – men frikändes – och boken blev en bästsäljare. Flauberts syn på Emma Bovarys väsen beskrivs också och kan kanske sammanfattas som en protest mot bilden av den underordnade lydiga kvinnan.

Bonddottern Emma gifter sig med läkaren Charles Bovary och hoppas att det ska ge henne ett nytt spännande liv. Men hon tröttnar snabbt på den småborgerliga andefattiga tillvaro hon hamnat i.” Livet ska inte uthärdas, det ska fyllas av upplevelser” utbrister hon i direkt publiktilltal.

Sedan kastar Emma sig in kärleksaffärer bland annat med den unge Leon – fint spelad av Razmus Nyström. Deras samlag i en elegant droska som dras runt på scenen är en dråplig scen. Hon blir inte alls skuldmedveten utan klart irriterad när de upptäcks av dottern Berthe och tvingas bli anständiga.

Emma känns ofta som ett bortskämt barn. Hon svävar i en romantisk drömvärld där hon är fixstjärnan allt snurrar kring och säger till pastorn att hon borde bli helgonförklarad. Även pastorn tjusas av hennes utstrålning och det antyds att han vill vara betydligt mer än ett andligt stöd.

Emma ägnar sig också ohämmat åt lyxkonsumtion. Allt vill hon ha – vackra klänningar, sjalar, parfymer, smycken och varför inte en smidig ridpiska. Hon tar köpen på kredit och är snart avgrundsdjupt skuldsatt. Till slut erbjuder hon sig att sälja sin kropp för ” det är ju en ägodel en kvinna alltid har kvar”.

En viktig man i Emma Bovary hov är apotekaren – utmärkt gestaltad av Hamadi Khemiri. Apotekaren är en stilig och hal figur som till synes med viss motvillighet förser henne med droger. Opiumdroppar ber Emma alltmer desperat om och till slut det potenta giftet arsenik – som hon säger sig behöva för att utrota råttor.

Charles Bovary är en vek känslig man som trivs med sitt yrke och vill ha ett stillsamt lantligt liv. Han älskar sin hustru, ger efter för hennes nycker, blundar för hennes otrohet och försöker inte sätta stopp för hennes konsumtion utan sätter sig istället själv i skuld. Dessutom vill han att hon ska pröva allt som kan främja hennes hälsa -även gå på teater – fast han tycker det är fånigt att låtsas vara någon annan än sig själv.

Charles brukar klassas som en ganska trist figur utan egentlig egen vilja. Men denna gång gnistrar karaktären och blir en intressant motpol till Emma i David Fukamachi Regnfors skickliga gestaltning.

I denna tolkning av Madame Bovary får dottern Berthe också en viktig roll. Charles är den som främst tar hand om barnet som Emma ytterst motvilligt föder fram och sedan kallsinnigt vänder sig bort från. Hon säger vresigt att hon ville ha en son – för kvinnor tvingas leva så stympade liv. Att Charles av sorg över sin hustrus död i slutet själv väljer att överge sitt barn är något av en gåta.

Av ensemblen krävs inte bara att med skärpa utmejsla karaktärerna utan också en påtagligt fysisk gestaltning och vighet. Den svåraste och mest komplexa rollen har givetvis Electra Hallman. Emma Bovary är onekligen ett eldprov för henne som karaktärsskådespelare. Regissören som arbetade med Electra Hallman i Brott och straff berättar på Dramatens hemsida att han såg vilken potential hon har.

Madame Bovary är ännu en fullträff för Dramaten vars höstsäsong med nytolkningar av klassiker är mycket lyckad. Denna välspelade, sensuella och visuellt starka föreställning angår alla med sitt tidlösa tema om livsval, sexuell hunger och habegär. Extra plus också för att regissören inte pekar ut en moralisk kompassriktning. Tilläggas kan att applåderna dånade i salongen på premiärkvällen.

Stimulerande expansivt flöde influerat av bland annat yoga – Hive Mind av Linnea Jonsson

by

Linnea Jonsson

Hive Mind

4

Inspelad i Atlantis Stockholm 3-4/1 2025

Producent: Linnea Jonsson

Prophone Records (Naxos distr)

Releasedatum: 3/10 2025

Trumpetaren och kompositören Linnea Jonsson examinerades från Kungliga Musikhögskolan 2021. Hon har till min gjädje gjort avtryck i flera renommerade storband och året efter kom debuten. Rosade albumet i Orkesterjournalen, bevistade releasespelning på Nef och konsert på festival i Trollhättan. Senaste åren har hon spelat i exempelvis New Places Orchestra, Bohuslän Big Band, Radiojazzgruppen och samarbetat med Magnus Lindgren, David Ritschard(!) och Magnus Uggla(!).

När nu uppföljaren till Fragments of Spring släpps ligger fokus snarare på betydelsebärande sound än noga utmejslade melodier som förenar skönhet med spänning. Förvisso framskrider kompositionerna på ett ytterst angenämt vis. Musiken är inte oväntat en smältdegel av inspirationskällor. Sägs vara hämtad från exempelvis ECM-estetik, nordiska jazzpionjärer och dagens kreativa klimat i New York. Jonssons vision utgår från hur allt hänger samman, är sammanbundet., Enligt skivbolagets pressrelease fångar albumets soundscape en skandinavisk melankoli med ungdomlig inramning, genom att bege sig iväg bortom genrens konventioner. Att albumet blivit så lyckat beror på att detta gjorts utan att tillkrånglade passager adderats. Istället erbjuds lyssnaren oupphörligen en färd in i ett inbjudande universum. med målsättningen att skapa utan press, utan att behöva bevisa något och att i förlängningen se kompositionerna som en inre resa.

Förträfflige instrumentalisten från Västerås har skrivit sju av albumets låtar. Writing In Water är signerat Lars Jansson. En dröm förverkligades när denne legendar som likt Jonsson praktiserar meditation ställde upp. Med tanke på att det på cd:ns omslag anges featuring Lars Jansson hade jag dock förväntat mig att hör fler urskiljbara insatser från honom. Rytmsektionen består av batteristen Henrik Jäderberg och Johan Tengholm på kontrabas medan Bjarni Már Ingólfson lirar atmosfärisk gitarr. Jansson medverkar på fem kompositioner varav en av dem på orgel. Lina Lövstrand gästar på Scandinavian Blues med altflöjt och Isidor Abdelkader lägger percussion i So Hum. Den unge islänningen som var med på debuten leder trio med rytmsektionen och på Hive Mind får han trevligt nog breda ut sig i ett par sekvenser. Han är absolut en av skivans behållningar. Jansson som jag ofta haft ynnesten att höra live och ibland recensera behöver ingen presentation. De andra ur en yngre generation tillhör definitivt den etablerade skaran frilansare.

foto för singeln ”Conversations In The Night från artistens hemsida – Fabian Rosengren

Som lyssnare och även som recensent vill man att varje nytt verk ska tillföra något, inte låta som något man alltför väl känner igen. Rimligt att anta att också utförarna drivs av viljan att sticka ut, motsatsen till att vara en epigon. Åtminstone i teorin är ju variablerna/ tonföljder oändliga. Filosoferade i dessa banor efter att studerat kompositionerna på Hive Mind flera gånger, med och utan hörlurar. Har förvisso hört liknande sound, men Linne Jonssons nya inriktning känns alltigenom fräsch, andas nyhetens behag! Blir förtjust i sekvenser där musiken öppnar upp, blir till luftiga soundscape. Finns i botten av denna farkost driven av infallsrika svepande toner ett påtagligt allvar Slås av den remarkabla klangen och akustiken vars distinkta och samtidigt mjuka ljud Niclas Lindström ska kreddas för. En fröjd öronen!

En anmärkning i marginalen är att ett bollplank troligen skulle ha bett Jonsson fundera på sin position. Vid några tillfällen hade utforskande, framvällande låtar mått bra av att hon trätt tillbaka en aning, till förmån för andra. Vänner av trumpet gläds nog istället för att hon ställer sig i framkant i sina dynamiskt luftiga kompositioner. Med oklanderlig teknik och personlig ton bevisar Jonsson tveklöst att hon tillhör toppskiktet i landet. Här finns som påpekas i pressrelease både styrka och innerlighet.

Avrundar med några utmärkande drag. Det närmast obligatoriska bas-feature inslaget dyker till slut upp i finalen vars titel är Dream Department. Humblebee framstår som ett av albumets mest intressanta alster, inte minst för att Jäderberg och Ingólfson avlöser varandra i delikata solon. Trumslagaren har senaste åren klivit fram som jämbördig med vad jag tippar på är ungefär jämnåriga kollegor som Jonas Bäckman, Konrad Agnas, Adam Ross, Ossian Ward och Karl-Henrik Ousbäck. Singeln Conversations In The Night är nog mitt favoritspår. Isländske gitarren och veteranen från Ljungskile sätter sin prägel på denna ballad med kontemplativa solon. Betygssystemets snäva ramar är en utmaning. Jag landar i 4+ då fullpoängaren är snubblande nära. Värt att allra sist understryka att musiken behåller sin höga nivå utan att bli motsträvig, laddad med friktion.

Filmrecension: Drömmar – rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång

by

Drömmar
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi och manus  Dag Johan Haugerud 
Roller Ella Øverbye som Johanne, Selome Emnetu som Johanna (franskläraren)
Anne Marit Jacobsen som mormor och Ane Dahl Torp som mamma.

När den 17-åriga Johanne träffar sin nya lärare i fransk, Johanna, blir hon helt tagen av hennes och kan efter det inte släppa tankarna på henne och hennes utstrålning. Mötet påminner henne om en bok som hon läste för ett antal år sedan. Den handlar om en ung kvinna som blir djup förälskade i en mycket äldre konstnär. Ett minne som särskilt etsar sig fast är när konstnären knyter en halsduk tre varv runt den unga kvinnans hals. Tänk att få vara med om något sådan.

Johannes hela tillvaro börjar kretsa kring tankarna på Johanna. Hon söker henne hela tiden med blicken och hon blir mer och mer övertygad om att de har en speciell kontakt och att Johanna nog känner det samma, samma pirrande känslor. En natt drömmer hon om att de är tillsamman och när hon vaknar är hon helt fångad av drömmen. I drömmen virade Johanna till och med en halsduk tre varv kring Johannes hals, precis som i boken. Minnet av drömmen känns både fantastiskt och hemskt förbjudet, hon både skäms och njuter av känsla. Plötsligt går det upp för henne att hon är besinningslöst förälskad i Johanna.

Förälskelsen, skammen och ovisshets tär mer och mer på henne och gör att hon bli inbunden, drar sig undan och blir sjuk. Det finns bara en sak att göra. Hon letar reda på var Johanna bor och går hem till henne. När Johanna öppnar dörren faller Johanne i Johannas armar och börjar storgråta. Under ett års tid träffas de regelbundet hemma hos Johanna. De pratar, sitter nära varandra och stickar tröjor.

Johanne vill bara en sak, att de ska bli tillsamman. Men varje gång de kommer riktigt nära varandra verkar Johanna dra sig undan, varför gör hon så. Efter något år glider de till Johannes förtvivlan isär. Kanske var hon aldrig mer än en elev till Johanna. I ett försök att bevara alla känslor har Johanne under hela tiden skrivit ner allt hon upplever i en bok. Det är hennes första förälskelse och hon är helt övertygad om att hon aldrig mer kommer uppleva något liknade. Men trots att hon vill bevara sina upplevelser och sin kärlek för sig själv orkar hon till slut inte bära alltsamman inombords. Hon ber sin mormor ock efter ett tag också sin mamma att läsa det hon har skrivit. Båda, särskilt mamman, blir först förfärande.

Vad har egentligen hänt mellan läraren och Johanne. Är det övergrepp som borde anmälas? Eller är det en djupt förälskad ung kvinnas febriga fantasier. Men en sak är säker, det är mycket vacker kärleksroman som kanske borde ges ut. Det blir en fråga som alla blir indragna i mormor, mamma, förläggaren och till och med Johanna. Det är som om den vackra kärlekshistorian sakta glider ur händerna på Johanne.

Filmen som är en mycket vacker kärlekshistoria skildrar den djupa förälskelsen i all sin febrighet och galna upptagenhet. Samtidigt utforskar filmen den sköra linjen mellan verklighet och fiktion. Den beskriver hur kärleken kan pendla mellan djupaste lycka och djupaste olycka. Mellan hopp och förtvivla. Är kärleken besvarad eller är den inte det inte? Filmen är rörande, kärleksfull och provocerande, allt på en gång. Ella Øverbye gör en lysande, nyanserad och inkännande tolkning av all de lyckliga och olyckliga stunder som Johanne genomlever. Tillsamman med Selome Emnetu, som spelar Johanna, gestaltar hon närhetens och intimitetens mysterier, dess visshet och ovisshet. Filmen vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival 2025.

Filmrecension: 7 Steg – två gräsliga timmar

by

7 Steg
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Andreas Öhman

Veronica Maggio må vara en av Sveriges mest älskade och uppskattade artister på scen, hon har genom sin musik skaffat en oerhört hängiven publik där konserterna och kontakten med lyssnarna i mångt och mycket kan jämföras med den som kan ses då Håkan Hellström fyller landets största scener.

Beslutet att nu pröva på skådespelaryrket hade inte känts lika udda om det – likt då Lady Gaga gjorde en strålande skådespelardebut i A Star Is Born, varit fråga om en film med musikalisk anknytning. Då hade det funnits fog för beslutet att rollbesätta en person utan erfarenhet av konsten att skådespela. Då hade Maggios musikaliska erfarenhet fungerat som skyddsnät vad gäller att nyttja befintliga kunskaper, något som Gaga hade stor nytta av. Men vem behöver följa mönster, recept eller några som helst rekommendationer då vanföreställningar och fullkomligt vanvett kan leda hela dansen?

För Maggio och regissören Andreas Öhman – som båda står som de ansvariga för filmens manus, har inte skapat sju nätta små steg, det är istället helvetets sju cirklar som publiken tvingas igenom under två helt gräsliga timmar. Sadistiskt nog är filmens korta inledning inte av samma episka tortyr som övriga filmen. Istället är introt oväntat stabilt – om än taffligt vad gäller hantverket, Maggio hanterar den aningen banala dialogen oväntat väl och får den att kännas relativt naturlig. Det hopplösa festandet och sommarförälskelsen upplevs som hyfsat genuin, faktumet att filmen lämnat Sveriges gränser ger också förhoppningar om lite gemytlig europeisk sightseeing.

Men då filmen skapat en känsla av falsk trygghet kommer en sylvass kniv rakt in i ryggen på publiken. För vad som faktiskt levereras är inte en lättsam romans med glättig dialog som framförs med självsäkerhet utan en bisarr – för att inte säga inkompetent, thriller där hemligheter skall avslöjas och studeras.
Den här totala vändningen är hanterad med så pass osedvanlig okunskap att det hela blir en tvärnit där alla passagerare kastas ut genom framrutan. Men istället för att träffa betongen och gå vidare till efterlivet tvingas vi uthärda gränslös dårskap som tvingar till böner om nåd.

Maggio och Öhmans manuskript är – förutom att vara berättarmässigt undermåligt, också fyllt med dialog så usel att den redan nu borde ställas inför rätta för grova brott vad gäller att misshandla svenska språket. Filmens repliker och utsagor liknar inget vi tidigare sett, till och med Tommy Wiseaus ökänt usla kultklassiker The Room framstår snart som någon sorts arvtagare till både Aaron Sorkin och David Hare. Detta kombineras med ett skådespel från både Maggio och Joel Spira – som för artighetens skull, inte lär kunna skrivas in i filmhistorien som skådespelaryrkets mest exemplariska.

Men det är berättelsen som får det hela att gå från uselt till att behöva placeras bredvid radioaktivt avfall. Detektivarbetet – som majoriteten av filmen vill ägna sig åt, är bortom det löjeväckande, det irrationella beteendet som Joel Spiras karaktär demonstrerar är inte bara patetiskt utan tangerar att vara psykotiskt. Snart blir hemfridsbrott och allmänna buffelfasoner något som filmen vill att vi skall applådera. Sedan följer lite knarkexcesser, vandalisering och tvångsbeteende, allt för att göra en redan odräglig situation till en ren golgatavandring.

Att filmen gör ett par dyra utlandsresor – som bidrar med absolut ingenting vad gäller berättelsen, känns snart som en patetisk ursäkt för att filmteamet skall få dra till trendiga influencer-destinationer på andras bekostnad. Speltiden på vansinniga två timmar känns längre än då jag med tveksam mage blev fast på ett stillastående tåg utan ström eller badrum. Att eländet slutar med en ren stöld känns dock som ren poesi, detta är nämligen två timmar jag aldrig kan återfå, detsamma kan sägas om mitt förnuft, tålamod och allmänna sinnesfrid.