• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension: Earth to Eve gjorde Debaser Nova till sitt eget rum

13 maj, 2026 by Thomas Johansson

Earth to Eve

Earth to Eve på Debaser Nova – Betyg 4 (5)

På vägen till Debaser Nova pratade vi om att Earth to Eve lät som någon som spelat in musik direkt från sitt sovrum. Inte som en förolämpning, utan som något varmt och nära. Som musik skapad innan någon hunnit polera bort kanterna.

Sedan öppnades dörrarna till scenrummet, och där stod en säng mitt på scenen.

Några låtar senare berättade Earth to Eve själv att det också var exakt så musiken kommit till. I ett sovrum. Och att hon ville att publiken skulle uppleva konserten på samma sätt – nära, mjukt och som att få kliva rakt in i hennes eget privata universum.

Det hade kunnat bli en gimmick. Istället blev det nyckeln till hela spelningen.

För Earth to Eves musik känns verkligen som ett rum man får tillgång till snarare än en färdig produkt. Ett märkligt möte mellan bedroom pop, drömpop och elektroniska infall där låtarna hela tiden verkar få följa känslan snarare än strukturen. Melodier flyter iväg, rytmer förändras plötsligt och små ljuddetaljer dyker upp som om de uppstått i samma stund som de spelas.

Och jag bara älskar det.

Det finns något väldigt befriande i hur lite hon verkar bry sig om att låtarna ska vara perfekta eller strömlinjeformade. Istället får de vara mänskliga, motsägelsefulla och ibland nästan kaotiska. Som tankar mitt i natten snarare än färdiga poplåtar.

Men det som verkligen gjorde konserten speciell var kanske allt prat mellan låtarna. Det var mycket mellansnack. Nästan efter varje låt. Och istället för att bromsa konserten gjorde det att kvällen kändes ännu mer intim, som om hon långsamt släppte in publiken längre och längre in i sitt huvud.

Tematiskt kretsade mycket kring politik och psykisk ohälsa. Det fanns en tydlig känsla av frustration över världen, men också en väldigt personlig sårbarhet i hur hon pratade om sitt eget mående. Vid slutet av spelningen tackade hon sin pojkvän för att han lyckats hålla henne vid liv. En mening som hade kunnat kännas för tung eller privat i fel sammanhang, men här landade den nästan helt tyst i rummet. Ingen dramatik, inget poserande. Bara ärlighet.

Och det är nog där Earth to Eve träffar som hårdast. Hon försöker aldrig framstå som större än sina låtar. Tvärtom känns det som att hon fortfarande står mitt inne i allt hon sjunger om. Musiken blir inte en flykt från kaoset, utan ett sätt att försöka förstå det.

Att detta dessutom bara är hennes andra headline-show någonsin är svårt att ta in. Det finns fortfarande något trevande över konserten, något ofärdigt. Men just nu är det också hennes största styrka. Man får känslan av att precis allt fortfarande kan hända med hennes musik.

Hela Europaturnén består dessutom bara av London, Stockholm och Amsterdam. Tre stopp. Nästan mer som en idé än en riktig turné.

Kanske är det därför spelningen på Debaser Nova kändes så speciell. Som att man såg något innan det riktigt hunnit formas färdigt. Något skört, märkligt och fullt av infall – men också helt omöjligt att värja sig mot. Älskar att Följa Earth to Eves kommande svindlande karriär.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Sköna skeva stilen och slagkraftiga sången känns igen – Vem é det som bestämmer med Lars Demian

12 maj, 2026 by Mats Hallberg

Lars Demian

Vem é det som bestämmer

3

Inspelad i Studio Kapsylen Stockholm och på vinden i Frösakull

Eroton / BorderMusic

Releasedatum: 20/3 2026

Vem é det som bestämmer är inkluderat en samlingsplatta rockruffiga visartisten Lars Demians tionde album, det första på fjorton år. Halmstadsonen (döpte en ep till Att inte vara Pär Gezzle) hördes live med kumpanen multiinstrumentalisten David Tallroth på Falkenbergs Visdagar för cirka femton år sedan och i musikalen (recenserad här) Stugfeber han skrev för Göteborgs Stadsteater. När Storan besöktes under releaseturnén byligen var jag inte närvarande. Med ett enorm schvung draperas kabaré-utformade visorna oftast i tango eller lika drastisk vals. Skivbolaget menar att dräpande texterna kläs i folkrock, klezmer och nämnd dans. Både till persona och i texter finns tydliga drag av hjälten Tom Waits, även om hallänningens texter måste betraktas som jämförelsevis endimensionella.

Hans plakatpoesi som växlar mellan att vara träffsäker och tafflig har blivit ett signum. Där Waits är en mystifierande berättare tar den svenske bohemen entydigt ställning för rumlaren och den som befinner sig på samhällets skuggsida, sympatiserar alltid med de som hamnat snett. I intervju i Proletären sägs att vår nuvarande regering är landets sämsta på tvåhundra år, ett påstående som som omsätts till tema i ett par tämligen platta texter. Brukar normalt sett inte börja med att att analysera och bedöma någons texter. Hade heller inte väntat mig Ola Magnells djupsinne eller Anders F Rönnbloms originella historier. Ibland har Demian onekligen fått till det inte bara musikaliskt utan i vad som framsjungs. Då blottas samhällets brister och det längtas efter lycka. Satiren sägs vara vassare än någonsin. ”I en värld galnare än man någonsin kunnat föreställa sig, kunde jag inte hålla mig längre.”

Hållningen slås fast med emfas i exempelvis Dom som bestämmer. Fast för egen del störs jag också av vurmandet för livsstilskriminella, gangsterromantik och en närmast besatthet av alkoholmissbruk och tillhörande kultur. Demian verkar helt vilja friskriva människor ansvar för sina handlingar så till vida de inte är fel sorts politiker eller myndighetsutövare. Han som byggt en karriär på att skärskåda orättvisor är blind för islamism och systemhotande brottslighet, spyr istället galla över nynazistiska (fornnordiska) varbölder. Blåser i låt(ar) upp problemet till oproportionerliga portioner. Tar med mig andra låtar som funkar bättre textmässigt, inte minst satiriska höjdaren Krigaren.

Vilka medverkar då på ett alster som ur musikalisk synvinkel förstås är minst fyrstjärnigt? Jo ständige vapendragaren David Tallroth vars instrument inte specificeras. utan omnämns blås/ strängar/ kör. Han brukar ju skifta mellan oftast bastuba och banjo/ gitarr. Love Meyerson har anlitats som slagverkare och dragspelare. Kören som får utgöra motivet på omslaget består av Julia Frej, Yrsa Schau samt Thomas Pareigis. Den vokala härföraren trakterar piano. Live tillför den udda sättningen ett par dimensioner till.

Charmen i Demians mörka stämma och knarrigt svängiga sound kan svårligen motstås. Det har en förförisk inverkan på lyssnare. Det okammat ösiga och emellanåt stämningsfulla har i sin teatrala framtoning vad jag kallar instant appeal. Grammisbelönade artisten ska kreddas för att ha inmutat en egen oborstad stil. En lätt punkig trubadur-attityd om än med stor musikalisk auktoritet. Antar att Dan Viktor med flera tagit intryck. Finns en effektfull spännvidd i Demians register. Toppar är den roliga kompromisslösa uppgörelsen i Krigaren som väller fram i marschtakt, valsande pärlorna i Ölet respektive Nästan hela dan (mitt favoritspår) och inledande visan Samma apa draperad i medium tempo. Med undantag för På akuten (Bert Murphy) och finalnumret står Demian för all musik. Extremt släpig blues lagd sist på albumet skriven av Joe Primerose påminner om klassiska St. James Infirmary. Den skrider fram majestätiskt, romantiserar förvisso drinkarens självförbrännande tillvaro. Måste ändå betonas att vi har att göra med en artist som verkligen behärska formatet, det vill säga bitterljuva och i flera fall oerhört slagfärdiga visor. Känslan för frejdigt klämmiga visor vilka ibland förbyts i eftertänksamma alster kan inte nog understrykas. Goda handlaget är intakt, väldigt inarbetat till formeln. Och medmusikerna är på sedvanligt maner påkopplade, oantastliga fast jag kan sakna solon.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Souljazzigt behagliga harmonier – Blue Shoes av Sigurdur Flosason

10 maj, 2026 by Mats Hallberg

Sigurdur Flosason

Blue Shoes

4

Inspelad i Köpenhamn juni 2025

Mix och mastring Studio Paradis Island

Prophone Records

Releasedatum: 24/4 2026

Sigurdur Flosason är sannolikt Islands mest eftertraktade saxofonist tillika en av de mest produktiva och högst ansedda. Hittar imponerande tjugosju album på Discogs sedan debuten 1993. för instrumentalisten och kompositören född 1964. Han leder Reykjavik Big Band, förekommer regelbundet som solist hos The Icelandic Symphony Orchestra och var en grundarna till Icelandic Saxophone Quartet. Flosason har tilldelats fem isländska Grammys. Han undervisar ofta i egenskap av gästlärare och befinner sig då och då i Sverige, där hans för mig och andra välkända musicerande dotter Anna Grèta (recenserat henne live och på skiva) bor. Har samarbetat med bland andra Andreas Hellkvist, Hans Olding, dottern och Norrbotten Big Band. Turnéer har företagits till Nordamerika, Asien, flera länder i Europa och givetvis Norden. Den mycket välutbildade musikern har på senare år lierat sig med danska jazzmusiker vilket nya albumet är ett av flera exempel på. Och stilmässigt är den flitige mannen tämligen bred.

På en produktion med generös längd lanseras tolv original, samtliga signerade frontande islänning. Medmusikerna heter Kjell Lauritsen, Kristian Leth och Erik Söderlind. Kvartettens sättning kan beskrivas som förhållandevis originell då lyssnaren får ta del av tre instrument vilka kan inordnas i beteckningen melodidrivna instrument. Batteristen Leth som jag frekvent kunnat avnjuta i en av Jan Lundgrens pianotrios saknar basist i rytmsektionen. Bastonerna framställs istället av landsmannen Lauritsens hammondorgel. Islänningen har jobbat med danskarna tidigare. Stockholmaren Erik Söderlind är en utsökt gitarrist jag haft nöjet att recensera live och på skiva vid upprepade tillfällen sedan cirka ett decennium tillbaka. Vi har också träffats då och då. På några låtar förstärks de av Birger Sulsbrück på percussion. Anför gör Flosason på altsaxofon. En smula förvånande att han håller sig enbart till detta instrument, att han anser att tillräckliga möjligheter till variation ändå erbjuds.

Albumet utstrålar kvalitet men betyget var inte självklart då varje låt inte förmår göra lika stort intryck. Hade förmodligen resulterat i standardhöjning om tre-fyra covers/ standards tolkats och arrats för sättningen. Somliga låtar löper risken att passera förbi, att framstå som lite utslätade. Ett förhållande som blir ett ofrånkomligen faktum, en realitet. Lyckligtvis är Sigurdur Floason en tillräckligt rutinerad kompositör för att skapligt kunna gå i land med uppdraget han gett sig själv, även om vissa spår engagerar mer än andra. Söker man friktion och ett visst mått av tuggmotstånd har man hamnat helt fel. Blue Shoes rymmer för övrigt mycket musik, har en generös längd.

Noterar uppseendeväckande soft stretchad öppning, så varligt handlag att A Small Step påminner om en vaggvisa. Förbyts mjukt till snärtig up tempo-blues. Flosason delar instrumentkollegan Klas Lindquists förkärlek till medhårsstrykande tongångar. Lyckligtvis undviks insmickrande blindskär eftersom här finns finess och fantasifullhet. Just Like You tillhör albumets toppar med rullande orgelsound både som intro och feature jämte läckra licks från min svenska favorit. The Boss Is Blue är titeln på alstret vars sväng bäst lanserar samspelet, en av låtarna förstärkt med percussion. Söderlinds knåpande med snitsiga ackordföljder gör susen. Låtskrivaren är förstås en duktig instrumentalist, vars ton emellanåt kan te sig aningen anonymt. Och i ett par spår musiceras mysigt fast utan att det lyfter.

The Long Dark Nights heter en vacker ballad vars orgelbaserade harmonik liknar en korsning av psalm och trösterik vaggvisa. Sidekick är en okomplicerad shuffle som utvecklas till en av skivans skarpaste sound med Kristian Leth i täten. Här får han verkligen visa framfötterna, träda fram i helfigur. Som sig bör är finalnumret Virgin en snärtigt svängig historia. Märker att det fog för påståendet att albumet är något ojämnt. För att vara en jazzproduktion är cd:n osedvanligt beatbaserad.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Imponeras av sound och spännvidd i Dylan-show – Gibrish på Utopia

8 maj, 2026 by Mats Hallberg

7/5 2026

Utopia nedanför Stigbergstorget i Göteborg

Som sig bör god stämning och fullsatt på (jazz)krogen Utopia trots torsdagskväll. Majoriteten hade förmodligen lockats av temat, en föreställning kallad I spåren av Bob Dylan. Hos många fanns säkert dessutom en nyfikenhet på bandet Gibrish från Sundsvall. Hittade en utmärkt sittplats i baren, drack och åt gott och ljudet var tillfyllest. Såg fram emot att för minst fjärde gången höra Bob Dylan tolkas på denna scen. Tippar på att jag var en av dem i lokalen som hade bäst kännedom om Gibrish, då jag recenserat ett par av deras sex skivor och skrev om en spelning de gjorde på KOM Bar. Visste således att de är ett kompetent gäng rotade i teatermusik/ kabaré , visor och rockigt röj.

Lägligt med tanke på pågående turné i landet har de precis släppt cd:n Walk With Bob Dylan. Den består av hela tjugo spår, varav sju inspelade live. Några av dessa mer eller mindre kända covers från samma vördade kompositör förekommer både i studio- och livetappning. Glömde fråga deras frontman Christer Suneson vem eller vilka som står för deras arr, då de stundtals lanserar originalen avskalade och ibland högst påtagligt ändrar tempo och takt. På scenen i Majorna omgav sig sångaren och uppläsaren Suneson av Klas Ullerstam på keyboard, munspel och dragspel, gitarristen Tomas Östensson samt i rytmsektionen Erik Maj Gunnarsson och vikarierande elbasist från Göteborg. Han heter Jimmy Olsson, en man jag för övrigt intervjuat om ungdomen i alternativa musikrörelsen och han installerade ursprungligen ljudanläggningen här på Utopia.

Min inställning och mitt förhållande till mytomspunne mannen döpt till Robert Allen Zimmerman? Är ingen hängiven Dylanolog fant jag anser att han är en mästerlig låtskrivare där fallenheten för att skriva bärkraftiga melodier, är lika väsentlig som texterna vilka sensationellt nog renderade i ett Nobelpris i litteratur( förhastat och oförnuftigt beslut enligt mig). Äger ett halvdussin skivor (plus några på kassettband), var på Ullevi 1984 och Scandinavium 2019, sett Dylan-sällskapet på Stockholms Stadsteater, bevistade galan på Storan som firade att han blivit sjuttio år, har den lysande cd:n som blev Totta Näslunds sista i oantastliga samarbetet med Mikael Wiehe vars Dylan-tolkningar på svenska med Ebba Forsberg jag lyssnade på på Liseberg, recenserade häromåret första svenska visningen av A Complete Unknown och läst memoarerna.

Just memoarerna är extra intressant i sammanhanget. I likhet med Beppe Wolgers-program med Svante Thuresson i rollen som både uppläsare och sångare och hyllning till Barbro Hörberg vars tolkningar inramades av att biografins författare högläste (bägge föreställningar recenserade här); interfolieras merparten av repertoaren på I spåren av Bob Dylan av väl valda avsnitt ur Memoarerna (2004 övers. Mats Gellerfelt).

Som det förespeglas i presstexten till Walk With Bob Dylan framförs låtar inledningsvis i avskalad och eftertänksam form, för att senare varva upp i intensitet. Samma upplägg live. Därtill fördjupas somliga melodiers teman genom att man använder sig av sin konstnärliga frihet att omtolka, vilket blir som mest markant efter paus. Låtordningen live motsvarar skivan i de sex första numren om hågkomst och anteckningar stämmer. Kände mig uppfylld av konserten där vi istället för sedvanligt sammanbindande mellansnack och introduktioner fick höra hyllningsobjektets redogörelser och åsikter. Ingår i själva konceptet att inga titlar nämns. Först efter applådtack ges reaktioner på publikens respons, varefter förtöjningar släpps, bereder vägen för två energiska tolkningar med tillförsel från dem själva.

Minst två av låtarna – Gotta Serve Somebody (vann Grammy) och Knocking On Heaven´s Door – blir bonus då de inte finns med på aktuella skivan. Och entusiastisk publik förunnas ett par extranummer, passande nog de som avrundar albumet. Syftar på sprudlande melankolin i It´s All Over Now (Baby Blue) och krängande ös i vad som också varit ett paradnummer för Hendrix, Neil Young och The Edge och deras härligt kvidande gitarrer. Beskriver förstås hur det kan låta om All Along The Watchtower fast den begåvade Tomas Östensson väljer att brodera ut solon på andra ställen. ”Strålande spelat” sa jag följdriktigt till honom efteråt. Vad beträffar solon hos den egensinnige storheten själv tillåter han ju knappt ens features live, vilket är ett slöseri med resurser.

Christer Suneson har mycket att bestyra, gäller att stämbanden är i trim. I såväl ordrika verser som under läsningen när han förvandlas till berättaren Bob textas det med ackuratess. Vore orättvist att jämföra honom med världsklass-uttolkaren Totta Näslund och den av kännare mycket respekterade Lars Larholm. Vill påstå att leveransen är beundransvärd, liksom koncentrationen som håller ihop föreställningen. Att det då och då kan bli en smula manierat får man tugga i sig, ett uttryck passande en estradör. Förstår varför Christer begråter det faktum att han missade Black Rider med musik av Tom Waits på Folkteatern.

Bandet har en duktig trummis med osviklig tajming. Han verkar hålla sig till vad som överenskommits, ger sig inte av på egna eskapader. Vikarierande basisten förtjänar åtskilliga lovord för sin insats vars pregnanta basgångar får färga repertoaren påfallande efter paus. Gibrish förfogar över två extraordinära melodimakare, dels ovan nämnde Östensson med sina figurer och licks, dels Klas Ullerstam på keyboard som låter som elpiano, munspel och dragspel (som har släkt bland publiken). Gruppen från Sundsvall kan skatta sig lycklig över att ha två sådana utsökta spelmän som medlemmar.

Vad stack ut och vilka var höjdpunkterna? (Ska påpekas att anteckningar från avslutande delen saknas då jag behövde plats för tallrik med råbiff.) Sunesson gör effektfull entré sist genom att stående i trappan recitera första verserna ur The Times They Are A-Changing. Kul med oväntade inslag. Deras gitarrist fyller i melodin med känslig framtoning första gången i Don´t Think Twice, It´s All Right. Dystra atmosfären i Masters of War har inte alls originalets (eller för den delen Wiehes) attack. Approachen är en annan även om budskapet går fram med samma verkan. I It´s Alright Ma, I´m Only Bleeding från det för upphovsmannen avgörande året 1965 serveras tunggung, ett skönt sväng framburet av mässande sång och stackato-dialogen munspel – trummor. Ballad Of A Thin Man visar sig bli en av konsertens krön med framsvepande komp i baktakt och dess karaktäristiska refräng. Två starka melodier hämtade från skivans live-avdelning vilka belyser mäktiga spännvidden. Stämningsfullt uppbyggt, emotionellt tryck i One More Cup Of Cofee är en annan av topparna. Den föregås av Stones-influerad, förvånansvärt snabb blues där det gasas på, med virtuost lir på munspel i Pledging My Time. På skivan kryddas med tenorsax i bägge låtarna och på resterande inspelade live.

Efter paus låter man som antytts musiken bli mer löst sammanfogad. Blind Willie Mc Tell släppt först 1991inleder ett set som exalterar. Distad gitarr har huvudrollen. Distinkta solon från Östensson respektive Ullerstam levereras i bland annat A Hard Rain´s A-Gonna Fall och Everything´s Broken. Beträffande hur sound kan framställas är skivans definitiva mästerverk suggestiva Man In The Long Black Coat från Oh Mercy med sin Ry Cooder-touch, jämte just Everything Is Broken (förekommer i två tappningar). På Utopia triumferar Gibrish med nervigt stompiga låten från albumet Oh Mercy. Bägge titlarna förtjänar extra många guldstjärnor! Uppskattar också hur de gör slagkraftiga A Hard Rain… till i b-delen maxad, taktfast boogie. Tre andra olikartade pärlor var Not Dark Yet med lysande pianospel i kombination med snyggt stick på gura, hitten It´s All Over Now (Baby Blue) och inte minst ömsinta kärleksballaden To Make You Feel My Love vars cover i svensk version med magiska Ebba Forsberg önskas på min begravning. De två sist nämnda låtarna återigen en utmärkt illustration till föreställningens skiftande känslomässiga uttryck.

Gibrish är medvetna om att det finns ett oräkneligt antal covers ur Dylans rikhaltiga katalog, att fler egentligen inte behövs. Oavsett om de är tämligen trogna originalen eller förhåller sig friare, har denna sammansvetsade konstellation producerat gedigna versioner och en fin föreställning värd att ses. Tror att även Dylan-kännarna var ganska nöjda, kanske till och med väldigt nöjda. Det är verkligen mördande konkurrens vad avser att tolka den hemlighetsfulle artist som ändrade namn för att hedra en karismatisk, självförbrännande poet från Wales.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Den andra sanningen

8 maj, 2026 by Rosemari Södergren

Den andra sanningen

Den andra sanningen
Betyg 3
Svensk biopremiär 8 maj 2026
Regi Thomas Nordanstad

Livet är fyllt av olika människors tankar och upplevelser. Alla har sin synvinkel på vad som hänt och händer. I regissören Thomas Nordanstads film “Den andra sanningen” har han byggt på egen historia som adopterad.

Tranströmers dikt inleder filmen:
Två sanningar närmar sig varann.
En kommer inifrån, en kommer utifrån
och där de möts har man
en chans att få se sig själv.

Att en dikt får inleda filmen säger mycket. Det är en film som låter oss ta tid på oss, vi får känna in vad som rör sig under ytan. Den är poetisk och vacker, men kanske att den blir lite seg för den som vill ha mer yttre handling.

Handlingen kretsar kring en ung man Adam, som är en lovande pianist. Adam har fått stipendium och studerat musik på ett av världens främsta lärosäten i Frankrike och står nu nära sitt stora genombrott och då händer det tragiska att hans adoptivmamma oväntat avlider. Han är adopterad och har ingen stor släkt omkring sig och inget direkt stöd i sorgen. Han börjar söka i sitt förflutna för att svar på frågor som han tidigare inte släppt fram inom sig. Frågor som: Vem är egentligen hans biologiska pappa, mannen som försvann efter att ha lämnat honom utanför ett barnhem i Thailand?

Adam lämnar sin musik och konsertsalarna och ger sig ut på ut på en resa för att söka sina rötter och få svar på vem han är och varför. Adam Dahlström ör mycket bra i rollen som Adam. Han slog igenom i tv-serien Halva Malmö består av killar som har dumpat mig. I en stark biroll finns duktiga Torkel Petersson. Det är hög kvalitet på flera områden i filmen. Musiken är en viktig pelare då Adam är musiker. Berättelsen fördjupas och guidas av musik av Schubert, CM von Hausswolff, Sigur Rós, Jónsi, Avo Pärt och Ebbot Lundberg.

På sin resa för att hitta den pappa som som en gång lämnade honom på trappan till ett barnhem i Chiang Mai får vi följa några olika teman som känslor och funderingar kring att vara klassisk konsertpianist, att söka sina rötter på andra sidan jorden och om att desertera från krig. En resa som tar Adam genom “den gyllene triangeln” i norra Thailand.

Det är ingen film för den som vill ha full fart och underhållande action. Det är en filosofisk, poetisk film som berättar saker mellan radarna och puttrar fram i eftertänksamhet. Det är vackert och klart sevärt och mycket bra musik och duktiga skådespelare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Sida 50
  • Sida 51
  • Sida 52
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in