7 Steg
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 oktober 2025
Regi Andreas Öhman
Veronica Maggio må vara en av Sveriges mest älskade och uppskattade artister på scen, hon har genom sin musik skaffat en oerhört hängiven publik där konserterna och kontakten med lyssnarna i mångt och mycket kan jämföras med den som kan ses då Håkan Hellström fyller landets största scener.
Beslutet att nu pröva på skådespelaryrket hade inte känts lika udda om det – likt då Lady Gaga gjorde en strålande skådespelardebut i A Star Is Born, varit fråga om en film med musikalisk anknytning. Då hade det funnits fog för beslutet att rollbesätta en person utan erfarenhet av konsten att skådespela. Då hade Maggios musikaliska erfarenhet fungerat som skyddsnät vad gäller att nyttja befintliga kunskaper, något som Gaga hade stor nytta av. Men vem behöver följa mönster, recept eller några som helst rekommendationer då vanföreställningar och fullkomligt vanvett kan leda hela dansen?
För Maggio och regissören Andreas Öhman – som båda står som de ansvariga för filmens manus, har inte skapat sju nätta små steg, det är istället helvetets sju cirklar som publiken tvingas igenom under två helt gräsliga timmar. Sadistiskt nog är filmens korta inledning inte av samma episka tortyr som övriga filmen. Istället är introt oväntat stabilt – om än taffligt vad gäller hantverket, Maggio hanterar den aningen banala dialogen oväntat väl och får den att kännas relativt naturlig. Det hopplösa festandet och sommarförälskelsen upplevs som hyfsat genuin, faktumet att filmen lämnat Sveriges gränser ger också förhoppningar om lite gemytlig europeisk sightseeing.
Men då filmen skapat en känsla av falsk trygghet kommer en sylvass kniv rakt in i ryggen på publiken. För vad som faktiskt levereras är inte en lättsam romans med glättig dialog som framförs med självsäkerhet utan en bisarr – för att inte säga inkompetent, thriller där hemligheter skall avslöjas och studeras.
Den här totala vändningen är hanterad med så pass osedvanlig okunskap att det hela blir en tvärnit där alla passagerare kastas ut genom framrutan. Men istället för att träffa betongen och gå vidare till efterlivet tvingas vi uthärda gränslös dårskap som tvingar till böner om nåd.
Maggio och Öhmans manuskript är – förutom att vara berättarmässigt undermåligt, också fyllt med dialog så usel att den redan nu borde ställas inför rätta för grova brott vad gäller att misshandla svenska språket. Filmens repliker och utsagor liknar inget vi tidigare sett, till och med Tommy Wiseaus ökänt usla kultklassiker The Room framstår snart som någon sorts arvtagare till både Aaron Sorkin och David Hare. Detta kombineras med ett skådespel från både Maggio och Joel Spira – som för artighetens skull, inte lär kunna skrivas in i filmhistorien som skådespelaryrkets mest exemplariska.
Men det är berättelsen som får det hela att gå från uselt till att behöva placeras bredvid radioaktivt avfall. Detektivarbetet – som majoriteten av filmen vill ägna sig åt, är bortom det löjeväckande, det irrationella beteendet som Joel Spiras karaktär demonstrerar är inte bara patetiskt utan tangerar att vara psykotiskt. Snart blir hemfridsbrott och allmänna buffelfasoner något som filmen vill att vi skall applådera. Sedan följer lite knarkexcesser, vandalisering och tvångsbeteende, allt för att göra en redan odräglig situation till en ren golgatavandring.
Att filmen gör ett par dyra utlandsresor – som bidrar med absolut ingenting vad gäller berättelsen, känns snart som en patetisk ursäkt för att filmteamet skall få dra till trendiga influencer-destinationer på andras bekostnad. Speltiden på vansinniga två timmar känns längre än då jag med tveksam mage blev fast på ett stillastående tåg utan ström eller badrum. Att eländet slutar med en ren stöld känns dock som ren poesi, detta är nämligen två timmar jag aldrig kan återfå, detsamma kan sägas om mitt förnuft, tålamod och allmänna sinnesfrid.