• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Into the Night – säsong 2 – en ruggigt spännande och tankeväckande sciencefiction-dramathriller

13 september, 2021 by Rosemari Södergren

Into the Night – säsong 2
Betyg 4
Hela säsongen, sex avsnitt, premiär på Netflix 10 september 2021
Skapad av Jason George
Medverkande Pauline Etienne, Laurent Capelluto, Mehmet Kurtuluş

Den första säsongen av Into the Night var en ruggigt spännande och tankeväckande sciencefiction-dramathriller. Serien var en av de Netflix-serier med flest tittare och högsta betyg på betygsättande webbplatser. Säsong två är inte sämre, förutom ett slut som öppnar för alldeles för många frågor. Säsong två är delvis också grymmare, råare.

Passagerare och besättning på ett flygplan som lyfter från Moskva märker under färden att de måste hålla sig till natten och mörkret. En kosmisk händelse har gjort att solen har blivit förfärande livsfarligt. Allt som solen lyser på dör. Den som får sol på sig har inte en chans att överleva. Besättning och passagerare måste samarbeta i desperat kamp för att undvika solens strålar.

Den första säsongen var suveränt bra. Vi fick följa olika karaktärer men inblickar i deras bakgrund och spelat mellan människorna, intrigerna och missförstånd, egoism och solidaritet – allt så skickligt berättat med en lång rad duktiga skådespelare.

I slutet av första säsongen lyckades de överlevande att hitta en bunker under jord där Nato-soldater höll till, ett ställe där de kunde överleva i mörker. I andra säsongen får vi följa hur militärer och civila försöker överleva tillsammans. De har ont om mat och försöker hitta metoder att odla, de fångar in råttor och försöker hitta sätt att få råttor att överleva solen som ett steg för att hitta ett sätt för människor att kunna vistas i solen.

Människor är människor, så givetvis uppkommer konflikter och intriger. Spänningen stiger och situationen blir farlig. Den andra säsongen är spännande och människorna hetsas och måste strida mot tiden ännu en gång. Men det är tydligt att säsong två är en mellansäsong. Den lägger ut vinkningar om saker som vi inte får svar på. Ja slutet är oerhört öppet. Om inte en säsong tre kommer blir många, många besvikna. Om slutet inte varit fullt så öppet hade den andra säsongen fått högre betyg. Den är lika välgjord dramaturgiskt som den första men som tittare vill jag inte behöva vänta ett år på svar som ställs i slutminuterna. När och om en tredje säsong kommer går inte att få bekräftat ännu, men med tanke på hur populär serien är vore det konstigt om det inte kommer en tredje säsong. Att det skulle kunna ta ett år innan en tredje säsong kommer är ganska realistiskt. Det är klart att det förstås kan vara svårt att samla samma skådespelare ännu en gång. Skådespelarna kommer från olika länder och talar olika språk, vilket ju är trovärdigt på ett flygplan. Dessa olika språk som talas är en del av seriens charm.

Hur som helst: jag hoppas på en tredje säsong. Därefter hoppas jag dock att serien inte fortsätter, det är sällan serier blir bra i oändlighet.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Into the Night, Netflix, Recension av tv-serie, Science Fiction-film, TV-serie

Filmrecension: The Seventeen – den som kan se detta utan att beröras måste ha ett hjärta av sten

12 september, 2021 by Rosemari Södergren

The Seventeen
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 september 2021
Regi Celina Escher

En stark film som ingen borde kunna se utan att bli fylld av en ilska mot detta övergrepp som sker mot kvinnor som sätts i fängelse för att de förlorar sitt barn.

El Salvador har totalförbud mot abort och denna lag tolkas vanvettigt strängt. Kvinnor döms till minst trettio års fängelse om de råkar ut för missfall och olyckor under graviditeten som gör att barnet dör. Regissören Celina Escher har under flera års tid följt flera av dessa kvinnor som dömts till fängelse och hon skildrar deras kamp för rättvisa. Om en kvinna blir våldtagen måste hon ändå föda barnet. Till och med om det är en ung flicka som våldtagits. Om kvinnans liv är i fara måste hon ändå föda barnet. Men det allra mest vansinniga är att kvinnor som får missfall trots att de längtar efter barnet och vill föda barnet kan dömas till långvariga fängelsestraff om barnet dör under gravideten eller under födelsen.

Dessa kvinnofängelser är hemska anstalter. En av kvinnorna berättar i filmen att de är mer än 3.000 kvinnor där och de ska dela på sex toaletter. En del kvinnor i fängelset måste sova på golvet för de har varken någon säng eller ens en filt.

Det är svårt att betygsätta dokumentärer, tycker jag. Speciellt dokumentärer som denna, som är mer en journalistisk djupdykning i ett viktigt ämne än en traditionell film. Det är ett ämne som innehåller många utmaningar för en filmskapare. Det tog tid innan regissören fick tillåtelse att ha kameran med när hon träffade de dömda kvinnorna i fängelset. Men då filmen är så engagerande och väcker många tankar och känslor ger jag den ett högt betyg.

Den kvinna filmen kretsar mest kring är Teodora Vásquez som var 24 år och levde i El Salvador med sina föräldrar och en tre-årig son då hon var gravid i nionde månaden. Hon föll hon ihop på jobbet med svåra värkar. Teodora ringde fem gånger till polisen för att få hjälp, men ingen kom. Hon födde barnet där hon stod och blödde kraftigt och svimmade. När hon vaknade upp på sjukhuset anklagades hon för att ha dödat sitt barn och dömdes till ett 30-årigt fängelsestraff. Hon förlorade det barn hon längtat efter och dömdes till trettio år i fängelse och förlorade därmed också möjligheten att se sin son växa upp.

I filmen får vi följa Teodora och flera andra kvinnor som dömts till långa fängelsestraff för att de förlorat sitt barn.

Vi får höra en politiker tala för varför han anser det är rätt att döma kvinnor till fängelse för missfall. Det är självklart oerhört upprörande att se en man tala på det sättet. Det känns så hopplöst att kvinnor är så utsatta. Varför gör världens länder inte mer för att tvinga El Salvadors politiker att ändra lagen som tolkas så vidrigt strängt? Det är obegripligt. Politikern försvarar lagen med att majoriteten av El Salvadors befolkning är katoliker och de vill ha denna lag. Varför säger katolska kyrkan och dess överhuvud påven ingenting? Det tas i alla fall inte upp i denna dokumentär.

Minst lika skrämmande som det är att höra hur politikern försvarar detta kvinnoförtryck är det att se demonstrationer med både män och kvinnor som stöder antiabortlagarna. Vi får både se demonstrationer emot abortlagarna och för abortlagarna.

Det går inte att värja sig. Den som kan se den här filmen utan att bli berörd och utan att vilja vara med och förändra dessa orättvisor som finns i världen mot kvinnor, den måste ha ett hjärta av sten. Jag blir så ledsen över att det inte hörs mer om detta och varför gör inte demokratiska länder mer för att påverka makthavare i El Salvador?

Bakgrundsfakta om dokumentären:
Regissören Celina Escher är uppvuxen i El Salvador och Schweiz, filmutbildad på Kuba och bor för närvarande i Sverige. Beslutet att göra film om Teodora Vásquez och situationen i El Salvador fattade hon innan hon blev utexaminerad från filmskolan, och hon reste dit så fort hon var klar med sin utbildning. Att få tillgång till fängelset och möjlighet att intervjua Teodora och de andra kvinnorna var inte självklart och till en början tilläts hon bara komma in, men inte filma. Efter många månader släpptes hon in i besöksrummet med en kamera och kunde börja intervjua, två timmar i taget. Det tog två år att filma i fängelset och sen ytterligare två år att producera och även besöka familjerna utanför fängelset.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Svensk-danskt samarbete tillreder förstklassig bebop – Karl-Martin Almqvist 4 på Unity

12 september, 2021 by Mats Hallberg

Kvartetten samlad inför gig – okänd fotograf

10-11/9 2021

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Kommer i god tid på cykel till kvartettens andra konsert deras första kväll i Göteborg. Ute regnar det. Kanske märks redan en överetablering av livejazz i staden, eftersom jag får plats vid ett av borden närmast scen. Sitter på max två meters avstånd till pianisten och bandledaren. Aftonens huvudrollsinnehavare är vänlig nog att skänka mig öronproppar när jag nämner att jag glömt ta med mig.

Det är förstås en ynnest att kunna slinka in så här. Karl-Martin Almqvist känner igen. mig Har reda på att jag berättar i skrift om en hel del av mina konsertupplevelser, vilket jag tar som ett gott tecken. Senast hörde jag tenorsaxofonisten, en av de ledande i landet, under Ystad Jazzfestival, fast han då fanns i ett sammanhang där potentialen bara kunde anas. På fotot ovan syns från vänster pianisten Carl Winther (son till danske trumpetaren Jens Winther som jag hört på Nef), flitige basisten Johnny Åman från Skåne, danske trumslagaren Anders Mogensen (ingick i Anders Bergcrantz band när denne gigant lirade på Nef senast) samt med basker och glasögon Karl-Martin Almqvist.

Kvartettens intensiva konsert pågår i cirka sjuttio minuter. Ovanligt nog framförs inga standards, utan istället välgjorda originallåtar med åtskilliga utvikningar. Almqvist eller Winther hade komponerat. Går näppeligen att begära mer bebop än så här från en samtida skandinavisk grupp. Sålunda erbjuds livejazz på absolut toppnivå! Det var en härligt het urladdning. Ingen höll igen, tvärtom. Ömsom hetsigt, ömsom sekvenser som sträckte ut. Deras nerviga spel fick mig att associera till John Coltranes berömda kvartett på 60-talet. Tyckte mig identifiera en liknande hängiven inställning, även om soundet inte hade samma andliga dimension. Vill tro att också Dexter Gordon och Sonny Rollins utgjort föredömen, för en instrumentalist som fullständigt behärskar sitt instrument.

Inledningsvis pulserande öppen karaktär. Carl Winther får omgående feeling i sitt första solo. Urskiljer klart definierade linjer, alternativt snirkligt attraktiva melodier. Lyhört samspel är bara förnamnet. Anders Mogensen fungerar som magnifik pådrivare. Åman jobbar sedvanligt för högtryck. Ger nödvändig stadga fast kontrabasen är inställd på ganska låg volym, vilket gynnar klangen från Yamaha-pianot. Låtarna har titlar som Dart, Lybeck, O.D, och Kinshee. (med reservation för stavning och möjligheten att jag inte uppfattat exakt). I sist nämnda låt förankras elegant ett rytmiskt stringent tema. Ett av konsertens krön.

Den renommerade tenoristen (minst fem plattor i eget namn, ingått i Patrik Bomans 7 Piece Machine, Nils Landgrens Funk Unit, Jacob Karlzon Big 5 och spelat med flera av våra främsta vokalister) gav oss helhjärtat chorus på chorus i lödiga improvisationer. Att somliga melodier kunde te sig lite anonyma inverkade inte speciellt på en ypperlig konsert. Efter en dialog med trumsetet hamnade Mogensen i en ny fas, kom i en andra andning som till att börja med renderade i hård attack i medium-tempo. Den danske pianistens behandling av melodiers strukturer gav mersmak. Kan skjuta in att jag för ett par år sedan såg honom med kvällens rytmsektion, då han ackompanjerade Jerry Bergonzi och Tim Hagans i Ystad.

På sluttampen eggade Winther sin landsman, genom att ställa sig upp och pusha honom till att få utlopp för extatiskt spel, fick verkligen användning för sina tre cymbaler. Publiken hängde på. Blev ett sjusärdeles rytmiskt fyrverkeri med vilda kaskader från en nästan överladdad Anders Mogensen. Hade kul åt skickligt utförda excesser. Extranumret Meduza artar sig följdriktigt till en furiös, febrig urladdning med den mästerligt ivägsvävande saxofonisten i centrum. . Självklart mycket nöjd och belåten med vad detta samspelta gäng åstadkom.

Arkiverad under: Musik, Recension

Upplyftande beat med andliga inslag – Dan Reed Trio i Floda

11 september, 2021 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

9/9 2021 i Garveriet i Floda

Arrangör Musik i Lerum med stöd från bland andra Kulturrådet och Lerums Kommun

Premiär för min del för avstigande på stationen i Floda cirka tre mil utanför Göteborg. Sensommarvärme i luften när jag vid 18:30-tiden orienterar mig till Garveriet, ett mysigt näringsställe med fokus på hållbarhet. Lokalen är rymlig, varför publiken som äter pizzarätter som uppladdning inför sin konsertupplevelse uppgår till ett drygt hundratal trots gällande restriktioner. Visar sig att i den blandade publiken finns åtskilliga hardcore-fans, vilka otvivelaktigt fick vad de önskade denna afton.

Har sett en uppgift om att Dan Reed Network sålt fem miljoner skivor. De existerar tydligen fortfarande, fast storhetstiden inföll mellan sent 80-tal och tidigt 90-tal. Såg dem som förband till Rolling Stones 1990 när de kunde rida på sin funkrockiga hit Get To You. Blev påmind av kvinnliga hardcore-fans under pausen på intima spelningen i Floda, att Dan Reed då rakat av sig håret, vilket inte uppskattades av skivbolaget. 58-årige frontmannen Dan Reed lämnade de stora arenorna. Behövde ta i tu med mycket strul, bli drogfri. Mannen från Oregon sökte sig till munkars visdom för vägledning. Bodde i kloster, flyttade från USA. Idag bor han i Prag efter att ha haft sitt hem också i Paris och Jerusalem. I brottstycken delges vi i mellansnack något om denna extraordinära resa, sökandet efter inre frid.

Cirka 2010 fick Reed och basisten Bengt Jonasson kontakt med varandra via Myspace. Svensken levererade basgångar på distans till en skivproduktion. Genom Jonasson (som gått på Kungliga Musikaliska Högskolan) introducerades amerikanen från Portland för Robert Mehmet Sinan Ikiz, en stockholmare med turkiska rötter som inom nyskapande jazz kan liknas vid en utforskande trollkarl. Han är en prisad trumslagare som turnerat i femtio länder och lirat med många välkända namn, driver dessutom skivbolag och sitt Ikiz Cabin Crew. Trevligt nog kände Ikiz igen mig innan han skulle gå på. Vidarebefordrade att jag bjudits in för att bevaka evenemanget, vilket föranledde hans ”arbetsledare” att skämta om att lägga in lite jazz i showen. Sångaren, gitarristen och låtskrivaren anser, föga förvånande, att Ikiz är den bäste trumslagare han lirat med.

Kan erkänna att jag var lite betänksam inför detta sällsamma gig. Hittade inga liveklipp på nätet som fäste. Och att Dan Reed Network agerat uppvärmare åt Bon Jovi (hemmahörande i en genre jag är allergisk mot) spädde på en viss skepticism. Lyckligtvis är Dan Reed trio – denna till synes omaka konstellation – en riktigt bra liveakt. Första set inleder Reed solo med tre akustiska låtar. När rytmsektionen kompletterar, behåller mannen publiken kommit för att se ,sin akustiska gitarr. Klokt nog mixas ljudet på ett sådant sätt att hans ackordföljder går fram, trots understöd från elbas och kraftfullt trumspel. I andra set hänger denne kombinerade rocker och singer & songwriter på sig sin vita elgitarr (gibson?) och ser till att den åtråvärda livekänslan vidgas.

”Varje gig är unikt, man vet inte vart det kommer ta vägen” sa Ikiz till mig när han förberedde sig. Konserten var den andra på raken efter två års uppehåll, meddelade Reed. Han kände sig ringrostig och stel i fingrarna. Dock, spelglädjen lyste i ögonen på en trio som inte är lika gamla, men utseendemässiga likheten är slående hos svartklädda musiker med kala hjässor. Konserten på denna oansenliga idyll bokades redan 2019. Den filmades förresten med två digitalkameror.

foto Qlaez Wennberg

Sympatiska soloavdelningen öppnas med romantisk anstrykning. Sången har avsevärd bärkraft, varför man förstår att Dan Reeds röst tagits i anspråk i filmprojekt. Andra låten On Your Side förtjänar extra beröm, presenteras genom att sångaren berättar hur han löste sin livskris. och vad en tillvaro i kloster gjort med honom. Avlöses av Canlelight från albumet Coming Up For Air. Märks hur mycket dessa personligt hållna vittnesmål i musikalisk skepnad betyder. Vi får aningar om en livslinje med hack i och många uppbrott. Ibland kommer antydan till klichéer fram och en dragning till powerballader. (En inriktning jag alltid undvikit att vistas i som musiklyssnare.)

När svenskarna förenar sig med den passionerade låtleverantören som utan ansträngning ackompanjerat sig själv, utläser jag omgående en andlig dimension i Long Way To Go från -91. Retrospektivt blir kopplingen uppenbar. Losing My Fear, en av kvällens flera höjdpunkter, hänvisar till situationen i USA och politiska styret där. En anmärkningsvärd låt, paradoxalt nog bombastisk med dynamiska konturer. Mitt i fröjdas vi åt snyggt bassolo. Fast vi har 226 gemensamma fb-vänner har Bengt Jonasson gått under min radar. När jag i pausen undrar vilka fler han kan associeras med, nämner han bland andra Max Schultz, Erik Söderlind och Klas Toresson. Mångsidiga jazziga namn! Första gången Reed går ner bland publiken, inträffar i en kul komposition med feature ånyo från Jonasson som framför melodin på sitt instrument. Ikiz är i mer eller mindre utsträckning navet, nöjer sig aldrig med att enbart framställa rakt beat. I Rainbow Child, en närmast ikonisk hit, märks att publiken kan refrängen. En melodi att särskilt framhålla är Holy Diver, möjligen konsertens enda cover. En suggestiv sak, svulstig på ett befriande skönt sätt med magnifikt basspel i sticket. Lysande sånginsats i en tribut till Roniie James Dio. Hör ett sympatiskt första set, vars sound bara undantagsvis tangerar flörtar med rock i den hårdare skolan.

foto publicerat på facebook – fotograf okänd

Efter paus blir det både mer av pang-på-rödbetan-frenesi. Men också fascinerande fördjupningar när volym och tempo tas ner. Tajta musiker framstår alltmer som en powertro. Mycket av skeendet när man spelar linjärt har delegerats till den pådrivande batteristen., vars stadiga beat stundom övergår i utsmyckade sekvenser. Ena foten hamrade in takten på baskaggen, höjde allas humör ytterligare, när Reed började riffa medan han sjöng All I Need Is You. Ännu en höjdpunkt som bröt mönstret. Ett smittsamt groove uppstår vilket förstås publiken uppskattar. Detta sound förstärks i Tiger In A Dress som utvecklas till en funkig showstopper. Antagligen en av Dan Reeds mest effektiva låtar live. Det är lika ösigt som distinkt när männen på scen går loss, utan att tappa fotfästet. Som gitarrist håller den i Europa bosatte amerikanen oväntat hög klass. Fet bas firar gång på gång triumfer. Nu är man i zonen. Följer upp med Avalanche som sköljer över oss. Intensiteten och närvaron tappas en smula i inledningen på Ritual, en förhållandevis primitiv låt. Vilken tur då att energin förnyas när gitarristen Reed gick i dialog med sina kamrater, lät sig utmanövreras. Med fräckt reverb på gitarren tar trion publiken med sig i funkig avslutning, i form av tungt röjig version av Get To You. Naturligtvis stod många upp i lokalen, rörde sig och njöt av rytmen. Extranumret framför den forna världsstjärnan a cappella på egen hand.

Livsbejakande tillstånd flödar på scen. från en formidabel powertrio. Man serverar ett uppmuntrande käreksbudskap signerat Dan Reed. Fortfarande tveksam till om jag skulle ta mig tid att lyssna på hans katalog. Men som liveartist tillsammans med trumslagarfenomenet Ikiz och ”bas-Bengt” (inte fel att jämföra honom med esset Sven Lindvall) är han verkligen en attraktion, vilket bevisas fullt ut i mysiga Garveriet en halvtimmas resa från Göteborg.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Ännu en skimrande pusselbit i beundransvärt stort projekt – Barndomsträd av Anna Kruse

10 september, 2021 by Mats Hallberg

foto och artwork Kajsa Gullberg

Anna Kruse

Barndomsträd

4

Inspelad sommaren 2020 i Danmark

Mixad av August Wanngren

Producent: Anna Kruse

Gateway Music

34:01

Releasedatum: 3/9 2021

Om Anna Kruses huvudsakliga mission – tonsätta och förmedla Edit Södergrans lyrik – såsom den materialiserats i form av fyra skivutgivningar, gjordes en grundlig genomgång i Kulturbloggen för ett par år sedan. Trodde förstås då att hon tömt ut sina idéer. Döm om min förvåning när info om ny skiva spreds. Ännu fler tolkningar av finlandssvenska, lungsjuka poeten som dog för snart hundra år sedan. Barndomsträdet har ett specifikt tema, är en hyllning till släktträdet och alla träden i skogen. Köp av cd:n hjälper till att bevara skog för framtida generationer. Man uppmuntras också till att stödja organisationen Världens skogar. Med orubblig tydlighet och yttersta varsamhet framhäver Kruse och hennes handplockade, utsökta musiker kraften i tio dikter av Södergran, vars skaldekonst blivit klassisk. Den kretsar här kring skogens trolska stämning, trösten och lyckan i naturupplevelser med tankegods som vetter åt animism.

I en rikedom av djärvt organiska tonsättningar som får kropp av underbara arrangemang, erbjuds lika mycket ro och spänning som textförfattaren förmodligen fick under sina strövtåg i naturen. Personerna som på olika spår varit ansvariga för stråkarrangemang – Fredrik Lundin, Antti Järvelä, Johanne Andersson och Nicholas Kingo – kommer från jazz, folkmusik respektive den klassiska traditionen. Skulle sålunda kunna bli ett projekt utan centrum. Istället har arbetsledaren med sin starka vision, sett till att ett makalöst album med viskaraktär sammanställts. Anna Kruse kan stoltsera med att ha komponerat all musik på den fysiskt estetiskt tilltalande cd:n, vars texthäfte illustreras av foton på artisten i grönskande omgivning.

Anna Kruse och stråkkvartetten Who Killed Bambi – foto Kajsa Gullberg

Vem spelar vad? Stråkkvartetten Who Killed Bambi, som är med på så gott som varje spår, består av Mette Dahl Christensen på viola, Johanne Andersen på cello och violinisterna heter Sophia Larsdotter och Anna Sakham Jalving. De är verkligen taktilt införlivade, påminner stundtals om Kronos Kvartetten-light. Cello trakterar också Adam Mackenzie. Framhålls kuriöst att på en skiva som hyllar skogens träd, är det extra passande att använda sig av många träinstrument. Rasmus Glendorf står för subtil trumprogrammering medan Anti Järvelä på Hemkomst ägnar sig åt att lira gitarr, bas samt klockspel. Från artistens ”Edit-band” kommer Nicholas Kingo på keyboard jämte Jeppe Holst på gitarr/ steelgitarr (har för mig att dessa två medverkade när jag fängslades av Anna Kruse på Nef).

Vidare färgas det rikt utsmyckade albumet av olika blåsinstrument, som genom avancerad teknik och elektroniska finesser delvis ”muterar” till fräckt annorlunda sound. På trombon hörs August Wanngren och Gustav Rasmussen, varav den senare ansvarar för trombonarret på inledande Hemkomst (dikten har tonsatts i två versioner). Framträdande roller har också två jazzmusiker jag faktiskt träffat efter konsert. Syftar på danske Fredrik Lundin på sopran- och tenorsax och trumpetaren Tobias Wiklund. De gör underbara avtryck!

Tonsättningarna blir varken spretiga eller överlastade. Ornamentiken och läckra klanger bäddar in bejakande, kärnfull centrallyrik. Bereder väg för Södergrans existentiellt utformade ordglädje. I hälften av tonsättningarna kompletterar Stina Ekblad genom att deklamera på sitt karaktäristiska finlandssvenska idiom, vilket tillför en magisk dimension. Kruse sjunger fram arkaiska, samtidigt tidlösa formuleringar, med självklar auktoritet fylld av respekt, vilket nog vittnar om en inneboende känsla av jubel. Att med rätta betoningar hitta fram till sångbarhet i dikterna är något hon behärskar till fulländning. Varenda stavelse tas om hand av denne förnämlige uttolkare.

pressfoto Kajsa Gullberg

Finns så mycket att fästa sig vid, så många hänförande inslag. Bara i de första tre visorna sjunker jag ner i ett par tromboner, förförisk trumpet, expressiv sopransax vackert beledsagad av stråkar samt varsamt sofistikerad touch från medlemmarna i Edit-bandet. Lyriken har bearbetats musikaliskt på ett lika gränslöst som genialiskt sätt. De två låtar (osäker på om det är tillåtet att kalla dem just låtar) som avrundar tar steget fullt ut, genom att dyka in i ett härligt avantgardistiskt ambient-tillstånd. Elektroniken firar triumfer. I Det gamla huset söker sig fräckt gnistrande gitarr fram tillsammans med klaviaturspelare och bedårande trumpettoner vilka förlängs in i evigheten. Wiklunds insats är av den storartade magnituden att tankarna leder till Palle Mickelborg. Hör sinnrika växlingar mellan det täta och omslutande å ena sidan och det himlastormande extroverta å andra sidan. Denna ypperligt fungerande kostrastverkan illustreras närmast emblematiskt i övergången av Jag såg ett träd till En strimma hav.

Att kunna förhålla sig så här eklektiskt kreativ är märkvärdigt i sig. Än mer anmärkningsvärt när utgångspunkten består i att än en gång förhålla sig till en numera klassisk poet som dog i unga år. Resultatet överträffar vida alla rimligt ställda förväntningar, bildar en helgjuten enhet. Vid lyssning i hörlurar nattetid utdelas högsta betyg. När musiken når mig via högtalare andra tider på dygnet hamnar jag på 4+, också ett mycket positivt omdöme.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Sida 455
  • Sida 456
  • Sida 457
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in