9/9 2021 i Garveriet i Floda
Arrangör Musik i Lerum med stöd från bland andra Kulturrådet och Lerums Kommun
Premiär för min del för avstigande på stationen i Floda cirka tre mil utanför Göteborg. Sensommarvärme i luften när jag vid 18:30-tiden orienterar mig till Garveriet, ett mysigt näringsställe med fokus på hållbarhet. Lokalen är rymlig, varför publiken som äter pizzarätter som uppladdning inför sin konsertupplevelse uppgår till ett drygt hundratal trots gällande restriktioner. Visar sig att i den blandade publiken finns åtskilliga hardcore-fans, vilka otvivelaktigt fick vad de önskade denna afton.
Har sett en uppgift om att Dan Reed Network sålt fem miljoner skivor. De existerar tydligen fortfarande, fast storhetstiden inföll mellan sent 80-tal och tidigt 90-tal. Såg dem som förband till Rolling Stones 1990 när de kunde rida på sin funkrockiga hit Get To You. Blev påmind av kvinnliga hardcore-fans under pausen på intima spelningen i Floda, att Dan Reed då rakat av sig håret, vilket inte uppskattades av skivbolaget. 58-årige frontmannen Dan Reed lämnade de stora arenorna. Behövde ta i tu med mycket strul, bli drogfri. Mannen från Oregon sökte sig till munkars visdom för vägledning. Bodde i kloster, flyttade från USA. Idag bor han i Prag efter att ha haft sitt hem också i Paris och Jerusalem. I brottstycken delges vi i mellansnack något om denna extraordinära resa, sökandet efter inre frid.
Cirka 2010 fick Reed och basisten Bengt Jonasson kontakt med varandra via Myspace. Svensken levererade basgångar på distans till en skivproduktion. Genom Jonasson (som gått på Kungliga Musikaliska Högskolan) introducerades amerikanen från Portland för Robert Mehmet Sinan Ikiz, en stockholmare med turkiska rötter som inom nyskapande jazz kan liknas vid en utforskande trollkarl. Han är en prisad trumslagare som turnerat i femtio länder och lirat med många välkända namn, driver dessutom skivbolag och sitt Ikiz Cabin Crew. Trevligt nog kände Ikiz igen mig innan han skulle gå på. Vidarebefordrade att jag bjudits in för att bevaka evenemanget, vilket föranledde hans ”arbetsledare” att skämta om att lägga in lite jazz i showen. Sångaren, gitarristen och låtskrivaren anser, föga förvånande, att Ikiz är den bäste trumslagare han lirat med.
Kan erkänna att jag var lite betänksam inför detta sällsamma gig. Hittade inga liveklipp på nätet som fäste. Och att Dan Reed Network agerat uppvärmare åt Bon Jovi (hemmahörande i en genre jag är allergisk mot) spädde på en viss skepticism. Lyckligtvis är Dan Reed trio – denna till synes omaka konstellation – en riktigt bra liveakt. Första set inleder Reed solo med tre akustiska låtar. När rytmsektionen kompletterar, behåller mannen publiken kommit för att se ,sin akustiska gitarr. Klokt nog mixas ljudet på ett sådant sätt att hans ackordföljder går fram, trots understöd från elbas och kraftfullt trumspel. I andra set hänger denne kombinerade rocker och singer & songwriter på sig sin vita elgitarr (gibson?) och ser till att den åtråvärda livekänslan vidgas.
”Varje gig är unikt, man vet inte vart det kommer ta vägen” sa Ikiz till mig när han förberedde sig. Konserten var den andra på raken efter två års uppehåll, meddelade Reed. Han kände sig ringrostig och stel i fingrarna. Dock, spelglädjen lyste i ögonen på en trio som inte är lika gamla, men utseendemässiga likheten är slående hos svartklädda musiker med kala hjässor. Konserten på denna oansenliga idyll bokades redan 2019. Den filmades förresten med två digitalkameror.
Sympatiska soloavdelningen öppnas med romantisk anstrykning. Sången har avsevärd bärkraft, varför man förstår att Dan Reeds röst tagits i anspråk i filmprojekt. Andra låten On Your Side förtjänar extra beröm, presenteras genom att sångaren berättar hur han löste sin livskris. och vad en tillvaro i kloster gjort med honom. Avlöses av Canlelight från albumet Coming Up For Air. Märks hur mycket dessa personligt hållna vittnesmål i musikalisk skepnad betyder. Vi får aningar om en livslinje med hack i och många uppbrott. Ibland kommer antydan till klichéer fram och en dragning till powerballader. (En inriktning jag alltid undvikit att vistas i som musiklyssnare.)
När svenskarna förenar sig med den passionerade låtleverantören som utan ansträngning ackompanjerat sig själv, utläser jag omgående en andlig dimension i Long Way To Go från -91. Retrospektivt blir kopplingen uppenbar. Losing My Fear, en av kvällens flera höjdpunkter, hänvisar till situationen i USA och politiska styret där. En anmärkningsvärd låt, paradoxalt nog bombastisk med dynamiska konturer. Mitt i fröjdas vi åt snyggt bassolo. Fast vi har 226 gemensamma fb-vänner har Bengt Jonasson gått under min radar. När jag i pausen undrar vilka fler han kan associeras med, nämner han bland andra Max Schultz, Erik Söderlind och Klas Toresson. Mångsidiga jazziga namn! Första gången Reed går ner bland publiken, inträffar i en kul komposition med feature ånyo från Jonasson som framför melodin på sitt instrument. Ikiz är i mer eller mindre utsträckning navet, nöjer sig aldrig med att enbart framställa rakt beat. I Rainbow Child, en närmast ikonisk hit, märks att publiken kan refrängen. En melodi att särskilt framhålla är Holy Diver, möjligen konsertens enda cover. En suggestiv sak, svulstig på ett befriande skönt sätt med magnifikt basspel i sticket. Lysande sånginsats i en tribut till Roniie James Dio. Hör ett sympatiskt första set, vars sound bara undantagsvis tangerar flörtar med rock i den hårdare skolan.
Efter paus blir det både mer av pang-på-rödbetan-frenesi. Men också fascinerande fördjupningar när volym och tempo tas ner. Tajta musiker framstår alltmer som en powertro. Mycket av skeendet när man spelar linjärt har delegerats till den pådrivande batteristen., vars stadiga beat stundom övergår i utsmyckade sekvenser. Ena foten hamrade in takten på baskaggen, höjde allas humör ytterligare, när Reed började riffa medan han sjöng All I Need Is You. Ännu en höjdpunkt som bröt mönstret. Ett smittsamt groove uppstår vilket förstås publiken uppskattar. Detta sound förstärks i Tiger In A Dress som utvecklas till en funkig showstopper. Antagligen en av Dan Reeds mest effektiva låtar live. Det är lika ösigt som distinkt när männen på scen går loss, utan att tappa fotfästet. Som gitarrist håller den i Europa bosatte amerikanen oväntat hög klass. Fet bas firar gång på gång triumfer. Nu är man i zonen. Följer upp med Avalanche som sköljer över oss. Intensiteten och närvaron tappas en smula i inledningen på Ritual, en förhållandevis primitiv låt. Vilken tur då att energin förnyas när gitarristen Reed gick i dialog med sina kamrater, lät sig utmanövreras. Med fräckt reverb på gitarren tar trion publiken med sig i funkig avslutning, i form av tungt röjig version av Get To You. Naturligtvis stod många upp i lokalen, rörde sig och njöt av rytmen. Extranumret framför den forna världsstjärnan a cappella på egen hand.
Livsbejakande tillstånd flödar på scen. från en formidabel powertrio. Man serverar ett uppmuntrande käreksbudskap signerat Dan Reed. Fortfarande tveksam till om jag skulle ta mig tid att lyssna på hans katalog. Men som liveartist tillsammans med trumslagarfenomenet Ikiz och ”bas-Bengt” (inte fel att jämföra honom med esset Sven Lindvall) är han verkligen en attraktion, vilket bevisas fullt ut i mysiga Garveriet en halvtimmas resa från Göteborg.