Anna Kruse
Barndomsträd
4
Inspelad sommaren 2020 i Danmark
Mixad av August Wanngren
Producent: Anna Kruse
Gateway Music
34:01
Releasedatum: 3/9 2021
Om Anna Kruses huvudsakliga mission – tonsätta och förmedla Edit Södergrans lyrik – såsom den materialiserats i form av fyra skivutgivningar, gjordes en grundlig genomgång i Kulturbloggen för ett par år sedan. Trodde förstås då att hon tömt ut sina idéer. Döm om min förvåning när info om ny skiva spreds. Ännu fler tolkningar av finlandssvenska, lungsjuka poeten som dog för snart hundra år sedan. Barndomsträdet har ett specifikt tema, är en hyllning till släktträdet och alla träden i skogen. Köp av cd:n hjälper till att bevara skog för framtida generationer. Man uppmuntras också till att stödja organisationen Världens skogar. Med orubblig tydlighet och yttersta varsamhet framhäver Kruse och hennes handplockade, utsökta musiker kraften i tio dikter av Södergran, vars skaldekonst blivit klassisk. Den kretsar här kring skogens trolska stämning, trösten och lyckan i naturupplevelser med tankegods som vetter åt animism.
I en rikedom av djärvt organiska tonsättningar som får kropp av underbara arrangemang, erbjuds lika mycket ro och spänning som textförfattaren förmodligen fick under sina strövtåg i naturen. Personerna som på olika spår varit ansvariga för stråkarrangemang – Fredrik Lundin, Antti Järvelä, Johanne Andersson och Nicholas Kingo – kommer från jazz, folkmusik respektive den klassiska traditionen. Skulle sålunda kunna bli ett projekt utan centrum. Istället har arbetsledaren med sin starka vision, sett till att ett makalöst album med viskaraktär sammanställts. Anna Kruse kan stoltsera med att ha komponerat all musik på den fysiskt estetiskt tilltalande cd:n, vars texthäfte illustreras av foton på artisten i grönskande omgivning.
Vem spelar vad? Stråkkvartetten Who Killed Bambi, som är med på så gott som varje spår, består av Mette Dahl Christensen på viola, Johanne Andersen på cello och violinisterna heter Sophia Larsdotter och Anna Sakham Jalving. De är verkligen taktilt införlivade, påminner stundtals om Kronos Kvartetten-light. Cello trakterar också Adam Mackenzie. Framhålls kuriöst att på en skiva som hyllar skogens träd, är det extra passande att använda sig av många träinstrument. Rasmus Glendorf står för subtil trumprogrammering medan Anti Järvelä på Hemkomst ägnar sig åt att lira gitarr, bas samt klockspel. Från artistens ”Edit-band” kommer Nicholas Kingo på keyboard jämte Jeppe Holst på gitarr/ steelgitarr (har för mig att dessa två medverkade när jag fängslades av Anna Kruse på Nef).
Vidare färgas det rikt utsmyckade albumet av olika blåsinstrument, som genom avancerad teknik och elektroniska finesser delvis ”muterar” till fräckt annorlunda sound. På trombon hörs August Wanngren och Gustav Rasmussen, varav den senare ansvarar för trombonarret på inledande Hemkomst (dikten har tonsatts i två versioner). Framträdande roller har också två jazzmusiker jag faktiskt träffat efter konsert. Syftar på danske Fredrik Lundin på sopran- och tenorsax och trumpetaren Tobias Wiklund. De gör underbara avtryck!
Tonsättningarna blir varken spretiga eller överlastade. Ornamentiken och läckra klanger bäddar in bejakande, kärnfull centrallyrik. Bereder väg för Södergrans existentiellt utformade ordglädje. I hälften av tonsättningarna kompletterar Stina Ekblad genom att deklamera på sitt karaktäristiska finlandssvenska idiom, vilket tillför en magisk dimension. Kruse sjunger fram arkaiska, samtidigt tidlösa formuleringar, med självklar auktoritet fylld av respekt, vilket nog vittnar om en inneboende känsla av jubel. Att med rätta betoningar hitta fram till sångbarhet i dikterna är något hon behärskar till fulländning. Varenda stavelse tas om hand av denne förnämlige uttolkare.
Finns så mycket att fästa sig vid, så många hänförande inslag. Bara i de första tre visorna sjunker jag ner i ett par tromboner, förförisk trumpet, expressiv sopransax vackert beledsagad av stråkar samt varsamt sofistikerad touch från medlemmarna i Edit-bandet. Lyriken har bearbetats musikaliskt på ett lika gränslöst som genialiskt sätt. De två låtar (osäker på om det är tillåtet att kalla dem just låtar) som avrundar tar steget fullt ut, genom att dyka in i ett härligt avantgardistiskt ambient-tillstånd. Elektroniken firar triumfer. I Det gamla huset söker sig fräckt gnistrande gitarr fram tillsammans med klaviaturspelare och bedårande trumpettoner vilka förlängs in i evigheten. Wiklunds insats är av den storartade magnituden att tankarna leder till Palle Mickelborg. Hör sinnrika växlingar mellan det täta och omslutande å ena sidan och det himlastormande extroverta å andra sidan. Denna ypperligt fungerande kostrastverkan illustreras närmast emblematiskt i övergången av Jag såg ett träd till En strimma hav.
Att kunna förhålla sig så här eklektiskt kreativ är märkvärdigt i sig. Än mer anmärkningsvärt när utgångspunkten består i att än en gång förhålla sig till en numera klassisk poet som dog i unga år. Resultatet överträffar vida alla rimligt ställda förväntningar, bildar en helgjuten enhet. Vid lyssning i hörlurar nattetid utdelas högsta betyg. När musiken når mig via högtalare andra tider på dygnet hamnar jag på 4+, också ett mycket positivt omdöme.