10-11/9 2021
Jazzkrogen Unity i Göteborg
Kommer i god tid på cykel till kvartettens andra konsert deras första kväll i Göteborg. Ute regnar det. Kanske märks redan en överetablering av livejazz i staden, eftersom jag får plats vid ett av borden närmast scen. Sitter på max två meters avstånd till pianisten och bandledaren. Aftonens huvudrollsinnehavare är vänlig nog att skänka mig öronproppar när jag nämner att jag glömt ta med mig.
Det är förstås en ynnest att kunna slinka in så här. Karl-Martin Almqvist känner igen. mig Har reda på att jag berättar i skrift om en hel del av mina konsertupplevelser, vilket jag tar som ett gott tecken. Senast hörde jag tenorsaxofonisten, en av de ledande i landet, under Ystad Jazzfestival, fast han då fanns i ett sammanhang där potentialen bara kunde anas. På fotot ovan syns från vänster pianisten Carl Winther (son till danske trumpetaren Jens Winther som jag hört på Nef), flitige basisten Johnny Åman från Skåne, danske trumslagaren Anders Mogensen (ingick i Anders Bergcrantz band när denne gigant lirade på Nef senast) samt med basker och glasögon Karl-Martin Almqvist.
Kvartettens intensiva konsert pågår i cirka sjuttio minuter. Ovanligt nog framförs inga standards, utan istället välgjorda originallåtar med åtskilliga utvikningar. Almqvist eller Winther hade komponerat. Går näppeligen att begära mer bebop än så här från en samtida skandinavisk grupp. Sålunda erbjuds livejazz på absolut toppnivå! Det var en härligt het urladdning. Ingen höll igen, tvärtom. Ömsom hetsigt, ömsom sekvenser som sträckte ut. Deras nerviga spel fick mig att associera till John Coltranes berömda kvartett på 60-talet. Tyckte mig identifiera en liknande hängiven inställning, även om soundet inte hade samma andliga dimension. Vill tro att också Dexter Gordon och Sonny Rollins utgjort föredömen, för en instrumentalist som fullständigt behärskar sitt instrument.
Inledningsvis pulserande öppen karaktär. Carl Winther får omgående feeling i sitt första solo. Urskiljer klart definierade linjer, alternativt snirkligt attraktiva melodier. Lyhört samspel är bara förnamnet. Anders Mogensen fungerar som magnifik pådrivare. Åman jobbar sedvanligt för högtryck. Ger nödvändig stadga fast kontrabasen är inställd på ganska låg volym, vilket gynnar klangen från Yamaha-pianot. Låtarna har titlar som Dart, Lybeck, O.D, och Kinshee. (med reservation för stavning och möjligheten att jag inte uppfattat exakt). I sist nämnda låt förankras elegant ett rytmiskt stringent tema. Ett av konsertens krön.
Den renommerade tenoristen (minst fem plattor i eget namn, ingått i Patrik Bomans 7 Piece Machine, Nils Landgrens Funk Unit, Jacob Karlzon Big 5 och spelat med flera av våra främsta vokalister) gav oss helhjärtat chorus på chorus i lödiga improvisationer. Att somliga melodier kunde te sig lite anonyma inverkade inte speciellt på en ypperlig konsert. Efter en dialog med trumsetet hamnade Mogensen i en ny fas, kom i en andra andning som till att börja med renderade i hård attack i medium-tempo. Den danske pianistens behandling av melodiers strukturer gav mersmak. Kan skjuta in att jag för ett par år sedan såg honom med kvällens rytmsektion, då han ackompanjerade Jerry Bergonzi och Tim Hagans i Ystad.
På sluttampen eggade Winther sin landsman, genom att ställa sig upp och pusha honom till att få utlopp för extatiskt spel, fick verkligen användning för sina tre cymbaler. Publiken hängde på. Blev ett sjusärdeles rytmiskt fyrverkeri med vilda kaskader från en nästan överladdad Anders Mogensen. Hade kul åt skickligt utförda excesser. Extranumret Meduza artar sig följdriktigt till en furiös, febrig urladdning med den mästerligt ivägsvävande saxofonisten i centrum. . Självklart mycket nöjd och belåten med vad detta samspelta gäng åstadkom.