The Seventeen
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 september 2021
Regi Celina Escher
En stark film som ingen borde kunna se utan att bli fylld av en ilska mot detta övergrepp som sker mot kvinnor som sätts i fängelse för att de förlorar sitt barn.
El Salvador har totalförbud mot abort och denna lag tolkas vanvettigt strängt. Kvinnor döms till minst trettio års fängelse om de råkar ut för missfall och olyckor under graviditeten som gör att barnet dör. Regissören Celina Escher har under flera års tid följt flera av dessa kvinnor som dömts till fängelse och hon skildrar deras kamp för rättvisa. Om en kvinna blir våldtagen måste hon ändå föda barnet. Till och med om det är en ung flicka som våldtagits. Om kvinnans liv är i fara måste hon ändå föda barnet. Men det allra mest vansinniga är att kvinnor som får missfall trots att de längtar efter barnet och vill föda barnet kan dömas till långvariga fängelsestraff om barnet dör under gravideten eller under födelsen.
Dessa kvinnofängelser är hemska anstalter. En av kvinnorna berättar i filmen att de är mer än 3.000 kvinnor där och de ska dela på sex toaletter. En del kvinnor i fängelset måste sova på golvet för de har varken någon säng eller ens en filt.
Det är svårt att betygsätta dokumentärer, tycker jag. Speciellt dokumentärer som denna, som är mer en journalistisk djupdykning i ett viktigt ämne än en traditionell film. Det är ett ämne som innehåller många utmaningar för en filmskapare. Det tog tid innan regissören fick tillåtelse att ha kameran med när hon träffade de dömda kvinnorna i fängelset. Men då filmen är så engagerande och väcker många tankar och känslor ger jag den ett högt betyg.
Den kvinna filmen kretsar mest kring är Teodora Vásquez som var 24 år och levde i El Salvador med sina föräldrar och en tre-årig son då hon var gravid i nionde månaden. Hon föll hon ihop på jobbet med svåra värkar. Teodora ringde fem gånger till polisen för att få hjälp, men ingen kom. Hon födde barnet där hon stod och blödde kraftigt och svimmade. När hon vaknade upp på sjukhuset anklagades hon för att ha dödat sitt barn och dömdes till ett 30-årigt fängelsestraff. Hon förlorade det barn hon längtat efter och dömdes till trettio år i fängelse och förlorade därmed också möjligheten att se sin son växa upp.
I filmen får vi följa Teodora och flera andra kvinnor som dömts till långa fängelsestraff för att de förlorat sitt barn.
Vi får höra en politiker tala för varför han anser det är rätt att döma kvinnor till fängelse för missfall. Det är självklart oerhört upprörande att se en man tala på det sättet. Det känns så hopplöst att kvinnor är så utsatta. Varför gör världens länder inte mer för att tvinga El Salvadors politiker att ändra lagen som tolkas så vidrigt strängt? Det är obegripligt. Politikern försvarar lagen med att majoriteten av El Salvadors befolkning är katoliker och de vill ha denna lag. Varför säger katolska kyrkan och dess överhuvud påven ingenting? Det tas i alla fall inte upp i denna dokumentär.
Minst lika skrämmande som det är att höra hur politikern försvarar detta kvinnoförtryck är det att se demonstrationer med både män och kvinnor som stöder antiabortlagarna. Vi får både se demonstrationer emot abortlagarna och för abortlagarna.
Det går inte att värja sig. Den som kan se den här filmen utan att bli berörd och utan att vilja vara med och förändra dessa orättvisor som finns i världen mot kvinnor, den måste ha ett hjärta av sten. Jag blir så ledsen över att det inte hörs mer om detta och varför gör inte demokratiska länder mer för att påverka makthavare i El Salvador?
Bakgrundsfakta om dokumentären:
Regissören Celina Escher är uppvuxen i El Salvador och Schweiz, filmutbildad på Kuba och bor för närvarande i Sverige. Beslutet att göra film om Teodora Vásquez och situationen i El Salvador fattade hon innan hon blev utexaminerad från filmskolan, och hon reste dit så fort hon var klar med sin utbildning. Att få tillgång till fängelset och möjlighet att intervjua Teodora och de andra kvinnorna var inte självklart och till en början tilläts hon bara komma in, men inte filma. Efter många månader släpptes hon in i besöksrummet med en kamera och kunde börja intervjua, två timmar i taget. Det tog två år att filma i fängelset och sen ytterligare två år att producera och även besöka familjerna utanför fängelset.