• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Välproducerad bluesig palett med åtskilliga höjdpunkter – Ogift av Bill Öhrström

14 oktober, 2021 by Mats Hallberg

Bill Öhrström

Ogift

4

Inspelad (utom spår 7 och 9) i Earcraft studio Jämtland av projektets initiativtagare Mats Lundin

Pålägg, mix och mastring: Nation of Sound i Stockholm

Producent: Håkan Bacchus

Egen utgivning

41:05

Releasedatum: 23/9 2021

Bill Öhrström från Södermalm är en institution i svenskt musik- och nöjesliv, i den sfär han verkat i sedan andra halvan av 60-talet. Info om hans gärning och mitt förhållande till den, ingick i en recension här i Kulturbloggen i somras i samband med minnesvärd konsert i Ljungskile. Nu släpper 78-åringen uppföljaren till kritikerrosade Gift. Tio nyskrivna låtar i mer eller mindre uttalade bluesiga fasetter, vars likheter med källorna de öst ur i flera fall är uppenbara. Tankarna far ibland iväg till hjältar som Ray Charles, John Lee Hooker, Albert Collins, Etta James, Paul Butterfield, Muddy Waters och soundet som präglade Muscle Shoals. Hedrar Öhrström att han ändå gör sin grej genom att sjunga på svenska.

Har hört honom minst fem gånger live. Man får vara beredd på att inte samma närvaro utan vidare uppstår i studio. Och jag behöver frigöra från den omtumlande upplevelsen i Ljungskile, då Öhrström och hans band bjöd på en heltäckande och så övertygande spelning, att ord inte förmår beskriva tilldragelsen, hur stormförtjust jag blev. . Med det sagt, första tre spåren på Ogift är rena dunderhonungen. Man blir stärkt och uppfylld. Helt enkelt ett knippe fantastiskt starka låtar.

Ljudet är skarpt, rent av kristallklart. Sången huserar längst fram, liksom den lysande behandlingen av munspel från mannen i centrum. Han omger sig med en följeslagare sedan femtio år, nämligen mästergitarristen Kenny Håkansson. Vidare en rytmsektion vars tjänster Öhrström använt sig av i trettio år. Rör sig om trumslagare Kjell Gustavsson (har cd med hans eget rythm & blues – storband) jämte elbasisten Manne Franzén. Producent Håkan Bacchus spelar keyboard plus syntar basgitarr, slide, lapsteel, banjo med mera. Dessutom gästar Kenneth Arnström och Bosse Gustafsson på blås – saxofoner och Arnström spelar klarinett i Klart, kört, punkt, slut. Anna Pauline och Zoie Finer körar på fyra låtar.

pressfoto

Efter full inlevelse på munspel knockas vi av (Du ville) tro på mig. Störtskön boogie där kompet får ligga i. En barytonsax färgar den tuffa låten. När jag beaktar sångarens aktningsvärda ålder, är slutsatsen att han rösten håller obegripligt bra. Underligt är den på skiva inte raspig. Avlöses av en komprimsslös rullande blues. Vi sugs in under ytan. Gläds åt nerven, svänget och känslorna som förmedlas. Medan dagen gryr har ett originellt arr med en slags fråga-svar teknik (call and response). Uppfriskande, lyckad komposition som biter sig fast. Hade inte trott att Bill Öhrström fortfarande skulle vara så ruggigt skicklig på att behärska ”trynorgel”. Makalöst spel när han utmanar Kenny Håkansson jämte kompet.

Tre nästkommande melodier innebär kursändring. Stilbrott som antar olika skepnader. Greppet om mig lossar, vilket sker utan att jag är beredd. Ligger nära till hands att dra till med klyschan ”ojämnt”, fast somliga kanske välkomnar de mer lättsamma infallsvinklarna. I en smäktande, bluesig visa märks två körande damer (varav en träffades efter jazzsång tidigare i höst). Ilskna Hat i mitt hus (svunnen ätenskapskonflikt?) är ett försök att inkludera cool shuffle i tillbakalutad form. Skönjer lustigt nog ingen vrede i musiken, däremot däremot, bubblande ystet gung. Lovar runt, håller tunt har rhythm & blues-kavajen på. En melodi med betvingande hook, vars kompletterande smattrande sound på congas exekverad av en glödhet Öhrström. Förr i tiden var han mest anlitad i egenskap av slagverkare.

Ett av albumets mest skinande juveler tituleras Älskling, kom hem. Följdriktigt släppt som singel för över en månad sedan. Lysande text och väldigt suggestiv melodi. Ska absolut klassificeras som en hit av bästa snitt. Hör Öhrström på percussion, lapsteel av Bacchus, och framför allt underbart kvidande ackord från the one and only Kenny Håkansson. Av svänget och energin i En lång väg utan slut åker man med av bara farten. Ett glädjetåg impregnerat av orubblig musikalisk kraft. Enda låten utan Håkansson införlivar Mari Grass-vibbar genom banjo och andra taktarter. Ogift avrundas med flaggan i topp. Påminner en smula till karaktären om Svante Thuressons Beppe-platta. Bill going strong vars harmonik jag associerar till Muscle Shoals-sound kombinerat med en sprittande Ray Charles, har en fräck livsbejakande text värd att framhålla. Musikerna driver på i släpande inramning. Noterar ljuva slingor på keyboard i bakgrunden, medan Kenny Håkansson öser på i fullkomligt lysande solo.

Visst spretar skivan. Den kaxigt rebelliska bluesen har övertaget över den ledsna varianten. Fast anslaget är som framgått bredare. Minst hälften av materialet är femstjärnigt. Ändå framstår Bill Öhrström för mig i första hand som storartad liveartist. Ljudet är fantastiskt!

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Welcome to Sweden – spännande och gripande

14 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

Foto Hans Malm

Welcome to Sweden
Text o Koncept: Lukas Orwin och Fredrik Haller
Regi: Fredrik Haller och Jörgen Dahlqvist
Musik: Kent Olofsson
Premiär den 13 oktober 2021 i Tornrummet på Dramaten, Stockholm

Lukas Orwin berättar under nästan tre timmar om sin resa som volontär till ön
Leros 2015. Året med stora flyktingströmmar över havet till Grekland och andra länder i
Europa. Om sin tid som volontär i lägret på Leros och hur han utvecklar en vänskapsrelation med två jämnåriga flyktingar från Syrien. En kvinna med fyra små barn och en ung man, som båda vill till Sverige. Gemensamt startar de sin resa från Leros till Athen, via Balkankorridoren och Tyskland mot Sverige. En resa med många komplikationer. Allt detta händer medan Europa stänger sina gränser och försöker stoppa flyktingströmmarna.

Lukas berättelse är både spännande och gripande. Att han inte framställer sig som någon hjälte utan att även han blir beroende av vänskapen är sympatiskt. Hans nya vänner är precis som andra vänner. De ger och tar och är inte ödmjuka trots sin utsatta situation. Det är befriande att hans vänner inte bara är flyktingar utan även människor, om än i olika livssituationer. Det blir en mognad för Lukas.

Lukas Orwin är ensam på scenen, publiken sitter med hörlurar och på golvet i det nedsläckta rummet lyser 100 ljus. Kanske som minne av de som drunknat i havet. Jag tänker på filmen om Lampedusa.

Det är en stilren och vacker föreställning. En nästan helt muntlig framställan och den griper tag i publiken genom sin äkthet och närhet. Med Lukas ofta raka och enkla ord skapas en levande berättelse om några människor som vi känner med. Och deras historia är mångas.
De där tre timmarna de gick väldigt fort.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Teaterkritik

Filmrecension: Halloween Kills – ett Halloweengodis som fastnar i halsen

12 oktober, 2021 by Elis Holmström

Halloween Kills
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 oktober 2021
Regi David Gordon Green

John Carpenters över fyrtio år gamla originalfilm står sig som en av de mest nervpirrande och otäcka filmupplevelser jag haft. Med enkla medel och begränsad budget så lyckades Carpenter skapa en mardröm, där en man bakom ett lakan var bland det mest skräckinjagande som någonsin visats på film. Idag ser skräckgenren annorlunda ut, det subtila och krypande obehagliga har ersatts med det rent makabra, där människor mördas på de mest brutala sätt. Halloween har under årtiondena följts upp med så många uppföljare och nyversioner att det nått komiska proportioner. Versionen från 2018 var menad som en nystart där allting förutom den första filmen ignorerades. Get Out-producenten Jason Blums medverkan ingjöt hopp om en vass och modern tolkning. Men Halloween (2018) blev endast en parentes, bortsett från en intensiv och energisk Jamie Lee Curtis så fanns det inte mycket att applådera.

Tyvärr så gör inte uppföljaren Halloween Kills mycket för att höja nivån. Förutom oerhört välgjort intro som kärleksfullt iscensätter Carpenters original ned till minsta detalj, så är det återigen en fråga om tama skräckmoment som sätter blod och inälvor före allt annat. De få tillfällen som kunde blivit psykologisk skräck förvanskas av otålig regi som endast vill nå fram till blodbadet. Och redan efter det första våldsamma mordet börjar utmaningen märkas av, vad som följer är en orgie i bestialiska avrättningar som knappt går att se skillnad på. Våldet som sådant är också så pass extremt att det gränsar till att framstå som parodiskt. Det subtila och krypande obehagliga från Carpenters original får ge vika för ”hoppa-till”-moment som redan efter första försöket känns trötta.

Det verkar också finnas en tematisk målkonflikt genom filmen. Mellan den brutala grisfesten så görs det ett och annat försök att diskutera allvarliga samhällsproblem som grupptänkande och faran med medborgargarde, något som känns relevant med tanke på det vi fått se utspela sig i USA när ”pöbeln” har försökt ta kontrollen. Men dessa stunder av reflektion får ge vika för än mer död och trötta skräckklichéer, där karaktärsgalleriet vandrar rakt in i de mest uppenbara fällor. Inte ens Jamie Lee Curtis kan göra mycket för att väga upp slentrianen då hon bokstavligt talat förvisats till sängen genom hela filmen. Något som dock måste framhållas som positivt är musiken framförallt bidraget från det svenska bandet Ghost.

Halloween Kills är inte film, det är scener från ett slakthus. Att det hela avslutas med en hopplös cliffhanger lämnar det bestående intrycket att detta Halloween-godis fastnar i halsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Halloween

Recension av tv-serie: Furia på Viaplay – ruskigt spännande

11 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Furia
Betyg 4
Premiär på Viaplay 26 september 2021
Skapad av Gjermund Stenberg Eriksen
Regi Magnus Martens

Furia är en högexplosivt spännande thriller, en slags politisk thriller med mycket action, inspirerad av den ameriska tv-serie-succén Homeland. Furia utspelas i Norge och i Tyskland. Den är riktigt, riktigt actionladdad, både med fart och långsam smygande spänning. Däremot har jag svårt att tro på karaktärerna, i alla fall de som ska vara bovarna.

De två huvudkaraktärerna är Ragna (spelas av Ine Marie Wilmann) och polisen Asgeir (spelas av Pål Sverre Hagen). Ragna arbetar på det vackra turistmålet Romsdalen i Ådalsness men i hemlighet är hon en norsk säkerhetsagent som infiltration en högerextrem cell som misstänks planera ett terrorbrott. Polisen Asgeir anländer till denna förväntade lugna norska bygd tillsammans med sin dotter. Asgeir och hans dotter förväntas hålla en låg profil eftersom han är eftersökt av den ryska maffian. Men Asgeir lyckas inte hålla sig särskild dold utan drar blickarna tillsäg rätt snabbt. Ragna och Asgeir dras in i hotfulla miljöer för att försöka förhindra en hemsk terrorattack.

Hotet kommer från högerextrema krafter som växer sig allt starkare i Europa. I jakten på att avslöja terroristerna och förhindra attacken får vi följa Ragna och Asgeir till Berlin där attacken planeras att genomföras.

Seriens regissör Magnus Martens säger:
– Extremister lever som vanliga människor och ser ut som vanliga människor, de rakar inte huvudet och går inte på gatorna i uniform. Det här är ett oerhört viktigt tema som präglar Norge, Europa och hela världen. Vi använder spänningselement för att berätta en mycket viktig historia med Furia. Det kan ibland uppfattas som brutalt, men genom allt vi har gjort har vi velat förmedla något viktigt och verkligt.

Nja, jag håller inte riktigt med om att jag upplever terroristerna som särskilt verkliga eller trovärdiga. Det är sant att Norge har en av världens hemskaste högerextrema terrorist, Breivik, så att det finns högerextrema fundamentalister som är beredda att begå vidriga brott, det är en sant. Men att de skulle bete sig så hemskt mot varandra som de gör i denna serie, det är långt ifrån vad jag uppfattar som realistiskt. Jag undrar lite varför det är viktigt att framställa islamistiska fundamentalister som offer. Det är rätt svårt att tro på att dessa högerextrema terrorister är så tekniskt avancerade också. Men det gör inte serien sämre. Den är väldigt spännande i vilket fall som helst.

Vad jag förstått är en säsong två redan planerad och jag ser fram emot att återse denna norska skådespelar-duo, Ine Marie Wilmann och Pål Sverre Hagen, kända från succéserien Exit, som har huvudrollerna i Furia.

Bakgrundsfakta om serien:
Furia är Viaplays nästa norska produktion efter tittarfavoriterna Delete Me, Pørni, Wisting och Maskineriet. Furia har spelats in i Åndalsnes, Oslo och Berlin. Redan innan premiär är Furia hyllad och har utsetts till en av åtta finalister i The Series Mania Festival, en av Europas viktigaste och ledande festivaler för dramaserier.

Martens och Erikson är passionerade i projektet och har höga ambitioner men betonar att budskapet är ännu viktigare. Som självutnämnda ”bybor” vill de skildra att farliga ideologier kan växa på vackra platser, osynliga för alla omkring dem.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Toppnytt Taggad som: Furia, högerextremism, Norsk tv-serie, Recension av tv-serie, terrorister, TV-serie

Orgiastisk smocka konfronterar dikt med verklighet – Stormen på Göteborgs Stadsteater

11 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av William Shakespeare

Regi och bearbetning: Ossian Melin

Scenografi, kostym, maskdesign: KONSTAB

Koreografi: Hilda Krepper

Ljuddesign, videodesign: KONSTAB

Dramaturg: Sisela Lindblom

Skådespelare: Filip Aladdin, Adam Axelsson, Victoria Dyrstad, Anton Hellström och Hilda Krepper (praktikant Balettakademien)

Premiär 9/10 2021 på Göteborgs Stadsteater Lilla scen

Spelas till och med 14/11

Kreativa kollektivet Konst AB har tidigare gästspelat på Göteborgs Stadsteater. Nu ingår deras explosiva bombardemang till happening, ytterst löst baserad på Shakespeares komedi, i ordinarie repertoar. Hade inte sett dem tidigare. Visar sig vara en extrem grupp med radikal hållning, tänk Galeasen eller på de som låg bakom Vi som är hundra. Främsta skillnaden består i lusten att blanda in och iscensätta verklighet, inte minst via dokumentära inslag, vilket som konsekvens gör att det stundom blir hysteriskt roligt. Framgångsrikt demonstreras deras leklynne på ett både brutalt och kvickt sätt.

Gruppen bottnar i en anti-estetik som tar sig flera konkreta uttryck. Finns inga föreställningsfoton att tillgå, däremot bilder från the Making of Stormen. Sannolikt är presentationen av den manliga trion på scen fake. Istället för konventionellt program erbjuds ett innehållslöst prospekt av kollektivet, vars slogan är ”Helhetslösningar inom kultursektorn”. Mystiken förkroppsligas också genom att en till oigenkännlighet maskerad skådespelare står för utdelandet. Under föreställningen distribueras dessutom inbjudningskort. Regissören hänvisar den publik som vill tillägna sig Stormen att i första hand bege till London. Ytterligare utslag av anti-estetik handlar om att Konst AB i praktiken ansvarar för produktionen, innefattande exempelvis scenografi, kostym och mask. Solodansen av Krepper jämte annan mer skojfrisk koreografi av henne, utgör undantag från kollektivets huvudregel.

Några praktiska upplysningar: Öronproppar är ett måste, även om den chockerande massiva ljudväggen, lyckligtvis inte består av gnisslig drone. (Vet av egen erfarenhet hur plågsamt tinnitus är.) Rökelsen i andra akten ger inga besvär, men doften sätter sig i kläderna. Vidare varnas det för explicita teckningar (typ Manga-konsten som blev rättsfall) och dito filmklipp kallad Fuckforforest. Kanske fånigt provokativt, men knappast något som skrämmer bort potentiell publik.

foto Ola Kjelbye

Regissören har tagit fasta på Shakespeares fäbless för att skriva in en pjäs i pjäsen. Metaaspekten dras så långt det går och bortom våra föreställningar. Ossian Melin poängterar att uppsättningen vill ställa sig utanför vad som återges. Inte bara de själva kommenterar, utan också en parad av kändisar – Bert Karlsson, Svennis, Thomas Ravelli, Anders Svensson, Tommy Nilsson, Mickey Dee med flera – vars uttalanden visas på två videoskärmar. Detta grepp är vansinnigt roligt, liksom skådespelarnas metaforer från sportjournalistik. Fyndig intervju i realtid ger en lägesrapport: ”hur känns det, hur ligger ni till, hur tycker du att det går för er?” Otroligt underhållande! En av stjärnorna förekommer till och med två gånger, en go göteborgare och postis, på toppen av sin karriär rankad som världens bäste inom sin sport. Ideligen upphävs gränsen mellan fiktion och verklighet, fejk och sanning. Och rollfigurerna ifrågasätts och utmanas i Melins bearbetning. Tilltalar varandra i somliga moment som privatpersoner. Sammanblandningen är själva konceptet, motorn i en sanslöst utflippad uppsättning. Fast samtidigt inses att scenkonstkollektivet har järnkoll.

Gänget på scen frossar i att freaka ut i deras egentillverkade, helt fantastiska scenografi badande i rött. Scenen är belamrad med böcker, entré till vinkällare och stånd där nudlar säljs. I andra akten långbord med flera kandelabrar. Också mycket växtlighet samt lång spång att göra entré på. Kaotisk kreativitet helt enkelt, kompletterad med färgexplosion, neonbelysning och återkommande ljudbang. Kostymering och masker är av fantasifull snitt, antyder pjäsens ursprungliga sagokaraktär. , Extra allt med andra ord, inklusive litervis med teaterblod.

foto Ola Kjelbye

Skådespelarna visar de sig vara urstyva på imitationer inklusive kul överdriven replikföring . Den gnälligt släpande rösten föreställande en viss Henrik Berggren görs med bravur av Anton Hellström. Monolog i form av avsiktligt töntig deklamation ingår i samma underhållande mönster. Att med flit visa upp taffligt skådespeleri, bör rimligen innebära förhöjd nivå av njutning för kvintetten vi beskådar. Ännu en anledning att få garva.

Att ge sig på Stormen vars intrig är tunn, ha pjäsen som utgångspunkt, blir tacksamt för dessa kreativa ”galenpannor”. Roller byts hejdlöst sinsemellan. Prospero med sin magiska stav, hans dotter Miranda och hennes stundande bröllop, liksom männen strandade på en öde ö, är stoff som mest finns som förevändning. Och att sätta strålkastarna på frågan om identitet. ”Vem tror du att du är? Jo, kreatören och prinsessan redo att hugga i.” Det av Shakespeares teman man gör mest av är dualismen tyrann/ regent – undersåte. Fler ämnen bockas av i något mindre utsträckning. Syftar på livets korthet och pjäsen som allegori över människans möjlighet. För att vara korrekt ska tilläggas att ett motiv faktiskt genomsyrar bearbetningen i stort, nämligen det som rör trolldom och mångbottnad verklighet.

foto (kampanjbild) Ossian Melin

I teamets magnifika och fullkomligt exceptionella uppsättning strösslas med metafysik såsom funderingar om ett nästa liv. Publiken får finna sig i att förlöjligas. Stor humor när vi hånas, kallas lättlurade luffare. I en annan stillsam sekvens vänder man sig direkt till oss. Det filosoferas om gestaltning, drömmar och replikor av verkligheten. Metamätaren ger fullt utslag när regissören i videoklipp förklarar vad han influeras av, vilket i första hand handlar om att testa annorlunda saker. Hållningen belyses av en nyckelreplik: ”Konstnärer måste skapa över förväntningarnas horisont.” En svart portfölj associeras oundvikligen till geväret på väggen hos Tjechov, en detalj att lägga märke till. Trenden att göra tv-program om att pitcha sin idé belyses med knivskarp udd.

Blir lagom omskakad och tagen utan att det känns ohanterligt eller obehagligt. Slutscenens två diametralt olika faser ska inte avslöjas. Kommer troligen stanna kvar hos mig. Definitivt en sällsam upplevelse att få vara med om ett dylikt absurt allkonstverk, mestadels utanför boxen. Genom att illustrera med egna exempel och komplettera med inspelade kändisar, uppenbaras hur tunn linjen är mellan genialitet och motsatsen, det vill säga försök som enbart framstår i patetisk dager.

Skådespelarna agerar med enorm pondus. Leker kreatörer på blodigt allvar utan tillstymmelse till mjäkiga kompromisser. Kastar sig mellan ytterligheter, från filosofiska diskurser till fysisk utlevelse. Hilda Krepper beter sig som en i laget, gör avtryck. Lysande insats! Victoria Dyrstads röstbehandling och mångskiftande gestaltning är av det grandiosa slaget. Hon dominerar! Männen i det avantgardistiskt lagda kollektivet (inklusive deras nav Ossian Melin) vet exakt vilka knep som ska användas för att ta en häpen publik i besittning. Denna produktion har så många lager i sig, ger upphov till så många intryck att jag är hågad att se den igen.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 445
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in