Bill Öhrström
Ogift
4
Inspelad (utom spår 7 och 9) i Earcraft studio Jämtland av projektets initiativtagare Mats Lundin
Pålägg, mix och mastring: Nation of Sound i Stockholm
Producent: Håkan Bacchus
Egen utgivning
41:05
Releasedatum: 23/9 2021
Bill Öhrström från Södermalm är en institution i svenskt musik- och nöjesliv, i den sfär han verkat i sedan andra halvan av 60-talet. Info om hans gärning och mitt förhållande till den, ingick i en recension här i Kulturbloggen i somras i samband med minnesvärd konsert i Ljungskile. Nu släpper 78-åringen uppföljaren till kritikerrosade Gift. Tio nyskrivna låtar i mer eller mindre uttalade bluesiga fasetter, vars likheter med källorna de öst ur i flera fall är uppenbara. Tankarna far ibland iväg till hjältar som Ray Charles, John Lee Hooker, Albert Collins, Etta James, Paul Butterfield, Muddy Waters och soundet som präglade Muscle Shoals. Hedrar Öhrström att han ändå gör sin grej genom att sjunga på svenska.
Har hört honom minst fem gånger live. Man får vara beredd på att inte samma närvaro utan vidare uppstår i studio. Och jag behöver frigöra från den omtumlande upplevelsen i Ljungskile, då Öhrström och hans band bjöd på en heltäckande och så övertygande spelning, att ord inte förmår beskriva tilldragelsen, hur stormförtjust jag blev. . Med det sagt, första tre spåren på Ogift är rena dunderhonungen. Man blir stärkt och uppfylld. Helt enkelt ett knippe fantastiskt starka låtar.
Ljudet är skarpt, rent av kristallklart. Sången huserar längst fram, liksom den lysande behandlingen av munspel från mannen i centrum. Han omger sig med en följeslagare sedan femtio år, nämligen mästergitarristen Kenny Håkansson. Vidare en rytmsektion vars tjänster Öhrström använt sig av i trettio år. Rör sig om trumslagare Kjell Gustavsson (har cd med hans eget rythm & blues – storband) jämte elbasisten Manne Franzén. Producent Håkan Bacchus spelar keyboard plus syntar basgitarr, slide, lapsteel, banjo med mera. Dessutom gästar Kenneth Arnström och Bosse Gustafsson på blås – saxofoner och Arnström spelar klarinett i Klart, kört, punkt, slut. Anna Pauline och Zoie Finer körar på fyra låtar.
Efter full inlevelse på munspel knockas vi av (Du ville) tro på mig. Störtskön boogie där kompet får ligga i. En barytonsax färgar den tuffa låten. När jag beaktar sångarens aktningsvärda ålder, är slutsatsen att han rösten håller obegripligt bra. Underligt är den på skiva inte raspig. Avlöses av en komprimsslös rullande blues. Vi sugs in under ytan. Gläds åt nerven, svänget och känslorna som förmedlas. Medan dagen gryr har ett originellt arr med en slags fråga-svar teknik (call and response). Uppfriskande, lyckad komposition som biter sig fast. Hade inte trott att Bill Öhrström fortfarande skulle vara så ruggigt skicklig på att behärska ”trynorgel”. Makalöst spel när han utmanar Kenny Håkansson jämte kompet.
Tre nästkommande melodier innebär kursändring. Stilbrott som antar olika skepnader. Greppet om mig lossar, vilket sker utan att jag är beredd. Ligger nära till hands att dra till med klyschan ”ojämnt”, fast somliga kanske välkomnar de mer lättsamma infallsvinklarna. I en smäktande, bluesig visa märks två körande damer (varav en träffades efter jazzsång tidigare i höst). Ilskna Hat i mitt hus (svunnen ätenskapskonflikt?) är ett försök att inkludera cool shuffle i tillbakalutad form. Skönjer lustigt nog ingen vrede i musiken, däremot däremot, bubblande ystet gung. Lovar runt, håller tunt har rhythm & blues-kavajen på. En melodi med betvingande hook, vars kompletterande smattrande sound på congas exekverad av en glödhet Öhrström. Förr i tiden var han mest anlitad i egenskap av slagverkare.
Ett av albumets mest skinande juveler tituleras Älskling, kom hem. Följdriktigt släppt som singel för över en månad sedan. Lysande text och väldigt suggestiv melodi. Ska absolut klassificeras som en hit av bästa snitt. Hör Öhrström på percussion, lapsteel av Bacchus, och framför allt underbart kvidande ackord från the one and only Kenny Håkansson. Av svänget och energin i En lång väg utan slut åker man med av bara farten. Ett glädjetåg impregnerat av orubblig musikalisk kraft. Enda låten utan Håkansson införlivar Mari Grass-vibbar genom banjo och andra taktarter. Ogift avrundas med flaggan i topp. Påminner en smula till karaktären om Svante Thuressons Beppe-platta. Bill going strong vars harmonik jag associerar till Muscle Shoals-sound kombinerat med en sprittande Ray Charles, har en fräck livsbejakande text värd att framhålla. Musikerna driver på i släpande inramning. Noterar ljuva slingor på keyboard i bakgrunden, medan Kenny Håkansson öser på i fullkomligt lysande solo.
Visst spretar skivan. Den kaxigt rebelliska bluesen har övertaget över den ledsna varianten. Fast anslaget är som framgått bredare. Minst hälften av materialet är femstjärnigt. Ändå framstår Bill Öhrström för mig i första hand som storartad liveartist. Ljudet är fantastiskt!