• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Innerligt av Margaret Atwood

18 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Innerligt
Författare Margaret Atwood
Utgivningsdatum 2021-08-04
Förlag Norstedt
Översättare Inger Johansson
Originaltitel Dearly
ISBN 9789113111728
ISBN ebok: 9789113111735

Om du tänkt att det är svårt att förstå lyrik, svårt att läsa poesi – då är Margaret Atwoods nya disksamling Innerligt en perfekt start att börja ta till sig lyrik. Margaret Atwood är en författare som nått stor internationell framgång med sitt skarpa och drabbande skrivande. Hennes böcker ges ut i mer än tjugofem länder och finns översatta till tjugo språk. Hennes starka romanserie Handmaid’s Tale har engagerat många och nått ut stort i tv-serien.

I inledningen till Innerligt skriver Margaret Atwood: ”Detta är de sena dikterna.” Som i många av hennes alster fokuserar hon på och lyfter de utsatta, de som är svagare, hon beskriver övergrepp på natur och kvinnoliv. Skarpt och ironiskt och av och till förvånad, häpen, sorgsen, rolig och nattsvart.

Att jag menar att denna diktsamling är bra att börja med betyder inte att den är ytlig eller enkel. Den är skriven på ett språk som är lätt att läsa, lätt att ta till sig men den saknar inte djup för att språket är okomplicerat. Den har flera nivåer och dikterna är underbara att läsa om och om igen, du kommer att hitta nya detaljer varje gång, precis som det är med bra lyrik.

Diktsamlingen har teman som ofta återfinns i poeten Atwoods lyrik: naturen under lupp, tvivlet på vår livsstil, möten med zombier, myter och legender och drabbande bilder av kvinnokroppen som slagfält. Varulvar, sirener och drömmar har sin givna plats, liksom djurliv och civilisationskritik. Dikterna tar upp livets gång och livets olika delar, både sex och förlust och sorg och åldrande men också hopp och framtid.

Margaret Atwood började faktiskt sin författarbana som poet och fick sitt genombrott med diktsamlingen The Circle Game som 1966 belönades med Kanadas främsta litterära utmärkelse, the Governor General’s Award. Innerligt är hennes första diktsamling på svenska sedan Dörren (ellerströms, 2014) och Morgon i det brunna huset (Rabén Prisma, 1996).

Fakta om Margaret Atwood från förlagets hemsida:
Margaret Atwood föddes i Ottawa 1939 och växte upp i norra Ontario, Québec och Toronto. Hon tog en BA-examen vid Victoria College, University of Toronto, och avlade MA-examen vid Radcliffe College. Margaret Atwoods författarskap har belönats med en mängd litterära priser, däribland Kanadas främsta litterära utmärkelse, Governor General’s Award för Tjänarinnans berättelse, och hon har mottagit flera hedersdoktorat. År 2000 fick hon emotta Bookerpriset för Den blinde mördaren. Margaret Atwood har publicerat mer än fyrtio böcker inom lyrik, noveller, romaner och essäistik och blev 2012 utnämnd till Companion of Literature av The Royal Society of Literature i England.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Litteraturkritik, Lyrik, Margaret Atwood, Poesi

Filmrecension: Bröllop, begravning och dop

18 oktober, 2021 by Birgitta Komaki

Bröllop, begravning och dop
Betyg 3
Premiär den 22 oktober 2021
Regi Colin Nutley

Filmen är en fri fortsättning på Tv-serien med samma namn. Historien om familjerna Öhrn och Seger och deras trassliga relationer fortsätter med ett nytt bröllop. Nu har Daisy , babyn som blev resultatet av ett hett kärleksmöte , blivit större. Man sörjer fortfarande de som dött tidigare men nya konstellationer uppstår och livet går vidare.
Det firas jul med släktmiddag och det firas nyår . En nyårsmiddag då alla ska samlas som snabbt urartar i kaos. Tur att Jan Malmsjö är med och får läsa ur Nyårsklockan.

Filmens styrka är alla skådespelare. Härligt att se så många av de bästa lite äldre
svenska skådespelarna samlade i en film. Och de gör vad de kan med manuset.

Men det är mycket snack i den här filmen. Det pratas och pratas. Många repliker som
”Om du är färdig med den och den måste du gå vidare ” och ”Nu räcker det nu går jag
vidare”. ” Att göra slut är också en början”. Jag älskar dig sägs åt alla möjliga håll.
Dessa ständiga diskussioner med en mängd plattityder utan att något händer känns som utfyllnad. En släkthistoria som saknar inte drama men nerv. Trots att man liksom I Fanny och Alexander har en illvillig präst med i historien. Om avsikten är att visa segdragna familjefejder har Colin lyckats men det blir aldrig speciellt intressant.
Jag saknar trovärdigheten som gör att man grips och engagerar sig i filmen och personernas öde. En våldsam möhippa och den stormiga nyårsmiddagen räcker inte för att skapa och hålla intresset kvar hela filmen.

Återstår att njuta av skådespelarna och den svenska lantliga miljön.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Jazzig trumpetakrobatik i originallåtar – Walk And Talk av Karl Olandersson

17 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Richard O´Reily

Karl Olandersson

Walk And Talk

4

Inspelad 9-10/6 2021 i Kingside Studio Gnesta

Mixad av Göran Stegborn, Karl Olandersson och Martin Sjöstedt

Producent: Karl Olandersson (exekutiv prod. Robert Mehmet Sinan Ikiz)

Stockholm Jazz records

51:07

Releasedatum: 15/10 2021

Har recenserat och presenterat trumpetaren Karl Olandersson ett par gånger i Kulturbloggen. Han har till dags dato gjort en handfull skivor i eget namn, spelar med sin kvartett, Stockholm Swing All Stars, Trinity och ingår frekvent i prominenta storband. Som om det inte vore nog förekommer trumpetaren, rotad i swingtradition, en hel del i mer kommersiella sammanhang, såsom tv-orkestrar. Hans kvartett kunde avnjutas i SVT i somras i en inspelning från Västerås 2018. Förutom huvudrollsinnehavaren består den av Mattias Hjorth på piano, Martin Sjöstedt på kontrabas samt trumslagare Daniel Fredriksson. Tre genuina musiker jag fått förmånen att träffa och skriva om.

På Walk And Talk finns åtta original skrivna av Olandersson. Han brukar stoppa in sin sång i sitt musicerande, men här nöjer han sig med hundraprocentigt instrumentalt fokus. Musiken rör sig ledigt inom brett anlagd mainstream med utblickar mot bebop och igenkännbart nordiskt sound. Kollegor som kan ha fungerat som förebilder är bland andra Freddie Hubbard, Maynard Ferguson och Terence Blanchard. Det är den nivån han uppnått i tekniskt hänseende.

Gör avtryck direkt i en lång, vindlande komposition tillägnad för tidigt född son. Trumpeten i helfigur låter betvingande. Mäktig och gripande! Framgår omgående hur fenomenalt skicklig 43-åringen är, vilket bevisas gång efter annan på plattan. Efterföljande Tell Me Now görs tillbakalutad. En bluesdoftande melodi om vikten av att inte tveka. Noterar Daniel Fredrikssons bruk av tamburin och att Magnus Hjorth får glimta till. Medmusikerna involveras föredömligt i en snabb sak betitlad Go Ahead.

Vågat att förlita sig på egna förmågan att få till slagkraftiga låtar. Förvisso växer en konsekvent helhet fram, men hade dock föredragit att ett par standards tillförts. Även om låtskrivaren behärskar hantverket håller inte alla kompositioner samma höga standard. Att Olandersson tjänstgör som sin egen producent har genererat uppenbar obalans här och var. Är själv mycket förtjust i instrumentet trumpet och möjligheten att få fram djupa känslor. Men i somliga låtar kantrar det när gemensamma ansträngningar får stå tillbaka för stjärnans förverkligande.. Förstås frestande för en person med oslagbar teknisk briljans. Har läst någonstans vad Bengt Hallberg ansåg: ”Man behöver inte visa alla kort i kortleken”.

Underbare rytmläggaren Fredriksson står för fundamentet i Blow, visar framfötterna. Lägger märke till kortare bassolo. Dessa drygt sex minuter utvecklas till svindlande fraser, vars energi från albumets enda blåsinstrument formligen svämmar över. Cleaning The Sink präglas av sordinerad trumpet innehållsrikt formulerad. Stompig låt med auktoritet svänger skönt, vilket förstärks av eleganta löpningar från Hjorth. Titellåten kännetecknas av intrikat, expressiv harmonik. Påminner om Blue Notes storhetstid. Melodileverantör Hjorth går till min oförställda glädje loss. För en gångs skull fullkomligt likvärdigt förhållande mellan musikerna.

Två ballader kompletterar, till och med förgyller albumet. Framgår att de dedikeras till hustru respektive dotter. I Linnea finns önskvärd densitet trots att det intensiva uttrycket skalats bort. Skivan avrundas i en känsligt hållen ton från samtliga. Och Martin Sjöstedt tar tillvara möjligheten att utföra ett pregnant solo.

Otvivelaktigt musicerande på avsevärd, till och med svindlande nivå. Dock, min huvudinvändning kvarstår, vilket innebär att betyget fastställts efter viss tvekan. Uppbackande pianotrion hamnar för ofta i skym undan. Tangeras och ibland tippar över till att bli uppvisning från en ekvilibrist på trumpet.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Marisol – om att våga möta sin egen inre sanning

16 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Marisol
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 oktober 2021
Regi Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund

Marisol är en väldigt ärlig och rakt-på biografi om författaren, dramatikern och översättaren Fredrik Ekelund som kom ut som transvestit vid 64 år ålder. Eftersom hen är författare är att skriva något som troligen sitter i ryggmärgen för hen. I dokumentären får vi se ett filmklipp från när hen berättar för sina barn och en av dem ställer direkt frågan: ”Kommer du att skriva en bok om detta?”

Jag tror att denna film framför allt sätter igång tankar och funderingar. Fredrik/Marisol kastar sig huvudstupa in i ett vild liv med andra transor i Köpenhamn. Hens familj kraschar och barnen undrar vem deras pappa egentligen är.

Ibland poppar en tanke upp: Är detta en skådespel? En test? En konstnärlig installation? Jag vet, att det är ingen vacker tanke så jag trycker ned den. Jag har för flera år sedan träffat och intervjuat Fredrik Ekelund när hen vann pris som arbetarförfattare. Hen har, som hen själv också berättar i filmen, varit ganska manhaftig, jobbat i hamnen, varit fysiskt stark, spelat fotboll på ganska hög nivå, älskar fotboll.

En sak som skrämmer mig är då hen flera gånger i filmen berättar att när hen är kvinnan Marisol är hen roligare, vänligare, mer omvårdande. Andra transor berättar sådant också, om att de som kvinna vågar vara mycket mer social och rolig än som man.

När Fredrik är Marisol så är går hen i högklackat, målar sig med lysande rött läppstift, har helt kjol eller klänning. Hmm. Men så går aldrig jag klädd. Jag drömmer inte om att vara man – jag är kvinna och många andra jag känner som är kvinnor vill inte heller gå i högklackade skor. Varför är det kvinnligt och inte manligt? Där är själva knuten tycker jag. För mig får vem som helst gå klädd hur han/hon/hen vill.

Mellan raderna tycker jag att det Marisol handlar om är att befria sig själv från fördomar, tvång, traditioner – att få vara den man är och att varje individ är mångsidig och inte kan rymmas inom en fastställd mall. Marisol handlar egentligen mest om att våga möta sin egen inre sanning. Och den sanningen är inte en enda utan vi är så mycket mer.

Regissörerna Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund säger:
– I grunden handlar det om att vara människa, bortom kön, ålder, klass, och ras och att våga se vem som egentligen finns där under. Om att släppa fram den kraft som kan ligga dold inom en men också om att tämja den drift som kan bo i kraften, och som blir destruktiv om man låter den ta över.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: arbetarförfattare, Filmkritik, Fredrik Ekelund, hbtq, Marisol, transvestit, Transvetism

Färgglad fantasy och svindlande funderingar i fräck scenografi – Färgen från yttre rymden på Backa Teater

16 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Dramatiker: Emma Palmkvist efter en novell av H.P Lovecraft

Regi: Lars Melin

Scenografi: Maja Kall

Koreografi: Cecilia Milocco, Alicia Jardine

Kostym: Karin Dahlström, assisterande: Helena Arvidsson O´Byrne

Mask: Josefin Ekerås, Kerstin Olsen

Ljus: Kristoffer W Fogelberg, Daniel Goody

Ljud: Simon Hillert, Jonas Redig

Kompositör: Kristina Issa, Mats Nahlin, Agnes Åhlund

Musiker: Mats Nahlin, Agnes Åhlund

Skådespelare: Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, Josefin Neldén, Eleftheria Gerofoka, Owe Wolf, Egon Ebbersten (praktikant)

Premiär: 15/10 2021

Från 9 år

Spelas på Backa Teater Lindholmen Göteborg till och med 10/12

Föreställningen bygger på så kallad devising, vanlig arbetsmetod för den framgångsrika barn- och ungdomsteatern på Hisingen. Idén om att sammanställa en pjäs på H-P Lovecrafts kanske mest kända novell ”Färg bortom tid och rum” från 1927, kom från skådespelaren Ulf Rönnerstrand. Uppdraget att bearbeta novellen, Ernst Hugo Järegård bland åtskilliga andra av samme författare läst in för Radioteatern, gick till dramatikern Emma Palmkvist. Lovecraft, vars mardrömmar utgjorde merparten stoff, skrev skräckberättelser med sci fi-inslag. I vissa kretsar har denne särling blivit kult. Och föga förvånande gav Michel Houellebecq ut en bok med titeln Emot världen emot livet, en studie av Lovecrafts verk.

Novellen i fråga handlar om upptäckten av en meteorit, vars innehåll förgiftat ytan kring nedslagsplatsen. En ny färg omöjlig att beskriva – går inte liknas vid något – visar sig vara något mer och betydligt farligare än bara en färg. Småläskiga moment finns kvar i bearbetningen. Men tioåringarna, peppade på scenkonst, verkar inte bli skrämda. Snarare förundrade och roade av andra inslag vilka överväger.

Pjäsens längd uppgår till en timme, vilket förstås är avpassat efter målgrupp. Underligt nog kan man få för sig att den varar längre, på grund av att logisk påbyggnad av scener ibland saknas. Istället behandlas dramats metafysisk ur olika aspekter. Färgen från yttre rymden har till och med en filosof inskriven i rollistan. Ove Wolf ställer frågor som ”Vad består livet av?” , vilket förmodligen sätter igång tankeutflykter hos både vuxna och mellanstadieelever. Somligt kanske gick över huvudet på barnen. Men utgår från att de fick bilder i huvudet. Och de syntes förhållandevis väl fokusera på vad som försiggick på scen. (I foajén var de inför liveäventyret förväntansfullt stimmiga.)

foto Ola Kjelbye

Ett verksamt medel för att fånga ung, ovan teaterpublik är givetvis musik. En av Backa teaters trotjänare, Mats Nahlin, samarbetar här med Agnes Åhlund. Åhlund – känd från vokalkvartetten Åkervinda, Glitterfittan och diverse uppdrag/ engagemang – sjunger och är med i ett linedance-nummer. Fast mest håller hon och Nahlin till på var sin sida scen, utvinner trevliga och udda ljud ur sina arsenaler av klaviaturinstrument och lagrade samplingar. Kul pling-och-plong ljudverkstad från deras sida, toppadas av orkestercrescendot i A Day In The Life. Den specialskriva musiken understryker intrigens märkligheter i högre grad än det oförklarliga och hotfulla. Klokt val! Nahlin ansåg att duons samarbete fungerade perfekt. Kostymavdelningen har gett dem tjusiga kreationer som glittrande påfåglar.

Spektakulär scenografi är alltid ett effektivt knep. Maja Kall har utformat sinnrika sådan till pjäsens gåtfulla händelser. Hjulförsedda moduler med dekor och rekvisita transporteras in och ut, ibland med omständliga ceremonier på ett skojigt sätt. Det inrullade laboratoriet (se bild ovan) och mobila kvadraterna belysta i skiftande färger, medför en förhöjd närvarokänsla på skilda sätt. För att förstärka draget av mystik och osäkerhet, noteras att scenen fått ett sällan skådat djup. Spännande!

foto Ola Kjelbye

Pjäsen planerades att sättas upp precis i den vevan pandemins restriktioner infördes. Fyra personer ur ursprungliga ensemblen, har måst utgå. Ersättare har kallats in. Dramaturgen menar att vad repetitioner i omgångar resulterat i, kanske inte är en konventionell föreställning att beskåda, utan något annat. En kommentar inifrån teamet som anspelar på vad som redogjorts för tidigare.

Färgen från yttre rymden kanske mer ska betraktas som en rapsodisk happening, med färg i fokus. Fast bågen spänns i vidare bana. Blir entydigt för oss ej bevandrade, vilka grundfärgerna. Därutöver dryftas sanningen ”Det som göms i snö …” och filosofen hävdar att ”livet är som det är, eller hur?”plus att retoriskt utslungas ”Varför göra skillnad?” Med tanke på rådande intersektionella återvändsgränd, ett lika välkommet som genialiskt inlägg i debatten.

Ju mer man vänder och vrider på vad som bokstavligen utmynnar i en, färgupplösande, inplastad brottningsmatch framkommer att uppsättningen är en allåldersföreställning. Publiken tillförs på flera plan stimulerande doser eskapism, vilket definitivt kan behövas för oss av problem tyngda nutidsmänniskor, stora som små.

foto Ola Kjelbye

Ylva Gallon har utsetts till berättaren, vilket gör att hon inleder och sammanfattar.. Anlägger en serös ton, tar med publiken in i vindlande mystik. Josefin Neldén får ikläda sig rollen som förnuftets röst, det vill säga forskare. Egon Eberstein på rollerblades spelar den kringfladdrande servitören på hamburgerkedjan. Ulf Rönnertrand är uppjagad bonde i USA sent 1800-tal medan herre på täppan i form av lokala polisöverhuvudet, görs med komisk bravur av Eleftheria Gerofoka.

Några skådespelare har tilldelats extra tacksamma roller. Spelar ut sitt breda register mot den primära målgruppen. Owe Wolfs prudentlige rollfigur tappar fattningen vid ett tillfälle, medan Ulf Rönnerstrands ängslige bonde får underhållande utbrott. Fast priset till roligaste karaktär går tveklöst till maktens riddare, porträtterad av Eleftheria Gerofoka. Utav hennes sheriffs bestämmarfasoner blir det riktigt roligt, åt slapstick hållet till.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 444
  • Sida 445
  • Sida 446
  • Sida 447
  • Sida 448
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in