Dramatiker: Emma Palmkvist efter en novell av H.P Lovecraft
Regi: Lars Melin
Scenografi: Maja Kall
Koreografi: Cecilia Milocco, Alicia Jardine
Kostym: Karin Dahlström, assisterande: Helena Arvidsson O´Byrne
Mask: Josefin Ekerås, Kerstin Olsen
Ljus: Kristoffer W Fogelberg, Daniel Goody
Ljud: Simon Hillert, Jonas Redig
Kompositör: Kristina Issa, Mats Nahlin, Agnes Åhlund
Musiker: Mats Nahlin, Agnes Åhlund
Skådespelare: Ulf Rönnerstrand, Ylva Gallon, Josefin Neldén, Eleftheria Gerofoka, Owe Wolf, Egon Ebbersten (praktikant)
Premiär: 15/10 2021
Från 9 år
Spelas på Backa Teater Lindholmen Göteborg till och med 10/12
Föreställningen bygger på så kallad devising, vanlig arbetsmetod för den framgångsrika barn- och ungdomsteatern på Hisingen. Idén om att sammanställa en pjäs på H-P Lovecrafts kanske mest kända novell ”Färg bortom tid och rum” från 1927, kom från skådespelaren Ulf Rönnerstrand. Uppdraget att bearbeta novellen, Ernst Hugo Järegård bland åtskilliga andra av samme författare läst in för Radioteatern, gick till dramatikern Emma Palmkvist. Lovecraft, vars mardrömmar utgjorde merparten stoff, skrev skräckberättelser med sci fi-inslag. I vissa kretsar har denne särling blivit kult. Och föga förvånande gav Michel Houellebecq ut en bok med titeln Emot världen emot livet, en studie av Lovecrafts verk.
Novellen i fråga handlar om upptäckten av en meteorit, vars innehåll förgiftat ytan kring nedslagsplatsen. En ny färg omöjlig att beskriva – går inte liknas vid något – visar sig vara något mer och betydligt farligare än bara en färg. Småläskiga moment finns kvar i bearbetningen. Men tioåringarna, peppade på scenkonst, verkar inte bli skrämda. Snarare förundrade och roade av andra inslag vilka överväger.
Pjäsens längd uppgår till en timme, vilket förstås är avpassat efter målgrupp. Underligt nog kan man få för sig att den varar längre, på grund av att logisk påbyggnad av scener ibland saknas. Istället behandlas dramats metafysisk ur olika aspekter. Färgen från yttre rymden har till och med en filosof inskriven i rollistan. Ove Wolf ställer frågor som ”Vad består livet av?” , vilket förmodligen sätter igång tankeutflykter hos både vuxna och mellanstadieelever. Somligt kanske gick över huvudet på barnen. Men utgår från att de fick bilder i huvudet. Och de syntes förhållandevis väl fokusera på vad som försiggick på scen. (I foajén var de inför liveäventyret förväntansfullt stimmiga.)
Ett verksamt medel för att fånga ung, ovan teaterpublik är givetvis musik. En av Backa teaters trotjänare, Mats Nahlin, samarbetar här med Agnes Åhlund. Åhlund – känd från vokalkvartetten Åkervinda, Glitterfittan och diverse uppdrag/ engagemang – sjunger och är med i ett linedance-nummer. Fast mest håller hon och Nahlin till på var sin sida scen, utvinner trevliga och udda ljud ur sina arsenaler av klaviaturinstrument och lagrade samplingar. Kul pling-och-plong ljudverkstad från deras sida, toppadas av orkestercrescendot i A Day In The Life. Den specialskriva musiken understryker intrigens märkligheter i högre grad än det oförklarliga och hotfulla. Klokt val! Nahlin ansåg att duons samarbete fungerade perfekt. Kostymavdelningen har gett dem tjusiga kreationer som glittrande påfåglar.
Spektakulär scenografi är alltid ett effektivt knep. Maja Kall har utformat sinnrika sådan till pjäsens gåtfulla händelser. Hjulförsedda moduler med dekor och rekvisita transporteras in och ut, ibland med omständliga ceremonier på ett skojigt sätt. Det inrullade laboratoriet (se bild ovan) och mobila kvadraterna belysta i skiftande färger, medför en förhöjd närvarokänsla på skilda sätt. För att förstärka draget av mystik och osäkerhet, noteras att scenen fått ett sällan skådat djup. Spännande!
Pjäsen planerades att sättas upp precis i den vevan pandemins restriktioner infördes. Fyra personer ur ursprungliga ensemblen, har måst utgå. Ersättare har kallats in. Dramaturgen menar att vad repetitioner i omgångar resulterat i, kanske inte är en konventionell föreställning att beskåda, utan något annat. En kommentar inifrån teamet som anspelar på vad som redogjorts för tidigare.
Färgen från yttre rymden kanske mer ska betraktas som en rapsodisk happening, med färg i fokus. Fast bågen spänns i vidare bana. Blir entydigt för oss ej bevandrade, vilka grundfärgerna. Därutöver dryftas sanningen ”Det som göms i snö …” och filosofen hävdar att ”livet är som det är, eller hur?”plus att retoriskt utslungas ”Varför göra skillnad?” Med tanke på rådande intersektionella återvändsgränd, ett lika välkommet som genialiskt inlägg i debatten.
Ju mer man vänder och vrider på vad som bokstavligen utmynnar i en, färgupplösande, inplastad brottningsmatch framkommer att uppsättningen är en allåldersföreställning. Publiken tillförs på flera plan stimulerande doser eskapism, vilket definitivt kan behövas för oss av problem tyngda nutidsmänniskor, stora som små.
Ylva Gallon har utsetts till berättaren, vilket gör att hon inleder och sammanfattar.. Anlägger en serös ton, tar med publiken in i vindlande mystik. Josefin Neldén får ikläda sig rollen som förnuftets röst, det vill säga forskare. Egon Eberstein på rollerblades spelar den kringfladdrande servitören på hamburgerkedjan. Ulf Rönnertrand är uppjagad bonde i USA sent 1800-tal medan herre på täppan i form av lokala polisöverhuvudet, görs med komisk bravur av Eleftheria Gerofoka.
Några skådespelare har tilldelats extra tacksamma roller. Spelar ut sitt breda register mot den primära målgruppen. Owe Wolfs prudentlige rollfigur tappar fattningen vid ett tillfälle, medan Ulf Rönnerstrands ängslige bonde får underhållande utbrott. Fast priset till roligaste karaktär går tveklöst till maktens riddare, porträtterad av Eleftheria Gerofoka. Utav hennes sheriffs bestämmarfasoner blir det riktigt roligt, åt slapstick hållet till.