Karl Olandersson
Walk And Talk
4
Inspelad 9-10/6 2021 i Kingside Studio Gnesta
Mixad av Göran Stegborn, Karl Olandersson och Martin Sjöstedt
Producent: Karl Olandersson (exekutiv prod. Robert Mehmet Sinan Ikiz)
Stockholm Jazz records
51:07
Releasedatum: 15/10 2021
Har recenserat och presenterat trumpetaren Karl Olandersson ett par gånger i Kulturbloggen. Han har till dags dato gjort en handfull skivor i eget namn, spelar med sin kvartett, Stockholm Swing All Stars, Trinity och ingår frekvent i prominenta storband. Som om det inte vore nog förekommer trumpetaren, rotad i swingtradition, en hel del i mer kommersiella sammanhang, såsom tv-orkestrar. Hans kvartett kunde avnjutas i SVT i somras i en inspelning från Västerås 2018. Förutom huvudrollsinnehavaren består den av Mattias Hjorth på piano, Martin Sjöstedt på kontrabas samt trumslagare Daniel Fredriksson. Tre genuina musiker jag fått förmånen att träffa och skriva om.
På Walk And Talk finns åtta original skrivna av Olandersson. Han brukar stoppa in sin sång i sitt musicerande, men här nöjer han sig med hundraprocentigt instrumentalt fokus. Musiken rör sig ledigt inom brett anlagd mainstream med utblickar mot bebop och igenkännbart nordiskt sound. Kollegor som kan ha fungerat som förebilder är bland andra Freddie Hubbard, Maynard Ferguson och Terence Blanchard. Det är den nivån han uppnått i tekniskt hänseende.
Gör avtryck direkt i en lång, vindlande komposition tillägnad för tidigt född son. Trumpeten i helfigur låter betvingande. Mäktig och gripande! Framgår omgående hur fenomenalt skicklig 43-åringen är, vilket bevisas gång efter annan på plattan. Efterföljande Tell Me Now görs tillbakalutad. En bluesdoftande melodi om vikten av att inte tveka. Noterar Daniel Fredrikssons bruk av tamburin och att Magnus Hjorth får glimta till. Medmusikerna involveras föredömligt i en snabb sak betitlad Go Ahead.
Vågat att förlita sig på egna förmågan att få till slagkraftiga låtar. Förvisso växer en konsekvent helhet fram, men hade dock föredragit att ett par standards tillförts. Även om låtskrivaren behärskar hantverket håller inte alla kompositioner samma höga standard. Att Olandersson tjänstgör som sin egen producent har genererat uppenbar obalans här och var. Är själv mycket förtjust i instrumentet trumpet och möjligheten att få fram djupa känslor. Men i somliga låtar kantrar det när gemensamma ansträngningar får stå tillbaka för stjärnans förverkligande.. Förstås frestande för en person med oslagbar teknisk briljans. Har läst någonstans vad Bengt Hallberg ansåg: ”Man behöver inte visa alla kort i kortleken”.
Underbare rytmläggaren Fredriksson står för fundamentet i Blow, visar framfötterna. Lägger märke till kortare bassolo. Dessa drygt sex minuter utvecklas till svindlande fraser, vars energi från albumets enda blåsinstrument formligen svämmar över. Cleaning The Sink präglas av sordinerad trumpet innehållsrikt formulerad. Stompig låt med auktoritet svänger skönt, vilket förstärks av eleganta löpningar från Hjorth. Titellåten kännetecknas av intrikat, expressiv harmonik. Påminner om Blue Notes storhetstid. Melodileverantör Hjorth går till min oförställda glädje loss. För en gångs skull fullkomligt likvärdigt förhållande mellan musikerna.
Två ballader kompletterar, till och med förgyller albumet. Framgår att de dedikeras till hustru respektive dotter. I Linnea finns önskvärd densitet trots att det intensiva uttrycket skalats bort. Skivan avrundas i en känsligt hållen ton från samtliga. Och Martin Sjöstedt tar tillvara möjligheten att utföra ett pregnant solo.
Otvivelaktigt musicerande på avsevärd, till och med svindlande nivå. Dock, min huvudinvändning kvarstår, vilket innebär att betyget fastställts efter viss tvekan. Uppbackande pianotrion hamnar för ofta i skym undan. Tangeras och ibland tippar över till att bli uppvisning från en ekvilibrist på trumpet.