• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Klimatet i terapi – alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

11 november, 2025 by Rosemari Södergren

Klimatet i terapi
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 november 2025
Regi Nathan Grossman

Sju klimatforskare från olika delar av världen samlas för att gå i gruppterapi för att undersöka hur de står ut med att larma om klimatförändringarna och samtidigt få så mycket motstånd och ifrågasättande av skeptiker. Som djupdykning i det temat är filmen tunn. Dessutom känns terapeuten som leder terapin som en karikatyr av fördomar om hur en terapeut agerar. För mig är behållningen inte själva dokumentären, som är alldeles för kort och det är tydligt att mycket, mycket är bortklippt. Filmen är bara 65 minuter, det är omöjligt att få ett seriöst utklipp, en rättvis sammanfattning är omöjlig på den korta tiden.

Att filmen är så kort gör att jag som åskådare inte förstår på riktigt vad som hände under terapin och varför det går som utgår. Det blir något urvattnat men trots det tycker jag att detta är mycket intressant och ger många tankar. I korthet får vi tydliga beskrivningar av vad som är på väg att ske världen över med klimatet och förändringarna. Filmens andra behållning är för mig lika tungt vägande. Den visar att människor måste ha en helhet, att logik, kunskap och förnuft måste samverka med känslor och det undermedvetna för att vi ska bli hela. Och dit kan vi nå också med en karikatyr av terapeut. Alla människor är trots allt människor. En terapeut har till uppgift att få sina klienter att lära känna sig själva. Om det behöver göras med fåniga frågor och övningar – det spelar ingen roll. Alla vägar till självkännedom är väl bra. Alla vägar att hitta sig själv är användbara och till hjälp

Terapi kan vara bra för människor i olika situationer för att lära sig förstå sig själva, att börja se sina känslor och sina tankar något tydligare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritiik, Filmkritik, Filmrecension, Gruppterapi, Klimatförändringar

Innerlig och svängig vokaljazz i förstklassigt utförande – Rigmor Gustafsson / Erik Söderlind i Råda Rum

10 november, 2025 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

7/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Vissa artister och musiker dras man till för att de förmedlar sound man går igång på och känslor som går rakt in. Så har fallet varit med sångerskan Rigmor Gustafsson och gitarristen Erik Söderlind, vilket medfört att jag sökt mig till flera av deras respektive konserter, recenserat några av deras skivor och framträdanden i uppskattande ordalag samt haft turen att höra dem på festivaler. Fast i Mölnlycke blev det premiär vad beträffar att lyssna till dem på duo. Minns när Rigmor framförde tolkningar av Bacharach/ David skrivna för Dionne Warwick för tjugo år sedan på Nef. Erik som är yngre hörde jag sannolikt live första gången några år senare. Skönsjungande värmländskan med sina elva album plus samlingar i bagaget har tilldelats många hedrande utmärkelser medan gitarristen kallats fenomen av självaste Mike Stern och fått pris av branschen (gitarrtillverkare). Att jag träffat dessa chosefria jazziga individer då och då och dessutom fått positiv respons i skrift, har som konsekvens att hade de gjort mig besviken skulle jag troligen avstå från att recensera.

Attraktiva arrangemanget var välorganiserat. Ett par hundra hade betalat ett rimligt pris för biljetterna värmde i novemberkvällen. Folk satt utplacerade vid mysigt belysta bord, bar öppnades inne i lokalen i paus och därtill fanns faciliteter i form av Råda Rums restaurang. Publiken var lyckligtvis där för att lyssna på musiken och vår feedback uppskattades av duon. Akustiken var tillfyllest om än inte kristallklart ljud. Dessa praktiska omständigheter och utformningen av spelningen inverkade väsentligt till en lyckad helhetsupplevelse. Inramningen gjorde sitt till. Båda signerade skivor som fanns till försäljning. Gustafsson och Söderlind introducerades dessutom initierat av arrangören. Har en personlig relation till platsen då pappa och andra släktingar har begravts här, utgick härifrån när jag konfirmerades och fick gå i täten och varit på åtskilliga evenemang, bland annat med mammas pensionärsförening.

foto Qlaez Wennberg

Konserten inleds med hundraprocentig närvaro i gospel av Nat Adderley betitlad Seremoniette. Den ödmjukt lysande stjärnan berättar nästan varje gång vad hon ska företa sig. Somligt ur repertoaren hämtas från sångerskans senaste fullängdare, den första på svenska (recenserats här). Två standards har fått utmärkt svensk text av Anders Lundin. Pärlor som i original heter It Could Happen To You och If I Were A Bell signerade Jimmy Van Heusen och Frank Loesser som Lundin döpt till Mig hände det nyss respektive Tack så länge. Två strålande sånger som det sprudlar om där det sofistikerat nog ges utrymme åt diverse finesser. I Mig hände det nyss infaller aftonens första utbroderande av tema. Förutom bryggan som inhöstar applåder får vi scatsång. Tack så länge präglas av originell metaforik jämte Söderlinds ackordföljder i sticket. Vad beträffar sångsolisten kan tyckas att jag svär i kyrkan (fashionabla Råda Rum tillhör Råda församling), sticker dock ut hakan. Hävdar att den förnämliga artisten stundtals var övertänd före paus.

Varför inte fortsätta genomgången över vad som sjungs på modersmålet? Nostalgi är en ballad vars text knåpats ihop av Sofia Pettersson vars debut jag har på cd. Melodin gjord av Rigmor låter lite kantig inledningsvis, lyckligtvis får den efterhand en idealisk form. Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig jazzas till så markant att öronen behöver anpassa sig. Erik lägger snyggt melodins tema över den loop han förberett. Vidare blir det vokal uppvisning när favoritpoet tolkas i Strövtåg i hembygden.

foto Qlaez Wennberg

’Mannen som spelar utan plektrum och träffande beskrevs vara influerad av Joe Pass, träder fram i helfigur i två eftertänksamma, stillsamma ballader. Dels romantiskt anstrukna högt rankade Here There and Everywhere signerad sir Paul McCartney hämtad som bekant från Revolver, dels hans egna senaste mästerverk döpt till Matti komponerad för albumet han gav ut i fjol tillsammans med Lars Jansson. I Beatles-balladen ”smugglas” snygga tillägg in i licks på känt jazzmanér, medan vad som gränsar till gåshud i Eriks ”rekviem” till sin okonventionelle granne (vi får bakgrunden till vänskapen) förstärks av Rigmors ordlösa sång á la ledmotivet ur Bagdad Café. Vokal uppvisning! Tror det är första gången jag hört den aktade gitarristen jobba med loopar i flera låtar. Fruktbart att på så vis ge oss ett fylligare sound genom inspelad melodi och möjligen också lagrad basgång. Lite grann som att ha spännande dialog med sig själv. Hans fabulösa teknik märks i omgångar, utvinns utan att den drivne instrumentalisten flashar med uppövade färdigheter på sin Gibson 350 T.

Söderlinds intro i Oscars-vinnande It Might As Well Be Spring leder in i intrikat rytm. Samarbetas skickligt, framstår som att improvisatoriska inslag tillförs. Med sitt sätt att sträcka ut i somliga stavelser glänser Gustafsson i Yesterday som understryker att en avdelning ägnas den unge Paul McCartney. Apropå att gitarristen berättat om sitt projekt att göra soloplatta bestående av dennes kompositioner, en cd jag recenserat. Mycket har varit till förnöjelse under första halvan även om marginella invändningar kunnat skönjas i min text. Den definitiva höjdpunkten infinner sig i en glödhet energisk blues som framförs fabulöst. Sången är mästerlig och utbroderade ackompanjemanget likaså. Magisk interaktion! Än så länge existerar inte samarbetet på skiva. Kan bara hoppas på att denna och fler fullträffar kommer att ges ut.

foto med skribenten i mitten taget av Annika Grahn

Några inslag från ett oantastligt andra set återstår att redovisa. Bluesette satte tonen ovanligt nog i sång enbart på engelska. Njuter av otroligt elegant riffande och interaktionen dem emellan som gör den munspelande belgarens hit till ett av konsertens krön. Att duon är inne i ett flow märks i James Taylors vackert avskalade Fire And Rain, som Rigmor i likhet med Bluesette spelade in för länge sedan. Man kan påstå att båda exponerar fenomenala färdigheter i ett av sångerskans paradnummer. Kan som kuriosa nämnas att jag har originalet på vinyl. Soundet breddas på flera melodier genom raffinerat bruk av loopar.

Enastående framgång nås också med örhänget My Romance från 1935. Noterar suveränt stick och att scatsången sitter perfekt. Utförandet genomsyras av maximal professionalism. Nina Simones signaturmelodi I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free – förvisso skriven av två män fyra år tidigare än hennes version och upplockad som hymn för 60-talets medborgarrättsrörelse – utgör med sin rytmiserade kombination av jubel och trots finalen. Lika tacksam som entusiastisk publik bjuds på ett extranummer, med tanke på sättningen ett något okonventionellt sådant. Man tar sig an Imagine i ljuvligt nedtonad tappning. Rigmors intonation och hennes ackompanjatörs sätt att ta fram temat är mästarklass. Under fliken extra info kan upplysas om att jag kom till England som student månaden efter John Lennon sköts ihjäl. Och ett av mina minnen från terminen är köpet av en mini-pubspegel med oemotståndligt naiva refrängen tryckt på glaset.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Eriks och Elisabeths semester – en tragikomisk show om livets svindlande vägar

9 november, 2025 by Ingegerd Rönnberg

Eriks och Elisabeths semester
Manus och regi Lars Rudolfsson
Musik och sångtexter Erik Kjellberg
Scenografi John Engberg
Ljusdesign Anders Rosenquist
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson och Karin Höeg
Medverkande/skådespelare Marianne Mörck, Mika Oskarson-Kindstrand, Björn Wahlberg. Odile Nunes, Thomas Roos, Lena Strömdahl och Erik Mattsson
Musiker Erik Kjellberg, Lage Malmsten, Lars Rudolfsson och Stefan Bergström
I samarbete med Kulturhuset Stadsteatern
Premiär 8 november 2025 på Orionteaterns stora scen

Bered er på en crazy teaterkväll och gunga med i ett härligt countryblues sväng. Då är ni i rätt sinnesstämning för att checka in på Grangården. Det slitna pensionat i världens periferi som öppnat på Orionteatern. Lars Rudolfssons Eriks och Elisabeths semester – som han själv regisserat – är en tragikomisk show om livets svindlande vägar. Skickligt förvandlar han detta stoff till guld och ensemblen gör en strålande insats.

Under ett lager av absurd humor kan föreställningen i grunden sägas vara ett existentiellt drama. Det handlar om behovet att gå vidare i livet trots svåra förluster och kriser, inte ta något för givet, våga ta risker och sätta upp sina egna gränser.

Navet i berättelsen är pensionatsvärdinnan/ tillika receptionisten, rumsbetjäningen, gårdskarlen och preppern. Denna karaktär gestaltas ljuvligt, med skärpa och barskhet av Marianne Mörck som har ett otal klädbyten i snabb takt att hantera. Det märks att hon njuter av att få återuppta samarbetet hon hade med Lars Rudolfsson på Malmö musikteater och agera i denna säregna historia.

Det finns påtagligt mörka inslag i Eriks och Elisabeths semester som ett förlorat barn, en död mor, en tillvaro som kringskurits av en dominerande man och behovet av prepping för att klara en hotfull omvärld. Samtidigt finns det mycket lekfullhet och fantasi. Hela tiden sker överraskande saker som håller uppmärksamheten på topp. Knivkastning, en ängel som skrider genom rummet och återuppväcker en man, prickskjutning mot mål i flaggstången, en lerig kristusgestalt iförd törnekrona som oväntat dyker upp från skogen etc.

I Orionteaterns mäktiga scenrum har dessutom ett helt pensionat omgärdat av resliga tallar byggts upp. Scenografin av John Engberg är underbar och en skön kontrast mot den trista trenden med avskalade scenografilösningar. Med på scenen är ett liveband, där pjäsförfattaren/regissören ingår, som verkligen bidrar till att höja stämningen. Det sjungs vemodsfylld country båda av dess sångare och av skådespelare.

Allt börjar med att det gifta paret Erik och Elisabeth – fint samspelta av Björn Wahlberg och Odile Nunes- kommer till Grangården för en välbehövlig vila. På vägen har de kört fel och fläktremmen på bilen har dessutom gått av. Det framgår också att hustrun är drabbad av ett psykiskt trauma som fått hennes tillvaro att kantra. Närmast utmattade är det enda de vill att få ta sitt rum i anspråk och sedan äta en god middag med ett glas vin i stillhet ute i trädgården.

Men pensionatsvärdinnan är inte alls den moderliga välkomnande famn de väntat sig. Hon ställer allt på ända med sina provocerande frågor. Dialogen mellan henne och Erik är verkligen fyndig och så snyggt framförd. Och kvällen ja, den blir givetvis raka motsatsen till trivsam. Middagens biffar serveras bara på ett vis – så hårdstekta att de studsar på tallriken och vin går inte att beställa trots att ett annat gästpar fått in ett sådant.

Pensionatsvärdinnan förklarar också att det är show denna kväll. Men när Erik och Elisabeth vägrar betala extra för den ställs den abrupt in efter att hon iklädd glittrig cowboydress framfört ett bejublat sångnummer.

På Grangården bor förutom Erik och Elisabeth också ett diplomatpar med sin vuxne son -utmärkt spelad av Erik Mattsson- och en ung flicka – både uppstudsigt och sorgset gestaltad av Mika Oskarson Kindstrand. Dessa ”eviga” gäster visar sig ha kopplingar till varandra och deltar alla i den show som blir av kvällen därpå när Erik öser ned en knippe sedlar i pensionatsvärdinnans hatt.

Diplomatparet, intresseväckande gestaltat av Lena Strömdahl och Thomas Roos, drömmer sig tillbaka till en tillvaro i Paris. De visar sig också överraskande vara hejare på knivkastning. Ett trick som känns läskigt trovärdigt och får publiken att dra efter andan. Sonen är också med i showen i klumpig förklädnad och kastas i en samlad attack av gästerna i en vedkällare som barrikaderas med en tung sten. Där hamnar även Erik senare när han misstas för en inbrottstjuv…

Att beskriva alla turer i Eriks och Elisabeths semester känns närmast övermäktigt. Bästa tips är istället besök pensionat Grangården på Orionteatern och ge er hän i detta underhållande mysteriespel. Upphovsmakaren Lars Rudolfsson kan beskrivas som en teatermagiker. Han står för en egenartad berättarstil, en stor fantasirikedom och lekfullhet och musiken är alltid en viktig del av hans föreställningar. Kanske är han också som allra bäst när han jobbar på Orionteatern. Den fria teatergrupp som han en gång var med och startade och nu återigen är konstnärlig ledare för.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Orionteatern, Scenkonst, Teaterkritik

Teaterkritik: Orosdanser – nutida koreografi över vår kollektiva oro

9 november, 2025 by Marja Koivisto

Orosdanser
Manus och regi Ada Berger
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Koreografi Philip Berlin
Ljus Elisabeth Kjeldahl Nilsson
Komposition Mathias Blomdahl
Mask Patricia Svajger
Ljud Evelina Kyrk
Premiär 8 november 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm

Jag går med tunga steg för att recensera föreställningen Orosdanser. Jag menar, mer oro är det sista jag behöver. Men mina förväntningar kommer på skam. Det är wow, fantastiskt. En sömlös, rolig, djup och mänsklig föreställning som i snabba klipp, med musik, dans, dialog och fantastiska skådespelare iscensätter det neurotiska med att vara människa. Den ständiga oron för litet och stort, alla tänk om …

Uppsättningen har urpremiär den 8 november 2025 på Kulturhuset Stadsteaterns Klarascen i Stockholm. Den bygger på sociologen Roland Paulsen bok Tänk om – en studie i oro, och har manus och regi av Ada Berger. Skådespelarensemblen består av Liv Mjönes, Shebly Niavarani, Matilda Ragnerstam, Pablo Leiva Wenger, Elisabet Carlsson och Adam Stanišić Stålhammar.

Trots det tunga temat är iscensättningen överraskande lätt i sin framtoning. Regin är rytmisk och samtida, med ett klippformat flöde som känns nära dagens visuella kultur – snabba övergångar, danslik koreografi och dialog som pendlar mellan allvar och humor. Scenografin är avskalad men effektiv: ljus, projektioner och ljud bildar ett rum där oron får fysisk form och puls.

Föreställningen lyckas med den svåra konsten att vara lättillgänglig utan att kompromissa med djupet. Det är rappt, smart och igenkännbart. En monolog om att glömma sitt bank-ID övergår i en koreograferad rörelse där existentiell panik ges kroppslig plats – och allt känns väldigt nutida.

Skådespelarna är samspelta och närvarande. Deras kroppar, röster och blickar skapar ett kollektivt flöde av tankar och känslor – sådant som vi alla känner men sällan ser gestaltat med sådan kombination av humor och värme.

Musiken och dansen fungerar som orons soundtrack: ibland pulserande, ibland stilla – och ofta precis i takt med publikens egna mentala loopar. Kompositionen känns lika mycket som ljudlandskap som känslotillstånd.

När ridån går ner sitter jag kvar en stund. Inte längre lika tung. För trots all oro lämnar Orosdanser efter sig något oväntat: ett slags stilla hopp. Den gör något sällsynt – omvandlar vår splittrade nutidsångest till något vackert, humoristiskt och djupt mänskligt. En påminnelse om att oron kanske inte går att dansa bort – men att den går att dansa med.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Nord – vackert och magiskt

8 november, 2025 by Rosemari Södergren

Nord
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 november 2025
Regi Bente Lohne

Vackert, magiskt och en för årstiden suveränt passande snöig och isig berättelse. En berättelse om att den sanna skönheten är den som kommer inifrån och bygger på medkänsla och förmåga till kärlek och har inget med ålder att göra. Det spelar ingen roll hur många rynkor någon har, skönheten sitter inte i det yttre. Ett budskap som är högaktuellt i dagens utseende-fixerade tidsålder.

H.C. Andersens klassiska saga om Snödrottningen har fått en utformning som är både spännande och vacker och är väl värd att se för hela familjen, för alla åldrar. Som med alla stora familjefilmer har den något att säga både de yngsta och de äldsta.

Huvudpersonen Gerda är en duktig flicka. Hennes bästa vän är snickarens pojke Kai. Julafton närmar sig och Kai smyger in i pappans verkstad och hittar sin julklapp, en fin släde. Han bestämmer sig för att provåka och ger sig ut i den snöiga natten. Där möter Kai den onda Snödrottningen som lurar med honom till sitt palats långt upp i norr. Snödrottningen behöver Kai för att kunna ympa in föryngrande blod i sin kropp. Snödrottningen är totalt fixerad vid sin idé att vara ung för alltid. Hon inbillar sig att hon ska bli världens mest berömda och hyllade person och rent av någon slags härskare.

Stadens poliser och de flesta tror att Kai trillat i vattnet när han åkte släde och att han är död. Gerda är dock helt säker på att Kai är vid liv och hon hittar tecken som stärker hennes idé att Kai är fångad hos Snödrottningen. Gerda ger sig av, över vatten och genom snö och förtrollade skogar för att ta sig till allra nordligaste nord och Snödrottningens isiga palats.

Längs vägen möter Gerda, förstås, både luriga och vänliga karaktärer. Hon får en skyddsängel, hon får hjälp av fåglar och hon möter en lurig häxa, hon får vänner och hon möter farligheter. Visst är det en form av berättelse som många av oss som är vuxna sett många variationer av. Ett barn ger sig ut på ett farligt uppdrag, upplever ett äventyr där hon möter olika sagofigurer, djur och både hjälpsamma och farliga personer. Det som är gör denna bra är hur kylan och isen känns ända in i märgen och att berättelsen både talar till barn och vuxna, att den är spännande och samtidigt har intressanta detaljer.

Sveriges Drag-drottning @Admira gör rösten till Snödrottningen vilket ger en spännande vidd på karaktären. @Admiras röst med en hel del bastoner ger en fördjupning av tolkningen av Snödrottningen och tar henne vidare långt från Snövits elaka, ganska ensidigt skildrade styvmor. Men sin djupa röst förmedlar Snödrottningen både dagens utseende-fixerade Tictoc-värderingar och krigshetsande våta drömmar hos presidenter.

Det enda jag stör mig på är de dockliknande karaktärerna. Filmen är skapad med en animationsteknik där människorna ser ut att ha helt rynkfria ansikten skapade av finaste persikor. Ungefär som om de fått ansiktslyft. Men få filmer är perfekta och Nord är väl värd att se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animerad familjefilm, HC Andersen, Nord

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1504
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Vi genomför intervjun utomhus i solen … Läs mer om Grammisbelönade pianisten August Björn intervjuas efter lyckad releasekonsert

Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Lovisa Jennervall blir det inte mer … Läs mer om Poetiskt tema pendlar mellan det lågmälda och framsvepande – ”Blir det inte mer så är det nog” av Lovisa Jennervall

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in