• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

I längden platt fall när teamet har lekstuga – Rövarna på Folkteatern

16 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Rövarna på Folkteatern i Göteborg

Fritt efter Friedrich Schiller

Bearbetning: Magnus Lindman

Översättning/ manus: Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi/ kostymdesign: Charlotta Nylund

Ljusdesign: Carina Persson-Backman

Mask- och perukdesign: Susanne Åberg

Kompositör: Joel Igor Hammad Magnusson (text och musik)

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Emma Mehonic, Li Molnár Kronlid, Lena B Nilsson, Ylva Olaisson, Lilja Fredriksson, Rebecca Riggo och Alexander Öhrstrand.

Premiär 12/11 2021 på Stora scen

Spelas till och med 18/12

Lockande förutsättningar och förväntan i luften när höstens första premiär på stora scen går av stapeln. Publiken sitter bekvämare än någonsin tidigare i bulligt gröna fåtöljer eller soffor. För första gången någonsin finns en äkta bar placerad på scenen, bortanför den mjuka heltäckningsmattan i gulbrunt, vars färgnyans förstärks av ljusdesignen runt om. Vi bjuds in att handla dryck och hänga i baren i pauser. På balkong snett bakom mig spelar en dj nyskriven musik av ”Californiaman”. Och på ena väggen mellan restaurang och foajé håller graffitti-målare till. Alkoholfritt bubbel kan tas med in till ens plats i plastglas. Och vi blir nästan överdrivet välkomnade av transvestiten Hermann (Alexander Öhrstrand känd från populära tv-serier). Folkteatern har med andra ord bestämt sig för att skämma bort sin publik på denna helaftonsföreställning.

1780 skriver Friedrich Schiller sin medicinska avhandling ”sambandet mellan människans djuriska och andliga natur”. Året efter publiceras pjäsen Rövarna (alternativ titel: Rövarbandet). På grund av dess kontroversiella innehåll tvivlar författaren på att verket kommer sättas upp. Ändå äger urpremiären rum året därpå, vilket orsakar kraftiga reaktioner. En extraordinär pjäs utan hjältar, vars persongalleri så gott som uteslutande agerar nihilistiskt med subjektiv, egenmäktig hållning. I det essäutdrag av Nina Björk som tryckts i programhäftet, slår hon fast att varje samhälle oavsett struktur vilar på gemensamt överenskomna normer. Kruxet i Rövarna är att normerna är destruktiva, så långt bort ifrån moral och demokratiskt instiftade lagar man kan komma. I Schillers omskakande och uppfordrande drama gäller snarast motsatsen till tio Guds bud och FN:s mänskliga rättigheter.

foto Mats Bäcker

De två adliga syskonen Karl och Franz lever i oändlig rikedom, vilket mest antyds i denna version. Kreative, utsvävande storebror är ensam arvtagare, medan lillasyster (i originalet är antagonisterna två bröder) ilsket argumenterar för förnuft och rättvisa. Uttalar sig om förhållandet dem emellan: ”lämna lidandet åt mig. Alla älskar Karl trots hur han beter sig”. Amoraliske Kalle Kapten spelad av mustaschprydd Andrea Paddington Edwards, känner sig förskjuten av sin mor, samlar ihop sina dryckesbröder och bildar rövarband. Tanken är att uppehålla en Robin Hood-mentalitet, vilket ganska omgående spricker när gänget går bärsärk utan vare sig kaptens tillstånd eller närvaro. I Andrea Paddingtons turbodrivna gestaltning, framkommer att hon förgäves försöker upprätta spelregler, förbjuder sina undersåtar att bete sig gränslöst barbariskt. Följden blir föga förvånande fatala konflikter, i en stegrande våldsspiral. Ödesbestämda upplösningen känns igen från Hamlet. Andra i tiden närliggande exempel på samma scen, är verk av Lars von Trier och Aiskylos.

Scenen är nästan renons på dekor, liknas bäst vid en cirkusmanege. Det klättras i rep och stora kuddar kommer farande. Följdriktigt har cirkuskoordinator anlitats. Rövarbandet är uppumpade med energi och skådespelarnas fysiska bravader hindrar dem förmodligen från att vara utrustade med myggor, tyvärr. Somliga repliker faller bort. Vad som inledningsvis roar blir i längden en avgörande nackdel. Syftar på att regissören måste ha gett instruktioner om avsiktligt överspel, vilket skapar onödig distans allt eftersom intrigerna minst sagt hettar till. Uppmaningen som signaleras från teatern lyder ”häng med in i kaosets dimma”. Märks påtagligt att alla involverade i uppsättningen haft väldigt roligt under repetitionstiden. Uppsättningen frustar av melodramatiska utfall.

foto Mats Bäcker

I Magnus Lindmans uppdaterade och delvis omgjorda bearbetning betonas inte bara ondskans mekanismer och utanförskapets förödande konsekvenser, utan också könsöverskridande skådespeleri. De perverterade, sammansvurna banditgänget spelas av kvinnor av varierande längd och ålder. Lite udda att Lena B Nilsson (Göteborgs Spårvägars Kulturpris 2018) , tillhörande ensemblen i tre decennier ses i förbrytarnas skara. Birollen som terapeut med påslagen ”taxameter” i nunnekläder är å andra sidan kongenial. Märks hur de förlustar sig genom att framhäva det primitiva och oanständiga. Självutnämnde härskaren (Andrea Paddington Edwards) vinner deras förtroende, levererar en märklig utläggning om samtida strukturer. Lillasyster i lila klänning får ologiskt nog heta (fjant-/trans-Franz. Denne hämndlystna individ görs av Emma Mehonic (känd från både scen och filmer). Hennes svalosande monologer utslungade i ständig rörelse tillhör uppsättningens förtjänster. Alla resonemang i upprörd ton går fram med ackuratess.

Mitt i återberättade illdåd, uppdragna konfliktlinjer, interna uppgörelser utan pardon och smått förutsägbar kärlekslabyrint med Amalia (Rebecca Riggo) i centrum; förekommer spetsfundiga monologer, vilka Magnus Lindman ska harangeras för. Den första minnesvärda förmedlas av Paddington Edwards, vars rollfigur jämför kritiker med sportkommentatorer. Karl von Moor säger sig syssla med fördelningspolitik, utbrister uppgivet att hon trodde att världen kunde förbättras med laglöshet.

Angeläget knivskarpt blir manus, när Förhandlaren (Sanna Hultman) gör entré. Kräver respektfull samtalston och har befogenhet att utfärda allmän amnesti. Inte utan att man refererar till myndigheters naiva valhänthet i synen på återvändande IS-terrorister och hur de benämns i media. Samma problematik som i Rövarna, där det diskuteras vilka avskyvärda gärningar som kan rättfärdigas. Att kvinnliga skådespelare förkroppsligar detta förkastliga sällskap skulle kunna ses som en drift med rå manlighet, krigare med heroiskt ryktbarhet.

foto Mats Bäcker

Sanna Hultman övertygar som den lika skröpliga som strama modern med makt. Pelle Grytts betjänt är precis lika ömklig och komiskt lomhörd man föreställer sig. Kärlekskranka Amalia görs med intensiv laddning av Rebecca Riggo, som också river av en högstämd sång. Andrea Paddington Edwards passar för utlevande roller där tillvaron gungar. Berömvärd prestation, snarlik sinnesstämningen i Dogville.

Regissören förmår dock inte vända på kuttingen tillräckligt. När den dråpligt skojfriska tonen övergår i blodigt allvar, sker det utan att känslan fortplantas utanför scen. Ju mer våldsspiralen eskalerar, ju mer beskådas en uppsättning som havererar, får pyspunka. Under den uppskattningsvis sista halvtimmans misslyckade tonträff, dyker en term upp i skallen som ska undvikas så länge det är möjligt, en term vars begynnelsebokstav är p. När tragedin hamras in slag för slag borde man vara tagen av ödesbestämda vändpunkter. Utvecklingen gör mig istället likgiltig. Går inte att engagera sig i vem som dödar vem och varför. Åtskilliga av Magnus Lindmans monologer förtjänar en helt annan omgivning, borde ges trovärdig inramning istället för parodiskt anslag.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Ena halvan av månen av Yin Lichuan

15 november, 2021 by Anastasia Bark

Ena halva av månen – Dikter i urval  
Författare Yin Lichuan
Utgivningsdatum 2021-09-18
Förlag Modernista
Översättare Göran Sommardal
ISBN:978-91-8023-197-8 [häftad]

Jag sitter i soffan med denna diktsamling och en liten skål med orangeröda persimoner framför mig. De mjuka persimonerna är liksom tunga och djupa i smaken – sötman stannar länge kvar i munnen. Eftersmaken är en aning besk. Den blandas med sötman från frukten. Den beska smaken är inte helt å hållet angenäm. Faktum är att den är mer oangenäm än exempelvis beskt kaffe (om man nu gillar kaffe. Här ska inga kaffehatare dömas) men det är fortfarande någonting underbart i blandningen mellan sött och beskt som får mig att ta upp en till persimon ur fruktskålen. Nu kan det vara så att jag är ute på fullständingt fel vägar och att den enda anledningen till jag associerar persimoner med denna diktsamling är just för att jag äter en persimon medan jag läser samlingen. Det skulle kunna vara motsatsen också – att anledningen till att jag blev sugen på persimoner var just diktsamlingen. Hursomhelst ska jag försöka validera min liknelse så gott som möjligt. Ena halva av månen är delvis söt som text, uttrycken är precis lagom dramatiska för att flytet på texten ska kännas djupt. Men dikterna samlade här är inte bara djupa: de är tunga också – lagom melankoliska, lagom mörka. Dikterna stannar kvar inom en. Den där beska men söta eftersmaken av persimoner är ungefär den känslan som Yin Lichuans dikter lämnat efter sig i mitt huvud. Jag vet inte om jag kan beskriva vad det är jag känner men jag är fullständigt medveten om att jag fått i mig någonting nytt, fått smaka på en ny frukt, stil, verk, författarskap.

Jag är långt ifrån den bästa personen på att tolka dikter som inte är övertydliga (och den sorten är inte särskild kul att läsa ändå). Det tar tid att tolka poesi, förstå symboliken. Jag måste erkänna att jag inte alltid gör det. För mig är poesi lite som målningar – jag förstår dem kanske inte alltid, men de får mig att känna någonting. En av mina kinesiska vänner sa till mig någon gång på grund av alla chengyu (klassiska idiom som oftast men inte alltid skrivs med fyra kinesiska tecken) så är det inte lätt att översätta kinesiska till andra språk. Nu är det så att jag inte kan göra en jämförelse med originaltexten, jag kan trots allt endast döma den svenska översättningen; men jag har en känsla av att översättaren Göran Sommardal lyft fram precis de känslor som författaren velat förmedla. Det enda som jag undrar över en aning är bokomslaget. Hur vanligt är det egentligen att se författarens kropp på bokomslaget? Jag har möjligtvis fel men jag kan inte förmå mig själv att minnas särskilt många författares kroppar lyftas fram på det sättet, särskilt i litterära verk. Jag hittar överhuvudtaget inga andra ansikten bland Modernistas nyheter. Det får mig att undra kring hur asiatiska kvinnor porträtteras inom media (vilket mer ofta än sällan är ett explorativt sätt). Visserligen är det en rätt så smickrande men en aning stereotypisk cool poet känsla-bild på författaren, en bild som möjligtvis lyfter fram hennes författarskap men jag undrar om det inte vore finare med ena halva av månen på bokomslaget istället.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Ena halvan av månen, yin Lichuan

Recension: Forever Piaf

15 november, 2021 by Pernilla Wiechel

Forever Piaf

Manus, översättning av sångtexter och regi: Rikard Bergqvist Musikaliskt ansvarig: Kristofer Nergårdh
Scenografi: Mats Sahlström
Kostymdesign: Jonna Bergelin
Mask- och perukdesign: Helene Norberg
Koreografi: Annika Lindqvist
Ljusdesign: Raimo Nyman och Per Hörding
Ljuddesign: Jacob Julin och Pär Gardenkrans
Medverkande: Beata Ernman, Malena Ernman, Björn Kjellman, Anna Thiam med flera
Scen: Göta Lejon, Stockholm
Längd: Ca 1 tim och 40 min utan paus
Sista speldag hemsidan uppger är 5 mars 2022

Det går inte många minuter innan Beata Ernman, 17 år, med sin varma scennärvaro och röststyrka får hjärtat att hoppa till. De ofta lite mörkare spännande klangerna gör att man genast spetsar sina öron. Hon står där, ung och lite rufsig i håret, på scenens gråa kullerstenar och ÄR Edith. Man anar en rörd tystnad och förväntan i publiken.
Artisterna på scenen bildar tidigt ett tajmat stöd för nyckelrollerna. Musiker, dansare, sångare utgör ett kunnigt team, med skolade musikalartister väl inramade av ljussättning och spännande, associationsrik scenografi. Allt är väldigt smart och effektivt koreograferat lite som i amerikanska storfilmer från 1940-talet.

Handlingen i musikalen – med start hos den mycket unga Edit – har också en parallell i verkligheten. Mamma, hovsångerskan Malena, lämnar på ett sätt över stafettpinnen till sin unga dotter som gör sin debut. I detta finns glädje. Att de samtidigt – var och en på sitt sätt – sjunger så bra – gör föreställningen extra njutbar särskilt i de sånger som framförs i sin fulla längd. Många recensenter nämner den sista, men det finns flera.

Scenerna målar i snabb takt upp händelser ur Piafs liv. Paris miljöer och Piafs personliga misär före och under andra världskriget kommer nära. Autentiska filmer i svartvitt projiceras på scenens bakre vägg. Även om det blir mycket fakta, kan krigets närvaro och den personliga misären vara intressant och behöva beskrivas, för en ung publik. Och musikalen berör. Det blir som ett skillingatryck i sig att följa Ediths liv.

För en svulten publik är det glädjande att den uppskjutna premiären äntligen blev av. Det känns också lite unikt att materialet är nyskrivet och designade till de som har nyckelrollerna, en ung och en äldre Edith. I programbladet berättar producenten Kristjan Ra Kristjanssons hur iden föddes, när han såg Beata sjunga första gången.
Lite extra roligt är att allroundartisten Björn Kjellman ikläder sig flera mansroller ur Ediths liv och äntligen får användning av sitt skånska modersmål! En större, välsjungen roll gör också Anna Thiam som Ediths mamma. Henne vill man se mer av.

Och med Jonas Gardells utrop i Expressen under pandemin i färskt minne – försvaret för de privata kulturarbetarnas verklighet – går det är lätt att denna gång förlåta biljettpriser som drastiskt delar upp vem som har råd och inte. Men inför framtiden skulle jag vilja ge Göta Lejon ett tips från den musikvänliga staden Wien, där det alltid finns ståplatser längst fram till humana priser.

Arkiverad under: Recension

Filmrecension: I koltrastens land – jag hoppas många ser denna film

14 november, 2021 by Rosemari Södergren

I koltrastens land
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regissör Blerta Basholli
Medverkande Yllka Gashi, Çun Lajçi, Aurita Agushi, med flera

Att starta en mindre affärsverksamhet i en patriarkalisk bygd i Europa kan möta stort motstånd. Denna film skildrar några kvinnor som vågade stå upp för sin rätt att ta hand om sin familj och samtidigt för vi se hur människor i Kosovo lever med en stor fråga: var är deras försvunna män, pappor och bröder? Tusentals män försvann under det krig som härjade i Kosovo. De kvinnor som tar ansvar för sina familjers ekonomi utmanar patriarkala krafter.

I fokus för denna skildring står Fahrije, en kvinna vars man varit försvunnen sedan kriget i Kosovo. Utan man i huset har familjen svårt att få ekonomin att fungera. Hennes svärfar, mannens pappa bor med dem men han är gammal och rullstolsbunden och kan inte bidra med så mycket. För att få pengar att överleva startar Fahrije en affärsverksamhet genom att sälja hemmagjord ajvar. Hon tar körkort och startar affärsprojektet tillsammans med andra kvinnor vilket inte ses med blida ögon. Hon blir hotad och utsatt och hennes barn får möta elaka kommentarer.

Filmskaparen har valt att berätta med bilder som fotograferade för att ge en stark känsla av realism, av autenticitet. Det känns som om att det är verkligheten, nästan som en dokumentär, som att jag är med där på plats.

Det är väldigt bra filmat och berättat, i en lugn takt där mycket händer under ytan. Vi ser hur en del av karaktärerna växer och utvecklas. Samtidigt som de utstår en hård kamp och Fahrije och övriga kvinnor måste stå på sig och våga tro på sig själva ser vi hur de stärks av sin gemenskap. Filmen är en ögonöppnare och ger hopp.

Filmen bygger på verkliga händelser. Inte bara att den utspelas i ett land och en bygd som påverkats av kriget och där människor fortfarande söker försvunna män utan också berättelsen om Fahrije och de andra kvinnorna bygger på verkligheten.

För mig var detta en vacker, stark, berörande ögonöppnare. Jag hoppas många ser denna film. Ibland känns det som att vi i Sverige som inte kommer från länder som drabbats av krig under senaste femtio åren inte inser vilken verklighet många i Europa lever i.

Filmbolaget berättar:
Denna feministiska filmpärla blev en sensation på filmfestivalen i Sundance där den hade sin världspremiär tidigare i år och kammade hem tre av festivalens tyngsta priser: det stora jurypriset, bästa regissör och publikpriset. I koltrastens land är även Kosovs Oscarsbidrag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: feminism, Filmrecension, Kosovo, Krigsdrabbat

Filmrecension: Flag Day – domineras av familjen Sean Penn

14 november, 2021 by Rosemari Södergren

Flag Day
Betyg 3
Regi Sean Penn
Visas på Stockholms filmfestival

En film som domineras av familjen Penn. Sean Penn spelar den ena huvudrollen och han är också filmens regissör. Hans dotter Dylan Penn spelar den andra huvudrollen och hennes bror Hopper spelar hennes bror Nick.

Filmen skildrar en dysfunktionell familj med en dotter som älskar sin pappa och den bygger på verkliga händelser. Pappa John Vogel var kriminell och definitivt en person utan gränser och med någon slags storhetsvansinne, med ett sjukligt behov att framställa sig själv som så mycket bättre och mer lyckad och framför allt rikare än han var. Dotter, Jennifer Vogel, älskade sin pappa och som barn förstod hon inte att han var kriminell. Frågan är hur mycket hon överhuvudtaget någonsin förstod det, trots att han fick långt fängelsestraff för ett bankrån. Som en annan kvinna i filmen vars far också svek henne uttryckte: ”Vi förlåter dem och tror på dem om och om igen”.

Handlingen bygger på en berättelse skriven av dottern, Jennifer Vogel, och allt skildras sett ur hennes ögon – och det är välgjort och konsekvent genomfört. Det är detta tillsammans med att det är skickliga skådespelare och en berättelse som berör som ger betyget. Men det är samtidigt en typisk Hollywood-produkt, för melodramatiskt, för känslofyllt patetiskt, för mycket hollywood-drama över filmen för att bli ett mästerverk. Det är synd, eftersom det är av värde att se att också kriminella män har finare och svagare sidor. Att de kan älska någon som John älskar sin dotter, att de inte är alltigenom onda. Alla människor har olika sidor inom sig, vilket tyvärr ofta glöms bort i vårt västerländska samhälle där människor kategoriseras i onda eller goda.

Sveriges Television skrev att filmen fick stående ovationer då den visades på filmfestivalen i Cannes:
Senast Sean Penn tävlade i Cannes blev hans The last face utbuad. I helgen var det premiär för hans nya film Flag day och enligt alla rapporter ska han ha fått stående ovationer i flera minuter.

Jag blir lite förvånad över det mottagandet. Publiken i Cannes borde ha lite mer krav på vad som anses så mästerligt att det blir stående ovationer. Visst spelar Sean Penn och hans barn Dylan och Hopper bra. Inte så konstigt att Dylan och Hopper är duktiga med två världsstjärnor till föräldrar. Deras mamma är skådespelerskan Robin Wright, känd bland annat från tv-serien House of Cards och för sin hyllade roll i Forrest Gump.

Kanske hade filmen blivit riktigt bra om inte huvudrollerna spelats av regissören och hans dotter. De har ett samspel som fungerar bra men också blir för mycket, för övertydligt. Men det är fascinerande hur skickligt Sean Penns karaktär John Vogel gestaltats både som ung man och åldrad man av Sean Penn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Sean Penn, Stockholms filmfestival, Stockholms internationella filmfestival

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 435
  • Sida 436
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in