Ena halva av månen – Dikter i urval
Författare Yin Lichuan
Utgivningsdatum 2021-09-18
Förlag Modernista
Översättare Göran Sommardal
ISBN:978-91-8023-197-8 [häftad]
Jag sitter i soffan med denna diktsamling och en liten skål med orangeröda persimoner framför mig. De mjuka persimonerna är liksom tunga och djupa i smaken – sötman stannar länge kvar i munnen. Eftersmaken är en aning besk. Den blandas med sötman från frukten. Den beska smaken är inte helt å hållet angenäm. Faktum är att den är mer oangenäm än exempelvis beskt kaffe (om man nu gillar kaffe. Här ska inga kaffehatare dömas) men det är fortfarande någonting underbart i blandningen mellan sött och beskt som får mig att ta upp en till persimon ur fruktskålen. Nu kan det vara så att jag är ute på fullständingt fel vägar och att den enda anledningen till jag associerar persimoner med denna diktsamling är just för att jag äter en persimon medan jag läser samlingen. Det skulle kunna vara motsatsen också – att anledningen till att jag blev sugen på persimoner var just diktsamlingen. Hursomhelst ska jag försöka validera min liknelse så gott som möjligt. Ena halva av månen är delvis söt som text, uttrycken är precis lagom dramatiska för att flytet på texten ska kännas djupt. Men dikterna samlade här är inte bara djupa: de är tunga också – lagom melankoliska, lagom mörka. Dikterna stannar kvar inom en. Den där beska men söta eftersmaken av persimoner är ungefär den känslan som Yin Lichuans dikter lämnat efter sig i mitt huvud. Jag vet inte om jag kan beskriva vad det är jag känner men jag är fullständigt medveten om att jag fått i mig någonting nytt, fått smaka på en ny frukt, stil, verk, författarskap.
Jag är långt ifrån den bästa personen på att tolka dikter som inte är övertydliga (och den sorten är inte särskild kul att läsa ändå). Det tar tid att tolka poesi, förstå symboliken. Jag måste erkänna att jag inte alltid gör det. För mig är poesi lite som målningar – jag förstår dem kanske inte alltid, men de får mig att känna någonting. En av mina kinesiska vänner sa till mig någon gång på grund av alla chengyu (klassiska idiom som oftast men inte alltid skrivs med fyra kinesiska tecken) så är det inte lätt att översätta kinesiska till andra språk. Nu är det så att jag inte kan göra en jämförelse med originaltexten, jag kan trots allt endast döma den svenska översättningen; men jag har en känsla av att översättaren Göran Sommardal lyft fram precis de känslor som författaren velat förmedla. Det enda som jag undrar över en aning är bokomslaget. Hur vanligt är det egentligen att se författarens kropp på bokomslaget? Jag har möjligtvis fel men jag kan inte förmå mig själv att minnas särskilt många författares kroppar lyftas fram på det sättet, särskilt i litterära verk. Jag hittar överhuvudtaget inga andra ansikten bland Modernistas nyheter. Det får mig att undra kring hur asiatiska kvinnor porträtteras inom media (vilket mer ofta än sällan är ett explorativt sätt). Visserligen är det en rätt så smickrande men en aning stereotypisk cool poet känsla-bild på författaren, en bild som möjligtvis lyfter fram hennes författarskap men jag undrar om det inte vore finare med ena halva av månen på bokomslaget istället.