Rövarna på Folkteatern i Göteborg
Fritt efter Friedrich Schiller
Bearbetning: Magnus Lindman
Översättning/ manus: Magnus Lindman
Regi: Frida Röhl
Scenografi/ kostymdesign: Charlotta Nylund
Ljusdesign: Carina Persson-Backman
Mask- och perukdesign: Susanne Åberg
Kompositör: Joel Igor Hammad Magnusson (text och musik)
Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Pelle Grytt, Sanna Hultman, Emma Mehonic, Li Molnár Kronlid, Lena B Nilsson, Ylva Olaisson, Lilja Fredriksson, Rebecca Riggo och Alexander Öhrstrand.
Premiär 12/11 2021 på Stora scen
Spelas till och med 18/12
Lockande förutsättningar och förväntan i luften när höstens första premiär på stora scen går av stapeln. Publiken sitter bekvämare än någonsin tidigare i bulligt gröna fåtöljer eller soffor. För första gången någonsin finns en äkta bar placerad på scenen, bortanför den mjuka heltäckningsmattan i gulbrunt, vars färgnyans förstärks av ljusdesignen runt om. Vi bjuds in att handla dryck och hänga i baren i pauser. På balkong snett bakom mig spelar en dj nyskriven musik av ”Californiaman”. Och på ena väggen mellan restaurang och foajé håller graffitti-målare till. Alkoholfritt bubbel kan tas med in till ens plats i plastglas. Och vi blir nästan överdrivet välkomnade av transvestiten Hermann (Alexander Öhrstrand känd från populära tv-serier). Folkteatern har med andra ord bestämt sig för att skämma bort sin publik på denna helaftonsföreställning.
1780 skriver Friedrich Schiller sin medicinska avhandling ”sambandet mellan människans djuriska och andliga natur”. Året efter publiceras pjäsen Rövarna (alternativ titel: Rövarbandet). På grund av dess kontroversiella innehåll tvivlar författaren på att verket kommer sättas upp. Ändå äger urpremiären rum året därpå, vilket orsakar kraftiga reaktioner. En extraordinär pjäs utan hjältar, vars persongalleri så gott som uteslutande agerar nihilistiskt med subjektiv, egenmäktig hållning. I det essäutdrag av Nina Björk som tryckts i programhäftet, slår hon fast att varje samhälle oavsett struktur vilar på gemensamt överenskomna normer. Kruxet i Rövarna är att normerna är destruktiva, så långt bort ifrån moral och demokratiskt instiftade lagar man kan komma. I Schillers omskakande och uppfordrande drama gäller snarast motsatsen till tio Guds bud och FN:s mänskliga rättigheter.
De två adliga syskonen Karl och Franz lever i oändlig rikedom, vilket mest antyds i denna version. Kreative, utsvävande storebror är ensam arvtagare, medan lillasyster (i originalet är antagonisterna två bröder) ilsket argumenterar för förnuft och rättvisa. Uttalar sig om förhållandet dem emellan: ”lämna lidandet åt mig. Alla älskar Karl trots hur han beter sig”. Amoraliske Kalle Kapten spelad av mustaschprydd Andrea Paddington Edwards, känner sig förskjuten av sin mor, samlar ihop sina dryckesbröder och bildar rövarband. Tanken är att uppehålla en Robin Hood-mentalitet, vilket ganska omgående spricker när gänget går bärsärk utan vare sig kaptens tillstånd eller närvaro. I Andrea Paddingtons turbodrivna gestaltning, framkommer att hon förgäves försöker upprätta spelregler, förbjuder sina undersåtar att bete sig gränslöst barbariskt. Följden blir föga förvånande fatala konflikter, i en stegrande våldsspiral. Ödesbestämda upplösningen känns igen från Hamlet. Andra i tiden närliggande exempel på samma scen, är verk av Lars von Trier och Aiskylos.
Scenen är nästan renons på dekor, liknas bäst vid en cirkusmanege. Det klättras i rep och stora kuddar kommer farande. Följdriktigt har cirkuskoordinator anlitats. Rövarbandet är uppumpade med energi och skådespelarnas fysiska bravader hindrar dem förmodligen från att vara utrustade med myggor, tyvärr. Somliga repliker faller bort. Vad som inledningsvis roar blir i längden en avgörande nackdel. Syftar på att regissören måste ha gett instruktioner om avsiktligt överspel, vilket skapar onödig distans allt eftersom intrigerna minst sagt hettar till. Uppmaningen som signaleras från teatern lyder ”häng med in i kaosets dimma”. Märks påtagligt att alla involverade i uppsättningen haft väldigt roligt under repetitionstiden. Uppsättningen frustar av melodramatiska utfall.
I Magnus Lindmans uppdaterade och delvis omgjorda bearbetning betonas inte bara ondskans mekanismer och utanförskapets förödande konsekvenser, utan också könsöverskridande skådespeleri. De perverterade, sammansvurna banditgänget spelas av kvinnor av varierande längd och ålder. Lite udda att Lena B Nilsson (Göteborgs Spårvägars Kulturpris 2018) , tillhörande ensemblen i tre decennier ses i förbrytarnas skara. Birollen som terapeut med påslagen ”taxameter” i nunnekläder är å andra sidan kongenial. Märks hur de förlustar sig genom att framhäva det primitiva och oanständiga. Självutnämnde härskaren (Andrea Paddington Edwards) vinner deras förtroende, levererar en märklig utläggning om samtida strukturer. Lillasyster i lila klänning får ologiskt nog heta (fjant-/trans-Franz. Denne hämndlystna individ görs av Emma Mehonic (känd från både scen och filmer). Hennes svalosande monologer utslungade i ständig rörelse tillhör uppsättningens förtjänster. Alla resonemang i upprörd ton går fram med ackuratess.
Mitt i återberättade illdåd, uppdragna konfliktlinjer, interna uppgörelser utan pardon och smått förutsägbar kärlekslabyrint med Amalia (Rebecca Riggo) i centrum; förekommer spetsfundiga monologer, vilka Magnus Lindman ska harangeras för. Den första minnesvärda förmedlas av Paddington Edwards, vars rollfigur jämför kritiker med sportkommentatorer. Karl von Moor säger sig syssla med fördelningspolitik, utbrister uppgivet att hon trodde att världen kunde förbättras med laglöshet.
Angeläget knivskarpt blir manus, när Förhandlaren (Sanna Hultman) gör entré. Kräver respektfull samtalston och har befogenhet att utfärda allmän amnesti. Inte utan att man refererar till myndigheters naiva valhänthet i synen på återvändande IS-terrorister och hur de benämns i media. Samma problematik som i Rövarna, där det diskuteras vilka avskyvärda gärningar som kan rättfärdigas. Att kvinnliga skådespelare förkroppsligar detta förkastliga sällskap skulle kunna ses som en drift med rå manlighet, krigare med heroiskt ryktbarhet.
Sanna Hultman övertygar som den lika skröpliga som strama modern med makt. Pelle Grytts betjänt är precis lika ömklig och komiskt lomhörd man föreställer sig. Kärlekskranka Amalia görs med intensiv laddning av Rebecca Riggo, som också river av en högstämd sång. Andrea Paddington Edwards passar för utlevande roller där tillvaron gungar. Berömvärd prestation, snarlik sinnesstämningen i Dogville.
Regissören förmår dock inte vända på kuttingen tillräckligt. När den dråpligt skojfriska tonen övergår i blodigt allvar, sker det utan att känslan fortplantas utanför scen. Ju mer våldsspiralen eskalerar, ju mer beskådas en uppsättning som havererar, får pyspunka. Under den uppskattningsvis sista halvtimmans misslyckade tonträff, dyker en term upp i skallen som ska undvikas så länge det är möjligt, en term vars begynnelsebokstav är p. När tragedin hamras in slag för slag borde man vara tagen av ödesbestämda vändpunkter. Utvecklingen gör mig istället likgiltig. Går inte att engagera sig i vem som dödar vem och varför. Åtskilliga av Magnus Lindmans monologer förtjänar en helt annan omgivning, borde ges trovärdig inramning istället för parodiskt anslag.