• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Den svarta månens år av Ellen Mattson

8 december, 2021 by Rosemari Södergren

Den svarta månens år
Författare Ellen Mattson
Utgivningsdatum 2021-08-31
Förlag Albert Bonniers Förlag
Medarbetare Wilsson, Eva (form)
ISBN 9789100185466

En mystisk, fascinerande roman som jag känner att jag måste läsa en gång till, minst. Snart. Den kändes magisk att läsa, på något sätt är den poetisk fast det inte är lyrik. Jag tror att jag kommer att upptäcka massor när jag läser den en gång till.

Berättelsen handlar om David Svarthed, en man som är i övre medelåldern, på väg mot pension. Han jobbar inom den akademiska världen på ett universitet och en dag fick han nog och sade till en av de studerande på skarpen och underkände hennes arbete. Då tappade hans chef tålamodet med honom och gav honom order att ta ledigt ett tag. Han går med på det och bestämmer sig för att ta itu med en essä han länge tänkt skriva om Iliaden.

Det blir inte så mycket gjort med skrivprojekt då han halkar på en snöfläck och när han vaknar upp saknar han en röd anteckningsbok. Två ungdomar som hittar honom då han trillat hjälper honom i jakten på den försvunna anteckningsboken. Den delen av berättelsen blir nästan en liten drift med deckargenren. De två ungdomarna är säkra på att de såg två långa personer, en man och en kvinna, som skyndade iväg då Svarthed låg avsvimmad på marken.

Jakten på de två långa personerna för ungdomarna och Svarthed till ett antikvariat, ett bibliotek och till ett stort skjul i skogen med mera. Men det som egentligen händer är det som händer inom David Svarthed. Hans tankar. Han ställs inför existentiella frågor om sig själv, vem han är och varför han låtit livet flyta på utan att han tagit aktiv del i att påverka det. Han börjar också se verkligheten på ett annat sätt än tidigare. Han ställer sig frågan: Vad är verkligt?

David Svarthed börjar fundera kring vem han är och varför. Han känner en saknad av barndomens enkla sätt att vara lycklig. Och han känner som att han egentligen inte lyckats med något. Boken är fantastisk genom att skildra hans existentiella kris lika mycket genom vad han gör och vad inte gör som vad han tänker. Det går verkligen att känna igen sig i många tankar. Vem har inte funderat på vad man gjort av sitt liv.

Berättelsens styrka är att den går att tolka på många sätt. Kanske är allt bara en liten dröm som far runt inom honom då han halkat? Kanske vaknar han strax upp och inget har hänt?

Foto: Kristin Lidell

Romanen var Augustprisnominerad och det var den absolut värd. Den är väldigt speciell, men rätt mörk. Ett sätt att tolka vad David Svarthed kommer fram till och vad som kan vara romanens budskap är att världens innersta kärna är tom. Men det rör sig mycket under ytan och Ellen Mattsons språk är bistert men vackert, som snön som ibland visar sig i parken i romanen. Kanske är David Svartheds slutsats inte alls mörk. Kanske katten som valt att ha sitt hem hos honom för med sig ett budskap till honom om vad som är av värde i livet. Kanske.

Hur som helst, jag ska läsa den minst en gång till. Och då hittar jag säkert en ny tolkning av romanen. Om den ens ska ha en tolkning?

Bakgrundsfakta om Ellen Mattsson från Bonniers bokförlag:
Hon valdes in i Svenska akademien 2019 och sitter på stol nummer 9.
Ellen Mattson är född i Uddevalla 1962 och bor utanför Ljungskile i Bohuslän. Det är också i Bohuslän åtta av hennes hittills tio romaner utspelar sig. (Den svarta månens år, hösten 2021, är den senaste.) Ellen Mattson debuterade 1992 med Nattvandring, och därefter har hon varit författare på heltid.

Hon skriver om relationer som ofta är knepiga, om ensamhet och gemenskap såväl i historisk som i modern tid. Hennes förtrogenhet med landskapet genomsyrar naturskildringarna, de präglas av dofter, ljud- och synintryck. Utmärkande för romanerna är också att var och en är ett nytt projekt – hon skriver inga två- eller trebandsverk.

Ellen Mattson har fått fin kritik för sina böcker och många litterära priser. 1998 fick hon Svenska Dagbladets litteraturpris, 2003 Göteborgs-Postens litteraturpris, 2009 De Nios Vinterpris, Doblougska priset samma år och Stiftelsen Selma Lagerlöfs litteraturpris 2011. ”Det underbart paradoxala med Ellen Mattsons författarskap är att hennes omsorgsfulla säkerhet i umgänget med ord används för att avslöja det fundamentalt osäkra i mänskliga relationer”, sade litteraturkritikern Ingrid Elam i pristalet när Ellen Mattson fick Selma Lagerlöfs litteraturpris

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: West Side Story – en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt

8 december, 2021 by Elis Holmström

West Side Story
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Steven Spielberg

Steven Spielberg visar varför nyversioner kan vara både spännande och relevanta. West Side Story årgång 2021 är en spektakulär upplevelse både visuellt och koreografiskt. Det är i stunder som dessa som man påminns om skillnaden mellan regissörer och regissörer. Steven Spielberg har lyckats med att röra sig mellan det stora och det lilla med publiksuccéer som Jurassic Park och oerhört svårmodiga och känslomässiga projekt som München och Schindler’s List. Det är en imponerande förmåga att ha så stor erfarenhet av flera olika genres och att dessutom bemästra dem alla. Med West Side Story så erövrar Spielberg det sista området han inte har prövat på tidigare – musikalen.

Trots Spielbergs otroliga kompetens så fanns det en förståelig skepsis när det annonserades att hans nästa projekt skulle vara en nyversion – eller nytolkning, av West Side Story. Inom sin genre så kan originalet från 1961 jämföras med filmkolosser som Casablanca och Borta Med Vinden. Det är närmast helig mark som Spielberg vandrar på och det krävs en mästare för att klara av uppgiften. Lyckligtvis så är Steven Spielberg helt rätt man för jobbet.

Andra nyversioner velar och tvekar inför uppgiften att modernisera och förnya originalet. Oftast kan resultatet bli ett slags Frankensteins-monster där nytt och gammalt skär sig som en bedrövlig bearnaisesås. Men så är inte fallet med West Side Story, istället är det ett praktexempel på hur delikat och sublim en nyversion faktiskt kan vara. Från första rutan är det slående hur oerhört påläst och uppslukad Spielberg är av filmen från 1961 men också av de hundratals olika teateruppsättningar som gjorts. Det är en förödande stilig balansgång där modern koreografi och moderna specialeffekter möter ett klassiskt berättande som är både tillgängligt och charmerande.

Visuellt finns det absolut inget att anmärka på. Med ett stämningsfullt foto som rör sig obehindrat mellan realism och surrealism så skapas en spelplan där dans och hopplös kärlek är som hand i handsken. Koreografin är i det närmaste värt en egen uppsats, det här är bland det mest eleganta och energiska jag sett vad gäller dans på film, det går att se små inslag av pop och hiphop vad gäller vissa danssteg och rörelser, men det klassiska och traditionella förblir ryggraden som skänker West Side Story en oerhörd elegans. Energin och entusiasmen är rentav beroendeframkallande, många gånger känns det som att Spielberg har placerat publiken i en sportbil på en motorväg utan hastighetsbegränsningar. Han lånar helt obehindrat från hela sin filmkatalog, det finns till och med ett par korta ögonblick som tar oss tillbaka till de allra vildaste stunderna med Indiana Jones.

Berättelsen är också förfinad och mer exakt än tidigare. Det görs stora ansträngningar att skapa paralleller till vårt moderna samhälle där småkvarter gentrifieras och där kulturarv och subkulturer utraderas för att ge plats åt kommers. Spielberg närmar sig också diskussionen om ett multikulturellt USA med stor respekt och men också insikt. Till skillnad från filmen från 1961 så hyllas de amerikanska invandrarna, både deras kamp för ett bättre liv och deras kultur. Att ensemblen består av en rad okända ansikten med olika etnicitet stärker känslan av att detta är ett försök att skapa broar mellan olika kulturer och synsätt. Att ensemblen mestadels är obeprövad för de stora massorna bidrar också till färre jämförelserna med skådespelare som Natalie Wood och Richard Beymer. Det hade varit genuint distraherande om Tony och Maria hade spelats av två mer välkända personer. Rachel Zegler i rollen som Maria filmdebuterar och är genomgående lysande i denna ikoniska roll både vad gäller skådespel och sånginsats. Ansel Elgort har det dock svårare, trots en sympatisk framtoning så är agerandet aningen för stelt för att helt övertyga publiken i denna legendariska romans.

Filmens tredje akt är också något av ett sänke. Efter två timmar av dans, sång och romantik så är bränslereserven slut. Finalen är dramaturgiskt perfekt men utförandet är haltande och trött med flera scener som känns utdragna och rent triviala.

Tack och lov så är det inte denna något tomma slutkläm som följer med en ut ur biosalongen. Istället är det en känsla av glädje, beundran och respekt, både inför Steven Spielberg och inför den klassiska berättelsen som har sina rötter hos William Shakespeare. Till och med för en musikalskeptiker som jag själv så känns West Side Story genomgående strålande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Steven Spielberg, West Side Story

Teaterkritik: Mein Kampf – Roligt och vasst om Hitler och vår tids populism

8 december, 2021 by Petter Stjernstedt


Mein Kampf
Gästspel på Dramatens Lilla Scen
Regi: Jakub Skryzywanek.
Scenografi och kostym: Agata Skwarczynska.
Musik: Arol Nepelski.
Koreografi: Agnieszka Kryst.
Video: Magda Mosiewicz.
Dramaturg: Grzegorz Niziołek.
Medverkande: Mamadou Góo Bâ, Natalia Łągiewczyk, Klara Bielawka, Aleksandra Boźek, Arkadiusz Brykalski och Oskar Stoczyński.

Nakna, håriga möss och ett bokstavligt talat finger rakt upp i röven. Polska teatersällskapet använder humor som redskap för att förmedla gravallvaret i Hitlers texter. Dramatens gästspelande Mein Kampf är en lyckad, experimentell och rolig uppsättning som samtalar väl med vår samtid kring populismens hårdvinklade “sanning”.

Vi ser fyra par stirrande ögon som cyniskt synar oss i publiken. Plötsligt drar en av skådespelarna ner byxorna och ut kommer Hitlers ord i form av ett läppsynkande rövhål.

Så här fortsätter uppsättningen rakt igenom, gravallvar balanseras med humor. Och det funkar. Faktiskt. Jakub Skryzywaneks Mein Kampf berättar om Hitlers idéer och ideologi. Det blir en föreläsning á 1A i fascism, en lektion om propaganda, renraser, pressen som folkets fiende, politiker som elit och förstås nationen före allting annat. Motståndaren är judarna som här iklär sig enorma musdräkter med hängbröst och dinglande könsorgan i extra-big-size format. Det är en karikatyr av juden som lortig oönskad varelse som bara smutsar ner vår vardag. I en bisarr slutscen onanerar och penetrerar mössen varandra. De är enkom lågt stående varelser som enbart styrs av sina instinkter. Och låter vi dem reproducera sig med oss andra riskerar vi haverera hela biologin och utveckla missfoster till människor.

Hitlers ord är inte bara rasistiska floskler utan, med risk att bannlysas, har mannen poänger.  Detta ger mer förståelse till varför folk går på lögnerna. Varför ska exempelvis politiker inte bära något ansvar för katastrofer de orsakar? Nästa regering får städa upp. Nej tacka vet jag landsfadern som pekar i en riktning och vi bara följer efter.

Kvällens mest minnesvärda scen är en opera där  världsledarna skvalpar runt på böljan blå och sjunger ut om propagandan, maskineriet, tänk Rysslands trollfabrik eller Trumps Twitter-svans, som massproducerar lögner och hårdvinklad “fakta” som ska få oss att peka finger mot den andre.

Mein Kampf är en effektiv och rolig uppsättning som sätter ord på Hitlers tankar. Allt på polska, så det gäller att hänga med. Varje dialog innebär en ny textruta. Med varje blinkning riskerar du missa väsentligt stoff. Man förstår att mycket förloras i översättningen från polska till svenska , men andemeningen finns kvar.

Allt är kreativt och minutiös genomfört, en DIY-art direction med attiraljer som matbestick och karikatyr-huvuden gjorda i kartong. Och de egensydda muskostymerna är underbara att se.
(Att mössen sedan delar ut propagandatexter i pausen gör att vi håller oss kvar i illusionen även under kaffebraket). Det kreativa lösningarna och humorn gör det enklare att kunna ta in allt otäckt som basuneras ut av teatersällskapet.

Kopplingen till samtiden är tydlig. Jag minns Trumps uttalande om pressen som folkets fiende eller  presskonferensen med propagandafilmen om deras förträffliga Corona-strategi. Att Trump inspirerats av fascismens tankegods råder det inga tvivel om. Men främst kommentarer Mein Kampf dagens Polen, landet som fått skarp kritik för hur politiker underminerar demokratin med förminskad makt och tydliga styrmedel av media samt en politiskt styrd rättskammare. Skillnaden mot idag är enbart motståndaren. Den lortiga och sluga juden har ersatts med den radikale, våldsbenägne muslimen. Jag tackar Jakub Skrzywaneks för hans föreläsning om hur fascismens kuggghjul snurrar och fortsätter att spinna.
Må detta aldrig hända igen. Eller har det redan hänt kanske?

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Med satirens giftpilar skjuts på NPM i ängslig storkommun – Vi hade i alla fall tur med ramavtalet på Göteborgs Stadsteater

6 december, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av: Getrud Larsson

Regi: Jenny Nörbeck

Scenografi och kostymdesign: Martin Eriksson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljusdesign och video: Ludde Falk

Ljuddesign: Karin Bloch- Jörgensen

I rollerna: Fredrik Evers, Carina M Johansson, Marie Delleskog, Sylvia Raun, Hannah Alem Davidsson, Victoria Dyrstad, Magnus Lindberg (även sufflör och regiassistent), Gun-Marie Josephson/ Anne Stillbäck (statister) samt på film Johan Karlberg och Johan Gry

Urpremiär 3/12 2021 på Studion, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 23/1 2022

Gertrud Larssons har i en rad uppmärksammade pjäser och radioproduktioner gisslat maktmänniskor, missförhållanden i dagens Sverige och problematiserat kvinnors förhållanden, inklusive feminism. Humor med satirisk udd är hennes specialitet. Överdrifter vars rallarsvingar ofta ligger kusligt nära igenkännbar verklighet, vilken ju gång på gång osannolikt nog visat sig ha överträffat dikten. Skarpvässad arsenal av gestaltande fyller ett behov, i en era när forna Stand Up Comedy-noblessen tappat trovärdighet. Har tidigare sett minst tre av den prisade dramatikerns verk för scen. På Studion sattes lika välriktade som bitska Tidningshuset som Gud glömde upp 2017.

Utan omskrivningar låter skånska dramatikern Göteborgs Stad utgöra miljön för handlingen i Vi hade i alla fall tur med ramavtalet (titeln en blinkning till kultfilmen av Kjell Sundvall om hysteriskt kaotisk husvagnssemester). Under en period som anställd i det kommunala bolag som bedriver scenkonst vid Götaplatsen, blev hon nyfiken på upphandlingsförfarande, en central byggsten i New Public Management. Den hämmande ideologi – beställare och utförarmodell, styrdokument, effektiviseringskrav etc. – som härskat inom förvaltningar sedan 90-talet.

Utlösande gnistan uppstod när författaren kunde läsa om strul med tillhandahållande av vattenautomater. Med tanke på att korruptionshärvor i Göteborgs Stad under dess (S)-styre utgjort underlag för omkring fem program i SVT:s Uppdrag granskning, kan den indragna personalförmånen te sig som en skitsak. Men samtidigt ett tecken på ett system som fallerat, gått vilse. Att gyckla med den uppkomna situationen blir en tacksam vinkel, leder publiken in i rollfiguren Rolands värld. Apropå det pinsamt magra utfallet i ovan refererade korruptionsrättegångar, vill jag inte undanhålla två intervjuer genomförda av recensenten. En skedde i SVT-huset på Lindholmen med den kommun-reporter som avslöjade oegentligheterna och ställde ansvariga till svars. Den andra ägde rum 2014 högst upp i Stadshuset med dåvarande KS-ordförande, som lovade att man gjort sin läxa. Tyvärr har ju skandaler med nepotism som ledmotiv sedan dess staplats på hög.

foto Ola Kjelbye

Vill anknyta till händelse på min senaste/ sista arbetsplats, personalintensiv sådan i servicesektorn. Arbetsgivaren behövde se över sina omkostnader. Alla vattenautomater på vår vidsträckta arbetsplats förvann, ett beslut påskyndat av aviserad prishöjning. Vi fackliga tog strid för en förmån som fick oss att orka mer, vilket fick till följd att ett par vattenbehållare återinstallerades. I Gertrud Larssons manus får tillförordnad tjänsteman (Fredrik Evers) gå igenom inkomna anbud. Huvudkonkurrenter visar sig vara kineser ( identifierat Göteborgs Stad som en potentiellt lukrativ marknad) och ett lokalt företag vars vattenkvalitet kan bli utslagsgivande. Att lojale och teknikbejakande tjänstemannen enbart får sköta tämligen oansenliga upphandlingar är en märklig omständighet. En av flera faktorer som gör honom något osannolik. I motsats till sin motsträviga kvinnliga kollega (Marie Delleskog) vars utseende signalerar ”batikhäxa” lång väg, är Evers fryntliga rollfigur om sig och kring sig. Kanske en kompensatorisk läggning för att hålla skenet uppe.

Scenografin i fula, kalla färger och spricka i väggen är kal, rent av ytterst torftig. Kan möjligen uttydas stilren minimalism på kontoret. Den frugala dekoren ska troligen indikera besparingar i verksamheten. Ingen skillnad från interiören i Rolands hem där han bor med förskolerektor Gunilla (Carina M Johansson) och deras tonårsdotter (Victoria Dyrstad). Varför paret tvingas sova på liggunderlag i sina separata sovrum framgår inte. I Rolands livspussel ingår också att varje dags hälsa på sin rullstolsburna, stumma mamma. På så vis blixtbelyses omänskliga kalkyler inom hemtjänsten, genom absurd sekundjakt lika nedbrytande för personal som brukare. Hannah Alem Davidsson respektive Silvia Raun tar sig energiskt an dessa slängiga manövrar. Rolands maka ger oss god insikt i Göteborgs stads ekonomiska styrning, dess orimliga krav på effektivisering av arbetsområden med människor, människor med ökande behov i båda ändar av livskurvan. Carina M Johansson rollfigur ikläder sig rollen som förnuftets arga röst, månar om förskolebarnen. Larmar och initierar aktionsgrupp, genom övertygande spel riktat mot en obrottsligt lojal underhuggare på upphandlingsavdelningen.

foto Ola Kjelbye

Öppningsscenen är smart utformad. Silvia Raun som beskäftig chef håller infomöte där styrdokument gås igenom och en överraskad Roland får ta hand om likabehandlingsplan. Regissören låter Raun spela direkt mot publiken, som om vi vore närvarande på samma möte. ”Är alla med så här långt?”

Förvecklingarna i denna komedi, med rikliga doser av helig vrede mot värde(av)grunder och NPM, begynner när HR-konsulten (Hannah Alem Davidsson) introduceras . Hon som trumfar in att tjänstemännen i landets andra stad, ska vara ambassadörer för sin uppdragsgivare, gå runt med tygkassar vars slogan lyder DEM vi är till för. Kan foga in att en uttalad propå att anställda ska agera som ambassadörer för sin arbetsgivare, är något jag tyvärr också stött på. Vad som kan förefalla som fantasifullt spånande på hokus-pokus termer, är istället direkt hämtat från existerande policydokument. Revolutionsromantikern Gunilla har en av pjäsens roligaste repliker: ”Är du rädd för varumärket?” Pappershanterandet och ifyllandet av allsköns utvärderingar ter sig som gigantiskt resursslöseri, vilket finns med i bakgrunden av Vi hade i alla fall tur med ramavtalet.

Roland livas upp av HR-konsultens uppdykande, vilket får konsekvenser. Slutsatsen efter påverkanskampanjer och planterande av komprometterande material, är att hon under täckmantel jobbar för annans räkning. Mer kanske inte ska avslöjas. Undrar om slutet spetsats till, influerats av en synnerligen allvarlig händelse i Göteborg i höst? Ett par tidsmarkörer flimrar förbi i form av nuvarande högste politiske ledare i staden och kontroversielle Joakim Lamotte.

foto Ola Kjelbye

Jämfört med tidigare pjäser av Gertrud Larsson jag bevittnat är denna den svagaste, trots ett angeläget ämne. Av de sju (åtta om jubileumskonsert av Backa Musikerna räknas in) föreställningar jag tagit del av på Stadsteatern/ Backa, hamnar satiren om NPM-sjukan i Göteborgs stad underst, utan att för den skull vara underkänd. Var för sig fungerar åtskilliga scener, inklusive de två som visas på video. Samspel och ansiktsuttryck sitter som de ska hos skådespelarna. Fast från vissa slarvas det med artikulationen, vilket regissör borde åtgärdat. Sammantaget blir det det lite rörigt och som helhet en smula tunt. Tror att det kommer sig av att persongalleriet består av karikatyrer, till för att exemplifiera teser hos en värdefull samtidsdramatiker.

Fredrik Evers drar ett stort lass i sin huvudroll. Genomgår en metamorfos. från stursk i reklamfilm lanserande sig själv som beslutsfattare med full kontroll, till ett offer för raserad tillvaro. I ett par moment – placera kroppen på obekvämt konstruerade parkbänkar respektive påtagning av alldeles för trånga gula jeans – odlas framgångsrikt situationskomik. Underhållande motorik framhävs också av Hannah Alem Davidsson, Marie Delleskog och alldeles särskilt minnesvärt fysiskt agerande av Sylvia Rauch i sin åtsittande kjol.

Arkiverad under: Teaterkritik

Teaterkritik: Amour – en stor dos av tuff verklighet

5 december, 2021 by Lotta Altner

Foto: Bengt Wanselius

Amour
Av Michael Haneke
Översättning Marc Matthiesen
Regi Kersti Horn
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Filmfotograf Andrea Grettve
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Erik Hedin
Mask:Patricia Svajger
Ljud Johan Ehn
Regiassistent Ellinor André
Rekvisitör Petra Jansson
Premiär på Kulturhuset stadsteatern, Klarascen den 4 december 2021

Någonstans inom oss, hoppas vi nog på att kärleken mellan människor ska kunna övervinna allt. Jag tror att vi får nöja oss med mindre. Sanningen är snarare att den kan hålla oss i sträckbänk längre, men att vi kämpar på det bästa vi kan med det vi har. Vi ger inte upp av elakhet, utan svårigheter tar på krafterna. Ofullkomligheten påminner oss om vår egen mänsklighet som inte står ut med vad som helst hur länge som helst, för man brister. Att älska tills döden skiljer oss åt, är väldigt mycket att be om, framförallt om någons personlighet dött bort för länge sedan och du är ensam kvar.

Foto: Andrea Grettve

I den här föreställningen har man slagit ihop klassisk scenisk framställning och filmning i realtid. Vi får både se skådespelet genom tunna gardiner, som om vi stod utanför bostaden till Ann och George, och på två filmdukar ovanför scenen. Det ger möjlighet till mycket avstånd men också väldig mycket närhet, och dessutom samtidigt. I dessa virustider undrar man om detta är ett medvetet syfte på grund av säkerhet från eller om avstånd och närhet i samma känsla kanske är det avgörande. I vilket fall så fungerar konceptet.

Inledningsvis känner jag att det är väldigt behagligt att få två perspektiv av samma verklighet. Jag kan välja vad jag orkar och klarar av att ta in. Jag kan därmed välja bort en del otäcka sanningar som är svårare att ta in än andra. Man blir lite lat i uppmärksamheten dock, efter ett tag, som när man slött tittar och blippar på tvn. Även om inte föreställningen är i realtid och processen för sjukdomsförfarande skrider på fort, känns tempot väldigt långdraget efter en stund. Men det ger en tydlig insikt i det monotona, att dygnet runt vara ansvarig för en annan människas primära utgångspunkter. Något gör ju ont i oss när en vuxen människa matar, tvättar och byter blöja på en annan vuxen. Alla tänker vi att så vill vi aldrig behöva ha det.

Att den person som står en närmast ska drabbas att en sjukdom som gör dem till någon annan och/eller helt beroende av oss, måste vara en mardröm. Man vill ju så gärna finnas med och orka med att vara den starka som orkar med vad som helst. När allt är ljust, frid och fröjd är det ju så lätt att tro och lova vad som helst. Men hur blir det när personen förtvinar bort, inget som var finns kvar och själv blir du uppäten av dåligt samvete, ångest, dålig sömn och ges ett heltidsarbete genom att behöva vårda någon annan.

Uppsättningen ger tack och lov inga självklara svar på hur en människa kommer att göra om hen hamnar i Anns och George situation. Det finns inget entydigt svar, tack och lov. Alla beslut som tas är medmänskliga och rimliga, samtidigt som du måste fråga dig själv vad du skulle ha gjort. Jag kan inte säga att jag inte förstår Ann som kräver löften eller att George brister i sin omsorg på skilda vis. Det är ju helt omöjligt att vara människa ibland. Få människor vet hur det kommer att reagera när valet blir, ”att äta eller att ätas”, även om man älskar varandra.

Kvällens största irritation måste tyvärr pålysas. Det är inte okej av Stockholms statsteater att drygt en timme efter starten av föreställningen, släppa in ett större sällskap som missat starttiden. När sällskapet dessutom får denna fördel som inte vem som helst skulle få, så har de inte folkvett nog att smyga in, tiga still, utan väsnas, pratar och förstörde för några ögonblick inlevelsen för oss andra i föreställningen. Jag upplevde att skådespelarnas energi försämrades också under detta avbrott i föreställningen. Det tog ett par minuter för oss andra att återhämta oss. Mycket dålig stil.

Det här med att vara stödjande och hjälpa till, när den inre kretsen sliter hund, är ibland ganska svårt. För nog vill vi alltid hjälpa till på ett sett som gör att vi själv mår bra av de tjänster vi erbjuder. Den stora frågan måste dock bli; vad behöver den andra om min insats ska var hjälp för hens skull? Är det inte det som är den äkta och riktiga stödet?

Det var nästa svårt att applådera mot slutet, då berättelsen var slut. Man hade fått en stor dos av tuff verklighet och som kommer att ligga kvar med sina kalla fakta. Det kändes smaklös att visa någon form av glädje. Men när skådespelarna kom ut på scen som sig själv igen, blev det helt plötsligt naturligt och härligt att klappa i händerna. Stor arbetsinsats att visa mänsklighetens mörka sidor så tydligt men utan pekpinne.

Rollista: Marika Lindström (Ann), Niklas Falk (George), Elisabeth Carlsson (Eva), Yngve Dahlberg (Axel/En granne), Maria Rostotsky (Martina), Kerstin Steinbach (sjuksköterska)

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Sida 429
  • Sida 430
  • Sida 431
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in