• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Boppigt sound levereras med makalös energi – Fredrik Kronkvist Trio på Unity

12 december, 2021 by Mats Hallberg

Adam Ross – Fredrik Kronkvist – Martin Sjöstedt

Jazzbaren Unity i Göteborg

10/12 2021

Adventstid är en knepig tid för livemusik. Även normala år håller sig folk hemma mer, drar av ekonomiska skäl in på uteliv veckorna före jul. Läget förbättras så klart inte av att pandemin fortsätter sätta käppar i hjulet. På jazzkrogen Unity mitt i city är det ändå skapligt välbesatt och livad stämning. Under sena kvällskonserten på cirka sjuttio minuter lirar altsaxofonisten Fredrik Kronkvist med nybildad konstellation, välrenommerade musiker han spelat mycket med, fast inte förrän nu i detta format. Syftar på Marin Sjöstedt på kontrabas jämte trumslagare Adam Ross, vilka jag recenserat i uppskattande ordalag var för sig.

Ynglingen Ross, som blivit lika hemtam i storbandssammanhang som i små sättningar, är något av Kronkvists faboritbatterist varför jag hört dem utmana varandra ett par gånger tidigare på Unity. Om Sjöstedt ska sägas att han är fena på att arrangera musik och trakterar piano i ungefär lika hög utsträckning som basgångar exekveras. Och han är aktuell med skiva i eget namn som denna skribent studerat för recension i landets jazztidskrift. Grammis-nominerade skånske saxofonisten har släppt hela femton album som ledare.

Inte oväntat intensiv öppning. Eftersom episk bag och adrenalinspruta rakt in i pumpen är tillstånd som utlovats, finns en högt upplagd ribba. Rycks med omgående av Lotus Blossom (K. Dorham) i giganten Sonny Rollins version. Kronkvist i delad huvudroll tillsammans med inspirerade Ross, medan Sjöstedt står för hyperpulserande stadga. Klyschan on fire känns berättigad. Härligt knixig melodi där Ross inte kunde ”avhålla sig” från ett eget inlägg. Avlöses av ett original signerat saxmannen döpt till Kronk´s Monk från plattan Monk´s Vibes, en hyllad produktion med internationella gäster. Låter skönt avigt och referensen till maestro Thelonous Monk och hans gärning är otvetydig. Musiken lanseras i öppensinnad anda genom välbehövlig dynamik. På ett naturligt sätt införlivas ett pregnant bassolo.

Därpå följer två standards av Monk respektive Coltrane, Man behövde gå ner i varv, vilket gör att Round Midnight lämpar sig idealiskt. En av få låtar i moll i en av deras husgudars katalog, får vi veta i introduktionen. Kronkvist sträcker ut behagligt. Snyggt basspel och subtil komplettering på vispar. Registrerar en sällsam passion och helhjärtad satsning, en satsning som i mina öron signalerar styrd struktur med improvisatoriska inslag. Noter ligger uppslagna på scen. Men osäker på om det alls kollas av. Kramas ur hjärtat vad man har inombords. Häpnadsväckande tajt spel! I vilken mån har man hunnit repa? Robust samspel utan tendenser till tvekan. Instrumentalisterna är i sitt rätta element, vet exakt vad de sysslar med.

Ross – Kronkvist – Sjöstedt

Är betydligt mer receptiv som livepublik, vilket ska utläsas som att de perioder när frenesin slog i topp, hade jag troligen storknat om samma sound förekommit i den omfattningen på min stereo. Konserten infriar vad som förespeglats, vilket ju var stora ord. 46-åringen fogar samman korus efter korus i ruggigt skickligt uppbyggda solon. Hans expressiva slingor undviker det smutsiga, premierar motsatsen. Lämnar också utrymme för spännande interaktion med taggad rytmsektion, plus sekvenser där de ges tillfälle att uttrycka sig på egen hand. Fäster mig vid en låt i medium-tempo vars boppiga rytm accentueras angenämt. Kan ha varit deras Coltrane-nummer. Intrikat dialog trummor – bas övergår i ett hisnande konversation mellan altsaxofon och trummor.

Upploppets fräcka urladdning innehåller tre livliga kompositioner. Först en snabb, säkerligen komplicerad låt. Ornithology (C. Parker). Går förstås galant! Martin Sjöstedt briljerar. Därefter Oriental Colors skriven av internationellt verksamme Malmöbon. Låt med hög kvalitet som slingrar sig fram. Undgår inte någon i publiken att Adam Ross har flow. Konserten avrundas med inplanerat extranummer genom en blues. Zenith (ytterligare ett Fredrik-original) förstärkt med handklapp och tillrop från oss lyckliga åhörare, görs i i osedvanligt uppdrivet tempo. Innehåller bassolo och på sluttampen anas shuffle-stuk när Adam Ross går loss till altsaxofonistens snärtiga melodi.

En vecka tidigare hade jag tyvärr problem att från samma scen, tillgodogöra mig musiken från Göteborgskvartetten Splendor på grund av för hårt ljud. Denna gång lyckligtvis avsevärt bättre balans på akustiken. Och det slår gnistor om en trio oförmögna att göra musik med halvhjärtad insats. Man återvände till trevliga Unity med två ytterligare konserter nästa kväll.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Sammansvetsade enheter sjuder av glädje och internationella influenser – Vintra Solstico av Kaja & Tetra

12 december, 2021 by Mats Hallberg

foto Paul itkin

Vintra Solstico (Midvintervaka)

Kaja & Tetra

4

Inspelad maj 2021 av Studio Epidemin i Göteborg av Henrik Cederblom

Mixning och co-producent: Henrik Cederblom

Kakafon records

44:12

Release: 26/11 2021

Kaja är en trio under ledning av ”skivbolagsbossen” (Kakafon Records) Livet Nord som spelar egna kompositioner på dragspel, violinquinton och basfiol. De har släppt cirka fem skivor vars spännande sound pendlat mellan österländsk världsmusik och minimalistisk kammarmusik. Har haft förmånen att höra dem live några gånger. Förutom Nord består de på föreliggande skiva av accordionisten Camilla Åström samt Jenny Kristoffersson ( känd från jazz- och visscenen) på kontrabas.

Tetra kallar sig en vokalkvartett med kraftfulla, självklara stämmor vars medlemmar här heter Ingrid Brännström, Sanna Källman, Anna Ottertun och Maria Stellas. De turas om att sjunga solo och trakterar åtskilliga instrument. Brännström spelar davoul och bombo, vilket kan beskrivas, möjligen något förenklat, som olika typer av bastrumma. Sanna Källman spelar cello, guiro (behändigt latinamerikanskt rytminstrument) samt chekere ( behändigt västafrikanskt perkussivt instrument). Anna Ottertun ägnar sig åt forntida handtrumma (=darbouka) och ramtrumma. Maria Stellas kompletterar med turkiska fingercymbaler (zils), maraccas, mungiga samt klacketter. Kan ha missat något i uppräkningen av instrument vars namn jag genomgående inte känt till. Materialet man framför hämtas från olika världsdelar. Har sett dem vill jag minnas när de gästat Beches Brew West Coast Edition. Bäck Brothers. och förmodligen vid ytterligare något tillfälle.

Drygt ett decennium tillbaka sammanstrålade dessa tvenne konstellationer passionerat under rubriken Midvintervaka. Debuten begicks på Aftonstjärnan på Hisingen. Sedan dess har man turnerat omkring med sin mustigt färgrika julshow innehållandes musik och dans ur olika folkmusiktraditioner. Tillställningar varvade med nyskriven musik och poesi. 2012 kom första skivan. Uppföljaren Vintra Solstico (midvintersolstånd på esperanto) rymmer fler globala nedslag, fler kulturer som binds samman i drastiska övergångar. Åtskilliga spår erbjuder sång på olika språk, oftast genom att melodier vävs samman på ett djupt originellt, för att inte säga förbluffande sätt. Vet av erfarenhet att jag skulle varit mer receptiv om jag lyssnat live. Att höra musiken hemma i lägenheten är något helt annat.

Inser att i föreställningar på temat Midvintervaka lockas de medverkande att ta ut svängarna, hemfalla åt kontraster. Samma synsätt på skiva ger emellertid ett osammanhängande intryck. Blir splittrad av att kastas mellan förväntat stämningsfulla arrangemang och yster inlevelse hämtad annorstädes. Resultatet framstår genom sina tvära kast som osynkat, ganska svårsmält för mig personligen med mitt förhållande till fridfull, vädermässigt kanske bister adventstid.

Musikaliskt är betyget givet, däremot mer tveksam avseende hur musiken satts ihop. Flera spår är dessutom sammanbundna inbördes genom helt olika sånger, texter på vitt skilda språk. Att Vintra Solstico fungerar alldeles lysande som dokumentation över de shower Kaja & Tetra producerat på temat världsmusik på julbrygd, råder sannolikt ingen tvekan om. Ska framhållas att cd:n är tjusigt förpackad. Innehåller såväl granna bilder som uttömmande texthäfte.

Förmedlar Info och intryck från min första djuplodande lyssning. Ljuvlig öppning om än i kortaste laget. Följs av folkvisa från Venezuela av Hugo Blanco med insprängd vers på svenska, som tvärt övergår i Katsivella, en grekisk hetlevrad kärlekssång adresserad till flicka ur ett resandefolk. Redan nu har konceptet etablerats. Blir här alltför klämmigt för att passa mitt kynne i adventstid. Tredje spåret kan liknas vid ett medley, underbart sammanflätat stråk av snarlika melodier från Gästrikland, Uppland, Småland och norsk vals. Flera av dem i arrangemang och text av Ingrid Brännström. Några sekvenser är på gränsen till att ha för mycket diskant, håller sig med nöd och näppe på rätt sida. Sten Källman gästar på specifika trummor i Ayibobo/ Änglar, traditionell sång från Haiti vars variant på svenska han förstås ligger bakom. Groovigt sympatiskt sound uppstår genom tassande rytminstrument jämte Camilla Åströms dragspel och suggestiva röster.

Ett praktexempel på hur språk blandas i samma sång är Stilla Natt, ursprungligen en tysk psalm. Får det till att den sjöngs i tur och ordning på latin, tyska och svenska. Notabelt att Midvintervaka är nästan uteslutande ett kvinnligt projekt, vars omfamning av världsmusik verkligen genomsyrar vad de företar sig, oavsett om det rör sig om folksånger, psalmer, visor eller dansanta glädjeutbrott. Efter att ett par spanska julsånger avverkats, uppstår ett sjusärdeles drag i Det är en ros utsprungen (också tysk julpsalm) i ett arr av folkmusiknestorn Jonas Simonsson. I Domaredansen integreras Libanon med Värmland. Snacka om att blanda och ge i gemensam överbyggnad. Kreativt så det förslår.

Globala utblicken fortsätter. Vi hamnar i Grekland. Reser vidare på instrumentala vingar till bröllop på Rhodos och dimper sedan ner i religiös hymn Marocko. Några gånger passeras vedertagen definition av musikalisk Midvintervaka. Även vidlyftiga ramar sprängs. Man avrundar med mustig Christmas carol från Wales samt underfundig knorr genom snyggt basintro av Jenny Kristoffersson och dragspel plus god vokalinsats av Camilla Åström. Texten till avslutande Underbara underbarn är skriven av Olivia Bergdahl.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Teaterkritik: Liv Död Sex Pop – blandade tankar om en ojämn föreställning

10 december, 2021 by Birgitta Komaki

Foto: Klara G

Liv Död Sex Pop
Regi och koreografi Tove Sahlin
Text Malin Holgersson, baserat på intervjuer med ensemblen
Musik Malin Dahlström
Scenografi, kostym och ljus Josefin Hinders
Koreografassistent Destiny af Kleen
Mask och peruk Thea Holmberg Kristensen, Frida Ottosson
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande på scen Marlene Bergqvist, Uje Brandelius, Christine Bylund, Hamadi Khemiri, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Christopher Lehmann, Tanja Lorentzon, Maria Naidu, Sindri Runudde, Nemanja Stojanović, Maria Wärme.
Övriga medverkand: Madeleine Månssons intervjusvar är med i föreställningen men på scenen är hon ersatt av Marlene Bergqvist.

En dokuföreställning om livet, döden och sexet.

Elva skådespelare och dansare deltar med sina berättelser och erfarenheter. Med tankar om födelse och när liv blir till och visioner om deras framtida död skapar de en föreställning. Alla har olika historier att berätta. En annan fråga som tas upp är sexighet och när man känner sig sexig. Vad spelar kroppen för roll för livet?

Med ett galleri av olika människor i olika livssituationer blir åsikterna olika. Några har kroniska sjukdomar, andra sitter i rullstol och några har annan avvikelse. Allt påverkar hur man tänker om sin kropp.

Genom formen med väldigt många korta inslag som läses upp kommer man aldrig nära någon person.Det blir en diskussion på ytan och djupnar inte. Det stora antalet skådespelare gör att många känns anonyma. Det är mycket koreografi och dans på scen och mycket ord men få visade känslor.

Scenbilden domineras av en tunnelbanevagn. Några klättrar i rep medan andra sitter i rullstol. Med frapperande kläder och peruker dansas det mycket ut och in och runt tunnelbanevagnen.

Trots en sammanhållen linje blir det en ganska vag och oengagerande föreställning. Att berätta om allas rätt till liv är viktigt och rätten att få hjälp att leva sitt liv. Men inslaget om personlig assistans känns malplacerat på teatern. Man vill berätta om allas liv och allas privata erfarenhet. Man behandlar de extenyiella frågorna men man berör inte. Det är inte många av personerna på scenen man får en relation till, trots att man talar om de viktigaste händelserna i livet. Vissa scener är dock ljuspunkter, som scenen i Spanien och det fantastiska slutet. Det får en att le hela vägen hem.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramateh

Filmrecension: Don’t Look Up – idéer och koncept mer intressant än slutresultatet

9 december, 2021 by Elis Holmström

Don’t Look Up
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Adam McKay

Adam McKay har på rekordtid etablerat sig som en regissör av högsta rang. Resan från miserabelt skräp till Oscarsnominerade filmer som The Big Short och Vice har varit explosionsartad. Men att växa för snabbt har sina nackdelar. I och med sin snabba framgång så har Adam McKay aldrig behövt utvecklas. Den ohämmade hyllningskören har lett till att ingen som helst förbättring har gått att se mellan filmerna. Det är fortfarande en oerhört framfusig, gapig och hurtig registil som implementeras då McKay gör film. Det börjar bli alltmer uppenbart att superlativen har lett till en viss hybris. Don’t Look Up är resultatet av en regissör som fått helt fria händer men vars förmåga inte berättigar detta carte blanche. Alla de fel och brister som borde ha åtgärdats har istället vuxit och blivit helt okontrollerbara denna gång. Sedan McKay gjorde The Big Short har han varit besatt av att analysera och parodiera det amerikanska samhället. Först finansvärlden och dess ohämmade lust efter makt och pengar, sedan den före detta vicepresidenten Dick Cheney och dennes ytterst suspekta agerande under sin tid i Bush-administrationen.

Allting har dock porträtterats med ett stort mått av sarkasm och cynism, och någon vidare subtil affär har det inte heller varit. Icke-diegetisk text trycks in publikens ansikten, pop- och rockmusik understryker flera punkter och något större utrymme för personlig reflektion finns inte. Allt detta tas till sin spets i Don’t Look Up. Den här gången må det inte vara någon verklig historia som ligger till grund för händelserna, men trots det så är detta den mest allegoriska film McKay gjort. Många gånger så känns det som ett frontalangrepp mot dagens USA, där konspirationer, hat och korruption är lika naturligt och självklart som morgonkaffe. Med andra ord så finns det en del att ta tag i, men uppgiften att kritisera, fördöma och förnedra USAs värsta sidor faller tyvärr platt. Adam McKay må ha en tydlig idé om vad han vill göra, men utförandet är så pass ensidigt och klumpigt att flera moment som har potential att bli strålande politisk satir resulterar i rullande ögon.

Istället för att välja ett fåtal ämnen och djupdyka i dem så slänger McKay in allt mellan himmel och jord. Det är som om han läst en förstasida i en morgontidning och snabbt avverkar rubrikerna. Här finns det IT-bolag med storhetsvansinne, en galning till president, ytlig medial bevakning och en allmän förnekelse inför vetenskap och empiriska fakta. Inget av dessa ämnen blir mer än ytliga distraktioner, när man kan anta att ämnesområdena är uppnådda så tas det inte vidare. Till slut känns det som att bli tvångsmatad, flera av dessa paralleller till vår egen värld är dessutom klumpigt presenterade vilket gör att det ofta känns som att befinna sig på ett dagis där föreståndaren använder bild, ljud och gester för att i detalj förklara allting.

Det finns ingen anledning till att viktiga ämnen skall trivialiseras, tvärtom, men det verkar som om McKay inbillat sig att satir inte behöver genomföras men någon större omsorg. Samma slapphänta attityd går att hitta i den imponerande skådespelarensemblen. Vad gäller namnkunnighet så är Don’t Look Up i en klass för sig. Meryl Streep, Cate Blanchett och Mark Rylance kan bära upp en film på egen hand men är här bara bifigurer. Som mycket annat i Don’t Look Up så är idéerna och konceptet mer intressant än slutresultatet. Förutom Leonardo DiCaprio som är lysande som en krisande forskare så är skådespelet uteslutande avslaget. Autopiloten har kopplats på långt innan inspelningen och det saknas något som helst intresse för att lyfta dessa karaktärer bortom att vara rena karikatyrer. Jennifer Lawrence förtjänar en extra känga för sitt numera patenterade och enerverande hysteriska skådespel som var ointressant redan i Silver Linings Playbook.

Don’t Look Up må vara intressant som koncept. Med tanke på att det stora landet i väst befinner sig i en nationell kris vad gäller politik, sanning och anständighet så hade en sylvass satir inte suttit fel. Tyvärr så får vi fortsätta att invänta den dagen då vi faktiskt får se en riktigt bra sådan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: From the Wild Sea – förmodligen en av decenniets viktigaste filmer

9 december, 2021 by Rosemari Södergren

From the Wild Sea
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 december 2021
Regi Robin Petré

From the Wild Sea är förmodligen en av decenniets viktigaste filmer. Det är en dokumentärfilm som både skrämmer och ger hopp – en film som visar hur havens djur är svårt drabbade av människans miljöförstörelse. Djur blir svårt sjuka och många dör på grund av människors nedskräpning av miljö och på grund av klimatförändringarna. Förändringarna av klimatet med hårdare stormar gör att sälar och valar kastas mot klippor och får svåra sår. Plastbitar i havet dödar djur, plasten gör att många djur svälter ihjäl. Det är oerhört skrämmande att se hur havsdjuren drabbas på grund av människornas agerande.

Dokumentären ger trots allt hopp, då den visar att det finns människor som bryr sig och som kämpar för djurens överlevnad. I dokumentären får vi följa människor som arbetar för att rädda skadade och sjuka djur. Jag är så fascinerad av att det finns människor som ägnar sitt liv åt detta och att det uppenbarligen mitt i vår enormt kapitalistiska värld finns någon som är redo att betala för att människor ska kunna rädda djur.

Vi får se oerhört starka bilder på djur och fåglar som vår sjukvård och hjälp att återvända till havet. Tänk vilka ögon och uttryck sälarna och svanarna har. Det syns och känns att de har ett gemensamt ursprung som människor, vi hör ihop, vi är vävda av samma grundelement och vi människor borde vårda oss om djuren.

Tyvärr är fotot och filmens klipp av sämre kvalitet. I inledningsscenen får vi se några sälar som släpps ut ur burar för att återvända till havet efter att de fått sjukvård. Trist nog hänger kameran fast på en tom bur rätt länge, istället för att låta oss se sälarna ta sig ut på stranden och ned till havet. Det är flera liknande ställen i filmen där bilden dröjer sig kvar på meningslösa bilder. Tyvärr saknas också en del fördjupning med förklaringar. Vi som inte vet hur allt hänger ihop skulle gärna få mer information. Jag förstår att det inte varit världens enklaste uppgift att filma och fotografera men redigerarna kunde ha klippt ihop bättre, tänker jag. Det skulle också vara möjligt att göra några fler fördjupande intervjuer. I vissa filmer är det en styrka att inte säga allt, att ge tittarna möjlighet att tänka själva, men i en sådan här film vill nog de flesta få mer information, mer fakta.

Filmens leverantör har en mycket väl formulerad beskrivning:
Till vindens vinande och sälkutarnas gnyende vaggas vi in i en fängslande berättelse där både människor och djur får oss att lyssna och känna. Aldrig har havet känts närmre och djuren mer besläktade. Men vad gör vi mot dem?
​
From The Wild Sea (Fra det Vilde Hav) hade världspremiär i tävlan på filmfestivalen i Berlin 2021 och har ett rikt festivalliv i och utanför Europa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Djur, From the Wild Sea, havet, Havsdjur, Klimat, Miljö, Sälar

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Sida 429
  • Sida 430
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in