Jazzbaren Unity i Göteborg
10/12 2021
Adventstid är en knepig tid för livemusik. Även normala år håller sig folk hemma mer, drar av ekonomiska skäl in på uteliv veckorna före jul. Läget förbättras så klart inte av att pandemin fortsätter sätta käppar i hjulet. På jazzkrogen Unity mitt i city är det ändå skapligt välbesatt och livad stämning. Under sena kvällskonserten på cirka sjuttio minuter lirar altsaxofonisten Fredrik Kronkvist med nybildad konstellation, välrenommerade musiker han spelat mycket med, fast inte förrän nu i detta format. Syftar på Marin Sjöstedt på kontrabas jämte trumslagare Adam Ross, vilka jag recenserat i uppskattande ordalag var för sig.
Ynglingen Ross, som blivit lika hemtam i storbandssammanhang som i små sättningar, är något av Kronkvists faboritbatterist varför jag hört dem utmana varandra ett par gånger tidigare på Unity. Om Sjöstedt ska sägas att han är fena på att arrangera musik och trakterar piano i ungefär lika hög utsträckning som basgångar exekveras. Och han är aktuell med skiva i eget namn som denna skribent studerat för recension i landets jazztidskrift. Grammis-nominerade skånske saxofonisten har släppt hela femton album som ledare.
Inte oväntat intensiv öppning. Eftersom episk bag och adrenalinspruta rakt in i pumpen är tillstånd som utlovats, finns en högt upplagd ribba. Rycks med omgående av Lotus Blossom (K. Dorham) i giganten Sonny Rollins version. Kronkvist i delad huvudroll tillsammans med inspirerade Ross, medan Sjöstedt står för hyperpulserande stadga. Klyschan on fire känns berättigad. Härligt knixig melodi där Ross inte kunde ”avhålla sig” från ett eget inlägg. Avlöses av ett original signerat saxmannen döpt till Kronk´s Monk från plattan Monk´s Vibes, en hyllad produktion med internationella gäster. Låter skönt avigt och referensen till maestro Thelonous Monk och hans gärning är otvetydig. Musiken lanseras i öppensinnad anda genom välbehövlig dynamik. På ett naturligt sätt införlivas ett pregnant bassolo.
Därpå följer två standards av Monk respektive Coltrane, Man behövde gå ner i varv, vilket gör att Round Midnight lämpar sig idealiskt. En av få låtar i moll i en av deras husgudars katalog, får vi veta i introduktionen. Kronkvist sträcker ut behagligt. Snyggt basspel och subtil komplettering på vispar. Registrerar en sällsam passion och helhjärtad satsning, en satsning som i mina öron signalerar styrd struktur med improvisatoriska inslag. Noter ligger uppslagna på scen. Men osäker på om det alls kollas av. Kramas ur hjärtat vad man har inombords. Häpnadsväckande tajt spel! I vilken mån har man hunnit repa? Robust samspel utan tendenser till tvekan. Instrumentalisterna är i sitt rätta element, vet exakt vad de sysslar med.
Är betydligt mer receptiv som livepublik, vilket ska utläsas som att de perioder när frenesin slog i topp, hade jag troligen storknat om samma sound förekommit i den omfattningen på min stereo. Konserten infriar vad som förespeglats, vilket ju var stora ord. 46-åringen fogar samman korus efter korus i ruggigt skickligt uppbyggda solon. Hans expressiva slingor undviker det smutsiga, premierar motsatsen. Lämnar också utrymme för spännande interaktion med taggad rytmsektion, plus sekvenser där de ges tillfälle att uttrycka sig på egen hand. Fäster mig vid en låt i medium-tempo vars boppiga rytm accentueras angenämt. Kan ha varit deras Coltrane-nummer. Intrikat dialog trummor – bas övergår i ett hisnande konversation mellan altsaxofon och trummor.
Upploppets fräcka urladdning innehåller tre livliga kompositioner. Först en snabb, säkerligen komplicerad låt. Ornithology (C. Parker). Går förstås galant! Martin Sjöstedt briljerar. Därefter Oriental Colors skriven av internationellt verksamme Malmöbon. Låt med hög kvalitet som slingrar sig fram. Undgår inte någon i publiken att Adam Ross har flow. Konserten avrundas med inplanerat extranummer genom en blues. Zenith (ytterligare ett Fredrik-original) förstärkt med handklapp och tillrop från oss lyckliga åhörare, görs i i osedvanligt uppdrivet tempo. Innehåller bassolo och på sluttampen anas shuffle-stuk när Adam Ross går loss till altsaxofonistens snärtiga melodi.
En vecka tidigare hade jag tyvärr problem att från samma scen, tillgodogöra mig musiken från Göteborgskvartetten Splendor på grund av för hårt ljud. Denna gång lyckligtvis avsevärt bättre balans på akustiken. Och det slår gnistor om en trio oförmögna att göra musik med halvhjärtad insats. Man återvände till trevliga Unity med två ytterligare konserter nästa kväll.