• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Stiltrogna heta boprytmer med tajt kvinett – The Houseband på Unity

20 december, 2021 by Mats Hallberg

från annan konsert – foto Peter Andreasson

17/12 2021

Jazzbaren Unity i Göteborg

Under föregående vecka ordnade eventbolaget Göteborg & Co. utomhuskonserter på scen vid Kungstorget som ett led i firandet av att julen är i antågande. Cirka tre konserter hölls varje kväll. Egentligen är jag frusen av mig, vilket därför inte lockar till att stå still och lyssna. Kunde ändå inte avhålla mig från att gå i fredags, eftersom dragplåstret Adolphson & Falk skulle uppträda. Det var värt att stå i nollgradiga kylan och huttra en smula i en timma. Tomas Adolphson och Anders Falk som träffades redan i slutet på 60-talet när de gjorde lumpen på Försvarets Radioanstalt. Därav duons intresse för teknik och kommunikation, vilket präglar många av deras texter. De hade med sig akustiska gitarrer men inga syntar, istället kryddades ett par låtar diskret med samplingar. De gjorde en handfull plattor, flera direktproducerade hits för radioprogrammen Eldorado och Metropol och hade sin storhetstid första halvan av 80-talet. Fyrtio år är en lång tid, men vi som som var unga vuxna då vi minns. Har kvar deras genombrottsskiva Med rymden i blodet.

Dessa skarpa melodimakare turnerar numera med Dag ”Dagge Lundqvist (nog mest känd i egenskap av producent och ljudtekniker, mixade ovan nämnda skiva) bakom trumsetet, Magnus ”Mankan” Marchs på bandlös ståbas samt Hans Loelv trakterandes elpiano och dragspel. Blev en trevlig och förhållandevis soft konsert. Lite udda att förväntade atmosfäriska syntslingor och markerade basgångarna lyste med sin frånvaro. Istället förädlades Adolphson & Falks hantverkskunnande på ett sympatiskt sätt. Mer jul utgjorde onekligen cloun i deras hit-baserade repertoar – när kalendern nalkas 4:e- advent. Gitarrduons låtar är sofistikerade, refränger sätter sig i skallen. Fint att ett par av dem garnerades med dragspelstoner. Efteråt presenterade jag mig för Hans Loelv då jag recenserat några av hans egna produktioner.

/ Delvis parallellt försiggick konsert med Pernilla Andersson (har recenserat henne tre gånger i Kulturbloggen) ett par stenkast därifrån i Stora Teatern, något som resulterade i recension i GP. I den recensionen brydde man sig skandalöst nog inte om att berätta vilka fyra musiker artisten omger sig med på scen. Helt obegripligt förfarande!

Från Stockholm Kulturfestival 2019 – foto Frankie Fouganthin

Första akt ut inföll vid en tidpunkt många slutar jobbet. Trots att Månhunden enbart tilldelades en halvtimmas speltid uppstod intresse hos mig. Främst skälet är att delikata gitarristen Erik Ivarsson förekommer i denna cover-trio. Den utsökta vokalisten heter Lina Horner medan Pablo Copa kompletterar på läckert ljudande Höfner-bas. Man mixade jullåtar som John Lennon´s Happy X-mas med alster från bland andra Patti Smith och Doors. Trion hade förtjänat bättre ljud och betydligt större publik. Rekommenderar verkligen att ni håller utkik efter Månhunden.

Efter två krogbesök längs Avenyn och de två konserter jag i korthet skrivit om, uppsökte jag det heta livemusikstället Unity, tillika renommerad krog för att värma mig. Låter oansenligt att aftonens två konserter (varav jag hörde den sista) exekverades av ”jazztillhållets” husband. Eftersom det blev ett väldans drag när man fokuserar på musik ur Blue Note-katalogen, bör tillställningen dokumenteras. Kvällen före lirade Björn Cedergren 5 feat Patrik Putte Jansson och kvällen efter Lars Jansson trio. Två formidabla akter jag njutit av live ett antal gånger.

The Houseband bestod av Eric Liftig (tenorsax), den för mig obekante trumslagaren Oskar Blomqvist (spelat mycket med Liftig), Albin Lindgård på kontrabas (som tidigare i veckan på Unity, gjorde vad som skulle varit releasespelning med trion Kallerdahl-Ward-Lindgård), pianisten och presentatören David Eckerstein samt som härlig bonus Samuel Olsson från Bohuslän Big Band på trumpet. Man visste sannerligen hur instrumenten skulle sammanfogas, hade till och med avsatt tid för att repetera. Efteråt deras urladdning till konsert på närmare åttio minuter, sa jag till trumpetsnillet att de spelade en typ av jazz jag exalteras av, går igång på.

bild från 2019 – foto Claes Tillander

Gillade skarpt ensemblespelet och dito soloavsnitt. Svängde kopiöst, vilket ett par gångar luckrades upp med dröjande spel, tjusiga ballader. Attraherades av hur medlemmarna i husbandet i avslappnad stil sträckte ut i följsamma linjer. Och när tempot skruvades upp, satt ändå strukturen perfekt. Låtar av exempelvis Horace Silver x2, Hank Mobley, John Coltrane Lee Morgan samt Sonny Rollins tolkas kongenialt. Rumproller av Lee Morgan kännetecknas av luftigt sväng, nyanser och magiskt trumpetsolo. Eric Liftig firar triumfer i Autumn in New York, ett alster som utgör en sorts subtilt klimax.

Framstår som smått frapperande att kvintetten förmådde leverera så här fullödig musik, inte minst med tanke på att en av stöttepelarna (Eric Liftig som publiken får veta varit bosatt i Miami, Boston och Leksand ) inte kände sig kurant. Att han inte mådde som han hade önskat märktes inte alls på scen. Lät svindlande skönt med underbart energipåslag och självlysande versioner av material, främst hämtat från skivbolaget framför andra.. Noterade utsökt sammansatt repertoar med utrymme för önskvärd dynamik. Trumslagaren var påtagligt inspirerad, medan Samuel Olsson åstadkom ett antal enastående improviserade inlägg, där teknik och känsla kombineras i väl valda proportioner. Överlag växlades elegant mellan det intrikat hetsiga och rullande grooviga tongångar.

Arkiverad under: Musik, Recension

Balanserade berättelser gestaltas med driv och finess – Hemma hos på Angereds Teater

18 december, 2021 by Mats Hallberg

foto David Walegren

Av: Lucia Cajchanova

Regissör: Per Öhagen

Scenografer: Karl Svensson & Per Öhagen

Kompositör och ljuddesign: Kristina Issa

Kostymdesign: Helena Lundström

Ljusdesign: Karl Svensson

Ensemble: Dilan Amin, Isra Elsalihie, Caisa-Stina Forssberg

Spelas på Blå Stället i Angered till och med 30/3 2022

Från 10 år

Sex områden/ stadsdelar omkring Göteborg betraktas som särskilt utsatta – karaktäriseras av låg socioekonomisk status och kriminellas inverkan på lokalsamhället. Vill man förkovra sig i hur illa det kunna gå rekommenderas deprimerande boken Familjen av Johanna Lerneby. Majoriteten av dessa problemtyngda, geografiskt avgränsade platser har varit grundstenar i det så kallade miljonprogrammet, vars mål var bygga nytt till överkomliga priser, ofta i naturnära miljö. Den omfattande åtgärden under åren 1965-75 föranleddes av bostadsbrist delvis förorsakad av rivning av omoderna hus. I de rapsodiskt, fint framställda anekdoter som genom intervjuer, blivit till belysande barnteater, är det oklart om målet var en miljon nya bostäder eller hem för en miljon invånare. Spårvagnen till Angered Centrum passerar Hjällbo (kan inte erinra mig att ha stannat till där), en av de listade förorterna. Härom året solkades Hjällbos rykte ner med mer svarta rubriker efter upplopp och dråp trots massiv polisnärvaro.

Hemma hos utspelas just här genom att i fragment återge boendes upplevelser, barn och deras föräldrars. Den tidigare internationellt verksamma och prisade dramatikern och pedagogen Lucia Cajchanovas familj flyttade som första hyresgäster till 3rok på Bergsgårdsgärde 1968t, när Lucia bara var ett par år gammal. Därför är det intervjubaserade manuset också hennes historia, hennes barndomsminnen.

foto David Walegren

Noterar en förvånansvärt kal scen, omgiven av en enorm spiraltrappa i trä försedd med innandöme att agera i. Två kvinnliga och en manlig skådespelare ger animerat liv åt insamlat och bearbetat stoff. Replikerna levereras på för barnteater sedvanligt vis, det vill säga tydligt med lätt överdrivna aktioner för att fånga in målgruppen. Var och en har på sig en slags färggrann cape, eller slängkappa. Någon i ett rutat mönster vars design påminner om ett lapptäcke. Ungefär som de berättelser bestående av både förundran och faror. Två av skådespelarna har utländskt klingande namn, vilket ger rätt proportioner, extra trovärdighet till förmedlade redogörelser.

Var nyfiken på vilka bilder av kvarteret i Hjällbo Lucia Cajchanova skulle koncentrera sig på. Och i lika hög grad hur regissör skulle välja framställa dessa. Dramatikern har ju en egen relation till Hjällbo, även om familjen efter några år flyttade vidare. Anser att man lyckats väl att visa att övervägande majoriteten boende är strävsamma medborgare, fast utvecklingen tyvärr verkar ha gått åt fel med alltfler bidragsberoende i utanförskap. Målgruppen elever i mellanstadiet får ta del av glädje och längtan, rädsla och frustration. Vore ju kontraproduktivt att inrikta sig på en idyllisk motbild. Mixen mellan eftersträvansvärd trygghet och och minnen av otäcka händelser balanseras föredömligt. Ges kropp och känslor av alert agerande. Fastnade för en träffsäker replik: ”Vi skådespelare kan vara alla”.

foto David Walegren

Som sig bör anslås en förhoppningsfull ton när politiker och planerares vision om miljonprogrammet belyses utifrån konkreta anekdoter. Hur skapar vi vår hemmiljö var själva utgångpunkten för dramatikern och dramaturgen Cajchanova. Hemma hos inleds stämningsfullt ur det lilla barnets synvinkel, i hennes värld liknar julstjärnorna i fönstren ljus från riktiga stjärnor. Stämningar av både mys och annalkande läskigheter understryks av Kristina Issas synthiga hookar. Vid ett par tillfällen adderar hon suggestivt beat. Publiken bäddas som sagt inte in i någon kokong. Barn berättar både om att komma vilse och att se beväpnade person. Man skyggar således inte för

Samtidigt läggs stor vikt vid att spegla oförställd livsglädje, så som den framstår med sång, dans och mat i förortens olika invandrarföreningar. Att hålla fast vid Trygghetsskapande gosedjur och drömmen om att lära sig spela piano framhävs i andra scener, liksom andra uppslukande fritidsintressen, såsom att ha duvslag. Vidare upplyser collaget om hur det var när området var nytt på 70-talet, i en tid långt innan mobiler och internet. Barnen skickades ut att leka utomhus vid Lärjeån. Den unga publiken får lära sig om pengars värde och vilka begränsningar det kan innebära, tillika om vådan av att inte passa in och språkförbistringens konsekvenser. Det antyds på ett klokt sätt att flertalet invånare i detta särskilt utsatta område tillhör kategorin resurssvaga.

foto David Walegren

Fragmentariska sceniska berättandet varar i cirka en timma. Skådespelarna gör inga sortier, utan finns till beskådande under hela föreställningen oavsett om de agerar eller ej. Dilan Amin gestaltar slugt individer med stora ambitioner. Isra Elsalihie tillåter sig att vara extra tydlig och energisk, medan Caisa-Stina Forsberg – enligt henne själv typcastad i vuxenroller som kvinna på glid – med skärpa och lust skildrar mångfasetterade drag. Koreografin är full av infall och icke-svenska rörelsemönster. Den euforiska dansen skulle kunna vara av arabiskt eller persiskt ursprung. Rörande slutkläm framhåller musik som ett universellt språk, vilket så klart exemplifieras. Vi får i samma veva reda på kompositörens drivkrafter i barndomen när hon bodde i Örebro.

Ser en klokt iscensatt allåldersföreställning om vad ur de boendes ögon utmärkt ett belastat område, sprunget yr miljonprogrammet. Andra kulturer lyfts fram, likaså bekymmer och utanförskap, glädjeämnen och livslust! Hade gärna varit flugan på väggen när 10-12 åringarna följer upp sitt besök på Angereds Teater, med lärarledda diskussioner.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Bergets topp – Nyanserat men tillrättalagt om svart frihetskämpe

17 december, 2021 by Petter Stjernstedt

Bergets topp av Katori Hall
Manus och regi: Josette Bushell-Mingo och Baker Karim
Medverkande: John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni
Premiär 16 december på Målarsalen, Dramaten.

Ett nyanserat, allsidigt personporträtt av mannen, myten legenden, men en tillrättalagd och drömsk andra del gör att Martin Luther King-dramat Bergets topp aldrig lyfter.

“Jag är en människa, jag är en människa”, skanderar pastorn och hans följare när de marscherar runt på New Yorks gator. Den helgonförklarade Martin Luther King och hans gärningar har satt stort avtryck i svart amerikansk historia. Hans icke-vålds-metoder beskrivs ofta som avgörande för rörelsens fortlevnad och dagens Black Lives Matters-strömning.

Bergets topp skildrar Kings sista natt vid livet. Pastorn från Atlanta, Georgia känner ett kall och vill förändra status quo för den svarte mannen. Hans predikan drar till sig tusentals människor från hela Amerika. Prästen talar om verklig förändring, om att stå upp mot orättvisor och kräva sin rätt. Under denna period har svarta inte ens rätt att rösta. Men King saknar inte fiender. Den 4 april 1968 mördas Martin Luther King på Lorraine Motel i Memphis.

Denna regniga natt kommer Camay, en kvinnlig betjänt till hans hotellrum för att servera kaffe och dela cigarett med pastorn. Men mötet utvecklas i oväntad riktning. Camay både utmanar och smickrar den unge pastorn. Hon ifrågasätter hans metoder och poängterar att han, Guds-man, inte borde betutta sig med en ung mö som hon när hans fru väntar tålmodigt där hemma. Bergets topp nyanserar porträttet av den legend-förklarade King. Det är en Martin Luther King som både sysslar med otrohetsaffärer och tvekar inför sitt uppdrag.
Kan han verkligen övertyga ett helt folk att stå upp mot den vita mannen och detta utan att bruka våld?

Det blir en verbal strid om manligt och kvinnligt, våld kontra icke-våld och om rädslan. Det är rädslan som för oss människor samman oavsett hudfärg. Rädslan för den andre och för det egna jaget. Det är det som förgör oss menar King. Dynamiken skådespelarna John Alexander Eriksson och Kayo Shekoni emellan är ständigt engagerande och håller oss på spänn. Åt vilket håll ska detta utvecklas?

Mot slutet förändras pjäsens puls och den går från realism till dröm, konkretion till enfald.
Jag förstår regissör Josette Bushell-Mingos tanke, att med drömlika scener beskriva mannens Messiaskomplex. Men det håller inte hela vägen och rytmen i en annars svängig pjäs förstörs.

Bergets topp fördjupar och ger en allsidig bild av personen Martin Luther King, men det väl tillrättalagda, triviala får pjäsen att stanna vid godkänt-betyg. År 2009 satts pjäsen upp för första gången av amerikanska dramatikern Katori Halls. Bakom den svenska motsvarigheten ligger The National Black Theatre of Sweden, ett fristående teaterkompani med syfte att.lyfta svart konstnärskap, regissörer, skådespelare och manusförfattare.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Mama Weed

16 december, 2021 by Rosemari Södergren

Mama Weed
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 december 2021
Regi Jean-Paul Salomé
Medverkande Isabelle Huppert, Hippolyte Girardot, Liliane Rovère, m.fl.

En varm lättsam film som håller måttet tack vare duktiga Isabelle Huppert i huvudrollen som en medelålders ensamstående mamma som arbetar som tolk för polisen och får tag på ett jättelass hasch som hon säljer på svarta marknaden. Filmen är baserad på en roman av Hannelore Cayre.

Isabelle Huppert spelar Patience Portefeux som en underbetald polistolk specialiserad på telefonavlyssningar för narkotikaenheten i Paris. En dag får hon som tolk reda på att en ung man som är son till en kvinna hon känner är på väg att bli tagen på bar gärning med mer än ett ton hasch i en lastbil. Patience Portefeux bestämmer sig för att rädda den unga mannen från att hamna i fängelse. I röran däromkring får hon chansen att gömma undan allt hasch i sin källare och hon kommer på idén att förklä sig till en muslimsk kvinna och sälja haschet till smågangsters.

Filmen är rätt rolig och driver med fördomar om vem som kan vara knarkkung. Men om inte Isabelle Huppert varit så bra hade filmen lätt kunna bli överdrivet löjlig. Men Isabelle Huppert liksom flera övriga av skådespelarna är så bra att det räddar filmen.

Jag har tyvärr tragiskt nog i min verklighet närstående som började med hasch och sedan lockades in i starkare varor och deras liv blev förstörda. Några har också avlidit på grund av droger. Så jag är rätt allergisk mot filmer som på något sätt hyllar knarklangare. Men trots min bakgrund hade jag behållning av denna film. Ok, det är inte ett mästerverk jag kommer att se om flera gånger men det var underhållande och rolig – och det kändes absolut inte som slöseri med tid att se den.

I lättsam förpackning driver den med förutfattade meningar men samtidigt bygger den också på klichéer och förutfattade meningar då de kriminella skildras antingen som rätt dumma eller överdrivet våldsamma.

Filmen har varit en publiksuccé i hemlandet Frankrike och flera länder, inklusive Tyskland och Österrike där premiärhelgen varit den allra bästa för en fransk film under 2020. Och Isabelle Huppert är bra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Spider-Man: No Way Home – mästerligt

15 december, 2021 by Elis Holmström

Spider-Man: No Way Home
Betyg 5
Svensk biopremiär 15 december 2021
Regi Jon Watts

Regissören Jon Watts bjuder på en magnifik och rörande film som utan tvekan hör till en av årets mest spektakulära. Efter det aningen ljumma mottagandet för Eternals så är det Marvel tillbaka tillbaka i sin fulla prakt. Spider-Man är tillsammans med Batman och Stålmannen några av populärkulturens mest framträdande spelare. De har blivit en del av det allmänna medvetandet och är lika odödliga som James Bond och Darth Vader. Sam Raimis Spider-Man-film från 2002 är ett av de starkaste filmminnen jag har. Det var första gången jag insåg att en film kunde vara både actionfylld och packad med ett stort patos som faktiskt berörde.

Efter sju filmer – ej inkluderat de utan väggklättraren i titeln, samt den närmast klassiker-förklarade Into The Spider-Verse, så kan man fråga sig om det är möjligt att begeistra och förundra en gång till. Det visar sig snart att svaret på den frågan är ett dånande ja. Precis som en Shakespeare-pjäs så kan Spider-Man tolkas på en rad olika sätt, bra som dåliga. Jon Watts valde att ta tillbaka Peter Parker till tonåren. Med hjälp av humor och värme så har filmerna utforskat ungdomlig naivitet och Parkers önskan att till varje pris vara altruistisk och rättfärdig. Det kunde ha blivit övertydligt och tillrättalagt men Watts har injicerat en fantastisk dos uppriktighet som gjort alla karaktärer tillgängliga och oerhört mänskliga.

Marvels styrka – både på film och i serietidningar, har alltid legat i det massiva persongalleriet. Det finns ett skäl till att serietidningarna har insisterat på att behålla sin kontinuitet till varje pris- även om det inneburit stora problem mellan varven. Berättelser från årtionden tillbaka är lika relevanta nu som då för händelseutvecklingen. Den stora kontinuiteten har tillåtit berättare och författare att designa omvälvande sagot där skeenden som tidigare troddes vara triviala nu blir vitala. Samma filosofi går att finna i No Way Home, den otroligt långa historiken och kontinuiteten från tidigare filmer används till perfektion. Det finns inte ett moment som inkluderats av en slump, varenda gest, blick och replik fyller en viktig funktion. Filmens speltid på två och em halv timme känns på intet sätt för lång.

Publiken dras in i den fantastiska kombinationen av action, smart dialog och intensivt berättande. Watts visar inte några som helst spår av slentrian vad gäller att regissera Spider-Man-filmer, istället så verkar väntan och den fruktansvärda processen att filma under Covid-pandemin ha sporrat honom än mer. Energin och entusiasmen är fullkomligt galen, Watts verkar befinna sig i ett lyckorus där han överöser publiken med makalösa actionscener och fantastisk humor som är så pass konstant och effektiv att det behövs syrgas för att stabilisera andningen.

Visuellt så är det en närmast fläckfri filmupplevelse, flera sekvenser som uppvisas här hör till det mest uppfinningsrika vi sett i en actionfilm på mycket länge. Alla tänkbara tricks används, varav inga känns förlegade eller tjatiga, istället så blir det en visuell fest utan dess like som triumferar om och om igen. Ambitionsnivån är så pass hög att man kan undra om det är Babels-torn som byggs, men trots att filmens skala och helt vansinniga aspirationer kunde ha kapsejsat så finns det ett fantastiskt fokus. Långsamma scener får ta sin tid, det finns inga onödiga tillägg eller actionscener som pågår i evigheter. Filmens intro kan vara något av det mest systematiska och tålmodiga Marvel gjort, de förlitar sig helt på skådespeleri och på kemin mellan sina huvudrollsinnehavare.

Och den unga trion bestående av Tom Holland, Zendaya och Jacob Batalon skänker också filmen en dramatisk ådra. De tre huvudrollsinnehavarna har precis som Harry Potter-trion med Daniel Radcliffe, Emma Watson och Rupert Grint växt ihop och utvecklat en kemi som är genuin, spontan och helt naturlig. Tom Holland i synnerhet är helt makalös, detta är den mest sårbara och mänskliga Peter Parker vi någonsin sett, han är inte någon osårbar utomjording, endast ett barn som kastats in i lejonkulan. Zendaya är bättre än någonsin och skapar den mest mångfacetterade och robusta versionen av MJ som vi sett på film. Flera gånger så slås tittaren av hur rättfram och uppriktig No Way Home känns – till skillnad från flera hyllade filmer om ungdomsliv, så är Jon Watts film autentisk vad gäller att skildra ångesten och förvirringen som så många ungdomar genomgår på daglig basis.

No Way Home är en mästerlig uppvisning i hur medryckande och känslosam actionfilmen kan vara då den är som bäst. Det är en makalöst hjärtlig, rolig och emotionell film som är större än det mesta men som fortfarande behåller fötterna på jorden. Upplevelsen är så pass stark och felfri att jag transporteras tillbaka till den där varma sommardagen när Sam Raimis första film hade premiär. Jag lämnar salongen lika upprymd, optimistisk och lycklig som då.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Marvel, Spider-Man, Spider-Man No Way Home

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in