17/12 2021
Jazzbaren Unity i Göteborg
Under föregående vecka ordnade eventbolaget Göteborg & Co. utomhuskonserter på scen vid Kungstorget som ett led i firandet av att julen är i antågande. Cirka tre konserter hölls varje kväll. Egentligen är jag frusen av mig, vilket därför inte lockar till att stå still och lyssna. Kunde ändå inte avhålla mig från att gå i fredags, eftersom dragplåstret Adolphson & Falk skulle uppträda. Det var värt att stå i nollgradiga kylan och huttra en smula i en timma. Tomas Adolphson och Anders Falk som träffades redan i slutet på 60-talet när de gjorde lumpen på Försvarets Radioanstalt. Därav duons intresse för teknik och kommunikation, vilket präglar många av deras texter. De hade med sig akustiska gitarrer men inga syntar, istället kryddades ett par låtar diskret med samplingar. De gjorde en handfull plattor, flera direktproducerade hits för radioprogrammen Eldorado och Metropol och hade sin storhetstid första halvan av 80-talet. Fyrtio år är en lång tid, men vi som som var unga vuxna då vi minns. Har kvar deras genombrottsskiva Med rymden i blodet.
Dessa skarpa melodimakare turnerar numera med Dag ”Dagge Lundqvist (nog mest känd i egenskap av producent och ljudtekniker, mixade ovan nämnda skiva) bakom trumsetet, Magnus ”Mankan” Marchs på bandlös ståbas samt Hans Loelv trakterandes elpiano och dragspel. Blev en trevlig och förhållandevis soft konsert. Lite udda att förväntade atmosfäriska syntslingor och markerade basgångarna lyste med sin frånvaro. Istället förädlades Adolphson & Falks hantverkskunnande på ett sympatiskt sätt. Mer jul utgjorde onekligen cloun i deras hit-baserade repertoar – när kalendern nalkas 4:e- advent. Gitarrduons låtar är sofistikerade, refränger sätter sig i skallen. Fint att ett par av dem garnerades med dragspelstoner. Efteråt presenterade jag mig för Hans Loelv då jag recenserat några av hans egna produktioner.
/ Delvis parallellt försiggick konsert med Pernilla Andersson (har recenserat henne tre gånger i Kulturbloggen) ett par stenkast därifrån i Stora Teatern, något som resulterade i recension i GP. I den recensionen brydde man sig skandalöst nog inte om att berätta vilka fyra musiker artisten omger sig med på scen. Helt obegripligt förfarande!
Första akt ut inföll vid en tidpunkt många slutar jobbet. Trots att Månhunden enbart tilldelades en halvtimmas speltid uppstod intresse hos mig. Främst skälet är att delikata gitarristen Erik Ivarsson förekommer i denna cover-trio. Den utsökta vokalisten heter Lina Horner medan Pablo Copa kompletterar på läckert ljudande Höfner-bas. Man mixade jullåtar som John Lennon´s Happy X-mas med alster från bland andra Patti Smith och Doors. Trion hade förtjänat bättre ljud och betydligt större publik. Rekommenderar verkligen att ni håller utkik efter Månhunden.
Efter två krogbesök längs Avenyn och de två konserter jag i korthet skrivit om, uppsökte jag det heta livemusikstället Unity, tillika renommerad krog för att värma mig. Låter oansenligt att aftonens två konserter (varav jag hörde den sista) exekverades av ”jazztillhållets” husband. Eftersom det blev ett väldans drag när man fokuserar på musik ur Blue Note-katalogen, bör tillställningen dokumenteras. Kvällen före lirade Björn Cedergren 5 feat Patrik Putte Jansson och kvällen efter Lars Jansson trio. Två formidabla akter jag njutit av live ett antal gånger.
The Houseband bestod av Eric Liftig (tenorsax), den för mig obekante trumslagaren Oskar Blomqvist (spelat mycket med Liftig), Albin Lindgård på kontrabas (som tidigare i veckan på Unity, gjorde vad som skulle varit releasespelning med trion Kallerdahl-Ward-Lindgård), pianisten och presentatören David Eckerstein samt som härlig bonus Samuel Olsson från Bohuslän Big Band på trumpet. Man visste sannerligen hur instrumenten skulle sammanfogas, hade till och med avsatt tid för att repetera. Efteråt deras urladdning till konsert på närmare åttio minuter, sa jag till trumpetsnillet att de spelade en typ av jazz jag exalteras av, går igång på.
Gillade skarpt ensemblespelet och dito soloavsnitt. Svängde kopiöst, vilket ett par gångar luckrades upp med dröjande spel, tjusiga ballader. Attraherades av hur medlemmarna i husbandet i avslappnad stil sträckte ut i följsamma linjer. Och när tempot skruvades upp, satt ändå strukturen perfekt. Låtar av exempelvis Horace Silver x2, Hank Mobley, John Coltrane Lee Morgan samt Sonny Rollins tolkas kongenialt. Rumproller av Lee Morgan kännetecknas av luftigt sväng, nyanser och magiskt trumpetsolo. Eric Liftig firar triumfer i Autumn in New York, ett alster som utgör en sorts subtilt klimax.
Framstår som smått frapperande att kvintetten förmådde leverera så här fullödig musik, inte minst med tanke på att en av stöttepelarna (Eric Liftig som publiken får veta varit bosatt i Miami, Boston och Leksand ) inte kände sig kurant. Att han inte mådde som han hade önskat märktes inte alls på scen. Lät svindlande skönt med underbart energipåslag och självlysande versioner av material, främst hämtat från skivbolaget framför andra.. Noterade utsökt sammansatt repertoar med utrymme för önskvärd dynamik. Trumslagaren var påtagligt inspirerad, medan Samuel Olsson åstadkom ett antal enastående improviserade inlägg, där teknik och känsla kombineras i väl valda proportioner. Överlag växlades elegant mellan det intrikat hetsiga och rullande grooviga tongångar.