• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: The Death Of Robin Hood

24 juni, 2026 by Elis Holmström

The Death Of Robin Hood

The Death Of Robin Hood
Betyg 2
Svensk biopremiär 26 juni 2026
Regi Michael Sarnoski

Idén att bryta ned och dissikera klassiska myter eller sagor är inget nytt. I rätta händer kan det vara fascinerande och uppslukande. Varken eller kan sägas om The Death Of Robin Hood, en film så själlös – för att inte säga tråkig, att det är svårt att veta om det hela inte är en absurd och dåraktig nyversion av Monty Python And The Holy Grail. Det skulle i alla fall förklara en del, som att det hela är så pass allvarsamt att man kan undra om det är en överspänd och vansinnig studenttolkning av Det Sjunde Inseglet. Nog för att filmen är tänkt att avhandla döden och reflektioner kring det förgångna, men det ursäktar inte att allt – inklusive filmens foto, dränks i ett nyanslöst mörker som får det hela att kännas osannolikt monotont.

Regissören Michael Sarnoski vill mer än något annat framhålla en udd genom att vältra sig i det brutala och smutsiga. Detta har dock bara effekt om blodet och gyttjan nyttjas kompetent och med precision. Då Sarnoski inte stiftat bekantskap med dessa termer blir det hela istället skrattretande. Det kvittar att blodet sprutar och att folk avrättas med större brutalitet än i den omtalade Obsession, det hela framstår som patetiskt poserande och inte det minsta genuint. En huvudregel, som alltför ofta glöms bort då det kommer till att skapa tolkningar av historiska eller kända figurer är att filmskaparen måste bygga upp en version som kopplar an till publiken. Det räcker inte med att kasta fram en ikon som Robin Hood, det krävs ändå en tydlig profil så att publiken blir införstådd med den specifika iteration av karaktären.

Detta förbises totalt och efter en klumpig och förvirrad första del förväntas tittaren vara djupt investerad i allt och alla. Få gånger har mikrovågsmetoden varit mer uppenbar, Sarnoski vill nå upp till dramatiska höjder men vägrar att göra det fundamentala arbetet för att nå hela vägen fram. Han pekar istället med hela handen på ett burdust och fånigt sätt som gör att filmen framstår än mer högraden och ointressant, vilket är något av en bedrift.

Trots sitt glåmiga och färglösa yttre har filmen belönats med ett par riktigt glamorösa namn som pryder affischen. Hugh Jackman har – som vi vet, en vana att spela arga och förbittrade män som härdats av strid och trauma. Dock hjälper inte denna erfarenhet då Sarnoski har fullt upp med att posera och trycka ned sina ögonbryn, Jackman levererar en acceptabel men knappast minnesvärd insats. Det blir omåttligt mycket grymtanden och en brittisk accent som inte lär bli godkänd bortom charader på någon lokal pub.

Härifrån är det mer eller mindre överspelat vad gäller att säga något positivt om skådespelet. Jodie Comer kan nu ta plats på K-Rautas färgval mellan grått och betonggrå, efter den hiskeligt ointressanta The Bikeriders fortsätter Comer med sitt malande skådespel som nu är lika trist som det är repetitivt. Sedan får skådespelaryrket en genuin törn i och med att Bill Skarsgård – ännu en gång, bestämmer sig för att skämma ut både sig själv och sitt renommerade efternamn. Efter att ha kravlat sig upp från helvetes eldar, efter clownshower som The Crow och Boy Kills World, med Dead Man’s Wire är det nu dags för en insats som bör bära röd näsa och jättelika skor. Det är genuint svårt att veta om Skarsgård – precis som mycket av filmen, ser det hela som ett jättelikt skämt. Insatsen är bortom det katastrofala, överspelad, fånig och så löjlig att den lär bli förevigad på internet som exempel på hur yrket inte skall utövas. Då ett par bräkande får figurerar i en sekvens kan man fråga sig om de faktiskt bjuder på filmens bästa insats vad skådespeleri anbelangar.

Snart byter dock filmen skepnad, då går det från överspänt och pretentiöst till hopplöst avslaget. Då är det inte tal om någon nedmontering, snarare en totalt ointressant epilog som ger hemska associationer till den groteska Capone av Josh Trank. En film där den ökände gangstern gick runt och mumlade samtidigt som kroppsvätskor – ofrivilligt, spilldes överallt. Ta bort snuskfaktorn vad gäller förmågan att inte hålla tätt så är filmerna snarlika. Vem har inte drömt om att se Robin Hood prata om äpplen och fläder, hugga ved och försöka inleda en hysteriskt usel romans med en priorinna? Dock är det här som filmen faktiskt bjuder på ett par ynka scener som i alla fall kan kallas fungerande vad gäller basal dramatik. Men det är en bedrövlig tröst. ’’Det är Robin Hood jag vill ha’’ sade den sovande Prins John, varken det eller en bra film får någon av oss.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Historien om partierna – skummar på ytan och blundar för viktig information

22 juni, 2026 by Rosemari Södergren

Historien om partierna

Historien om partierna
Betyg 3
Premiär på SVT play 15 juni 2026

SVT:s dokumentärserie Historien om partierna hade premiär den 15 juni 2026 på SVT Play. Serien består av åtta avsnitt och skildrar Sveriges riksdagspartiers utveckling, från deras ideologiska rötter till nutida politiska utmaningar.

Serien visar huvuddragen i tillkomsten och starten för de åtta politiska partierna som finns i den svenska riksdagen. Vi får en inblick i varför de startades och hur de utvecklats och stora utmaningar som partiet har haft. Serien ger en bra grund för att förstå skillnaderna mellan de åtta partierna så jag hoppas den når ut till många och ger upphov till många tankar och diskussioner.

Serien låter oss möta de människor och idéer som format Sverige och gör nedslag i de svenska riksdagspartiernas historia. Vi får se bonderörelser, väckelsemöten och arbetartåg och vi får också se hur visioner som krockat, förändrats och släckts i en värld som ständigt förändras.

Avsnitten är inte så långa och därför blir det naturligt så att varje enskilt avsnitt mer petar mest runt på ytan. Det är ändå intressant men det händer lite för ofta att regissören och reportern blundar de för aktuella frågor som är viktiga att ta upp. Jag tänker till exempel på att avsnittet om vänsterpartier inte alls tar upp att många medlemmar har uteslutits ur det partier i år på grund av att de uttalat stort stöd för terrororganisationen Hamas och till och med uttalat stöd för en massaker som Hamas utförde 7 oktober på en musikfestival 2023.

En annan fråga som är aktuell gällande vänsterpartiet är varför de aldrig uttalar sig om hedersförtryck – och lite konstigt är det att ett parti som trots allt bildats på grund av inspiration av Karl Marx aldrig har någon kritik mot att religion som islam och en del kristna och judiska sekter eller inriktningar sprider en lära som inte ser kvinnor som jämställda med män. När kvinnor ges order från religion att klä sig på ett annat sätt än män då har religion fått styra samhället – och Marx kallade religon för opium för folket. Jämställdhet mellan könen är tydligt inskriven i svensk lag, ändå får religiösa grupper fortsätta styra kvinnor på ett icke jämställt sätt. Det är konstigt att redogörelsen för de politiska partierna inte tar upp detta.

Flera av de politiska partierna har frågor som är viktiga att ställa men som inte ställs i serien, det är ett skäl till att den inte får högre betyg. Men den är absolut värd att se och att sedan fortsätta diskutera kring frågorna.

Jag tänker på att det Centerpartiets genom åren tydliga motstånd mot fackföreningar inte tas upp och inte alls nämns. Centern som vill regera tillsammans med Socialdemokraterna. Hur går det för Socialdemokraterna att regera med ett fackföreningsfientligt parti? Är det moraliskt och etiskt möjligt?

Socialdemokraternas första 40 år vid makten byggde i stort sett folkhemmet och människor fick lägenheter med badrum, toalett och rinnande vatten. Men varför är Socialdemokraternas budskap i reklamen som visat på TV4 endast inriktad på att människor går till en psykolog för att de fått diagnosen ”sosse”. Alltså seriöst: Varför kämpar S inte längre för att förbättra livet för att alla med låga inkomster? Varför ingår tandvård inte i sjukvårdsförsäkringen?

Apropå tandvårdsreformen lovade ju Sverigedemokraterna högljutt inför förra valet att en sådan reform skulle införas. Hmm. Hur blev det? Njae. Det blev inte så billigt. Och alla som är pensionärer och hade privat tandvårdsförsäkring får inte ha kvar sin försäkring, fast den var mycket mer gynnsam för pensionärer. Och inte nämns med ett ord att högerregeringen infört mycket dyrare sjukvård och mediciner för långtidssjuka. Så jag saknar en hel del viktig information i serien.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV, TV-serier

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

17 juni, 2026 by Elis Holmström

Toy Story 5

Toy Story 5
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 juni 2026
Regi Andrew Stanton, Kenna Harris

Efter fyra Toy Story-filmer – varav den första och tredje kan klassas som tidlösa mästerverk, är det nu dags att ännu en gång återvända till den filmserie som förändrade filmindustrin genom att tydliggöra kraften och potensen i digitalt animerad film. Det är svårt att överhuvudtaget föreställa sig ett modernt filmklimat utan bidragen från Pixar. Även om studions dominans numera inte är densamma som då de verkade vara felfria och leverade succé efter succé, alla utrustade med fantastiska narrativa koncept samt teknisk briljans som fick tittaren att tro att deras filmer härstammade från någon absurd science-fiction utopi.

Den fjärde filmen nådde inte samma svindlade höjder som sina föregångare, men var det till trots ett stycke kvalitetsfilm. Del fem borde inte kunna vara något annat än ytterligare en uppföljare, en gladlynt men i slutändan menlös repetition. Men Toy Storys koncept visar sig vara lika obrytbart som titanium. För återkomsten är inget annat än bländande, djupt rörande och så pass underhållande att de flesta helgnöjen lär behöva pensioneras permanent.

Vanligtvis brukar eventuella fel sparas till recensions slut. Men de små – och mestadels obetydliga, snedstegen kan lika gärna avverkas nu, detta då hyllningsorden och applåderna förtjänar mer tid. Trots vitaliteten och viljan att förnya sig går det inte att undkomma att flera inslag är – aningen, för bekanta för att kunna klassas som helt snillrika. Tematiken och studierna – i frågor som att växa upp, lojalitet och behovet av mänsklig kontakt, har berörts tidigare och haft aningen mer kraft. Flera av de komiska scenarion har också tappat lite av sin uppfinningsrikedom.

Med allt det där ur vägen återstår bara lovord. Konceptet och karaktärerna som skapades för mer än trettio år sedan är fortfarande lika briljanta, sympatiska och underhållande då som nu. Denna gång vågar regissörerna Andrew Stanton och Kenna Harris ta nästa steg vad gäller att lämna över stafettpinnen. Woody och Buzz må vara med men är denna gång mer av biroller, istället är det Joan Cusacks underbara Cow Girl Jessie som får leda trupperna. Beslutet är lika självklart som genialiskt, detta då vänskapen och äventyren mellan de två tidigare ikonerna redan har utforskats och delvis avslutats. Jessie må vara gjord av garn och polyester men är en avsevärt annorlunda karaktär än de två ikoniska hjältarna från förr. Jessie bär med sig en ångest, en osäkerhet kring sin betydelse och har djupa trauman gällande ensamhet och saknad, något Buzz och Woody var mer distanserade till. Att använda så ödesmättade och djuplodande ord gällande en film om leksaker och äventyr är bisarrt men beskriver också briljansen i Toy Story så väl. Balansen mellan allvarsamma teman som saknad och avund har kanske aldrig utforskats bättre än i denna filmserie. Ännu en gång lyckas Pixar träffa helt rätt vad gäller att göra det emotionellt komplexa enkelt samtidigt som det drabbar lika hårt som då en stridsvagn kör igenom en gipsvägg.

Här finns en av årets mest emotionellt förödande scener, så bortom det svenska språkets begränsningar vad gäller superlativ. Det blir också stora doser av lättsam underhållning, både vad gäller ren action men också ett par snillrika skämt kring att även dessa – i praktiken, odödliga leksaker känner av ålderns rätt. Sedan kommer en rad nytillskott som är betydligt mer minnesvärda än det aningen ointressanta gaffelparet från film nummer fyra. Framförallt är det Conan O’Brien i rollen som vanvettig ’’lära sig göra saker-leksak’’ som fullkomligt briljerar. Detta genom en hysteriskt rolig animation men också det patenterade vansinne som O’Brien gjort sig känd för. Men det är Joan Cusack som får stå för den stora insatsen denna gång. Sättet hon blandar förtvivlan, hopp och entusiasm i Jessie är briljant och hennes uppenbara kärlek till rollfiguren är rörande.

Att det hela är paketerat i det bästa teknik kan åstadkomma idag behöver knappt nämnas. Det är absurt följsam animation och en detaljrikedom som får röntgenbilder att skämmas.

Det må finnas brister, som en uppenbar brist på originalitet men invändningarna är alltför få för att inte ta fram det största betyget som finns.
Toy Story kan ta sig an de mest vuxna och mest svårsmälta ämnen på ett sätt ingen annan kan, detta trots att något så barnsligt som leksaker spelar huvudrollen. Det är ännu en triumf som många gånger om saknar motstycke, något som förtydligas än mer då eftertexterna rullar och världens – just nu, största artist bjuder på en – fantastisk, specialskriven låt ämnad för detta magnifika tillfälle.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

14 juni, 2026 by Mats Hallberg

Dan Hellström / Naturligt-vis

Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

3

Inspelad i Alsjö studio

Producent: Dan Hellström

Kakafon Records

Releasedatum: 13/3 2026

Dan Hellström tillhör kategorin kulturarbetare vars utseenden känns igen. Men på samma gång kan det vara knepigt att erinra sig vad de gjort, i vilka sammanhang man stött på på dylika personer. Minns att jag träffade honom på Linnéterassen tillsammans med bröderna Nagy förra sommaren. Då pratade mannen som har egen studio i Alingsås-trakten, jobbar på Kulturskolan i Lerum och anlitats som teatermusiker sedan 80-talet, om att han hade skiva på gång som jag gärna kunde få recensera. Sannolikt rörde erbjudandet sig om denna brokiga blandning då albumsläppet föregåtts av fyra singlar utspridda i tid. Hellström trakterar främst klaviaturer, gitarr och dragspel och har jobbat flitigt som kompositör och kapellmästare. Vidare har han stått för arr till filmer och scenkonst, ingått i flera band och ackompanjerat diverse artister. Att döma av senaste cd:n tycks förbluffande gränslös och är på så vis idealisk för att ge en kabaré dess skiftningar med olikartat sound.

Om än inte musikaliskt finns faktiskt ett tema. Skivan med den lustiga, närmast barnsliga titeln, handlar om betraktelser av naturen, fåglar och djur. Utsnitt av berömd svensk lyrik signerad Tranströmmer och Harry Martinsson reciteras. På cd-omslagets baksida tackas sjön Mjörn för de vackra motiven som medföljer fakta om låtarna. Naturen utgör således inspiration, är fonden för skivans många stilgrepp vilka sträcker sig över åtta melodier. Det rör sig överlag om rogivande och stimulerande syner istället för karga och vindpinade vyer. Stämningar som skänker glädje formuleras i målande beskrivningar.

Sättningen i Naturligt-Vis överraskar en del. Bandledaren och låtskrivaren hörs spela på flygel, dragspel samt minimoog medan Linda Hellström sjunger och deklamerar. Slingor och licks framställs på elgitarr av ingen mindre än Ewan Svensson. Han har släppt en radda jazzplattor med egen grupp, med dottern Hannah, Crystal Eagle etcetera och var i cirka trettio år kapellmästare på Falkenbergs Jazzdagar. I den egenskapen har han lirat med åtskilliga internationella celebriteter. Live har jag kunnat höra honom säkerligen vid minst femton tillfällen. Rytmsektionen består av Niss-Kerstin Hallgren på kontrabas som också sjunger jämte Vanja Holm bakom sitt trumset. Den först nämnde är medlem i Stella medan Holms meriter sträcker sig bakåt i tiden till Kurt Olsson & Damorkestern. I Stella och Göteborg Jazz Orchestra förekommer hon då och då på percussion.

pressfoto

I presstext påstås att Hellströms nordiskt klingande jazz har ett eko av Jan Johanssons folkmusiktolkningar i sig. Finns här och var täckning för dylikt omdöme, men min poäng är att albumet nosar på så ofantligt många genrer att man blir alldeles konfys. Kålhuuvet, Pop-Arne och Vadaren guppar fritt då något som håller fast dess segel saknas. Istället för mast eller roder får vi en provkarta av kompetent utförda genrer varför rubrikens metafor passar. Somliga pillemariskt underfundiga låtar har använts i tidigare produktioner. Efter lyckad inledning med Vadaren förleds jag till att tro att soundet kommer marineras i visjazziga dofter med stänk av blues och dansanta inslag, en visa som utgår från betraktelse en morgon av strandfågel, växten guckosko och en insekt i boken Västerut av Roger Olsson. Men på en skiva som riskerar att falla mellan stolarna då centrum saknas ryms ett musikaliskt smörgåsbord av uttryck. Unisona aktionerna och insatserna på individnivå uppvisar en häpnadsväckande kvalitet, vilket naturligtvis beror på otrolig rutin plus att kemin infann sig i studion. Då låtarna inte sätter sig i skallen stannar dock mitt specificerade betyg vid 3+ eftersom det synnerligen intressanta hantverket som sådant absolut håller fyrstjärnig nivå.

Som påtalats kan ett divertissement av uttryck urskiljas. Sånger och instrumentala alster har skrudats i valstakt, skrider fram som finsk tango eller kan ha fått ett snärtigt, nästan rockigt beat. Soundet med sina raffinerade arr har en uppiggande effekt, ibland vilsam genom stämningsfulla tongångar. Svensson ges uppseendeväckande utrymme att färga i licks på ett högst angenämt vis med bruk av pedaler, medan rytmsektionen är härligt tajt i sina töjbara manövrar. Kvinnliga duon håller samman konstellationens gedigna insatser. Melodier som fångar lyssnaren levereras först också av upphovsmannen. Skogssnäppan innehåller ett härligt samspel mellan Hellström och Hallands stolthet på gura i en melodi som låter som en yster dans. Den avlöses av en ljuvlig lovsång till mäktiga Mjörn i Mjörnpsalm. I detta kalejdoskop av stilar varieras tempot sinnrikt. Till och med boogie-woogie sekvens förekommer. Som väntat finns högst njutbara lyriska inslag. Att humor är en inte ringa beståndsdel får sägas vara ett mer oväntat grepp. Att utgåvan genomsyras av passion och en hoppfull anda bortom agiterande paroller är värt extra applåder.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

12 juni, 2026 by Anastasia Bark

Titel: Modern tid

Illustratör: Fabian Göranson

Utgivningsdatum: 2025-09-26

Förlag: rabén&sjögren 

ISBN: 9789129749915

När jag recenserar böcker för lite yngre läsare försöker jag alltid så gott jag kan föreställa mig själv vara en yngre läsare. Ibland är det lite lättare, ibland lite svårare. Samtidigt försöker jag ta med mitt eget perspektiv, för ibland är det faktiskt väldigt underhållande att även som vuxen läsa böcker som är avsedda för yngre läsare. När det gäller böcker som handlar om historia blir det lite extra intressant att se hur jag kommer att uppfatta boken, med tanke på att min egen utbildning är inom historia. Samtidigt handlar det inte alltid om ens ålder, utan också om hur väl man känner till ett visst ämne. Svensk modern historia är inte min nisch, därför är på sätt och vis även jag en yngre läsare. 

Här börjar jag min resa in i det okända. Just i den här bokens fall har jag funderat mycket på det där med att lära sig, med tanke på att det är just det som framstår som syftet i Modern tid. Hur lär man sig bäst egentligen?

Ofta har jag märkt att när man lär sig något på ett lite roligare sätt så minns man bättre. Sen beror det kanske på vad man menar med ´roligt´. En så kallad torr uppsats kan väl fortfarande vara rolig om man har ett intresse för ett ämne. Men det kanske man vet lite bättre om sig själv som vuxen, vad man tycker är intressant och inte. När man är lite mindre kan det vara svårare att veta. Allting är så nytt. Ska man ta upp boken om fjärilar eller om vikingatiden? 

Det verkar för mig som att två faktorer (åtminstone) kan spela stor roll när det kommer till vad man börjar dras till. Förutom den oförklarliga instinkten att ta upp boken om fjärilarna (eller vad det nu är man instinktivt dras till), om nu en sådan instinkt finns. Det första är att läsaren på något sätt kan relatera eller i alla fall närma sig ämnet utan att det känns alltför främmande. Det andra är mediet, eller sättet hur någonting introduceras på till läsaren. Det första och det andra hänger egentligen ihop. Det kan också vara värt att nämna att dessa två faktorer kan variera mycket beroende på individen. 

Jag tyckte nog lika illa som jag tyckte om Modern tid. Jag ska försöka förklara varför, i relation till faktorerna jag nämnde i det förra stycket. Såsom jag uppfattat det försöker Modern tid att nå ut till så pass många läsare som möjligt, alltså närma sig läsarna, få dem att kunna relatera till bokens innehåll. Tonen är neutral, inte torr men inte heller särksilt humoristisk. Texterna i boken är varken långa eller korta. Berättarrösten är saklig. Illustrationerna är realistiska. Den uppfyller på så vis båda faktorerna, men ändå… 

Modern tid är som ett par jeans som skulle passa om inte alla storlekar så i alla fall ett par olika storlekar. Visst är det skönt att hitta liknande jeans? Det tyckte i alla fall de fyra tjejkompisarna i Ann Brashares bok Systrar i jeans. Problemet med jeans som passar alla storleksmässigt är att sådana jeans tyvärr egentligen inte passar någon helt perfekt. De sitter ok på alla, men det var aldrig meningen att de skulle sys för specifika kroppsmått. Samma gäller Modern tid. Och detta kan vara något bra och någonting mindre bra samtidigt, beroende på hur man ser det, och i vilket sammanhang vi pratar om den här boken i. Att läsa Modern tid i ett klassrum för en stor grupp barn tror jag är en perfekt idé, men som god natt saga kan man alltid välja någonting med lite mer personlig karaktär, kanske till och med någonting mer udda. Och då menar jag både i ton och illustration. 

Trots bristen på det mer personliga var någonting jag absolut uppskattade i Modern tid att man fick följa olika familjer in i deras vardag. Det är definitivt ett sätt att komma närmare läsaren. Vi får reda på vilka alla de olika karaktärerna i de olika familjerna är, hur det står till för dem, var de bor i Sverige, och till och med deras personliga intressen. Alla upplever inte en och samma tid på samma sätt, det finns enorma skillnader, inte bara mellan klasser och familjer men också mellan individer. Jag uppskattar när böcker som tar upp historieämnet är tydliga med hur annorlunda det kan vara. Perfekt för klassrummet! Ändå skulle jag välja någonting med mer personlig karaktär och lite mer humor om jag som min god natt saga. 

För att återkomma till min fråga kring vare sig en bok, eller i det här fallet just den här boken, är bra för att lära sig någonting? Ja, det tror jag. Jag tror att alla kan lära sig åtminstone någonting. Däremot tror jag att ett riktigt brinnande intresse för någonting ofta kommer just från de där udda pärlorna vi ibland hittar i bokhandlarna, för att de berör oss på ett mer personligt plan. De är inte ett par jeans som ser bekväma ut, de är de perfekta jeansen som bara vi kan ha på oss. Därför går det avsluntingvis att säga attModern tid är bra i vissa syften, mindre bra i andra.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Fabian Göranson, Modern tid, Raben&sjögren

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Sida 42
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in