Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: A Man on the Inside 2

by

A Man on the Inside 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 20 november 2025
Regi Morgan Sackett, Rebecca Asher, Michael Schur, Anu Valia och Heather Jack
Skapad av Michael Schur

En sjuttio-årig änkling, Charles, lever ett mycket stillsamt, inrutat liv och han är ganska uttråkad och ledsen, tyngd av sin sorg. Hans dotter bor med sin man och tre tonårspojkar ganska långt ifrån Charles, så de kan inte träffas dagligen. Dottern är orolig för sin pappa och uppmanar honom att skaffa en hobby, så han kommer utanför lägenheten och blir lite gladare. Charles lyder dottern råd, men hobbyn är inte den vanligaste sysselsättningen för en pensionär. Charles svarar på en annons från en privatdetektiv som söker en pensionär för att hemligt uppdrag. En stöld har begåtts på ett äldreboende och Charles får i uppdrag att nästla sig in där och hitta tjuven. Det är grundhandlingen i första säsongen. I denna andra säsong får Charles ett annat spionerande uppdrag att nästla sig in i.

Charles, som för övrigt spelas suveränt pricksäker och bra av Ted Danson, är pensionerad professor och det nya uppdraget handlar om att hitta en tjuv på universitet. Ett perfekt uppdrag för en tidigare professor, förstås.

Seriens styrka ligger inte i själva kriminalgåtan även om det är intressant att följa och försöka lista ut vem brottslingen är. Men precis som i den första säsongen handlar serien om mänskliga relationer och i synnerhet om att leva med sorg och att lära sig leva efter att ha förlorat sin fru eller make. Det är också en serie som undersöker relationer, såväl inom familj och släkt som mellan vänner.

Det har kommit flera filmer och tv-serier under senare tid som på ett bra sätt skildrar människor och inte fokuserar på demens och snurrighet och sjukdomar. Denna tv-serie tillhör också denna genre som visar hur det kan vara att åldras och ha sorg utan att det behöver skildras löjeväckande. På ett seriöst sätt tar denna serie upp frågor kring att vara äldre och att ha förlorat sin livspartner.

I denna andra säsong får vi följa både Charles och några av hans vänner och bekanta och deras relationer till varandra och till sina familjer. De relationer som var med i den första säsongen skildras mer djupgående och några nya karaktärer dyker upp och Charles får också uppleva känslan av att bli kär i någon.

Filmrecension: Jay Kelly – en trivsam film i snygg kostym

by

Jay Kelly
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Noah Baumbach

Efter att ha trampat i klaveret med White Noise väljer regissören Noah Baumbach nu att försöka återvända till dagarna då han hyllades som en sällsynt begåvad dramatiker, vars vassa personregi fick lovorden att falla hagla likt regn under monsunen. Baumbach vill dock göra detta genom att inte återgå till total misär, toxiska relationer och kolsvarta skilsmässor. Istället blir det en film som – mer än något annat, vill gå i Alexander Paynes fotspår och kombinera melankoli med humor. Resultatet är ovanligt trivsamt men knappast oförglömligt.

Att Baumbach besitter talang som dramatiker har det sällan varit någon diskussion om, men med Jay Kelly visar han också upp en – aningen, oväntad kapacitet att agera som en kameleont, det vill säga att han inte förlitar sig allt för mycket på tidigare signum och tendenser. Jay Kelly känns avsevärt mer finslipad visuellt och tekniskt än något regissören gjort tidigare, både genom ett klassiskt och stilfullt foto av vår egen Linus Sandgren, men också genom ovanligt effektull scenografi som kombinerar det bästa av båda världar vad gäller teater och film. Sedan har vi rollistan som kan vara den mest stjärnspäckade hittills vad gäller Baumbach, förutom George Clooney i huvudrollen basunerar filmen ut aktörer i världsklass med bland annat Jim Broadbent, Laura Dern samt Billy Crudup.

Det hela känns lika lyxigt som en middag på trestjärniga Frantzén, med råvaror som på egen hand borde kunna slå omkull vilken kräsen finsmakare som helst. Problemet är bara att Baumbach inte tillreder det hela till något bländande, det känns snarare som att vi serveras aningen loj vardagsmat där ingredienserna råkar kosta mer än ett tjugotal månadslöner. För där komponenterna är bortom det förstklassiga kan detsamma inte sägas om filmens tematik eller generella berättelse. Det är en klassisk saga som studerar baksidan av framgång, där insikten om uppoffringarna som lett till rikedom ständigt belyses. En regissör som Noah Baumbach borde ha funnit en unik – åtminstone inspirerad, infallsvinkel men det hela framförs oväntat traditionellt för att inte säga förutsägbart.

Att förlita sig på traditionella troper är nödvändigtvis inte alltför problematiskt, om det injiceras ett överflöd av inspiration och entusiasm, men Baumbach verkar många gånger ha satt på autopiloten. Flera inslag, som de ständiga tillbakablickarna, är inte bara problematiska för filmens tempo utan rent förödande då de fråntar George Clooney agens och ersätter honom med Charlie Rowe – som en yngre version av samma karaktär. Något som per automatik innebär att Clooneys unika och alltid stabila skådespel tas ur bruk och vi lämnas med menlös utfyllnad som endast verkar figurera för att understryka saker som kunde ha förmedlats mer subtilt. För det är de gånger som Clooney får stå i centrum och bjuda på sitt bekanta men alltid utmärkta skådespel som filmen känns som mest levande – för att inte säga gemytlig. För då filmen endast känns som en hedonistisk och stor demonstration i olika former av definitioner av lyxig livsstil – kombinerat med charmig humor, är den i sitt esse. Clooney är fortfarande en av få aktörer som kan komma undan med att erbjuda ett snarlikt agerande men ändå framstå engagerad. Att Baumbach också lyckas regissera Adam Sandler i en roll som inte innebär hysteri eller hans återkommande tendenser att – på de mest misslyckade sätt, övertyga om sina dramatiska kompetens, är också en bedrift. Detta är tveklöst Sandlers bästa och mest sympatiska roll på årtionden.

Ständigt återkommande blir dock känslan att filmen inte förstår sin fulla kapacitet. Ett par gånger berörs mer intressanta aspekter, som diskussionen kring problematiken att bjuda på samma agerande film efter film, eller hur konstlat och bisarrt filmskapande kan framstå för utomstående. Att berättelsen och den titulära karaktären många gånger känns som en ren självbiografi för Clooney nyttjas inte heller till maximal effekt.

Baumbach verkar dock inte inställd på att skapa stordåd utan en trevlig stund ute i vackra italienska landskap, något han lyckas med även om det – utan tvivel, fanns betydligt mer originell potential att extrahera än en trivsam film i snygg kostym.

Filmrecension: Den siste vikingen – definierar begreppet menlöst tjafs

by

Den siste vikingen
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 november 2025
Regi Anders Thomas Jensen

Regissören Anders Thomas Jensen är fast besluten om att bevara sitt unika varumärke, detta genom att ständigt påminna oss om att han är bland det galnare som släppts loss ifrån vårt sydliga grannland. Med filmer som Adams Äpplen samt Män Och Höns råder det ingen tvekan om att Thomas Jensen vägrar att närma sig filmer vars innehåll kan kallas någotsånär normalt.

Till ingens förvåning fortsätter denna trend med Den Sista Vikingen, en film som blivit något av en inhemsk succé i Danmark med nästan en halv miljon besökare. Men trots denna framgång har Thomas Jensen inte breddat eller utvecklat sitt filmskapande sedan nämnda Adams Äpplen. Än en gång är det en film som är spretig både vad gäller atmosfär och genrer samtidigt som den på ett ganska klumpigt sätt pendlar mellan avgrundsdjupt mörker och trivialt dravel.

Att bäcksvart humor är lika kompatibelt med Thomas Jensen som fisken och vattnet råder det inget tvivel om. Det hela är så pass osannolikt blekt – för att inte säga brutalt, både vad gäller våld och galghumor, att man kan fråga sig om det är fråga om ett dovt sinne för humor eller någon form av absurd snedvriden sadism. Det görs oerhörda svängningar vad gäller själva berättelsen men också tematiken. På nolltid kan det skifta mellan att – med stort allvar, diskutera psykisk ohälsa till att likna en torftig sketch från David Hellenius programmet Hey Baberiba. Dessa kraftiga svängningar är svåra för de flesta filmer men blir här ohållbara, framförallt då Thomas Jensen snart tappar kontrollen. Snart så knakar hela filmens struktur och det hela verkar vara på väg att implodera.

Då filmen – delvis, träffar rätt som då Lars Brygmann får hålla i taktpinnen med berättelsens tveklöst bästa figur, kan man intalas att tro att filmen samt Thomas Jensen hittat rätt. Men likt rastlösa barn försvinner fokus och disciplin även i de stunder då allt verkar stämma, istället flänger det hela iväg till segment som är både ointressanta för att inte säga onödigt brutala.

Andra filmer som delvis kan likna ett sammelsurium behöver nödvändigtvis inte kollapsa, se bara till hur stilfullt och genialt Greta Gerwig tog Barbie i land, men Den Sista Vikingen är så pass stirrig, menlös och ointressant att den kreativa hysterin endast blir utmattande, ibland rent tråkig. Humorn har ungefär samma träffsäkerhet som en gravt berusad skidskytt, vissa skämt framkallar småskratt medan andra faller platt.

Filmen är också onödigt lång och slutet är hopplöst utdraget. Inte ens de goda skådespelarna som samlats kan väga upp de flagranta felen. Mads Mikkelsen visar upp sin oerhörda bredd, men övriga aktörer får total varmluft att utgå ifrån. Sofie Gråbøls roll är i det närmaste skandalöst tanig och Nikolaj Lie Kaas har sällan varit såhär oinspirerad, detta i en roll som endast tillåter honom att grymta och utsöta andra menlösa läten.

Inte ens det oerhört snygga yttre som filmen belönats med adderar något av värde, istället skapas bara förvirring då det extremt stiliserade utseendet snarare hör hemma i en film signerad David Fincher. Detta är dock bara ytterligare en indikation på hur genuint förvirrad, flamsig och ofokuserad soppan är. Det är en lekstuga utan rim eller reson, en festival i rent trams som väldigt snart definierar begreppet menlöst tjafs.

Behagliga rysningar av energisk show framförd med passion och värme – LaGaylia Frazier i Tina Turner-tribut i Råda Rum

by

15/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Upplevde frost i Mölnlycke och fläckvis halka denna lördagskväll då det sades från scen av huvudpersonen att det var fullsatt. Var förvisso en sanning med modifikation. Dock hade emligt sexhundra personer köpt biljetter vilka kostade en rejäl slant. Nu tror jag inte någon gick hem missnöjd utan tribut-showen till Tina Turners minne var en fullödig historia vars proffsiga leverans torde ha förmedlat en känsla av att ha fått valuta för investerade pengar. Platsen betyder något extra för mig då pappa och några släktingar begravts ett par stenkast från fashionabla Råda Rum. Gick i mellan- och högstadiet i Mölnlycke före ortens otroliga utveckling hade påbörjats.

Har varit på en del evenemang i Råda Rum, varav mamma bjudit på några arrangerade av pensionsföreningen hon tillhör och ett par gånger har jag på deras önskemål recenserat konserter. Recensioner vilka publicerats i lokaltidningen. Jag har i egenskap av recensent kunnat bjuda henne på såväl Lill Lindfors som Augustifamiljen XL i hyllning till Sven-Bertil Taube. Kan berätta att jag i lördags åkte buss från Göteborg efter att ha varit inbjuden till en så kallad Jazz-akademi på Utopia nedanför Stigbergstorget. Vid ankomsten till Mölnlycke hade jag tid över. Den ägnades åt fika hos mamma, promenad och som sista uppladdning ett glas vitt och räksmörgås.

Tycker det kan finnas skäl att avslöja mitt förhållande till Tina Turner (1993 – 2023). Jag stod utanför Ullevi och lyssnade 1996 under hennes Wildest Dreams Tour men saknar samtliga soloalbum, till och med Private Dancer ansedd som rockhistoriens mest framgångsrika comeback. Visst fäster man sig vid medryckande hits, men det låter för polerat i mina öron. Såg på biograf Tina – What´s Love Got To Do With It, biopic baserad på Anna Maes Bullocks självbiografi.

Av sångaren och skådespelaren som fått epitetet Queen of Rock ´N Roll, sålt närmare tvåhundra skivor och tilldelats åtta Grammy (tjugo nomineringar), äger jag istället en handfull vinyl (ett par av dem dubbel-lp) vilka täcker 60-talet och halva 70-talet, det vill säga eran då hon bildade ett firat artistpar med sin man Ike Turner. Denne pionjär hörde jag faktiskt på Nef i en lyckad konsert med ett tajt band bestående av fyra generationer. Tror detta skedde 2007, samma år stilbildaren inom r & b och tidig rock & roll avled. Inser att de producenter, låtskrivare och musiker som samarbetade med Tina Turner från och med Private Dancer med sina sju(!) singlar slipade fram ett vägvinnande sound som appellerade brett, men för egen del föredrar jag nerven och det råare nakna uttrycket som framlockades med Ike Turner och deras körtrio Ikettes. Första konserten i Sverige ägde för övrigt rum i Scandinavium. Jag var tyvärr inte där, men kuriöst nog var förmodligen min morbror den som presenterade dem på scen.

Även om jag inte klarar av Rhapsody In Rock-konceptet där svensk-amerikanska LaGaylia Frazier medverkat, missat vad hon gjort i Mello och bara undantagsvis sett tv-framträdanden, visste jag att hon är en enormt passionerad sångerska med enastående omfång. Det visste också Håkan Hellström eller hans rådgivare eftersom hon numera ingår i hans kolossala produktioner och de exceptionella stämbanden ges solistiskt utrymme. Kände också till att live är hennes grej och att sopranen kan bli så intensiv och gäll att man ryggar tillbaka en aning. Klokt att det lagts in ballad och nedtonade avsnitt i hennes Tina Turner-tribut, vilket gör att musiken får sjunka in och tiden stannar upp.

Nu hör det till saken att jag hörde henne i standards och troligen soulklassiker ackompanjerad av maestro Jan Lundgren i Lerum och sett ett par souliga shower, den senaste i somras på Ystad Jazz Festival, då hon gjorde succé tillsammans med flera i tribute-bandet. Den konserten gjorde att kvinnan som studerade klassiskt piano och operateknik (rösten har delvis gått i arv från biologisk far) i Florida där hon växte upp för att för tjugofem år sedan flytta till Sverige tack vare kärleken; gjorde att jag anmälde intresse att bevaka evenemanget.. Det är tydligen fjärde turnén som genomförs i höst. Har svårt att tänka mig någon bättre lämpad för uppdraget.

(satt på läktaren i bakre delen och flera bilder på mobilen blev suddiga pga scenljus)

Merparten av musikerna på en scen Frazier tycker är till ytan begränsande är hemmahörande i Göteborg och i Västra Götaland. Några ackompanjerar Lollo Gardtman. Kapellmästaren Markus Linnell Zovis lirar keyboard och möjligen synt, bakom plexiglas överst placerad sitter habile hantverkaren Magnus Höglund bakom trumsetet som bildar rytmsektion med elbasist Christopher Eek som också utgör språkligt ankare för tvåspråkiga stjärnan. Hon förmedlar livsvisdomar, hur drömmar kan slå in men också otäcka, ytterst relevanta anekdoter om kvinnomisshandel och förtryck. Rörande engagerande och ibland komisk storytelling som visar varför tributen döpts till ”Tina and me”.

På träblås (tenor-, barytonsax och tvärflöjt) finns Per Laang som nyligen sågs i Peter LeMarc-tribut. Gitarristen är ett nytt namn att lägga på minnet. Johan Randén, också verksam som producent, lirar både hårdrock och mjukt i form av julsånger med Elisa Lindström och han har lagt solon på julalbum med Michael Bublé och senaste skivan med Taylor Swift(!). Körsångerskorna med förebild Ikettes är nyrekryterade. Dels Cimberly Wanyonyi från Skellefteå som vunnit Idol, dels Elin EllyEve Svensson från Kristianstad. Turnén produceras av Guppy Entertainment! Förvånades över att ingen backdrop användes. Ger emellertid högsta betyg för ljud och ljus. Vi slapp lyckligtvis genomträngande bas, något som alltför ofta förekommer när rytmer framhävs. I första hade jag till och med föredragit att basen varit något mer märkbar. Svår avvägning.

Gammal hederlig soul och funk strömmar ur högtalarna innan ljuset släcks eftersom Tina Turner gärna valde bland dylika covers. Man kickar igång på högsta växel. Inledningsvis serveras idel godbitar i form av Let´s Stay Together (Al Green), ösiga urladdningen i ett av få original NutBush City Limits samt What You Get Is What You See (T. Britten/ G. Lyle). I sist nämnda dänga levereras aftonens första gitarrsolo.

Efter furiös uppvärmning och ett första mellansnack som hålls i en underhållande ton och introducerande stil infaller ett par toppar i följd. Syftar på oemotståndliga övergångarna i Typical Male (T. Britten/ G. Layle) jämte sugande beatet i Better Be Good To Me (Chinn/ Knight/ Chapman). Här riffas melodin fram varvid publiken ger sitt bifall. Om någon mot förmodan tvivlat blir samtliga varse vilket makalöst register frontande yrväder förfogar över. Att opera behärskas demonstreras i fragment av en välkänd aria. För att La Gaylia ska få vila sina stämband i varje intensivt set och för att exponera duktiga bakgrundssångerskor får de träda fram ett par gånger, vilket de gör med besked. Härligt energipåslag och starka röster. Överhuvudtaget går musiken in i kroppen, må-bra-ilningar sprids från scen. Tributen Tina And Me gör oss överlag saliga. En bidragande anledning är hur nog man arbetat med sound, vinnlagt sig om att det ska låta sofistikerat, melodier framföras ungefär som på Turners inspelningar. Och förutom snyggt sammansatt livemusik som gör hyllningsobjektet rättvisa, förmedlas gripande och rörande väsentliga skärvor av två liv, hennes eget och förebilden hon blixtsnabbt fick träffa en gång efter konsert.

Borde träna mig på att inte sväva ut så mycket. Har ju inte ens tagit mig igenom första avdelningen. Registrerar att What´s Love Got To Do With It gungar fram skönt och ståtligt. Bandet ges utrymme att skina i ett cover-medley vars original hämtas från bland andra Beatles, Stones, Eddie Floyd/ Steve Cropper och Led Zeppelin. Älskade stringent riffande, melodislingor, tunggunget och hundratioprocentiga satsningen i discorökaren förknippad med Amy Stewart. I detta sjok utkristalliseras spel på klaviaturer för första gången. Före paus fortsätter storyn om Tina Turners öde och hur hon gjorde sig fri. Stadigt groove i soundtrack med titeln We Don´t Need Another Hero (Thunderdome) avslutar ett fylligt första set. Såväl musiker som sångerskor är verkligen på tårna och i obestridligt centrum står ett fenomenalt kraftpaket.

En recension bör inte likna ett referat. Finns ändå en hel del höjdpunkter som inte kan förbigås i andra halvlek. Taggade gänget återvänder till scen i läckert suggestiv hit. Vi får njuta av GoldenEye ur James Bond-rulle med samma titel som nog är det mest pampiga anslag som kompositörer Bono och The Edge någonsin åstadkommit. Berördes av uppblossande Shirley Bassey-vibbar. Ledmotivet följs upp med stolt statement i Private Dancer med lödigt solo från Per Laang, på sopransax om jag förmår tyda mina anteckningar. Fler instrumentalister träder fram. Sättet man tolkar I Can´t Stand The Rain (stor hit i Europa vars original med Ann Peebles jag har) och souliga extasen i Hold On I´m Comin´ förtjänar feta utropstecken. Här bjuds på gitarrsolo, fräcka fraser på tenorsax, och riff-fest. En körsångerska omvandlas till solist, sjunger inlevelsefullt.

När refrängen i Addicted To Love (R. Palmer) broderas ut anlitas unga Alma från Kulturskolan för att bistå övriga. Publiken uppmanas att ställa sig upp. LaGaylia och arrangerande kapellmästare ser också till att ta fram välklingande versioner av megahits från tiden under Ike Turners regim. Refererar så klart till Phil Spectors mästerverk River Deep Mountain High som så förföriskt stiger och sjunker i omgångar plus John Fogertys särpräglade Proud Mary vars sugande souliga version paret fick en Grammy för. Här uppstår en kul jammig sekvens med bastoner i framkant och hängivenheten i Spectors triumf går inte att ta miste på, dessutom föredömligt arrad.

Duetten It´s Only Love skriven av Bryan Adams gränsar till heavy metal. Här får gitarrist Johan Randén skina med licks och kompet hänger skickligt på, hugger in i massiva takten. Föga förvånande klappas stjärnan och hennes duktiga medhjälpare med kapellmästaren i spetsen in för extranummer. Publiken diggar stående i vad jag skulle rubricera som mycket gångbar schlager-pop. Trallvänligt så det förslår med refräng som sätter sig i skallen Syftar på den instant appeal som genomsyrar The Best från 1989. Som framgått tror jag folk fick vad de önskade, kanske till och med mer än så. Det är sällan tributer alstrar en lika stor förbindelse med den som hyllas. Harmonik, rytmer, solon, sammanbindande berättelser, förstklassiga arr och givetvis otroligt passionerad sång gjorde tillställningen till en kväll att minnas. Och jag hann inte räkna alla klädbyten, minst tre. Uppstod som sagt stunder av gåshud tack vare den närvarokänsla som strömmade från scen och gängets proffsigt associativa levereans.

Upprymt gestaltad föreläsning om vad som förenar och skiljer världsreligioner – Abrahams barn på Göteborgs Stadsteater

by

pressfoton Jonas Kündig

Av Svein Tindberg (översättning Sofia Fredén)

Bearbetning: Johan Gry

Regi, scenografi och kostymdesign: Johan Gry

Registöd: Fredrik Evers

Ljusdesign: Coppelia Bondesson

Maskdesign: Ingela Collin

Ljuddesign: Tommy Carlsson

Medverkande: Johan Gry

Premiär lilla scen Göteborgs Stadsteater 13/11 2025

Spelas till och med 3/1 2026

Får en dèjá vu-upplevelse av denna monolog pågående i cirka åttio minuter. Känns som om jag sett Johan Gry i enmansföreställning tidigare utan att kunna erinra mig när så skulle ha skett. Har beskådat skådespelaren som ingått i Stadsteaterns fasta ensemble sedan 1996 i fler än tjugo roller, varav åtskilliga recenserats. För en bredare publik blev mannen vars far ingick i kärnan av Hem till byn-aktörer, ett känt ansikte i och med tv-serien om kommissarie Winter. Trots att han är några år yngre än undertecknad tillhör Gry tack och lov den gamla stammen av skådespelare vad gäller diktion och pauser, vilket resulterat i att han flitigt anlitats i egenskap av uppläsare, bland annat i radio. Han har skrivit och regisserat dramatik, inte minst för Radioteatern och undervisat på Högskolan på scen och musik. Han brukar vara med i eller arrangera sammankomster såsom samtal och seminarier på Stadsteatern.

Abrahams barn tycks ha varit hans skötebarn även om ursprungligt manus hämtats från Norge. Lusten att sätta tänderna i Svein Tindbergs patosfyllda religionshistoria från 2011 verkar ha grott länge. Noterar att den 72-årige norrmannen gjort ytterligare tre monologer utifrån aspekter på kristen tro, botaniserat i förhållandet tro-vetenskap och medverkat som uppläsare i livsåskådningsprogram i norskt tv. Hans föreställning skapades för Det Norske Teatret i Oslo och har spelats över trehundra gånger.

Hans ”föreläsning” och Grys bearbetning handlar om tron på de heliga skrifter som i Mellanöstern skiljer judendom och kristendom åt och hur dessa läror i sin tur skiljer sig från islam. Betoningen ligger dock på vad som förenar när berättaren guidas runt i exempelvis Jerusalem. Monologen går från att redovisa gemensamt ursprung till att peka på hur skillnader utvecklades, för att i ett konkluderande resonemang framhålla likheter. Om Tindberg eller den lika vetgirige förkunnaren Gry gjort dessa resor, eller om det endast är rollfiguren som gjort dem, ivrande efter att sprida sin inhämtade kunskap, svävar publiken i ovisshet om. Man blir heller inte riktigt klar över vilka, föreläsaren i ljus kostym som tar upp böckerna han docerar om ur en brun lärarportfölj, det är tänkt att han vänder sig till. Smart att låta osäkerhetsfaktorer löpa parallellt med de handfasta upplysningar vi bombarderas med. Det påtalas visserligen att Gry förvaltar berättelsen utifrån personliga erfarenheter.

Att Tanach (judarnas heliga skriftsamling, hebreisk bibel), Nya testamentet och koranen är nedtecknade berättelser, myter och sägner som inte ska förväxlas med sanning eller vetenskap, blir uppenbart när viktiga figurer åldersbestäms. Hur betraktelsen kring Abrahams barn hänger ihop utgör själva startpunkten. Ekumenisk strävan finns ju i praktiserad kristendom. Abrahams barn speglar en utvidgad variant bortom religioners skiljelinjer. Lovvärt och säkerligen till viss del trovärdigt. Tyvärr är ju historien fullproppad med krigiska erövringar och bestialitet i religioners namn.

Är en konst att kunna engagera oss som inte tror på någon av de tre religionerna. Mannen som regisserat sig själv och står för scenografin i vinrött med projiceringar i form av kartor och dylikt, bygger sitt koncept på ett vitalt inkluderande tilltal. Repliker levereras tydligt med espri. Hans röst känns igen oavsett om den är upphetsad eller eftertänksamt fastslår en utsaga. Krångliga begrepp och dito resonemang undviks, till förmån för det konkreta, oväntade sammanträffanden.

Att han under premiären tvingade sufflören till räddningsaktioner ett par gånger hade ingen negativ påverkan. Publiken tas med på en resa där historieberättande blandas med reflektion och till och med humor. Roligast blir det när guides knaggliga engelska imiteras. Ljuddesignen antyder emellanåt myllret av folk och vi får flera anekdoter om hur olika grupper lever tätt sammanpackade, exempel på till synes olösliga konflikter. Klagomuren och dess beteckningar blir en startpunkt för vår föreläsare som i sin betraktelse belyser eviga frågan om en förlåtande eller straffande Gud. Minns inte att han tog upp extrema riktningar inom kristendomen: Jehovas vittnen, mormoner, leastadianer, Schartau etc. Vidare spekuleras över vad som är sanning, tradition eller myt.

Har nu gått nästan fyra dagar sedan premiär, vilket återigen är ett tecken på förödande skrivkramp. Snappade upp att recensent i GP menade att insatsen var modig. Gry lämnar oss med en rapsodisk nulägesbeskrivning medveten om att minerad mark beträds. Mitt i monologen poängteras vådan av brist på kommunikation och hur Gud i bibeln straffade människor för Babels torn genom att ge dem olika språk. Att olika kulturer inte förmått kommunicera sägs ha orsakat inte bara förvirring utan kaos och krig. Gry introducerar sin orientering i samtiden genom att hävda det självklara, nämligen att religion använts av makthavare i alla tider, ett sätt att fostra och tukta medborgare och uppväxande släktet också historiskt sett i vårt land. Korstågen nämns.

På väg ner till premiären träffar jag en judisk dramatiker som har en diametralt motsatt syn på kriget i Gaza och vad som föranledde det jämfört med en prisad aktivist med judiskt påbrå som satt framför mig. Gry uttalar sig med avsikt att inte göra endera sidan upprörd och lyckas så där. Antisemitism fördöms för att i nästa andetag likställas med islamofobi. Då ska man ha i bakhuvudet att han regisserade och var en av manusförfattarna till Jihadisten som spelades under en våg av islamistisk terror i Europa, inklusive attentatet på Drottninggatan. De som skildrades då förvarades INTE, men målet var att de IS-anslutna trots sina illdåd inte skulle ses som avhumaniserade monster. En av de som anonymiserats ovan hade säkerligen önskat att Gry skulle tala om folkmord , medan den andre torde ha varit förkrossad över att Hamas massaker 7/10 exkluderades i harangen jämte enorma eskaleringen av hatbrott. Trots att Trump och SD för en gångs skull inte hamnar i blickfånget som hatobjekt, sipprar tendentiös hållning igenom. Istället fördömdes i generella termer perverterad terror. Hade varit befogat med en vidgad analys av vilken religiös ideologi som hotar feministisk, liberal västerländsk demokrati och sprider skräck. Hur den sänt budskap som renderade i förhöjt säkerhetsläge, också på Stadsteatern.