• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Vikings: Valhalla

25 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Vikings: Valhalla
Betyg 3
Premiär på Netflix 25 februari 2022
Regi Steve Saint Leger, Hannah Quinn och Niels Arden Oplev
Medverkande Sam Corlett, Leo Suter, Frida Gustavsson, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Asbjørn Krogh Nissen, Laura Berlin

För den som älskade Vikings-serien är den här självklart en serie som måste ses. Handlingen utspelar sig hundra år senare än Vikings. Istället för Ragnar Lothbrok och hans söner träder nya legendarisk vikingar fram i berättelsen. Framför allt är det spännande att få följa den kända vikingen Leif Eriksson (som spelas mycket bra av Sam Corlett). Räkna med att Sam Corlett blir en hyllad actionskådespelare.

Leif liksom hans syster Frejdis kommer till en stor samling vikingar från olika nordiska länder som mötts upp för att hämnas på den engelska kungen som låtit döda alla vikinga-ättlingar som levde i England som nybyggare. Leif och hans syster Fredis kommer från Grönland och har helt andra planer än att hämnas på engelsmännen.

Serien består av åtta avsnitt som är uppbyggda med samma vinnande koncept som Vikings-serien med intressanta karaktärer och en blandning av romantik, vänskap och strider och en viss del sann historiebakgrund, fast dramatiserat och förändrat för att passa i serie-formatet.

En sak som skiljer sig från Vikings-serien är att kristendomen tagit sin in bland många fler vikingar än tidigare. Det för med sig en konflikt mellan de kristna vikingarna och hedningarna, de asatroende. I skildringen av denna konflikt ligger seriens botten-napp. För det första skildras de asatroende som om de vara troende på Tor och Oden på likande sätt som de kristna är troende på Jesus. Den som forskat kring religionsvetenskap eller för den delen känner människor som anser sig höra till gruppen ”hedningar” eller ”ny-hedningar” som de ofta kallas i religionsvetenskapliga sammanhang vet ett ”hednatro” inte alls fungerar på samma sätt som kristendom.

Jag tror att anledningen till att serieskaparna sätter så stort fokus på konflikten mellan kristna och asatroende är för att dra paralleller till dagens konflikten mellan muslimer och andra religiösa grupper. Men för den som har kunskap om skillnaderna mellan olika religioners ritualer och tro blir det löjeväckande. Det är i och för sig ganska vanligt att människor som är uppfödda i kristna och/eller judiska områden tar för givet att alla religioners utövare funderar på liknande sätt, att de har kyrkor, trosbekännelsen, böner med mera. Men det kristna-judiska och ofta också muslimska förhållningssättet skiljer sig markant från naturreligioner och olika så kallade hedniska förhållningssätt. Inte heller de österländska förhållningssätten till religion går att mata in i samma mall som kristna-judiska-muslimska sättet. Att seriens skapare så slarvigt skildrar de asa-troendes förhållningssätt är ett stort minus för serien.

Ett annat minus är att den så tydligt bygger på det vinnande konceptet från Vikings. Det är så tydligt att serieskaparna byggt på samma recept med en kvinnlig hjälte (Frejdis) och en framåt fritänkande viking som går sin egen väg (Leif Eriksson). Men det blir inte dåligt. Inte alls. Jag kunde inte slita mig utan såg alla avsnitten så snabbt jag kunde. Dessutom är det tydligt att det kommer minst en uppföljande säsong till. Och det ser jag fram emot.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Filmrecension: Studio 666 – Rolig splatterfest om skrivkramp och megalomani

24 februari, 2022 by Petter Stjernstedt


Studio 666
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 februari
Regissör: BJ McDonnell
Medverkande: Dave Grohl, Jenna Ortega och Whitney Cummings

Döda, uppstoppade tvättbjörnar, splatter, kaskadspyor, demoner och en Dödens trädgårdsmästare som bara väntar på ännu en skalle att få dekapitera. Foo Fighters lekfulla splatterkomedi Studio 666 är ambitiös och rolig och har en verkshöjd långt över vad vi är vana att se för denna typ av hobbyprojekt.

Skämtfilmer gjorda av artister eller parodier á Scary Movie har sällan mycket att komma med. Men med en miljonbudget, en stor självdistans och en tydlig visuell och narrativ idé hittar Foo Fighters hem.

Det legendariska rockarmadan Foo Fighters, som varit aktiva sedan 90-talet, planerar sitt tionde album. Och för att skapa det där unika, fräcka soundet söker sig sextetten till ett mansion långt ute i ingenstans. Här ska stor konst skapas. Ja här ska “den stora rockgudens” fundament skakas i grunden. Men självfallet är kråkslottet de väljer ut som inspelningsplats hemsökt och spökena göds av den skramliga högljudda musik som Foo Fighters alstrar.

Splatter blandas med komik och skräck på ett oväntat effektivt vis. Att använda spökgenren för att berätta en historia om skrivkramp och megalomani är ett briljant drag. Kraven på frontmannen David Grohl och hans crue är stora. Som demoner tränger sig skrivkrämpan och paniken på dem och allt mera tar över deras sinne.

Med ett roligt manus, en välgjord visuell art direction och ett habilt skådespel är Studio 666 en lyckträff. Här finns oblygsam splatter, huvuden som rullar och spookyness. Och härliga flörtar med såväl Exorcisten som Evil Dead.

Filmens frontman David Grohl är megarockstjärnan vars framgång har gått honom åt huvudet. Han är oväntat bra i rollen. Och resten av gänget gör godkända insatser.
Det ska sägas att min bedömning är utifrån en ambitiös hobbyfilm. Skådespelet är stabilt för att komma från i filmscenen oprövade kort. Skämtsamt och kul är det, men också tramsigt och grabbigt. Skämt om avsugning och homofobi är tråkiga inslag i sammanhanget.

Att filmen inte floppar beror främst på att regissör BJ McDonnell och medverkande inte tar sig själva på så stort allvar. Här är det humorn som får guida och valla oss rätt mellan knarrande korridorer och ekande salar.

Och om David inte återfinner sin dunkande rockådra kan han lugnt satsa alla sina kort på skräckkomedins festligheter. Rockn Roll´n är den nya rysaren!


Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Bokrecension: Den fredlösa av David Ericsson – rolig, underhållande, realistisk och får mig att fundera

23 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Den fredlösa
Författare David Ericsson
Utgivningsdatum 2022-01-25
Förlag Ordfront förlag
ISBN 9789177751922

En slags omvänd deckare där vi från början möter den person som begått ett brott. Annie som dödat en man som våldtagit henne flera gånger. Vi får följa hennes flykt för att slippa ställas inför rätta och hamna i fängelse. Det är också en kärleksberättelse och en skildring av livet bland papperslösa människor, men till skillnad från de som idag brukar sorteras under begreppet papperslösa handlar det här om Skandinavien och andra europeer under 1980-talet.

En av romanens stora styrkor är hur den utspelar sig bland människor som måste arbeta för att försörja sig och oftast människor vars arbetskraft utnyttjas å det grövsta. Trots att de flesta av oss måste arbeta för att ha mat och någonstans att bo skildrar majoriteten av kulturen människor som inte behöver oroa sig för ekonomin. Det är rätt konstigt egentligen att det är så få romaner som skildrar människor som måste arbeta.

Handlingen utspelar sig under 1980-talet och det är rätt befriande att läsa en berättelse som utspelar sig före den tid då alla bar på mobiltelefon och uppdaterar Facebook och instagram ständigt.

Annie är kriminell. Hon har dödat en man och även om det kan ha varit i självförsvar så tog hon troligen i mer än nöden kräver då hon använde ett järnrör. Hon har en nära vän, Sven, eller kanske är han hennes pojkvän, fast hon har svårt att visa det. Sven är starkts fäst vid henne och ger aldrig upp henne och är reda att följa med henne på hennes flykt från svensk polis. Deras flykt tar dem först till Köpenhamn där de lever nära våldsamma motorcykelgäng och sedan går färden vidare ut i Europa.

Sven är lastbilschaufför men har haft ett uppdrag att översätta en deckare. Nu drömmer han om att kunna leva som översättare, att kunna bo i ett land där det är varmt och han kan sitta med i en solstol med fötterna i sanden och översätta. Det är ett litet sidospår i romanen men som berättar en hel del om vad drömmar kan göra med oss och hur drömmar både kan föra oss vidare men också lura oss. Och att verkligheten aldrig blir lika ljus och skön som drömmen.

Författaren David Ericsson är en av de svenska nutida stora arbetarförfattarna. Hans romaner utspelar sig alltid bland människor som tillhör arbetarklass. Han skildrar detta genuint och trovärdigt. Han är både författare och lastbilschaufför och det märks att han vet vad han skriver om.

Det är lite kul att jämföra David Ericssons författarskap med Jan Guillous, som väl på sitt sätt också vill placeras på vänstra sidan av politiken. Men till skillnad från David Ericsson handlar Guillous romaner alltid om människor som är så rika att de står utanför lagen. För mig blir det aldrig möjligt att på något sätt associera min verklighet och mina upplevelser med det som händer i Jan Guillous romaner. Det blir bara ren underhållande verklighetsflykt att läsa dem, för mig. David Ericsson har i Den fredlösa också flyt i berättandet, precis som Jan Guillou har i sina romaner. Men David Ericsson skildrar människor från miljöer jag kan känna igen mig i och med erfarenheter jag kan förstå. Den fredlösa är spännande, underhållande men samtidigt säger den mig något om livet.

Den fredlösa sätter igång många funderingar. Skulle det gå att hålla sig undan på det sättet som Annie gör i dagens Sverige? Personnummer hade vi redan då under 1980-talet men jag har en känsla av att vi är ännu mer övervakade idag. Annie och Sven tar sig fram genom att lifta. Jag är osäker på hur utbrett liftande är idag. Hade de varit tvingade att få in ännu mer pengar för att kunna köpa tågbiljetter? Romanen sätter självklart också igång funderingar kring rättsväsendet och brott och straff. Andra funderingar rör sig kring alkohol och droger och om de alltid måste vara så sammanbundna med de som lever i samhällets botten. För mig är det viktigt att bra romaner får mig att fundera vidare. Det är grunden för bra kvalitet att jag får söka min svar och inte blir pådyvlad svar av författaren.

En intervju med David Ericsson i AiP.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Fabian – Berättelsen om en moralist – En omöjlig kärlekshistoria i ett galet Berlin

22 februari, 2022 by Birgitta Komaki

Fabian – Berättelsen om en moralist
Betyg 3
Svensk premiär 25 februari 2022
Regi Dominik Graf

En omöjlig kärlekshistoria i ett galet Berlin.

Mellankrigstid, Weimarrepublik och Berlin 1931
En tid präglad av arbetslöshet, inflation och dekadens. Hitler är i antågande och brunskjortorna syns allt mer i Berlin. Nazismen växer fram i industristaden Berlin.

Fabian möter Cornelia Battenberg och en intensiv kärlek uppstår. Han är arbetslös skribent och hon juridikstudent med skådespelardrömmar. Han har deltagit i kriget och drömmer mardrömmar på nätterna , på dagarna drömmer han om att skriva. Till arbeten är det lång kö och runtomkring är folk lemlästade från kriget.

I Berlin frodas nattlivet med barer och bordeller. Många lever som prostituerade
och sexuella tjänster av alla slag är till salu. När Cornelia får erbjudande om filmroll lämnar hon Fabian för regissören och chansen till karriär.

En film gjord med många tekniker. Inledningen från den moderna tunnelbanan skiftar plötsligt till 1931. En film med många bottnar och stilar. Berättarröster kommer in i dialogen, manliga och kvinnliga, gamla svartvita bilder från 30-talet bryter filmen.
Filmen greppar också många ämnen. Förutom den livslånga kärleken mellan Fabian och Cornelia är vänskapen , politiken, den sexuella hedonismen och den begynnande nazismen teman. Främst är det dock Fabian och andras förhållningssätt till livet som skildras. Fabian är totalt pank men han har sin moral. Han ifrågasätter sitt liv men han säljer sig inte.

Filmen är gjord efter en bok av Erich Kästner. En roman som är komplicerad att omvandla till film. Den tre timmar långa filmen staplar många intryck men efter halva filmen blir koncentrationen större och det vinner filmen på. Fabian (Tom Schilling) och Cornelia(Saskia Rosendahl) håller ihop filmen genom utmärkta insatser. Ändå kommer man aldrig nära dem utan skeendet blir det dominerande minnet av filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Belfast

22 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Belfast
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 februari 2022
Regi Kenneth Branagh

En välmenande skildring av inbördeskriget i Nordirland, fokuserat på Belfast i slutet av 1960-talet. Men lite för ytligt, för sentimentalt och för många klichéer för att riktigt beröra. Trots att det är en snyggt filmad berättelse, konstnärligt tilltalande i svartvitt, med framstående suveräna skådespelare som Ciarán Hinds och Judi Dench och med sång och musik av Belfastfödde Van Morrisson klingar filmen inte helt äkta. Den är inte dålig men jag förstår i hög grad den kritik som framförts från de många jämnåriga med regissörens Kenneth Branagh som vuxit upp i Belfast under konflikterna. Filmen är ytlig och alltför sentimental. Men välgjord och inte alls dålig.

Filmen är Kenneth Branaghs mest personliga då de kravaller och stridigheter mellan katoliker och protestanter som blossar under 1960-talet skildras ur en liten pojkes ögon. Mer specifikt: händelserna på en gata där protestanter och katoliker bodde och levde sida vid sida och en dag brakade det lös och grannar började angripa grannar. Filmen är till stor del en självbiografisk. Den i filmens början nioårige Buddy, är Branaghs alter ego.

Att grannar vänder sig mot grannar har sorgligt nog hänt om och om igen i mänsklighetens historia. Jag saknar något i filmen som gör att jag känner paralleller med andra konflikter. Att konflikterna skildras ur pojkens ögon kan vara ett skäl att den saknar fördjupning. Vi får enbart höra att konflikten handlar om religon, att protestanter och katoliker hatar varandra. Men i grunden handlade konflikterna på Nordirland om mycket annat än religion. Som alltid när människor krigar finns det girighet, ekonomiska begär och maktgalenhet med i botten som det som ger bränsle åt konflikten. En liten pojke kanske inte kan se den helheten men visst kunde dessa aspekter funnits med. Då hade filmen känts mindre förljugen.

Kenneth Branagh flyttade med sin familj från Belfast som elvaåring. I filmen får vi se hur pappan kämpar med att betala restskatt i åratal och måste veckopendla till England för att jobba. Förmodligen är det på grund av att pappan är i England under veckorna som han kan se tydligare hur farlig situationen är. Mamman är fast i en illusion om att det är tryggare för barnen att bo kvar i Belfast där de känner alla, trots att konflikten eskalerar och omgivningen vill tvinga in alla att ta ställningen tycks hon inte se hur farligt det är att bo kvar. Jag tänker att den delen av filmen är en av de mer intressanta. Människor från andra konflikthärdar kan säkert känna igen den tvekan och rädsla mamman känner för att bryta upp.

En annan av filmens behållning är den kärlek lille Buddy och hans familj har till teater och film. Hur biobesöken var ett ljus i mörkret. Jag skulle gärna sett detta tema utvecklas mer.

Belfast har fått sju Oscarsnomineringar och redan vunnit en rad andra internationella priser. Jag kan se att kritikerna är delade. På många håll hyllas filmen medan andra, liksom jag, är mer besvikna. Då jag känner så många som vuxit upp i Belfast under den tid som skildras hade jag höga förväntningar på filmen. Förväntningar som inte infriades. För mig är Belfast ingen dålig film men den känns inte som ett mästerverk, den surfar för mycket på en nostalgisk ytlighet som inte känns äkta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Belfast, Ciaran Hinds, Judi Dench, Kenneth Branagh

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 409
  • Sida 410
  • Sida 411
  • Sida 412
  • Sida 413
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in