• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Licorice Pizza

18 mars, 2022 by Elis Holmström

Licorice Pizza
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 mars 2022
Regi Paul Thomas Anderson

Paul Thomas Anderson är en svår nöt att knäcka. Genom sin karriär så har tematiken, miljön och tidsperioderna alltid varierat mellan de olika filmerna. Det är nästintill omöjligt att tro att den surrealistiska och deprimerande Magnolia kan komma från samma filmskapare som gjorde Punch Drunk Love, en lättsmält historia med riksclownen Adam Sandler i huvudrollen.

Andersons olika uttrycksformer har gjort hans filmer till lite av ett lotteri. I fallet med There Will Be Blood skapades en nihilistisk, mörk och otäckt intensiv film där Daniel Day Lewis briljerade i en av sina mest gastkramande rolltolkningar. Men på andra sidan staketet så finns rent erbarmligt skräp som Inherent Vice, en film som var så pass rörig, slarvig och fånig att jag än idag minns den iskalla reaktionen då filmen premiärvisades på New York Film Festival.

Licorice Pizza ser inledningsvis ut att vara en spirituell uppföljare till Punch Drunk Love, det är inte tal om några mord eller skyfall där regndropparna bytts ut mot grodor. Men Anderson visar sig inte vara intresserad av en simpel kopia, istället demonstreras stor värme och mestadels sympatiska karaktärer. Detta är aningen chockartat med tanke på den strikta och oftast återhållsamma dramaturgi som Anderson gjort sig känd för. Flera gånger påminner Licorice Pizza om en dämpad version av Emma Stone-filmen Easy A, där amerikanska tonåringar spottar ur sig spydiga kommentarer och inte skyggar för att göra diskreta, men sexuella, närmanden. Det finns en avslappnad och inbjudande aura runt Licorice Pizza vilket gör den oväntat trevligt att se på. Berättelsen är också en mycket kapabel historia om att växa upp och forma en ny identitet där världens många problem och faror måste konfronteras, inte ignoreras.

Det blir än mer lättillgängligt i och med ett anspråkslöst och diskret foto som gärna dröjer sig kvar och följer karaktärerna i långa tagningar. Att mycket av dialogen sker på språng- då karaktärer rör sig mellan olika rum, kan låta irrelevant, men detta skapar ett behövligt tempo, det är som att Anderson och hela filmteamet är lika rastlösa som filmens karaktärer. Allting dränks också i ett lysande soundtrack som är fyllt med musik från bland annat David Bowie och Paul McCartney.

Valet av skådespelare är också överraskande och likaså uppfriskande. Här finns flera oprövade och vågade val. Cooper Hoffman – son till Philip Seymour, gör sin debut och hittar omedelbart en balans mellan det uppkäftiga, självcentrerade men också charmerande. Flera karaktär är som en enda lång hyllning till John Hughes där ödmjukhet och distinkta personligheter står i framkanten. Hoffman och hans motspelerska Alana Haim är båda lösa och lediga vilket gör deras många – och i de flesta fall argumentativa, konversationer intressanta och minnesvärda. Det är tydligt att Anderson vill hålla en distans till alltför välkända aktörer. Även om skådespelare som Hoffman och Haim inte är de mest attraktiva att locka med på en affisch så är denna anonymitet en stor fördel, berättelsen tillåts att existera på egen hand och blir till den verkliga ledstjärnan, inte ensemblen.

Anderson har sällan låtit sig vara alltför humoristisk, men genom hans filmografi har det funnits minimala spår av sublim kaoskomik där allting brakar samman. Licorice Pizza innehåller en av de allra mest underhållande och roliga sekvenserna som Anderson gjort sedan den hysteriska sekvensen i Boogie Nights då Mark Wahlberg och John C. Reilly försöker klara sig helskinnade ur en knarkaffär.

Allt är genomgående mycket förnöjsamt men det saknas en konkret och tydlig slutdestination. Man brukar säga att resan är mer givande än slutmålet och detta summerar hela Licorice Pizza. Trots en rad eskapader, romanser och komplikationer så känns slutet ihåligt och närmast ofärdigt. Att ett avslut kan vara ambivalent är givetvis inte fel, men i detta fall så hade en mer kraftfull final skapat en bättre helhet. Detta gör det hela trivsamt men inkomplett, något som hindrar Licorice Pizza att utnämnas till en lysande ’feel good’’-film.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Egendomlig drömroll ordvitsigt förverkligad i tokrolig dimension – Amman på Hagateatern

18 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Manus: Andreas T Olsson (baserat på pjäsförslag från Beate Persdotter Löken)

Regi: Sara Klingvall

Scenografi & kostymdesign: Heidi Saikkonen

Ljusdesign: Max Mitle

Maskdesign: Linda Bill

Musik: Carita Jonson

Skådespelare: Jan Ericsson & Carita Jonson

Urpremiär: 11/3 2022

Spelas till och med 8/4 på Hagateatern i Göteborg

Med stöd av Kulturrådet, Göteborgs stad och ABF

Långt ifrån alla på pappret humorsmarta idéer faller väl ut på scen. Ett aktuellt exempel utgör lika farsartade som politiskt tillbakablickande Stortorget (spelas för närvarande på Folkteatern) där fyra skådespelare – barn till x-chilenare vilka flydde Pinochet – i ett förvirrande fantasirus leker med helgonbilden av Olof Palme som de själva klär sig i. I mina ögon tyvärr en uppblåst sufflé, rent av ett smärre misslyckande. Det beska omdömet har sin motpol i realiserandet av en möjligen lika knäpp vision på Hagateatern, ett par stenkast därifrån.

Av Andreas T Olssons till lika delar absurda och belysande manus om marginaliserade ammor genom världsdramatikens historia, har det i andra änden kommit ut en fullödig teaterkabaré. Amman lanseras som skådespelaren Jan Ericssons drömprojekt, vars fix idé det varit att någon gång i en fyrtiosexårig karriär få gestalta dessa försummade varelser. Besattheten börjar tidigt i livet, vilket vittnas om genom hysteriskt komiska utsagor. Givetvis förtäljs i varianter att han som liten gosse inte kände till ordets innebörd, utan upprörd insisterade på att ett ”m” saknades, till exempel på Konstmuseet.

foto Lina Ikse

Var något osäker på hur jag skulle reagera på denna oberoende ”happening” till för att sätta strålkastarljuset på en orättvist undanskuffad, för de minstas livsuppehälle nödvändig yrkeskategori. Har nämligen sett Jan Ericsson i ett antal roller, vilka han exekverat med intensiv närvaro. Hans pang-på-tilltal kan bli lite löjligt, en smula överdrivet så att man vill värja sig. Befriande nog är han denna gång strålande, plockar från hela sitt breda register under föreställningens cirka åttio minuter. Tillåter sig vara fånig, ironisk, uppriktig, fysisk, informativ, oerhört kvick och kolossalt rolig. Roas av en makalöst styv och skojigt utförd prestation av veteranen Ericsson.

Vi delges ammors status i en spännvidd från Fedra över Shakespeare till Tjechov och Strindberg. Självfallet dramatiseras utsnitt av ett antal scener. Repliker och gester blir med nödvändighet ironiskt hållna. Och om publiken på den inte fullsatta föreställning jag såg 16 mars inte skrattade tillräckligt eller gav rungande applåder, fick den vara beredd på bannor i form av reprimand. Lyckligtvis innehöll ”enämnes-kabarén” en ocean av muntrationer varför jag gravade hjärtligt.

Att publiken ett flertal gånger adresseras (”Varför har ni kommit hit” etc) avslöjar mycket om den lösliga humorkryddade strukturen. ”Det är bara förnamnet” är en i sammanhanget passande terminologi knyckt från manus. I Amman har man bestämt sig för att konstant kliva in och ut i fiktionen. Och denna anda av hejdlös gränslöshet utgör själva essensen. Givetvis stor komik, särskilt för att de biografiska kommentarer är klipska, i ett otroligt fyndigt jonglerande med illusion kontra prosaisk verklighet.

foto Lina Ikse

Som bonus får vi estetiken hos Tjechov lika underhållande som pedagogiskt förklarat apropå fotot ovan. Dessutom en hysteriskt rolig karikatyr på Antikrundan i SVT och lika komiska variationer på nyckelscener i Romeo och Julia.

Av recensionen att döma kan man få intrycket att det rör sig om en monolog. Inget kan vara mer felaktigt. Carita Jonsson är oumbärlig i egenskap av musiker (spelar cirka fyra instrument), vokalist i snyggt rimmade sånger på melodier som Diana (Paul Anka) och egna kompositioner. Detta görs med naturlig auktoritet, fungerar föredömligt som kitt mellan det intensivt förmedlade budskapet.

Vidare utgör Jonsson hälsosam motvikt till Jan Ericssons krumbukter, blir i åtskilliga scener hans avväpnande motspelerska. Däremellan betydelsefull sidekick, eller snare jämbördig partner med egen agenda. Tar sig ton både bokstavligt och bildligt talat. Hur mycket av detta intelligenta munhuggande där de ifrågasätter varandra ligger i manus och hur mycket har regissör och skådespelare tillfört?

foto Lina Ikse

Känner till denna vansinnigt begåvade musiker/ skådespelare främst från samarbeten med Lisbeth Johansson (musikteater om Madame Flod och Moa Martinsson med mera). Visste inte om att kapaciteten omfattade att ingå i komikerduo, vars tajming gör att jag lämnar Hagateatern ytterst tillfreds.

Kongenialt ombonad scenografi i varma färger, lustigt rimmade sångtexter samt regiarbetets vettiga balansakt gör sitt till i den första heltäckande teaterkabarén om Amman. Andreas T Olssons märkvärdiga text och perspektiv måste ånyo berömmas inklusive blinkningarna till publiken. Och paret som fullkomligt äger scen förtjänar stående ovationer.

ps För att ånyo travestera har jag kanske inte mjölkat ur allt från mitt senaste besök på Hagateatern. Tror dock en gör klokt i att spara några välsmakande droppar till kommande publik.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Svart krabba

17 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Svart krabba
Betyg 2
Premiär på Netflix 18 mars 2022
Regi Adam Berg
Manusförfattare Adam Berg, Pelle Rådström och Jerker Virdborg
I rollerna bland andra Noomi Rapace, Aliette Opheim, Dar Salim, David Dencik

En kall berättelse om en skrämmande framtid efter en stora katastrof där sex soldater är utskickade på ett livsfarligt, förmodligen omöjligt, uppdrag över det frusna havet. Trots några av de bästa skandinaviska skådespelarna i rollistan är det en handling är svår att motivera sig att se klart. Jorden tycks ha förfallit efter klimatförändringar och ständigt krig. Just nu med kärnvapenhot hängande över världen kan framtidsbilden i filmen kännas realistisk i en framtid. Men det hjälper inte, det är svårt att ändå fastna för filmen.

Noomi Rapace, som hyllas av svenska filmjournalister just nu för sin roll i den isländska filmen Lamm, spelar här en soldat som är duktig på att åka skridskor. Därför får hon uppdraget att tillsammans med de andra fem soldaterna forsla ett paket till en militärbas långt ute i skärgården. Paketet sägs innehålla något som kan få kriget att upphöra.

Uppdraget är i princip omöjligt att genomföra, det är nästan ett självmordsuppdrag eftersom det är fienden som behärskar hela området de ska ta sig fram igenom på skridskor. Noomi Rapaces karaktär får i hemlighet av befälhavaren veta att endast hon förväntas egentligen kunna ta sig ändå fram med paketet. För att övertala henne till detta uppdrag får hon reda på att hennes dotter försvunnit under kriget finns på den militärbas dit hon ska.

I stort sett är det en film som de flesta av oss inte blir särskilt överraskade av. Vi har sett liknande berättelser. Det är svårt att tro på den och svårt att orka se klart den. Anledningen till att den inte får ännu lägre betyg är att den har ett par duktiga skådespelare som trots allt för det bästa av sina roller.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Netflix, Noomi Rapace, postapokalyps, Svart krabba

Filmrecension: Calendar Girls – Oemotståndlig kvinnokraft

16 mars, 2022 by Birgitta Komaki


Calendar Girls
Betyg 4
Svensk premiär 18 mars 2022
Regi Love Martinsen och Maria Loohufvud

I Sydvästra Florida finns gruppen Calendar Girls som dansar och showar och charmar sin publik. Med nätstrumpor, svarta shorts, glitter och glamour är de härligt sexiga och livsglada. En grupp kvinnor på minst 60 + har hittat ett nytt liv. De uppträder på sjukhus, marknader, bingohallar och många andra platser och de gör alltid stor succé. De samlar pengar till välgörenhet, till hundar åt veteraner. I gruppen har de hittat en gemenskap och en ny mening med livet. De uppträder minst 100 dagar och repeterar 100 dagar om året.

När kvinnor blir äldre blir de osynliga – men inte här. Här skildras ett gäng kvinnor som trots sin ålder vågar visa att de finns. Att de är sexiga, snygga och flirtar och använder läppstiftet ”Kiss Me Your Fool”. Trots omgivningens förväntan om att de ska sköta hushåll och barnbarn gör de något för sig själva. De blir glada av Calendar Girls. De de har hittat något de vill satsa på. Filmen skildrar gruppens dynamik men fokuserar också på enskilda medlemmar. Det är en film som skildrar kvinnor med mycket livsglädje och styrka som framför allt har mod att ta för sig av livet. Här ser vi kvinnor som vågar leva sitt liv som de vill och är värda respekt trots prålig klädsel och stigande ålder. Calendar Girls är en film som förmedlar en positiv bild av kvinnlig gemenskap och glädje.

Birgitta Komaki

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: A Hero – träffsäker, komisk men också skakande berättelse

15 mars, 2022 by Rosemari Södergren

A Hero
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 mars 2022
Originaltitel Ghahreman
Regi och manus Asghar Farhadi
I rollerna Amir Jadidi, Mohsen Tanabandeh, Fereshteh Sadre Orafaiy, Sarina Farhadi

En träffsäker skildring av hur hur maktlös den som står lång ned på samhällsstegen är. Filmens berättelse är i mycket en skildring av livet och samhället i Iran men samtidigt en universell historia. I A Hero borrar Asghar Farhadi sig in frågor om skuld, moral och heder och i synnerhet i en värld där ett videoklipp i sociala medier kan klä av all heder från en människa.

I centrum för handlingen står Rahim (Amir Jadidi) som sitter i fängelse på grund av en obetald skuld. Att sättas i fängelse för att man har en skuld istället för att få chansen att arbeta, få lön och kunna betala av skulden låter för mig som ett medeltida rättssystem, ovärdigt en demokrati, typiskt för en teokrati som Iran.

Rahim har permission från fängelset under två dagar, då han bor hon sin syster och hennes man. Rahims son, som ser ut att vara i tioårsåldern, bor också där. I Iran har fäder i stort sett alltid rätt till barn vid skilsmässor. Rahim är skild och har träffat en ny flickvän. Tillsammans med flickvännen har Rahim en plan för att försöka förmå sin fordringsägare att efterskänka en del av skulden och därmed kunna bli frisläppt från fängelset.

Rahims flickvän har hittat en väska med guldmynt i. Hon vill att de växlar in dessa guldmynt till pengar och betalar av en stor del av Rahims skuld. Men Rahim bestämmer att de ska försöka få tag på den person som tappat väskan. Detta sätter en både komisk, absurd och väldigt mänsklig karusell av händelser.

Även om filmen utspelas i Iran och mycket i handlingen är typiskt iranskt kan vi ändå känna igen många av de fenomen som tas upp. Sociala mediers otroliga inflytande över vad den stora massan tänker och tycker är en världsvid företeelse, kanske ofta en förbannelse.

Asghar Farhadi berättar:
– Liksom överallt i världen har sociala medier stor plats i människors tillvaro i Iran, så pass omfattande att man har svårt att minnas hur våra liv såg ut innan de fanns. Jag tycker det märks ännu tydligare i Iran än på andra platser, på grund av landets socio-politiska situation.

Filmen skildrar också hur maktlös den är som står långt ner på samhällsstegen, som en fattig fängelsekund. Och människor har svårt att ha medkänsla för andra än sig själva, då var och en är fastlåst i att tycka synd om sig själv. Detta är en stark berättelse som jag är rätt skakad av. Trots att det är ett drama, en påhittad berättelse, kan vi känna igen fenomenen i våra vardagsliv och i alla olika samhällssystem. A Hero är en träffsäker, komisk men också skakande berättelse.

OM ASGHAR FARHADI
Tvåfaldige Oscarsvinnaren Asghar Farhadi vann Grand Prix i Cannes for A Hero.
Asghar Farhadi långfilmsdebuterade 2003 med Raghs dar Ghobar / Dancing in the Dust. Hans fjärde film Darbareye Elly / About Elly vann Silverbjörnen i Berlin 2009 för Bästa regi samt utsågs till Bästa film vid Tribeca Film Festival. Nader och Simin – En separation, Farhadis internationella genombrott från 2011, vann bland annat Guldbjörnen i Berlin, en Golden Globe samt en Guldbagge för bästa utländska film. Filmens framgångar kröntes med en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film, och den fick dessutom en Oscarsnominering för Farhadis originalmanus. Ett par år efteråt gjorde han Det förflutna, som bland annat nominerades till en Golden Globe för bästa utländska film, och 2016 kom The Salesman som bland många andra utmärkelser fick en Oscar för bästa icke-engelskspråkiga film samt en Guldbagge. Farhadis filmer har därmed vunnit Irans enda två Oscarstatyetter genom tiderna. Bland hans filmer märks också Alla vet med Penélope Cruz och Javier Bardem. A Hero utsågs till årets Oscarsbidrag från Iran.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 404
  • Sida 405
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Sida 408
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in