• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Operarecension: Musiken sätter tonen för Ålevangeliet på Folkoperan

28 april, 2022 by Ulrika Sandhill

Foto: Sören Vilks

Ålevangeliet
Musikalisk ledning Marit Strindlund
Dirigenter Marit Strindlund/Emil Eliasson
Regi Tobias Theorell
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Video Johannes Ferm Winkler
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och peruk Therésia Frisk
Ensemble:
Baryton Olle Persson
Tenor Wiktor Sundqvist
Mezzosopran Linnea Andreassen
Instrumentalist på EWI Emil Jonason
Gästande körer Mikaeli kammarkör/Lilla kören, Folkoperans orkester
Urpremiär på Folkoperan 27 april 2022

Boken Ålevangeliet, som Patrik Svensson, kulturjournalist på Sydsvenskan, skrev för ett par år sedan, fick ett varmt mottagande och blev en storsäljare i flera länder. Inte konstigt det. Boken är en liten pärla, som genom att beskriva relationen mellan far och son, ålfisket som knyter dem samman och redogöra för ålens gåtfulla väsen, lyckas skapa en berättelse om själva livsgåtan, vår existens.

Boken har nu blivit till en opera som uruppfördes på Folkoperan den 27 april. Och hur kommer man då på att göra en opera på boken i fråga? Ja säg det. Jag går dit utan några speciella förväntningar. Musiken är nyskriven av den unga kompositören Emmy Lindström, som jag inte tidigare känner till. Librettot står Stina Oscarsson för, som jag uppskattar som en djup och reflekterande fritänkare. Det bådar i alla fall gott.

Inne på scenen sitter orkestern iklädd gula reflexvästar och kören uppställd i orangea fiskarbyxor som en passning till pappan i boken som förutom ålfiskare är asfaltsläggare.
Orkestern börjar spela, och hör och häpna, musiken är förvånansvärt vacker!

Ouvertyren framförs av blåsinstrument och är inte en typisk ouvertyr utan nedtonad men tonal och stämningsfull. Scenen är sparsmakad men effektfull. En ljusramp längst fram projicerar en vattenyta, där en ål emellanåt simmar fram. En ål har också en huvudroll i uppsättningen. Det är klarinettisten Emil Jonason, tillika kompositörens man, som pantomimlikt och svartklädd rör sig i och mellan scenerna och spelar instrumentet EWI, ett slags elklarinett.

De andra två huvudkaraktärerna på scenen är fadern, asfaltsläggaren och ålfiskaren, framförd av Olle Persson, baryton, och sonen, gestaltad av Wiktor Sundqvist, tenor. Och för att få in en kvinnlig sångsolist finns också ytterligare en huvudroll i form av en vetenskapskvinna, spelad av mezzosopranen Linnea Andreassen, som i sina sångnummer framför den ålfakta som det finns gott om i boken.

Verket är gåtfullt och stämningsfullt. Emmy Lindströms musik utgår från berättelsen och vågar vara vacker. Hon vågar göra bakåtblickar och låna av både barocken, romantiken, folkmusiken och filmmusikgenren för att nämna några, utan att det på något sätt blir kitschigt. I stället har hon en alldeles egen touch, där hon också väver in intressanta elektroniska ljudspel i orkesterklangen. Inte minst genom det alldeles magiskt mångsidiga instrumentet EWI som kastar sig mellan det lättsamma och det avgrundsdjupa.

I ett pressmeddelande läser jag att Stina Oscarsson ville ”försöka skriva ett verk som med samma lätthet som Hjalmar Gullbergs Förklädd gud skildrar existensens allra största frågor”.
Jag är inte säker på att hon har lyckats. Nu är det visserligen svårt att uppfatta orden som sjungs, och det är inte heller orden som gör föreställningen. Men när jag läser librettot tycker jag att det bitvis är förvånansvärt platt. Men stycket nr 10 fångar väl egentligen in vad det hela handlar om: Man föds och man dör.

Man föds och man gör allt för att frigöra sig från sitt ursprung
Bara för att en dag vakna upp och inse att man måste göra hela den långa resan tillbaka
Men man hinner aldrig riktigt fram
För oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick

Detta skildras på scenen genom det lågmälda men varma relationen mellan den åldrande fadern och sonen – ännu mitt i livet. Och parallellt genom ålens liv – som enskilt exemplar och som djurart som om den försvinner tar med sig dess ännu olösta gåtor i djupet.

Essensen i berättelsen är väl just den, att somt glider oss ur händerna och att allt inte går att förklara – men att det kanske är just det som skänker livet poesi.

Om dessa poänger verkligen framkommer av att se operan utan att man läst boken, vill jag dock ha osagt. Men det är ändå en vacker och intressant uppsättning – inte minst tack vare den begåvade Emmy Lindströms musik. Så den är definitivt värt att gå och se – och höra!

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension

Mycket välgjord produktion med esoteriska drag – El Faro av Sirocco

27 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Amanda Lindgren

Srocco

El Faro

4

Inspelad och producerad av Patrik Bonnet i Cherry Road Studio och Teater Mo

Mixning: Martin von Schmalensee

Sirocco Music

53:32

Releasedatum: 21/4 2022

Enligt Folkmusiken i P2 intar gruppen med nya skivan en topposition. – ”bäst just nu”. Musiken befinner sig en bit bort från min ordinarie sfär, men ibland kommer påstötningar om att studera dylik musik. Och då kan ansträngningar löna sig. Första fullängdaren släppte Sirocco 2014. Till egenskrivna och traditionella melodier adderas texter på jiddisch, ladino, hebreiska och arabiska. Texthäfte medföljer cd:n med låttexter både på originalspråk och engelska. Poetiska texterna sägs omfattas av både nutid och historia.

Kvartetten består av fyra personer med ytterst gedigna cv:n. Minst tre av dem har examinerats från KMH och i flera fall har de byggt på sin utbildning. Samtliga bidrar till den ädla konsten att arrangera. Sofia Berg-Böhm är skådespelare och sångare, medverkat i stort antal filmer plus teve-inspelningar och erhållit pris av Kungliga Musikaliska Akademin. Patrrik Bonnets föräldrar är från Chile. Han har tilldelats kompositörstipendium av Stim, turnerat världen över och rankas som en av Nordens främsta flamencogitarrister. Hanna Stenlund Monthan heter gruppens cellist. I likhet med sin kvinnliga kompanjon är hon skådespelare och sångare. Har en klassisk bakgrund, ingår i Lotuskvartetten och komponerat för Dramaten, film och tv. Percussionist Fredrik Gille har spelat i fler än femtio länder och samarbetat med åtskilliga storheter – exempelvis Väsen, Bazar Blå, Andreas Vollenweider, Sofia Karlsson och ett par danskompanier. Instrumenten som främst kännetecknar Sirocco är gitarr, cello och slagverk. På två spår spelar Bonnet oud (arabisk luta). Givetvis åtnjuter kvartettens ”enheter” oreserverad respekt.

El Faro består av tio låtar i omväxlande skrud. Kvartetten bestämde sig för att ta kontrollen över den konstnärliga processen, vilket medförde att de tog hand om inspelningen i egenbyggd studio. Albumets titel betyder fyrtorn på spanska och vi får veta att havet gjorts till genomgående tema.

Det händer som sagt att jag på beställning dyker ner i icke-västerländsk världsmusik. Men då krävs acklimatisering, i synnerhet när det sjöngs på dessa speciella språk och ofta med annan tonal klangbildning. För kännare är skivan sannolikt en fullträff rakt av, medan jag stundtals måste kämpa, hela tiden med öppna öron. Det esoteriska kan i lika hög grad stöta bort som locka. Produktion är ur konstnärlig synvinkel aldrig ojämn, men ibland blir harmonierna svårfångade.

från Siroccos fb-sida

Det första man möts av är en utsträckt sorglig klang, efter ett tag hoptvinnad med ödesmättad sång. Föga tillgänglig öppning. Behöver nästkommande melodi för att hitta in till kärnan. Tycker om soundet på Yam lid, denna sång som ändar med klockspel. Gitarrerna i Di goldene pave, särskilt den stålsträngade trakterad av Sofia Berg-Böhm, skänker en skön eftertänksam stämning. Tjusas av ljuvligt arr, inte minst när cello och slagverk lekfullt förstärker harmoniken. Suggestivt knäppande på strängar införlivas efterhand med exakt tajmad cellostämma och försynta rytmer i titellåten. Då och vid åtskilliga fler tillfällen bjuds på örongodis. Det enkla temat med subtila variationer framförs med ackuratess, sätter sig i skallen; vilket tyder på att Sirocco faktiskt tillverkat en hit.

I Cholemen chaloymes gästar Martin von Schmalansee på kontrabas. Melodin till den troligen hebreiska sången bärs fram med sällsam värdighet, skulle kunna vara ledmotiv i hjärtskärande film. Fäster mig vid en suggestiv sak i medium-tempo som bildar övergång till två avslutande starka låtar, båda i arrangemang av Bonnet på traditionellt material. De är rogivande, betonar gruppens fäbless för vemod. Melankolisk atmosfär genomsyrar till en början, accentueras med eftertryck av cellon jämte ackordföljderna på gitarr. Lama bada kännetecknas av vackert spanskinfluerat gitarrspel i världsklass. Rent musikaliskt låter skivan oklanderlig, rent av delikat. Att ljudet är strålande är också värt att understryka, vilket gör lyssning i bra hörlurar till en fröjd.

Emellertid, vokala inslagen och sättet att sjunga stänger mig stundom ute. Blir då för uppfordrande. Uppskattar mest när rösterna är ordlösa eller när texter beslutsamt framsjungs på arabiska. Är ett lika smalt som värdefullt projekt den rutinerade kvartetten formats kring. Mitt utlåtande bottnar i personlig smak och preferenser. Det påstår inget om själva kvaliteten. På El Faro speglas föredömligt skiftande sinnesstämningar med aptitligt sound, övervägande i moll.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Bokrecension: Virusvarning Om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism – en bok varenda journalist bör läsa

26 april, 2022 by Rosemari Södergren

Virusvarning Om högrisklabb, fladdermöss och bioterrorism
Författare: Henrik Enbart och Gunilla von Hall
Format: Inbunden
Boktyp: Reportage, journalistik och samlade krönikor
Förlag Bookmark
Utgivningsdatum: 20220406
ISBN: 978-91-89393-44-8
ISBN ebok: 978-91-89393-45-5
ISBN Ljudbok: 978-91-89393-99-8

Hur startade covid-19-pandemin? Det är långt ifrån utredd eller fastslaget. Att det kan startat på grund av ett misstag från ett viruslabb i kinesiska Wuhan är inte omöjligt. Den så kallade undersökningen som skulle ”bevisa” att så inte var fallet är underskriven av forskare som har stor ekonomisk vinning av att tysta ned risken med viruslaboratorium och virusforskning. Det är ett av de ämnen som dessa oerhört kunniga och insatta vetenskapsjournalister tar upp i denna faktabaserade undersökande bok.

Boken är välskriven, utstrålar gedigen kunnighet och de två författarna ger underlag till att förstå virus och pandemier. De visar på flera möjliga orsaker och är vederhäftiga hog att inte slå fast vad som är orsaken, eftersom ingen kunnat belägga och bevisa vad som satte igång denna pandemi.

Det är förstås illa att världen inte får veta hur pandemin startade. Men ännu viktigare är att åtgärder tas internationellt och nationellt i alla länder för att förhindra fler för mänskligheten hotande pandemier. För det är uppenbart att det finns flera stora riskfaktorer. Detta tar författarna upp mycket tydligt och väl.

De två författarna är kunniga och skriver mycket tydligt. Henrik Enbart är en flerfaldigt prisbelönta vetenskapsjournalist och har tidigare gett ut flera böcker, bland annat serien Happy Food tillsammans ned Niklas Ekstedt. Gunilla von Hall är utrikeskorrespondent för Svenska Dagbladet med bas i Geneve och har sedan utbrotten av pandemin rapporterat bland annat från WHO och andra internationella hälsoorganisationer.

Wuhans virogiska institut är världens centrum för forskning om coronavirus. Mer än 16.000 prover av virus från fladdermöss finns där. Men de fladdermöss vars virus har mest likheter med covid-19-pandemins virus finns i närområdet till Wuhan utan måste kommit från laboratoriet. Det är näst intill omöjligt att det kommit via djurmarknaden i området, som kinesiska myndigheter vill hävda.

Att hitta ett ärligt svar på vad som orsakade pandemin skulle självklart vara till nytta för framtiden. Men lika viktigt är att förstå de andra stora risken för kommande pandemier som finns, som tas upp i boken. Författarna skriver:
Ju djupare vi trängen in i dessa frågor desto tydligare har det blivit att det inte finns bara ett svar. Nya pandemier kommer utan tvekan att uppstå och det kan ske på flera olika sätt. I samtliga fall verkar riskerna ha ökat.

Hoten som tas upp i boken beror ofta på att människan tränger allt djupare in i naturen. Vild natur exploateras för att få mark att odla och bygga bostäder och därmed kommer människor i kontakt med nya okända virus.

Livsmedelsindustrin är också ett stort hot med en intensiv uppfödning av djur som behandlas inte som levande varelser utan som växter. Dessa kycklingfabriker (och ko, gris och lamm också) utgör ett utmärkt miljö för virus att utvecklas och ta steget till människor.

Också biologisk forskning kan leda till katastrofala virusutbrott. Hur hög säkerheten än är på viruslaboratorier runt om i världen händer olyckor och misstag på grund av den mänskliga faktorn. I vissa biologiska laboratorier manipuleras dessutom virus för att forskarna vill de hur de utvecklas och hur de kan bli mer smittsamma och farligare. Forskningen görs förhoppningsvis för att kunna hitta motmedel, men risken för misstag finns alltid.

De pekar också på ett skäl till varför redaktioner världen över inte … många journalister har inte vetenskaplig bakgrund nog för att kunna förstå och vetenskapsjournalister har en tendens att vara mindre kritiska till sin ”överhet”. Vetenskapsjournalisterna är gärna fyllda av beundran för vetenskapsmännen och forskarna och ifrågasätter inte deras motiv. Forskare och vetenskapsmän är givetvis också fyllda av hänsyn till ekonomiska frågor och att kunna få tillgång till resurser för att kunna forska. Kanske vill forskare/vetenskapsmän dessutom tona ned de eventuella farliga risker som finns med deras forskning.

Denna bok är mer än viktig att läsa. När denna recension skrivs tycks åtminstone svenska redaktioner helt glömt bort att det nyligen varit en pandemi. Varenda journalist borde läsa denna bok. Ja egentligen varenda medborgare i världen borde känna till detta så vi gemensamt kan ta beslut världen över som gör att risken minskar för en ny världsomfattande pandemi. Nästa gång kanske blir den ännu farligare? Vem vet?

Från beskrivning av boken:
I Virusvarning synliggör journalisterna Henrik Ennart och Gunilla von Hall den okända världen av biologiska högrisklabb och granskar hur människans intrång i naturen kan orsaka framtida pandemier. Längs vägen får vi möta allt från hästskofladdermöss och bristfälliga skyddsrutiner till en nedsläckt databas och ett ödesdigert politiskt maktspel. Med frågan om virusets ursprung i centrum följer vi covid-19:s framfart och ser hur den mänskliga faktorn, mörkläggning och geopolitisk kamp kan få förödande konsekvenser.

Arkiverad under: Bokrecension, Kulturpolitik, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, forskning, Pandemi, Vetenskapsjournalistik

Berömda tirader alstrar förtätad energi – En dåres försvarstal på Järnstudion

26 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Efter en roman av August Strindberg

Manus och på scen: Eskil Lundgren

Regi: Björn Melander

Scenografi/ Ljus: Eskil Lundgren

Musik: Beata Angelbjörk

Produktion: Semah Fattah

Nypremiär 23/4 2022

Spelas på Järnstudion Norra Allégatan 8 i Göteborg till och med 18/5

Göteborgs nyaste teatergrupp bildades med minst sagt höga ambitioner 2014. Åtskilliga av personerna som var med då och under resans gång är för mig obekanta. Några känner jag. Den otroligt meriterade regissören Björn Melander har utgjort en hörnsten, han som för närmare fyrtio år sedan fick ett rungande genombrott efter att Natten är dagens mor/ Kaos är granne med Gud överförts till teve. Cirka tjugofem år senare intervjuar jag Lars Norén för LO-tidningen med anledning av att han utsetts till Folkteaterns konstnärlige ledare. Men det är en annan historia.

Hur som helst, Järnstudion jämför sig med ett garageband, vars medlemmar tycker det är kul att ses igen i ett nytt skede. Man säger att varken fast ensemble eller egen scen (inklusive teknik) finns att tillgå. Att då spela En dåres försvarstal i lokal tillhörig Järnstudion är kongenialt så det förslår, eftersom rummet påminner om en vindskupa. Publikkapaciteten ligger på omkring tjugo personer. Inte helt ovanligt att intimitet uppstår hos spartanska frigrupper på grund av praktiska förutsättningar . Dock, närmare än så här kan man omöjligen komma. Dessutom är det så pass lågt i tak att reslige Lundgren i vissa positioner inte riktigt kan stå rakt.

Som ett fristående preludium ges i salongen tre behagliga violinstycken av Beata Angelbjörk. Är jag rätt underrättad diskantbetonade tongångar av i tur och ordning Bach, Elgar samt Massenet. Under musicerandet vidtar Eskil Lundgren sina sista förberedelser. Även om han under monologens gång vid ett par tillfällen, kommer att fixa och dona vid ett sminkbord i ena hörnet, ska betonas hur frapperande porträttlik skådespelaren är. Lundgren är också dramatiker och har skrivit pjäser vilka satts upp av Järnstudion. Fast sin huvudsakliga försörjning har han haft genom journalistik (Expressen mm) och i rollen som redaktör och producent på SR och SVT.

foto Ola Kjelbye

August Strindbergs självbiografiska drapa om det stormiga äktenskapet med Siri von Essen, utkom på svenska i starkt redigerat skick först två år efter hans död. Kjell Grede omvandlade den till tv-teater. Men konstigt nog har romanen inte tidigare dramatiserats för scen. Eskil Lundgren bör rimligen ha ägnat hundratals timmar åt att vaska fram en skarpladdad monolog ur stoffet, vilket lyckats förträffligt.

Lite förvånad att andra i dramat inte återges med olika tonfall, på det sätt som exempelvis Krister Henriksson nådde kolossala framgångar med Doktor Glas. Man skulle kunna föreställa sig att ”Axel” utgjuter sig sitt, enligt honom, bittra öde för en exklusiv krets av manliga vänner. Medveten om omgivningens ställningstagande vill han förekomma, känner sig förorättad och orättvist behandlad. Förklarar genom att ordberusad lägga ut texten, kryddar med underhållande metaforer och drastiska vändningar.

Och med sin fullkomliga behärskning av språkliga tillgångar, tror sig Strindberg kunna besegra tvivlare. Denne språkliga nydanare vinner som helhet över mig på sin sida. En bedrift som ska tillskrivas manusförfattare och textuttolkare Lundgren. Visst är berättaren på väg att brusa upp, men blir sällan forcerad. Lägger band på sig utan att bli mjäkig. Tilltalet på få några få meters avstånd genomsyras av ett sturskt vädjande. ”Min hustru är otrogen – och det är mitt fel sägs det. För att jag är svartsjuk.” Även vi som inte läst boken känner igen argumenten, de infernaliskt anklagande och precisa formuleringarna ur ett socialt underläge.

foto Ola Kjelbye

Densiteten i monologen kombineras med luftig eftertänksamhet, något den synnerligen erfarne regissören förmodligen eftersträvat. Utsagorna ska få sjunka in. Pauserna ägnas åt att spela antika schlagers på vevgrammofon och fåfängt greja med utseendet. Monologen levereras parallellt med en utdragen påklädningsprocedur, en struktur som fungerar fint. Får oss att nyfiket vänta på nästa moment.

Utan att bli så påträngande att man värjer sig, förs vi in i den centrifug av tankefigurer där Strindberg ofta verkar ha befunnit sig. Det är en avskalad, briljant uppsättning. Första besöket hos Järnstudion, i vad som tydligen är en psykologmottagning, gav mersmak.

Ska man vara petig märks stundom att den ensamme, väldigt begåvade aktören haft långvariga anställningar utanför kultursektorn. Finns en skönjbar gradskillnad gentemot Reine Brynolfsson (som ju Melander gett regi). Nämner mannen med stjärnstatus eftersom han tog andan ur mig, i monolog om dogmatisk kvinnosyn på Elverket 2016. Paralysie générale redux var en dramatisering av Strindbergs brev. I breven finns säkerligen formuleringar identiska med En dåres försvarstal.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Extatiskt när meloditillverkare Mingus hyllas – Olli Rantala All Stars tribute på Utopia Jazz

25 april, 2022 by Mats Hallberg

23/4 2022

Utopia Jazz i Göteborg

Tyvärr saknas bildbevis på denna upplyftande tillställning. Inga fotografer fanns närvarande och kammat noll musikernas fb-sidor genomsökts. Hade förmånen att höra 1 ½ låt på första set plus en extraordinär session efter paus. När basistfenomenet och kompositören Charles Mingus (1922-1979) uppmärksammades hundra år efter sin födelse, blev det som väntat ett överjordiskt ös parat med vackra, långsträckta ballader. Självfallet leddes styrkan på nya jazzinnestället av en kontrabasist, den finske i Göteborg boende Olli Rantala. De utvalda samarbetspartners han presenterar är jag väl förtrogen med: pianist Fabian Kallerdahl, trumslagare Göran Kroon och i frontlinjen står blåsarna Axel Mårdsjö (altsaxofon) jämte Björn Cedergren (tenor/ baryton).

Märkte omgående när Fables of Faubus framfördes med sitt hypnotiska tema, att nödvändig energi för att göra märkvärdige Mingus rättvisa fanns installerad. Kan flika in att jag inte hört hyllningsobjektet live, däremot Mingus Dynasty i Holland 1989. Äger ett halvdussin plattor plus den dubbel-lp som betitlas The Greatest Jazz Concert Ever. Läste för länge sedan den osminkade självbiografin Beneath the Underdog.

Andra set inleds i härligt fladdrig stil med pådrivande puls. Saxofonisternas vildsinta duellerande plöjer genom en urskog av primitivt beat. Tänker att vad vi villigt utsätter oss för är en häxbrygd som står i opposition till det vita och välputsade. Batteristen Kroons namn åtföljs av dubbla utropstecken, medan Björn Cedergren på barytonsax bestämmer sig för att implementera infernaliskt drag. Det är en hudlös, närmast hysterisk öppning. Noterar kakofoni-tendenser, fast samtidigt jättekul lyssning. Moanin´ avlöses av Sue´s Changes, en långsamt slingrande melodi vars tempo gradvis ökar dramatiskt. Påtagligt knixig musik som ändå binds ihop elegant. Hårt och mjukt turneras på ett genomgripande, rent av genialiskt vis.

Rantala – Mårdsjö – Cedergren foto troligtvis Fabian Kallerdahl

Mingus raffinerade rytmik manifesteras lysande i Better Get Hit In Your Soul, vars klassiska basintro Rantala sätter egen signatur på. Påminner när det laddade ensemblespelet tar vid om orgiastiskt jublande kyrkomusik. Inspirerat solo på altsax följs upp av den äldre kollegan på tenor. Tippar att vissa chorus töjs ut och förlängs tack vare ingivelse i stunden. Improvisation som centralt moment inom livejazz. Björn Cedergren berättar efteråt att man måste gå all in för att uppnå trovärdighet.

Första delen i Celia kan kategoriseras som ballad och då målar Mårdsjö ljuvt fram temat. Successivt införs stökigare atmosfär. Delikat broderar kvintetten ut svepande, långa linjer. Altsaxofonisten ges också förtroendet att knyta ihop i outro, vilket görs med ackuratess. På originalet medverkar faktiskt trumpetaren Rolf Ericsson som jag hört i konsert med Bohuslän Big Band, vars ordinarie trumslagare råkar vara ovan nämnde favorit Göran Kroon. Onekligen kuriös kronologi!

Boogie Stop Shuffle från 1959 utmärks av ett karaktäristiskt driv, helt enkelt ett röjigt sväng utan dess like. Överväldigas av groove med dominerande blås. Basgången är magnifik, magisk. I mellanrummen hörs underbart angenäma ackordföljder från Fabian Kallerdahl, träder då fram som en motsvarighet till Horace Parlan och ännu mer Roland Hannah (musiker i flera av basgeniets konstellationer). Samtliga tar tillvara på chansen att släppa ut sina musikaliska idéer, omvandla dem till oförliknelig verkstad. Krogspelningen väckte sådan respons att inplanerat extranummer var ett måste. Ryste av optimalt ömsint handlag i ballad med Ben Webster-vibbar.

Bäck – Kjellberg – Utbult – Nilsson / foto Erik Lindahl

ps Vill passa på att nämna andra akter jag hört på sistone vilket inte resulterat i någon recension, i flera fall för att jag inte hade möjlighet att närvara hela konserten. Tänker på Sundby Generations (Terje, Kasper och Viggo) på Unity, Amandas Ateljé där Amanda Andreas i Gatenhielmska huset musicerade med Erik Björksten och gästades av Malin Wättring (som samma dag släppte skiva som signalerar annan taggig färdriktning), ett sprakande set med ROTAS inklusive häng efteråt och extra påslagen Fredrik Hamrå, finstämd spelning med trion Boson – Jardemark – Bergström, sångfågeln Ester Utbult ackompanjerad av pianotrion David Bäck, Matz Nilsson och en Anders Kjellberg i högform samt Arvid Jullanders påskspecial med goda vännerna Jonas Bäckman och Leo Lindberg.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 393
  • Sida 394
  • Sida 395
  • Sida 396
  • Sida 397
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in