Efter en roman av August Strindberg
Manus och på scen: Eskil Lundgren
Regi: Björn Melander
Scenografi/ Ljus: Eskil Lundgren
Musik: Beata Angelbjörk
Produktion: Semah Fattah
Nypremiär 23/4 2022
Spelas på Järnstudion Norra Allégatan 8 i Göteborg till och med 18/5
Göteborgs nyaste teatergrupp bildades med minst sagt höga ambitioner 2014. Åtskilliga av personerna som var med då och under resans gång är för mig obekanta. Några känner jag. Den otroligt meriterade regissören Björn Melander har utgjort en hörnsten, han som för närmare fyrtio år sedan fick ett rungande genombrott efter att Natten är dagens mor/ Kaos är granne med Gud överförts till teve. Cirka tjugofem år senare intervjuar jag Lars Norén för LO-tidningen med anledning av att han utsetts till Folkteaterns konstnärlige ledare. Men det är en annan historia.
Hur som helst, Järnstudion jämför sig med ett garageband, vars medlemmar tycker det är kul att ses igen i ett nytt skede. Man säger att varken fast ensemble eller egen scen (inklusive teknik) finns att tillgå. Att då spela En dåres försvarstal i lokal tillhörig Järnstudion är kongenialt så det förslår, eftersom rummet påminner om en vindskupa. Publikkapaciteten ligger på omkring tjugo personer. Inte helt ovanligt att intimitet uppstår hos spartanska frigrupper på grund av praktiska förutsättningar . Dock, närmare än så här kan man omöjligen komma. Dessutom är det så pass lågt i tak att reslige Lundgren i vissa positioner inte riktigt kan stå rakt.
Som ett fristående preludium ges i salongen tre behagliga violinstycken av Beata Angelbjörk. Är jag rätt underrättad diskantbetonade tongångar av i tur och ordning Bach, Elgar samt Massenet. Under musicerandet vidtar Eskil Lundgren sina sista förberedelser. Även om han under monologens gång vid ett par tillfällen, kommer att fixa och dona vid ett sminkbord i ena hörnet, ska betonas hur frapperande porträttlik skådespelaren är. Lundgren är också dramatiker och har skrivit pjäser vilka satts upp av Järnstudion. Fast sin huvudsakliga försörjning har han haft genom journalistik (Expressen mm) och i rollen som redaktör och producent på SR och SVT.
August Strindbergs självbiografiska drapa om det stormiga äktenskapet med Siri von Essen, utkom på svenska i starkt redigerat skick först två år efter hans död. Kjell Grede omvandlade den till tv-teater. Men konstigt nog har romanen inte tidigare dramatiserats för scen. Eskil Lundgren bör rimligen ha ägnat hundratals timmar åt att vaska fram en skarpladdad monolog ur stoffet, vilket lyckats förträffligt.
Lite förvånad att andra i dramat inte återges med olika tonfall, på det sätt som exempelvis Krister Henriksson nådde kolossala framgångar med Doktor Glas. Man skulle kunna föreställa sig att ”Axel” utgjuter sig sitt, enligt honom, bittra öde för en exklusiv krets av manliga vänner. Medveten om omgivningens ställningstagande vill han förekomma, känner sig förorättad och orättvist behandlad. Förklarar genom att ordberusad lägga ut texten, kryddar med underhållande metaforer och drastiska vändningar.
Och med sin fullkomliga behärskning av språkliga tillgångar, tror sig Strindberg kunna besegra tvivlare. Denne språkliga nydanare vinner som helhet över mig på sin sida. En bedrift som ska tillskrivas manusförfattare och textuttolkare Lundgren. Visst är berättaren på väg att brusa upp, men blir sällan forcerad. Lägger band på sig utan att bli mjäkig. Tilltalet på få några få meters avstånd genomsyras av ett sturskt vädjande. ”Min hustru är otrogen – och det är mitt fel sägs det. För att jag är svartsjuk.” Även vi som inte läst boken känner igen argumenten, de infernaliskt anklagande och precisa formuleringarna ur ett socialt underläge.
Densiteten i monologen kombineras med luftig eftertänksamhet, något den synnerligen erfarne regissören förmodligen eftersträvat. Utsagorna ska få sjunka in. Pauserna ägnas åt att spela antika schlagers på vevgrammofon och fåfängt greja med utseendet. Monologen levereras parallellt med en utdragen påklädningsprocedur, en struktur som fungerar fint. Får oss att nyfiket vänta på nästa moment.
Utan att bli så påträngande att man värjer sig, förs vi in i den centrifug av tankefigurer där Strindberg ofta verkar ha befunnit sig. Det är en avskalad, briljant uppsättning. Första besöket hos Järnstudion, i vad som tydligen är en psykologmottagning, gav mersmak.
Ska man vara petig märks stundom att den ensamme, väldigt begåvade aktören haft långvariga anställningar utanför kultursektorn. Finns en skönjbar gradskillnad gentemot Reine Brynolfsson (som ju Melander gett regi). Nämner mannen med stjärnstatus eftersom han tog andan ur mig, i monolog om dogmatisk kvinnosyn på Elverket 2016. Paralysie générale redux var en dramatisering av Strindbergs brev. I breven finns säkerligen formuleringar identiska med En dåres försvarstal.