• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bruno Mars – Wembley Stadium, London

26 juli, 2026 by Thomas Johansson

Bruno Mars på Wembley 25 juli 2026
Bruno Mars på Wembley 25 juli 2026

Bruno Mars, The Romantic tour Betyg: 4 av 5

Sex utsålda kvällar på Wembley Stadium är ett kvitto på att Bruno Mars fortfarande tillhör världens allra största liveartister. Den femte kvällen i raden känns ändå inte som ett rutinjobb. Tvärtom kliver han upp på scenen med en energi som om det vore premiär.

Den nya The Romantic Tour bygger mer på klassiskt artisteri än på gigantiska scenbyggen. I en tid när många stadionakter fyller arenorna med catwalks, flygande scener och avancerad teknik nöjer sig Bruno Mars med en traditionell scen. Det låter nästan som en begränsning – men blir istället en styrka. Fokus hamnar där det ska vara: på låtarna, rösten och ett tolvmanna band som spelar med kirurgisk precision. Ändå vill jag bli överraskad, förvånad, något oväntat ska hända. Det enda som inte var planerat, var nog kvinnan som hade skrivit Bruno på sina bröst, och den raden slängdes också in i låten.

Och vilket band det är. Blåset, kompet och koreografin sitter med en självklarhet som får hela konserten att kännas sömlös. Bruno Mars rör sig obehindrat mellan soul, funk, R&B och pop, och han gör det med en scennärvaro som få kan matcha. Han sjunger med en till synes outsinlig kraft samtidigt som han dansar sig igenom den två timmar långa konserten utan att tappa vare sig ton eller tempo.

Det är svårt att värja sig mot hitparaden. ”24K Magic”, ”Locked Out of Heaven”, ”Grenade” och ”Uptown Funk” förvandlar Wembley till ett enda stort dansgolv. Publiken är med från första till sista tonen och sjunger så högt att Bruno Mars flera gånger bara kan le och låta arenan ta över. Av årets senaste hitlåtar saknas bara APT. Die with a smile får Bruno klara själv.

Inför konserten hade jag en märklig fundering. Vilken låt skulle publiken sjunga på väg mot tunnelbanan när allt var över? Jag hade nog satsat på ”Uptown Funk” eller ”Just the Way You Are”. Men svaret blev ett helt annat. När tiotusentals människor vandrade mot Wembley Park Station var det ”Marry You” som ekade mellan husen. Den lättsamma kärlekshymnen blev kvällens sista allsång – ett oväntat men väldigt talande slut på en konsert där glädjen hela tiden stod i centrum.

Det som hindrar konserten från att nå full pott är egentligen bara att den känns lite väl trygg. Bruno Mars levererar precis det man hoppas på – och nästan inget man inte redan väntat sig. Showen är oerhört välgjord, men den saknar de där riktigt oförutsägbara ögonblicken som förvandlar en fantastisk konsert till en historisk.

Men när en artist kan fylla Wembley sex kvällar i rad och ändå få publiken att lämna arenan med ett leende och en spontan allsång är det svårt att klaga alltför mycket.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Bokrecension: Hyresgästen av Freida McFadden – perfekt thriller för lediga sommardagar

25 juli, 2026 by Rosemari Södergren

Hyresgästen av Freida McFadden

Titel Hyresgästen
Författare Freida McFadden
I översättning av Jessica Hallén
Ges ut på svenska från slutet av juli 2026
ISBN för den svenska utgåvan 9789181088922

Jag kunde inte slita mig från boken. Bara måste läsa och läsa. Jag sögs in i den skrämmande rysaren. Kommer du ihåg Hembiträdet? Det var Freida McFaddens debutbok som gjorde stor succé. Hembiträdet fick stor uppmärksamhet och blev filmatiserad.

Hyresgästen följer samma idé, samma koncept: någon drabbas av något jobbigt, något hemskt som blir värre och värre och till sist blir det en stor krasch då allt avslöjas och det visar sig vara helt oväntat. Freida McFadden har här hittat ett koncept som hon ofta följer i nästan varenda thriller hon får utgiven. Som läsare kan jag tycka att det är lite för uppenbart, för kommersiellt att hela tiden följa samma förpackning av berättelserna, man Freida McFadden gör det bra, mycket bra. Det är inte litteratur av Nobelpris-kvalitet men det är välgjorda spänningsromaner.

Huvudpersonen i Hyresgästen heter Blake Porter och han befinner sig på toppen av sin karriär när han från en dag till en annan blir avskedad från sitt jobb som vice vd på en marknadsföringsbyrå. Hans ekonomi kraschar och han har inte råd att betala bolånet på det nya radhuset han köpt tillsammans med sin fästmö, och börjar desperat söka lösningar för att få ekonomin att gå ihop. Hans flickvän föreslår att de ska hyra ut ett rum.

Relationen med flickvännen Krista är i stort sett det enda som fortfarande är bra i hans liv. Egentligen vill han inte ha någon hyresgäst i huset där han bor med sin älskade Krista men samtidigt behöver de få in pengarna. En lång rad skumma personer svarar på annonsen om att hyra ett rum. Den ena lustigare eller otäckare efter den andra. Allra värst är nog kvinnan som säger sig kunna se in i framtiden som säger att Blake kommer att mörda sin flickvän. Otäckt.

Men till slut kommer Whitney, en ung kvinna som vill hyra rummet. Whitney verkar helt normal och trevlig. Hon är både vacker och charmig och verkar jordnära. Kanske för vacker? Men Blake stålsätter sig. Han tänker aldrig vara otrogen.

Det är något som händer däremot. Den ena otäcka saker efter den andra händer. Fruktflugorna som ofta håller till i köket förökar sig i raketfart och en obehaglig lukt av förruttnelse breder ut sig i hans hem, hur mycket Blake än städar. På natten väcks han av märkliga ljud. Men flickvännen hör inte dessa ljud. Börjar han bli tokig? Har det blivit för mycket för honom att förlora jobbet som var hans stolthet?

Jag lovar dig: det går inte att slita sig. Författaren fångar in mitt intresse totalt. Och upplösningen är oväntad och överraskande. Skickligt ihopsatt. Dramatiskt och spännande och lite tankeväckande också.

Vill du ha spänning och en thriller som är lättläst och samtidigt överraskande är Hyresgästen ett bra val, speciellt för lediga sommardagar.

Freida McFadden heter Sara Cohen på riktigt. Hon är en amerikansk författare och läkare (specialiserad på hjärnsjukdomar) som i många år höll sin identitet hemlig. Anledning till pseudonym: Ville skilja författarskapet åt från sitt arbete inom sjukvården

Bakgrund om författaren från bokförlaget:
FREIDA MCFADDEN är en bästsäljande amerikansk thrillerförfattare. Hennes Hembiträdet-serie har gjort stor TikTok-succé, nått förstaplatsen på Amazon, legat 70 veckor i rad på New York Times bestsellerlista och sålt i över 10 miljoner exemplar världen över. Hyresgästen är hennes nya fristående thriller.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Freida McFadden, rysare, Thriller

Filmrecension: Motor City – En av de mest märkliga och tänkvärda filmer jag sett på länge

23 juli, 2026 by Rosemari Södergren

Motor City

Motor City
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 juli 2026
Regi Potsy Ponciroli
I rollerna Ben Foster, Alan Ritchson, Shailene Woodley, Lionel Boyce, Pablo Schreiber.

En annorlunda sätt att berätta en film med där nästan inga dialoger görs. Fascinerande och det fungerar mycket bra, det blir på sätt och vis än starkare och tydligare och talar till känslor och det undermedvetna. Istället för talade dialoger berättar filmen bland annat med musik och text till av bland andra David Bowie, Donna Summer och Fleetwood Mac. Filmens tema är en djupdykning kring frågan om vad som kan driva en människa att döda en annan? Motor City skildrar drivkrafter som kan göra människor till mördare, ja inte bara att de kan döda en annan människa utan också helvilt kan ta livet av flera.

Filmen är skapad nästan utan dialoger. Det är spännande att upptäcka hur bakgrundsmusiken, pop- och rock-sånger med pricksäkra texter och karaktärernas kroppsrörelser och ansiktsuttryck så tydligt förmedlar vad de säger och tänker inom sig. Mycket imponerande. Vi känner vad de känner och det är svårt att värja sig. Motor City hade premiär på filmfestivalen i Venedig och hyllades för sin stilistiska stil och episka action.

Filmen utspelar sig i 1970-talets Detroit. Ritchson spelar en arbetare som blir oskyldigt dömd till flera år i fängelse – efter att ha blivit ditsatt av en hänsynslös gangster. När han väl kommer ut har han ett enda mål – och det är hämnd.

Det blir mycket våld i filmen, speciellt i andra halvan exploderar våldet. Jag har svårt för att se våld som underhållning. Men för att skildra hur människor kan utsättas för sådant tryck att det till slut tappar kontrollen och blir våldsamma måste väl våldet också visas. Det är imponerande skickligt av regissören och filmteamet hur de med detta berättarsätt kan krypa under skinnet på oss tittare och få oss att hålla med den som blir så förtryckt att han till slut brinner av lust att hämmas. De orättvisor som huvudpersonen utsätts för påverkar mig som tittare så starkt att det går att förstå varför han kan explodera i våld. Också den förtryckande sidan har karaktärer som drivs så av sina djupa starka känslor att de också exploderar i våld. Det är hemskt och skrämmande men samtidigt så mäktigt att se hur passion och kärlek och orättvisor kan vara det som är den tändande gnistan till våld.

Lite av en Brechtkänsla ger filmen också. Genom att vi förstår hur korrumperade människor med makt kan förtrycka svagare grupper så de tappar allt och bara vill hämnas till varje pris – är en tydlig lektion i vad som inte bör få ske. Den som har makt måste vara klok och inte plåga och kuva den maktlöse. Som Brecht ville kan vi gå ut från biografen med en stark känsla av att vi vill förändra något. Men det är lättare sagt än gjort förstås. Filmen är mörk och samtidigt illustrativt imponerande. En av de mest märkliga och tänkvärda filmer jag sett på länge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Detroit, Film, Filmkritik, Filmrecension

Delikat avskalade tolkningar genererar stunder av magi – Second Time Around med Ulla Fluur

21 juli, 2026 by Mats Hallberg

Ulla Fluur

Second Time Around

4

Inspelad i Atlantis Studio Stockholm hösten 2025 (inspelning, mix, mastering Niclas Lindström)

Producenter: Ulla Fluur & Niclas Lindström

At Last Music Sweden

Releasedatum: 6/5 2026

Har lyssnat noga två gånger i mina högklassiga Sony-hörlurar kopplade till cd-spelaren, är beredd att försöka beskriva och bedöma vad jag njutit utav. Interpreten Ulla Fluur debuterade sent i livet. Närmare bestämt 2021 när pandemin hade drabbat oss. Man ska ju inte röja en dams ålder. Men jag som nu tar ut tjänstepension är jämnårig om jag minns rätt. Det kuriösa är att jag i lyriska ordalag recenserat samtliga tre tidigare album plus en lunch-spelning i regi av SWEJS på Nef, vilket förmodligen gör mig till den som uttalat sig mest om hennes verk och valet av standards/ covers/ schlagers. Enligt sångerskans hemsida är undertecknad otvivelaktigt den recensent som mest aktivt lanserat Fluur, hennes särart och hennes goda smak vad beträffar samarbetspartners. Jag förvånas över takten i utgivningen, att trummor denna gång slopats samt noterar att det är debut vad avser sång på engelska. Signum har tidigare varit att stöpa i olika utsträckning populära låtar från skilda genrer i en friare, jazzig formel.

pressbilder Jonas Rose

Här visar det sig att ursprungliga visionen att tolka standards med ett naket sound, där centrum utgörs av talangfulle William Nilsson och dennes nylonsträngade gitarr, utvidgades till att innefatta kompositörer som Sir Paul McCartney, Billy Joel och Jesse Harris. Den sistnämndes ”claim to fame” härrör särskilt från samarbete med Norah Jones och megahitten Don´t Know Why. Sättet att hämta från väldigt olika håll för att förädla till egna lyskraftiga versioner är ett mönster jag känner igen. Har tidigare kunnat handla om ädelschlagers, blues, soulstänk, artrock, ösig dänga, visa, ballader, folkmusik med mera. Har också hänt att kvinnan från Stockholm fått texter skrivna till sig. Musikaliskt har Martin Höper och Leo Lindberg tidigare varit nyckelpersoner som något av kapellmästare/ arrangörer.

Framgår inte vem eller vilka som står för de omdömesgilla arren på Second Time Around, varför man kan anta att flera delat på sysslan. Niclas Lindström på Atlantis anges visserligen som konstnärlig producent. Frestande att sätta geni-stämpel på honom, att utse denne studioräv till en svensk motsvarighet till Daniel Lanois, tack vare förmågan att ta fram optimalt sound, utkristallisera kvalitéer vilka har en uppslukande verkan på oss hängivna lyssnare. Förutom Nilsson på akustik gitarr hörs Jon Henriksson på kontrabas och Eskil Larsson på tenorsax/ klarinett samt i ett par spår accordeoinsten Lisa Långbacka. Henriksson och Långbacka har jag haft nöjet att lyssna till åtskilliga gånger live och på skiva vilket resulterat i positivt hållna recensioner, inte minst en stor förtjusning i musik de själva tillverkat på skilda håll och inom olika genrer., medan jag nog bara enstaka gånger kunnat höra ende blåsaren på plattan. Han har lirat med bland andra Martin Sjöstedt trio, Elvira Lundstedt, William Nilsson Quartet och ingick i senaste Up & Coming Jazz Talents-projektet initierat av Bohuslän Big Band. Att ha en sättning utan trummor och klaviaturinstrument och därtill akustisk bas jämte dito gitarr gör stor skillnad. Presstextens konklusion är att med denna sättning ”finns det ingenstans att gömma sig”. En uppseendeväckande formulering som tål att tänkas på!

Lyssnaren erbjuds tränga in i ett intimt behagligt album som inte sällan erbjuder magiska moment. Fluur fixar galant övergången till engelska. Fraserar väl med sin rökiga, lite spetsiga röst. Hennes stämma kan emellanåt vara len men aldrig oengagerad. Märks att hon är inriktad på att förmedla väsentliga känslor, vilka ges extra skjuts i pendelrörelser genom egna erfarenheter. Anser att hon har mejslat fram ett självständigt uttryck, varför jag vill avhålla mig från jämförelser även om parallellen till Nannie Porres förstås dragits av kollegor. Sångerskan gör avtryck inom ett tillräckligt register, utan att göra anspråk på att sträva mot Isabella Lundgrens röstresurser. Istället premieras en uppenbar talang för ett avspänt förhållningssätt.

Albumet innehåller tio tolkningar gjorda med delvis varierande sättning som gång efter annan triumferar. Med ett par undantag såsom Gershwin-klassiker och tielmelodin undviks låtar vilka tenderar till att ha överexponerats. För konnässörer av tidig afrikansk-amerikansk musik sticker givetvis Careless Love ut, folksången som blev en slags signatur för bluesdrottningen Bessie Smith. Grammy-belönade Gravy Waltz från 1964 av basisten Ray Brown tillhör också odiskutabelt kategorin standards liksom den bitterljuva balladen The Old Country med Nat Adderley som en av kompositörerna. Därutöver förekommer som nämnts flera väl valda covers.

Inledande Comes Love från 1939 sätter tonen. Genom de första takternas klangrika doft av ikonen Segovia dras vi in i en spansk stämning som strax övergår organiskt i annat pockande sound. Kan inte nog betonas hur utsökta arren är på denna disparata, fast ändå sammanlänkade kollektion lagda i fördelaktig låtordning. Tämligen sprudlande up tempo varvas raffinerat med motiv, subtilt utvunna ur bedårande ballader. Konstnärlige producenten låter olika instrument färga för att framhäva respektive melodis särart. Även om sången kommer i främsta rummet betyder ackompanjatörerna lika mycket. Instrumentalisterna ges dessutom generöst med utrymme att sparsmakat glänsa i stick och intron. Nylonsträngade gitarren, stadiga basgångar och uttrycksfulla fraser på tenorsax utgör grundkonceptet. Det är där sångerskans sträva stämma vistas. Dock, som antytts sker åtskilliga lyckade rockader. Lisa Långbacka sätter sin unika prägel på minst två superba tolkningar. Magin på So It Goes (B. Joel) framkallas exempelvis av Ullas röst till enbart basgång garnerat med hisnande ”in the pocket”- spel från gränsöverskridande Långbacka, känd från bland andra LISAS.

Förnämligt musicerande på klarinett och walking-bas driver Careless Love medan The Old Country baseras på fräckt feature från Henriksson med assistans från Nilsson för att i My Valentine (P. McCartney) – för mig obekant singel från 2011 – vara Långbacka som befinner sig i framkant. En av låtarna marineras läckert i kontinuerligt mjuksvängig bossa. Utan att bli rörigt skapas nära nog projekt inför varje ny utformning. I But Not For Me (G. Gerswhin/ I. Gerswhin) förmedlas pigg hot jazz-anstrykning i ett delikat framförande, om än jämförelsevis mer traditionellt hållet än övriga arr. I basgiganten Ray Browns vals fäster man sig vid svävande sax och sticket från den unge strängbändaren. Balladerna är fullkomligt lysande, äger en aura omkring sig, bäddar in lyssnaren i den otroligt attraherande ljudbild som genomsyrar produktionen. Titellåtens svävande sväng med sitt karaktäristika häng i temat associerar jag i första hand till Monica Zetterlunds väna tolkning tillsammans med Thad Jones & Mel Lewis Orchestra. Antar att Fluur lyssnat på standarden i den tappningen.

Som antytts existerar inget som kan kallas slätstruket eller klichéartat. För att precisera omdömet ska det därför ses som 4+ och högsta betyget hade varit givet om inte ett par låtar hade saknat önskvärd gripande dragningskraft. De är ändå fullgoda tolkningar vilka verkligen inte skäms för sig. En bluesigt gungande atmosfär kreeras exempelvis med små medel och Fluurs vokala förmåga får vi prov på i ovan nämnda vals. Hade gärna hört sångerskan och instrumentalisterna live med denna repertoar, dessa skönt kreativt skrudade varianter. Musiken i denna sofistikerat uttänkta miljö kommer lyssnaren så nära. Ingens insats går mig förbi. Varje komponent är en plusfaktor och helheten blir sålunda ljuvlig. I mellanrummen händer så mycket spännande liksom i samverkan sången- kompet, varför det är lätt att utse minst tre-fyra tolkningar till skimrande diamanter. Avslutningsvis vill jag påstå, trots att det handlar om tolkningar av andras låtar, att känslan av autenticitet är en aspekt som måste lyftas fram. Hudlösa nerven skapar inte sällan en förtrollande närvaro vars högklassiga komponenter utgörs av oklanderlig sång, mästerliga arr och musikernas prestationer i lika hög grad. En närhet till mottagarna etableras till den grad att man känner sig omsluten, tilltalad och ofta påtagligt berörd.

Pressbilder Jonas Rose

Arkiverad under: Skivrecensioner

Knåpas med finess till dynamiskt komp – Jazz Diary av Tomas Janzon

16 juli, 2026 by Mats Hallberg

Tomas Janzon

Jazz Diary

4

Inspelad I USA vid tre tillfällen augusti – december 2025

Producent: Tomas Janzon

Changes Music

Releasedatum: 10/4 2026

Enligt hemsidan är det färska albumet det sjätte i eget namn av den i USA baserade gitarristen. då har en liveplatta lanserad som promo-platta från Stockholm med välkända svenska musiker exkluderats ur uppräkningen liksom en inspelning från en kyrkokonsert på spansk gitarr och kontrabas. Janzons föregående cd Nomadic rosades av ansedda bedömare och erhöll 3+ här. LIRA tillhörde de vilka öste beröm över instrumentalisten och kompositören. Och 130th & Lenox från 2020 lovordades av Down Beat.Vad jag kunnat utröna omger han sig sig med olika sättningar, ibland enbart traditionell rytmsektion, det vill säga kontrabas plus trummor. På nämnda liveutgåva sker ett samarbete med pianisten Bobo Stenson, en av våra mest hyllade jazzmusikanter. Janzon som undervisar i USA och etablerat sig både i New York och Los Angeles befinner sig för närvarande på turné i sitt hemland. Antingen framträdande med olika rytmsektioner eller solo i programmet ”från Bach till jazz”. Mig veterligen har jag ännu inte haft förmånen att höra honom live, gitarristen som examinerats från Kungliga Musikhögskolan och på det har utbildning i klassiskt gitarrspel. Med undantag för två av de elva låtarna speglar Jazz Diary en inarbetad rutin hos en produktiv låtskrivare, en stegvis process från ax till limpa, från idé till att testa sig fram till melodi nedskriven på notpapper. I presstexten framgår varje melodis tillkomsthistoria. Inte utan att man undrar hur många av efternattens uppkomna skisser som höll måttet och blev inspelade med två olika trios.

På kontrabas hörs Nedra Wheeler som fanns med redan på första amerikanska äventyret 2000 tillsammans med stjärntrummisen Billy Higgins. När jag ögnar igenom hennes minst sagt imponerande cv förvånas jag över att hon passerat under min radar. Detta med tanke på mångsidigt ögonbrynshöjande prominenta samarbeten: Ella Fitzgerald, Stevie Wonder, Pat Benatar, Bob Dylan, Kenny Barron, Tracy Chapman, Kenny Kirkland, Branford Marsalis med flera plus kända soundtrack och egen liveplatta från Birdland. På fyra spår heter batteristen Chuck McPherson medan Tony Austin är rytmläggare på övriga minus finalen. Den utgörs av ett akustiskt stycke på klassisk gitarr hämtat från konsert 2000 med Wheeler som enda ackompanjatör.

I princip på egen hand framställs melodierna av upphovet till dem. På ett par ställen träder Tomas Janzon tillbaka för att hans kvinnliga medmusiker ska kunna fylla i och vi får dessutom minst ett ansenligt trumsolo. Ackordföljder knåpas ledigt med visst vibrato på en Gibson L 7. Stämningsfulla resonansen i avslutande klassiskt präglade stycke framställs på en Kohno-gitarr. Hans igenkännbara stil bygger på studier av ikoner som bara behöver anges med förnamn (Django & Wes) jämte Joe Pass. På Jazz Diary förekommer renodlade riff sparsamt, desto mer av licks vilka inte sällan får en karismatisk framtoning. Vad beträffar spelstil och skrivande positionerar sig Janzon med en konsekvent hållning. Noterade särskilt andra gången jag lyssnade i hörlurar vilken förnämlig interaktion som kontinuerligt pågår med rytmsektionen, både sammantaget och på individnivå. Den parametern är en odiskutabel tillgång när man ändå stundom kan sakna ett ytterligare melodiinstrument.

pressfoto 2020 Chris Drukker

Måste anses vara djärvt att fullt ut förlita sig på eget material. Att föregående alster inte nådde än högre i min bedömning berodde på brist på medryckande melodier som hakade tag i en. Vill påstå att att gitarristen, bland annat tack vare uppbackande musiker, denna gång fixar en något högre generell standard. Albumet hade dock gärna fått innehålla tolkningar, liktydigt med hans bearbetning av älskad folkvisa. To Summer baseras elegant på folksången Om sommaren sköna. Vid ett par tillfällen låter kompositioner så pass snarlika att de går i varandra, som om en längre b-del tillfogats. Kanske ofrånkomligt resultat av den speciella, vanemässiga skrivprocessen. Låtarna är som sagt stöpta i snarlik form. Behövs att man lyssnar noga för att urskilja olika beståndsdelar, distinkta grepp och raffinerad klangbild. Att skivan ymnigt recenseras ska tillskrivas dess lockande sound, vilket är viktigt att påpeka. Somliga passager ter sig svängiga, blir till och med smått riffiga med klurig approach, vilket får sägas vara ett kännetecken. Vad beträffar idiom avseende tonlängd går han inte precis i Wes Montgomerys souliga och bluesiga fotspår. Ett av flera utmärkta exempel där det plockas tjusigt har titeln All Neighbors. Första feature från basist uppstår på fjärde spåret Early Sunday och fler kommer efter hand, också minst ett intro. Som antytts blir soundet en aning endimensionellt då Janzon frontar nästan hela tiden och inte tagit med gästande musiker. Somliga harmonier och klanger hade möjligen fått annat utförande om det valts ut en utomstående producent. Som framgår finns ett antal plusfaktorer på denna gedigna produktion. Dessa överväger tveklöst. Trots det kan jag inte låta bli att framhålla att musiken enstaka gånger kan te sig konturlös. Kanske växer cd:n om jag lyssnar fler än två gånger?

Muddy Shoes tillhör de mest spännande numren. Låter omväxlande genom sitt trumintro vars suggestiva uppföljning kommer från Janzons långlivade kompanjon med pregnant basgång. Uppskattar verkligen temat som driver denna pigga bluesdoftande dänga. På ett synnerligen aptitligt vis bidrar alla tre lika mycket. Också i jammigt utformade Did I Say firar kommunikation emellan solist och rytmsektion triumfer. Kul när de får komma till tals, på ett avgörande sätt tillför i framkant. Här träder Chuck McPherson fram med besked när han lägger sina attraktiva fills. En exalterande dialog bryter ut mellan honom och frontande strängbändare. Kul1 En marginell invändning är att nämnda berörande folkvisa vars feature på bas gör susen, tar slut oväntat abrupt. Ska påpekas att All Neighbors förekommer i två tagningar, spelades in med båda trumslagarna. Klassiskt präglade kompositionen Six On Five allra sist tillhör förmodligen absoluta topparna i karriären. Definitivt en avskalad höjdpunkt på skivan som påvisar Janzons goda teknik oavsett genre och förmåga att få till bärkraftiga tongångar.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in