Eternity
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 november 2025
Regi David Freyne
Det var inte svårare än att släppa den allra mest pretentiösa och överspända garden, andas djupt och inse att det är helt acceptabelt att bara göra en bagatell. Den där utsagon summerar helt och hållet varför filmbolaget A24 – efter ett antal bedrövliga snedsteg, äntligen levererar en film som summerar de värderingar och kvalitéer som bolaget vill eftersträva. Efter att ha tagit hela filmvärlden med storm efter triumfen på Oscarsgalan 2023, då Everything Everywhere All At Once tog hem majoriteten av de stora priserna, har A24 gjort allt för att exemplifiera sig som den ’’lilla studion’’ som alltid levererar kvalitetsprojekt med en aura av intellektualism.
Under det gångna året har studion haft det svårare att helt övertyga om sitt renommé som filmvärldens vassaste producent. Detta med komplett skärp som Death Of A Unicorn och The Legend Of Ochi, filmer så pass desperata att symbolisera studions varumärken att de blev till outhärdligt navelskådande.
Eternity och regissören David Freyne lyckas dock där dessa två föll handlöst. Även om det finns hopplösa aspirationer att emulera kritikerfavoriter – mest uppenbart Wes Andersons estetik, så har Freyne i alla fall tillräckligt med egen kreativitet samt personlighet för att skapa en film som känns genuin och inte som en högfärdig konstnärlig uppvisning. Framförallt är balansen mellan den bångstyriga och egensinniga premissen – att utforska limbo som en massiv hållplats, och förhoppningen att förmedla en personlig och humoristisk berättelse, mestadels lyckad. Receptet till denna framgång är primärt belagt i huvudrollsinnehavarna Elizabeth Olsen och Miles Teller, som båda gör ett starkt jobb med att övertygande spela karaktärer avsevärt äldre än deras faktiska ålder. Duon har god kemi och hanterar svängningarna mellan charmigt gräl och emotionella predikningar utan någon som helst anmärkning.
Dock är det Da’Vine Joy Randolph som måste tilldelas den största guldstjärnan. Efter sin medverkan i den underbara The Holdovers får Randolph nu visa på en otrolig förmåga att göra bisarra utläggningar om rent nonsens till humoristiskt guld, det är en karismatisk, vass och framförallt rolig rollinsats som höjer värmen avsevärt.
Överlag är detta en oväntat inbjudande film som trots en tematik kring död och sorg besitter en oväntad charm och humor som ständigt leder berättelsen framåt. Därför går det att ursäkta att det många gånger – vad gäller genuin substans, är aningen tunt. Filmens påtagliga värme gör det dock lätt att överse med att flertalet scener kan kategoriseras som lättviktigt trams, som i andra händer hade varit rent outhärdliga att se.
Men Freyne förstår också att han inte regisserar en film menad att förändra världen, snarare en förnöjsam bagatell. I och med denna insikt görs inga försök att gå bortom de tydliga hastighetsbegränsningar som filmen klarar av, genom att vara återhållsam men också ödmjuk blir bristerna inte fatala. Det är endast i filmens avslut som vikten av begreppet lagom inte helt förstås, detta leder till ett utdraget och aningen menlöst klimax.
Eternity må inte vara fullt lika episk och omvälvande som de frågor som filmens karaktärer måste utreda, det är istället en oerhört trevlig filmupplevelse som belyser vikten av ödmjukhet och ett varmt leende.