Nürnberg
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 december 2025
Regi James Vanderbilt
Det som kan klassas som kanske världshistoriens viktigaste rättegång är inte något nytt för filmkonsten. Den tre timmar långa Judgment at Nuremberg från 1961, regisserad av Stanley Kramer, har redan dramatiserat händelsen men även ett antal andra har också gett sig i kast med uppgiften att summera denna händelse.
Rättegångens nästan outtömliga karaktärsgalleri innehållandes några av världshistoriens värsta förbrytare vad gäller brott mot mänskligheten är så pass stort att en tv-serie med timslånga avsnitt hade varit befogad. Även en film på ansenliga 150 minuter känns otillräckligt, men omfånget och den knappa speltiden är inte de enda problemen som uppenbarar sig. Detta är en händelse vars betydelse borde hanteras av en regissör med gedigen erfarenhet och kunskap, tyvärr är James Vanderbilt inte en av dem. Med bara en ynka film – som regissör, i sin filmografi blir flera inslag i Nürnberg långtifrån så fläckfria som de borde vara.
Vanderbilt – som mestadels jobbat som manusförfattare, saknar ett propert hantverk och hela filmen ser alltför ofta ut som en daterad tv-serie med ett ytterst alldagligt – ibland platt, foto som varken känns passande eller autentiskt. Miljöerna påminner mer om teater än film, där det hela tiden känns som sjaskiga kulisser och inte faktiska platser. Överlag kämpar filmen med att kännas övertygande som historieskrivning, även om vi inte har att göra med en dokumentär måste det finns ett mått av trovärdighet vad gäller tidseran som presenteras. Hela Nürnberg dras med att vara obekvämt anakronistisk, dialogen är obehagligt modern och det hjälper inte heller att personregin ofta är svag – närmast slapphänt, vilket gör att det saknas svärta och pondus, aspekter som borde vara ledande i en film med ett såhär allvarligt ämne.
Vanderbilt har dock flera fascinerande och intressanta idéer. Filmen vill i mångt och mycket göra en psykologisk studie av det vi generellt kan bedöma som ondska. Likt Undergången av Oliver Hirschbiegel försöker filmen skapa tredimensionella porträtt av det nazistiska toppskicket, det vill säga att detta är människor av kött och blod. En aspekt som ökar obehaget då filmen lägger emfas kring det faktum att agerandet kan ske igen och då av just ordinära människor, inte monster från en annan värld. Tyvärr är genomförandet av den psykologiska studien alltför platt och ytlig. Samtalen som sker mellan Rami Malek och Russel Crowe – i rollen som Hermann Göring, är helt enkelt för simpla för att kännas trovärdiga eller bidra med något mer än temporära och enkla observationer.
Detta är också ett övergripande tema. Vanderbilt må ha ambitionen att bygga något som liknar Gunnar Asplunds stadsbibliotek, men han lyckas – på sin höjd, endast snickra ihop en Billy bokhylla, kunskapen för något större finns helt enkelt inte. Att Rami Malek under stora delar av filmen bjuder på ett ytterst tveksamt skådespel hjälper inte heller. Hans ständiga försök att kanalisera någon sorts nonchalant Marlon Brando eller James Dean-swagger är lika plågsamt som det är platt. Det känns överspelat och fullkomligt felplacerat. Istället är det trion av Michael Shannon, Richard E. Grant samt Crowe som utgör det sanna fundamentet för filmen. Samtliga tre gör kraftfulla, karismatiska samt minnesvärda rolltolkningar. Och då rättegången börjar hittar filmen en mer självsäker form – kanske för att den kan nyttja beprövade mallar.
För det är i den andra halvan som det känns fokuserat och samt någorlunda sammansatt. Det är då de stora och plågsamma frågorna börjar ställas. Frågor om inte bara förbrytarnas roll utan också allmänhetens ansvar, där generell apati och likgiltighet spelat stor roll i de förödande konsekvenserna. Filmens tredje akt känns inte heller lika trevande eller bortkommen, först då vaknar Rami Malek upp och bjuder på lite inspirerat agerande. Och scenerna i rättegången – trots halvdant hantverk, är kanske inte bländande men ytterst kompetenta vad gäller de muntliga framförandena.
Nürnberg har frön som skulle kunnat slå ut till något oförglömligt om en mer erfaren filmskapare fått stå som avsändare. Sällan har förlorad potential känts såhär smärtsam, för det är svårt att föreställa sig en film vars tematik är viktigare idag då demokratier backar och hets anses vara ett legitimt politiskt verktyg. I en scen träder modet fram att påstå att det vi just sett kan återupprepas, en insikt som borde lett till substantiella diskussioner och samtal, men då är filmen är slut …