27/11 2025
Stenhammarsalen i Göteborg
Hade tur att jag i motsats till Rick Wakemans enmansshow på Storan på försommaren, fick stå på gästlista fast det var utsålt. Och genom återbud fick jag möjlighet att sitta på alldeles utmärkt plats. Var väldigt nyfiken på vad bröderna Anders Och Jens Johansson skulle göra av ett unikt material, som numera tillhör den svenska musikskatten. Och som en följd av att soundet präglade de drömmar och det slit som definierade människorna i SVT:s längsta dramaserie Hem till byn är Jazz på svenska rotad vår folksjäl. Att det utkristalliserats som det mest framgångsrika inhemska jazzalbumet såväl kommersiellt som bland kritiker gör att musiken officiellt ingår i en svensk kanon.
Jag har de traditionella folklåtarna i Jan Johanssons genialiska tappning på cd tillsammans med Jazz på ryska. Tonerna i varierande tempon når in i mitt och många andras innersta. Bortom vad ord förmår skapas spektra av meditativa alternativt uppsluppna tillstånd. Konsertens ciceron Anders påminner om att ursprunget till Jazz på svenska var ett par Chalmers-spex på samma scen där otyglade sättet att tolka folkmusik från främst Dalarna först förekom , något som också framgår av Erik Kjellbergs Jan Johansson-biografi som jag läst. Att kvällens basist måste landade lite fel vad gäller datering får anses vara ovidkommande.
I våras recenserade jag en dubbelkonsert på Nef där två skandinaviska konstellationer framförde egna alster jämte cirka tre tolkningar var hämtade ur Jazz på svenska. Och att höra Georg Riedel framföra tre-fura av de mest älskade spåren från skivan live tillsammans med Jan Lundgren på Ystad Jazzfestival var magiskt. Riedel gjorde också hitten från Utanmyra på duo med Simon Westman på Storan 2022 när GJO hyllade hans gärning. För oss som velat veta mer om inspelningarna, vilka först utgavs på tre ep då det initialt rådde tvekan om tillräckligt stort intresse fanns, producerade Jazzradion dokumentär och P1 Kultur gjorde serie där olika personer intervjuades om hur skivan påverkat dem.
Bröderna har rimligen avsevärt breddat sin publik i och med att de turnerat med sin fars tolkningar och förvaltar rättigheterna till hans musik. Jazz på svenska-projektet är extra aktuellt i och med att expanderad version släppts med alternativa tagningar och konversation i studion (har inte tagit del av detta utvidgade material ännu). Vad som blev en pyramidal succé betecknades initialt som ett experiment, vilket ter sig häpnadsväckande med facit i hand. Anders och Jens ser musiken som nordisk blues och betonar att den skiljer sig drastiskt från vad de ägnar sig åt till vardags. Deras musikaliska geni till far fanns med i första invalet till Swedish Music Hall of Fame.
Tyvärr saknar bröderna starka minnen av pappa eftersom Jan Johansson avled i en trafikolycka då sönerna bara var fyra respektive tre år gamla. Hade snappat att de vistats i för mig främmande kretsar där det excelleras i en hård och snabb variant av rock, men inte haft klart för mig i vilka celebra sammanhang det rört sig om. Enstaka hänsyftning görs av Anders som ett par ur publiken ger respons på. Enligt uppgift ingår han och Jens i kategorin mest begåvade svenska musiker inom genren med med sina många underavdelningar. Underligt nog är trummor Anders huvudinstrument medan Jens främst lirar synt och keyboards i power metal-band och dessutom gör avtryck med fusion och metal-symfoniskt färgade tongångar. Anders är trumslagare i Maonowar och haft samma syssla i Hammerfall och känd för spelat med Yngwie Malmsteen Rising Force. Jens återfinns i finskt power metal band, i Ritchie Blackmore´s Rainbow och samarbetet med ikonen Alan Holdsworth och finns på skiva med självaste Mike Stern.
Hög tid att förmedla vad som hände i Stenhammarsalen under en och hav timme utan paus. Den heterogena publiken skiljer sig från den gängse jazzpubliken och konstigt nog stöter jag inte på ett enda känt ansikte. Reslig vid sin kontrabas står Anders, berättar om vilka låtar vi hör och som den lustigkurre han visar sig vara (i Chalmers-spexares efterföljd) ger han oss också ett par anekdoter. Hans son är praktiskt nog ljudtekniker. Kontrabasen är kopplad till en förstärkare och ligger högre i mixen än om det varit konventionell jazzkonsert. Lyckligtvis slipper vi mullrande missljud trots fett sound.
Vill hävda att det märks att bröderna inte har denna avskalade musik i blodet, vilket gör deras omfamnande så charmfullt. Ibland blir det en aning osmidigt och kanske inte exakt den pausering man räknat med. Med tanke på att låtarna är ett resultat av traderad folkmusik som just deras genialiske pappa förädlat och improviserade över blir konserten rörande, om än inte lika berörande som jag föreställt mig. Fick en viktig upplysning efteråt av ett fan som såg jubileumsturné härom året. Han sa att de inte musicerar lika strikt längre, utan adderar egna fraser som komplement till deras berömde fars trollbindande arr. Raffinerad lager på lager-estetik således. Det poängteras att folk har somnat när musiken framförts. Förvisso är en hel del av alstren rogivande och därmed meditativa till sin natur. Men ändå lite förvånande med tanke på de sprittande polskor som förekommer.
Verkade som om tonerna memorerats, möjligen kikade Jens på noter på en i-pad vid några tillfällen. Man börjar med Skänklåt från Floda från Musik genom fyra sekler som avlöses av Mellan branta stränder hämtad från Jazz på ryska. På så vis ramas den epokgörande skivan in, kompletteras med ytterligare jazz i folkton signerad Jan Johansson. Från Jazz på ryska utgiven tre år senare och med utökad sättning i form av trummor och expressivt blås hämtas också Bandura.
Till finalen innan extranummer tar vid, har man sparat den största hitten, det vill säga Visa från Utanmyra, öppningsspåret på det album jag och troligen samtliga i Stenhammarsalen älskar. Visst fångar den oss och sprider skönhet, även om deras version spelas aningen för snabbt i somliga sekvenser. Extranumren vidgar konceptet något. Först ut är Last Viking som en hyllning/?) till kollegor i heavy metal-branschen, fast omdanad som spelmansmusik draperad i samma tradition som Jazz på svenska. Stoppas därtill in en finsk jullåt i d-moll och allra sist Gammal bröllopsmarsch. Förväntad magi är galant inympad i låten vi lämnar med. Naturligtvis utbryter stående ovationer x två för två modiga män, duktiga hantverkare.
Fler höjdpunkter, tolkningar som stack ut? Nämnda Mellan branta stränder är en cirkulär fullträff. Slagkraftiga Gånglek från Älvdalen andas optimism, ingår i den kategori som avviker från huvudfåran. I Visa från Järna spelad med stråke läggs märke till hur anslagets stegringar omedelbart färgar melodin. Roas av walking bass och underfundig slinga i nedtonad dansant Polska efter Höök Olle. Noterar originellt intro på Värmeland du sköna som plockats från Musik genom fyra sekler. Vid en jämförelse tycks tillägget vara gjort av bröderna. Från samma sammanställning har Dalvisa tagits och här briljerar Jens genom att ge oss en magisk version.
Polska från Medelpad blir till en suggestiv pärla medan Leksands skänklåt ter sig lite kantig häftad med viss egenart. De ska kreddas för vad de adderar med bland annat klurig rytmik, särskilt i ett betagande verk som Emigrantvisa. Betagande vemod i tretakt förtjänar att lyftas fram. Syftar på ovan nämnda östligt klingande folkvisan Bandura. Observerar hur sinnrikt takten förändras i improviserat avsnitt i Visa från Rättvik. Uppskattar de porlande löpningar som manifesteras i en vallåt och gör vågen för hur olika skikt framställer Byssan lull, den söta vaggvisan som ju Evert Taube tota ihop i sin ungdom. Uppmanade av konsertens ledsagare sjunger publiken refrängen. Tog mig hem i regnet mycket nöjd och att det är sönerna som för sin pappas musikaliska arv vidare nu när Georg Riedel inte längre finns bland oss, känns surrealistiskt.