• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: På nära håll – känns ända in i märgen

25 september, 2022 by Rosemari Södergren

På nära håll
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 september 2022
Franziska Stünkel

En skildring som känns ända in i märgen av hur övervakningssamhällen som den kommunistiska Östtyskland, DDR, kan vara helt utan mänskliga känslor och etik. Det är en mycket välgjord men skrämmande berättelse som baseras på den sanna historien om Östtysklands sista avrättning, så sent som under 1980-talet.

Handlingen börjar i Östberlin, 1981. Franz Walter är vetenskapsman, forskare som har doktorerat. alter blir erbjuden en åtråvärd professorstjänst efter att han doktorerat vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Dessutom ingår en lyxig lägenhet i centrala Östberlin. Det finns förstås en hake. Han måste ställa upp för Stasi, Östtysklands ministerium för rikssäkerhet – eller med andra: en övervakningsmyndighet av värsta slag som fick grannar att spionera på varandra. Ett hemskt övervakningssystem i ett land vars medborgare var utan frihet och utan yttrandefrihet.

Walter spelar med till en början, han tar det mer som en lek men snart börjar han se vilka övergrepp mot mänskliga rättigheter Stasi står för och som han tvingas delta i. Det är på honom, både den mentala och fysiska hälsan påverkas. Steg för steg blir han mer och mer desperat i sina försök att slippa Stasi.

Filmens berättelse bygger på verkligheten och Werner Teskes liv. Teske var den siste mannen som avrättades i Östtyskland innan dödsstraffet avskaffades 1987.

Filmer som bygger på verkliga händelser kan ibland förlora sitt dramaturgiska grepp då regissören känner sig allt för låst vid att redogöra exakt vad som hänt. Den fällan har regissören inte fastnat i här. Ett sätt att undvika det var nog att ge huvudkaraktären ett annan namn än verklighetens Werner Teske. Manusförfattaren och regissören Franziska Stünkel har fått många priser för sina filmer och sitt arbete som fotokonstnär och hon kan filmkonstens hantverk. Bilderna talar starkt. Ofta gråbrun-murriga som den känsla tanken på den förtryckande kommunistiska staten DDR. Efter Berlinmurens fall och enandet av Öst- och Västtyskland har mycket ur Stasis arkiv avslöjats och berättats om.

Manusförfattaren och regissören Franziska Stünkel skrev manuset efter nio år av historiska efterforskningar och arkivstudier. Hon ville berätta om att dödsstraff utdömdes och verkställdes i DDR ända fram till i slutet av 1980-talet.

Filmen vann pris för bästa manus i New German Cinema. Jag tycker den är mycket sevärd, den berör djupt. Ja det är obehagligt, skrämmande och fruktansvärt sorgligt vad stater kan utsätta medborgare för.

Bakgrundsfakta om regissören Franziska Stünkel:
Franziska Stünkel har fått många priser för sina filmer och sitt arbete som fotokonstnär. Bland hennes mest uppmärksammade projekt märks jätteproduktionen Der Tag der Norddeutsche. Den 18 timmar långa dokumentären skildrar 121 människors liv under en dag. Filmen gjordes med hjälp av ett team på 400 personer som filmade totalt 700 timmar material under 11 maj 2012. E

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kommunism, Östtyskland

Teaterkritik: Var är Olle? – mer än True Crime

24 september, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Var är Olle?
Av Amanda Glans
Av och regi Andreas Kundler
Scenografi och kostym Zofi Lagerman
Ljus Maria Ros
Mask Anna Jensen Arktoft
Komposition Johan Blixt
Koreografi Catharina Allvin
I rollerna Lennart Jähkel, Elisabet Carlsson, Shebly Niavarani, Tove Edfeldt, Melker Appel
Premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm 23 september 2022

True Crime men mycket mer än så. Denna djupdykning i försvinnandet av tonåringen Olle Högbok får oss att känna hur djupt ett brott påverkar offer och de anhöriga. Det blir starkt när det är en människa på scen som gestaltar den sörjande, ångestfyllda föräldern. Jag var frågande före premiären varför True Crime sätts upp på scen. Nu vet jag. Det blir djupare och förmedlar många fler känslor än en tv-serie. Var är Olle? handlar minst lika mycket om hur människor påverkas när de drabbas av ett tragiskt brott som själva letandet efter vad som hänt. Tragiken fördjupas av att det finns en hel del som pekar på att poliser varit inblandade i brottet. Det är oerhört skrämmande.

Att förlora ett barn är en sorg en förälder tyngs av hela sitt liv. Det är inget som går över, inget som går att rycka upp sig från och återgå till livet. Livet är förändrat och fel för alltid. Förmodligen ännu svårare är det när barnet bara försvinner. När föräldern aldrig får svar på vad som hänt. Var är Olle? skildrar ångest, sorg och förtvivlan hos föräldrarna till Olle Högman som försvann 198?.

Föreställningen bygger på Martin Ezpeletas ljudboksdokumentär från Storytel 2020 om 18-årige Olle Högboms mystiska försvinnande i Sundsvall 1983. Efter en festkväll i september 1983 försvinner 18-årige Olle Högbom i Sundsvall. När polisutredningen lagts ned utan spår fortsätter Olles pappa Ruben själv sökandet efter svar och får långt senare hjälp av journalisten Martin som blir lika engagerad. Men Olles pappa har lovat att ägna varje vaken stund av sitt liv åt att ta reda på vad som hänt hans son. Närmare fyrtio år senare träffar han journalisten Martin som blir lika engagerad i fallet.

Föreställningen är en redogörelse för Olles försvinnande och polisens brist på engagemang och det finns en del som pekar på att det är något skumt med polisens agerande. Det tog fem dagar efter försvinnandet innan polisen överhuvudtaget började undersöka försvinnandet. Snacka om att spår hann försvinna. Dessutom var elva poliser i precis samma område som Olle den natt då han försvann och ändå såg ingen polis något. Det är anmärkningsvärt och skrämmande.

Journalisten Martin Ezpeleta har själv erfarenhet av nära anhöriga som försvunnit. Han bodde några år i Argentina och bodde tillsammans med en kvinna vars föräldrar försvann under militärdiktaturens tid. Det blir en fördjupning av föreställningen. I Sverige är det inte en diktatur som gör att människor försvinner men det är i grunden ändå alltid människor som begår övergrepp mot andra när människor försvinner på grund av brott.

Regissören Andreas Kundler berättar:
– Jag tror alla inblandade känner ett extra ansvar i det här projektet. Just för att det rör verkliga människor och livsavgörande händelser. Det skapar ett engagemang som liksom går bortom föreställningen. Vi kommer de här människorna så nära. Och visst, det är en true crime-berättelse, men under den gömmer sig en annan, existentiell berättelse som handlar om kärlek bortom tid och rum, om besatthetens väsen och om vad vi är villiga att göra för att hjälpa vår nästa.

Skådespelarna går in i olika karaktärer på ett smidigt sätt. Jag är imponerad av skådespelarna.

Jag var lite skeptisk eller åtminstone frågande före premiären. Jag ställde mig frågan varför en true crime-berättelse sätts upp på en teaterscen. Vad är vinsten eller vitsen med att sätta upp den på scen när det går lika bra att spela in på film eller tv-serie eller berätta i en podd, funderade jag. Svaret är att när det blir så välgjort och genomtänkt med flera nivåer som i Var är Olle? då blir berättelsen ännu starkare på scen. Det står en människa på scen och gestaltar all den sorg en förälder får leva med. Det går inte att skaka av sig. Jag tror varenda förälder som förlorat ett barn kan känns igen sig i Lennart Jähkels gestaltning av en började pappa.

Bakgrundsfakta:
Martin Ezpeleta
Martin Ezpeleta, född 1975 i Lima, Perú, är journalist och dokumentärmakare. Han har en gedigen journalistisk bakgrund som reporter och krönikör på tidningar som Dagens Nyheter, Aftonbladet och Norrbottens-Kuriren.
Han har också producerat ett tiotal radiodokumentärer för Sveriges Radio, och tilldelades Susanne Björkmans stipendium 2010 för P3-dokumentären Terrorbomberna i Köpenhamn.
Sedan 2020 leder han Storytels satsning på true crime och våren 2022 publicerades hans Saknad i Ljungby, en ljudboksdokumentär på Storytel Original om 17-årige Mattias Borgs försvinnande i småländska Ljungby.

Amanda Glans
Amanda Glans, född 1983 i Glasgow, är radiojournalist och prisbelönt dokumentärmakare. Hon har bland annat mottagit Stora Journalistpriset i kategorin Årets Berättare, tillsammans med Erik Hedtjärn, för radiodokumentären Partiledaren om Håkan Juholt 2011. Samma år uppmärksammades hon också med Åke Blomstroem Award och Susanne Björkmanstipendiet för Jag ringer dig ibland, om sin egen familjs historia.
Hon är producent för den dokumentära berättarscenen Storydox, som drivs av Fabula Storytelling och Produktionsbolaget Munck, som flera gånger samarbetat med Kulturhuset Stadsteatern i projektet Stockholm Berättar. Hon producerade Var är Olle? för Storytel, var dramaturg till Martin Ezpeletas senaste serie Saknad i Ljungby som släpptes i maj 2022, och är producent för han kommande publicering. Hon är även verksam som radiolärare på Journalisthögskolan i Stockholm.
Amanda Glans har tidigare skrivit Sparka neråt, för Västmanlands Teater, 2013. På Kulturhuset Stadsteater står hon tillsammans med Andreas bakom föreställningarna Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021.

Andreas Kundler
Andreas Kundler, född 1970 i Stockholm, är regissör och skådespelare. Han regidebuterade 2004 med uppsättningen China på Unga Klara. På Kulturhuset Stadsteatern har han tidigare iscensatt Jorden är min filt 2007, Stockholm Love 2016, Stockholm Lust 2017, Öppna era hjärtan 2018 och videoverket Revolution 2021 och på Riksteatern Effekten, 2015.
Andreas Kundler är utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö åren 1994-97. Han tillhör Kulturhuset Stadsteaterns fasta ensemble och har gjort över 30 rolltolkningar här, senast sågs han i Älskling är jag hemma av Laura Wade. Han har även medverkat i filmer som Sameblod 2016 och i Gräns, som blev vinnare i den prestigefyllda kategorin ”Un certain regard” vid filmfestivalen i Cannes för några år sedan. Han har också spelat in en lång rad teveproduktioner som exempelvis Gentlemen & Gangsters, Gåsmamman, Partisan, Händelser vid vatten mfl.
Andreas Kundler är också författare och har på Rabén & Sjögren givit ut ungdomsromanerna Övergångarna, De svarta liljorna och Sprickan mellan världarna, alla tre skrivna tillsammans med författarkollegan Lisa Linder.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Amanda Glans, Andreas Kundler, Kulturhuset stadsteatern, Lennart Jähkel, Teaterkritik, teaterpremiär, True Crime

Läckra beats och intensiva excesser – Thymeshift United på Skeppet

23 september, 2022 by Mats Hallberg

foto Kristin Lidell

21/9 2022

Skeppet (Sjömanskyrkan) i Göteborg

Thymeshift United växte fram för några år sedan som ett slags galet infall enligt grundaren Johan Björklund. Kollektivet består av nio musiker med ett sound i gränslandet mellan rock, elektronisk musik och jazz. I höstas släpptes digitalt fullängdaren Music Outside Boxes som recenserats i Kulturbloggen. Några konserter hann avverkas innan pandemin raserade vidare turnerande.

I höst kan man glädjande nog utan inskränkningar höra både Thymeshift United och Thymeshift live. Sist nämnda konstellation har funnits sedan 2010 (recenserat senaste skivan i JAZZ/ OJ). Nämnde Björklund, Thomas Backman, Thomas Gunillasson och numera Johan Lönnmyr heter medlemmarna. När det i turnébuss spånades om vilka man ville lira med oavsett instrument dessa trakterar så uppstod idén. Efter att medel beviljats från Musikverket kunde ett lika spännande som säreget projekt bli verklighet. Majoriteten har sin bas i Göteborgsområdet och flera av dem leder egna grupper eller ger ut musik under eget namn..

I spatiösa Skeppet framfördes egenkomponerad musik i två set på drygt 2x 45 minuter som en slags releasekonsert. Kvällen före hade experimentella Thymeshift United spelat inför cirka sextio personer i Halmstad. Här i Sjömanskyrkan snett emot Stigbergstorget var det tyvärr tunnsått med publik, även om flera lyssnande kollegor närvarade. Lyckligtvis fanns SR på plats för att spela in. Hävdar att ljudet var för stort, lite överdimensionerat. Susade ohälsosamt i mina tinnitusdrabbade öron. Å andra sidan satt jag bekvämt.

Vilka som stod eller satt på scen? Förutom robusta dynamon och presentatören Johan Björklund bakom trumsetet utgör Anne Marte Eggen på elbas tajt rytmsektion. På ena sidan radar tre(!) uttrycksfulla gitarrister upp sig, nämligen Thomas Gunillasson, Mats Eriksson och Anders Augustsson. Frontar gör tre profilerade träblåsare, närmare bestämt Thomas Backman på baryton- altsaxofon och klarinett, Lisen Rylander Löve på tenorsax samt Malin Wättring på tenor- och sopransax ( förhoppningsvis korrekt iakttagelse) samt på tvåradig orgel utrustad med extra finesser Johan Lönnmyr.

Låtskrivandet är jämt fördelat. Samtliga bidrar. Björklund berättar att vi kommer få höra ungefär två tredjedelar av materialet från Music Outside Boxes. Eggens United inleder, framstår med sitt medryckande beat, pulserande prägel och fräck ”take.off-stegring” som en sorts signatur. Flera samverkande stämmor skönjes i optimistiskt tema med hit-potential.

Den massiva och småstökiga ljudbilden luckras upp emellanåt genom fängslande övergångar, temposänkningar och ihärdiga solon. Ska framhållas att hela ensemblen agerar samfällt bara vissa stunder och ibland gifter sig sound från någon av gitarristerna med Lönnmyrs klaviatur. Självklart sneglas inte åt kommersiellt gångbara koncept, vilket innebär att högst tillgänglig musik ibland spetsas med spretande utmaningar. När de sysselsätter sig med kaotisk noise eller spräckliga dissonanser, väntas från min sida tålmodigt på nästa fas. Ett tillvägagångssätt som lönar sig vad gäller Thymeshift Uniteds öppnande av musikaliska rum.

I ett utbuktande, vasst alster av Wättring ges generöst med utrymme åt Thomas Gunillasson, vilket han tar till vara på med besked. Blir förtjust i välbehövlig ballad. Påminner om en koral och frontar Mats Eriksson, vars utsökta spel skänker Mark Knopfler-vibe. Blåssektionen spelar ömsint. En annan gitarrinfluerad låt som sticker ut i första set har döpts till Spanish Funk (A. Augustsson). Efter strålande solo av upphovsmannen tar Mats Eriksson över medan ”Agge” står för snyggt riffande. Utvecklas till en händelserik svängfest, luftig och fräckt upplagd. Fokus vandrar vidare till Thomas Backmans inspirerade toner på altsax framför Eggens magnifikt pumpande basgångar, som i efterföljande melodi ansvarar för fett intro. En komposition av Lisen Rylander Löve där dynamisk dimension prioriteras.

foto Kristin Lidell

Ett av konsertens få spröda inslag har fått titeln Moondays (T. Gunillasson). Med sin avslappnade attityd och vackra inramning utgör den en av höjdpunkterna. En annan är en svävande sekvens där dialog emellan klarinett och Erikssons skarpa gitarrsound utspelas. Den sist nämnde seglar drömskt iväg, för att tillsammans med hela TU landa i baktakt á la Dag Vag. Gungar Skönt! I Those Lonely Days Are Gone (A. Augustsson) kastar sig kompositören extatiskt ut i sprakande solo.

Ytterst få gånger kunde annars paralleller dras till uppenbara influenser. Könsmixade nonetten har med andra ord en uppfriskande, gränsöverskridande och särpräglad stil. I tunga rytmsektionen finns drag av King Crimson och i långsammare låtar Baker/ Bruce. Trion av gitarrister orienterar sig gärna mot Johan Lindströms kreativa universum. Aktade improvisationsmusikerna som utgör träblåset skulle kunna ingå i Yun Kan 10, eller när de drar på som mest med spräckliga övertoner i Art Ensemble of Chicago.

Ni märker att intrycken är många. Långt ifrån alla letade sig in i recensionen. I extranumrets emotionella laddning noteras att TU inte är främmande för att införliva blues-feeling. Musikaliska brygden är verkligen mångfasetterad. Raka grooves kontrasteras mot slingriga och vid ett par tillfällen spräck. Det osköna och vackra blandas, liksom gälla och dova toner. Ibland bökigt krängande sound, ofta ett storstilat stadigt beat. Samtliga är duktiga låtskrivare och spelglädjen otvetydig hos ett hängivet kollektiv med lätt avantgardistiska ”böjelser”. Själva menar de att de förenas i en syn på konst utan spärrar eller skygglappar. Håll utkik i tablån när konserten kommer sändas i Jazzradion (P2).

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Hilma – spännande om Hilma af Klint som feminist, konstnär och andlig sökare

23 september, 2022 by Rosemari Södergren

Hilma
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 oktober 2022 och visas från mitten av november på Viaplay
Regi och manus Lasse Hallström
I rollerna Lena Olin, Tora Hallström, Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder, Maeve Dermody, Tom Wlaschiha, Jazzy de Lisser, Anna Björk, Adam Lundgren, Martin Wallström, Emmi Tjernström, Jens Hultén

Hilma af Klint målade non-figurativ konst många år tidigare än Kandinsky som hyllas som den moderna konstens förgrundsgestalt. Konsthistorien har fått skrivas om nu när Hilma af Klints konst erkänts. Liksom Vincent van Gogh slog hon igenom stort först efter sin död. Lasse Hallströms film berättar om henne både som den feminist hon var då hon genomskådade männens privilegium att skapa konst och samtidigt skildras hennes liv som medium och andlig sökare och det liv hon fick leva i smyg: tillsammans med en annan kvinna.

Hilma af Klint var långt före sin tid. Världen var varken redo för hennes konst eller hennes andliga sökande eller hennes livstil. Jag tycker Lasse Hallström lyckas bra med att balansera mellan dessa tre teman. Skildringen av Hilma af Klint känns mycket ärlig och nära.

Den spiritualistiska konstnärsgruppen ”De fem” bildades av Hilma af Klint; i filmen spelas gruppens andra fyra kvinnor av Lily Cole, Catherine Chalk, Rebecca Calder och Maeve Dermody. Hallström har fått med en rad duktiga skådespelare, också små biroller har spännande skådespelare som Adam Lundgren, Martin Wallström och Jens Hultén. Kul att se Tom Wlaschiha som antroposofins grundare Rudolf Steiner. Wlaschiha har medverkat i både Game of Thrones och Stranger Things. Huvudrollen som Hilma i olika åldrar delas av Hallströms fru Lena Olin och parets dotter Tora Hallström, som här gör filmdebut. Att låta mor och dotter spela Hilma i olika åldrar fungerar bra, tycker jag.

Filmens handling utspelar sig till största delen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, vilket var en oerhört spännande tidsperiod då de traditionella, konservativa religionerna och kyrkorna utmanades av vetenskapliga framsteg. Då växte det fram nya alternativa förhållningssätt till de existentiella frågorna, som spiritualism, spiritism, teosofi, frimurare med mera, med mera. Människor som sökte i dessa alternativ samlades ibland i olika grupper och organisationer och hemliga eller slutna sällskap.

Det finns en uppsjö av spännande livsöden att berätta om från den esoteriska och ockulta rörelsen. Kanske Lasse Hallström kommer att gräva vidare eller någon annan filmskapare? Jag tänker på sir Arthur Conan Doyle som skrivit om Sherlock Holmes. Arthur Conan Doyle var ett stort namn inom utvecklingen av spiritualism eller Helena Petrovna Blavatsky, känd som Madame Blavatsky som grundade teosofin. Andra spännande personer vars liv som jag tror skulle vara intressanta att se filmatiserade är Arthur Edward Waite och Pamela Colman Smith från Golden Dawn som skapade den tarotlek som idag inspirerat hundratusentals tarotlekar. Eller berättelsen bakom Thoth Tarot och de som skapade den: Frieda Harris och Aleister Crowley skulle bli spännande berättelser. Andra intressanta livsöden är Madame Lenormand som Lenormandleken blivit uppkallad efter eller det skotska mediumet Daniel Dunglas Home som reste världen runt och höll seans. Eller varför inte en film om systrarna Fox i Hydesville, New York, som anses vara grunden till att spiritualismen grundades. När spiritualismen växte fram i England innebar den ofta att kvinnor fick framträdande roller, ja också kvinnor ur arbetarklass kunde bli medium. Ofta var den spiritualistiska rörelsen samtidigt engagerad i sociala frågor och engagerad i fackföreningsrörelsen i England. Från den svenska spiritualistiska historien sticker det fysiska mediet Ernst Broberg ut. Ja det finns en hel del för den som vill gräva fram spännande berättelser.

Alltid när vi ser en film och bedömer den beror vårt omdöme och känsla efter att ha sett filmen på vår egen livserfarenhet och kunskap. För den som känner till Hilma af Klints konst finns det många hänvisningar och intressanta detaljer att notera i filmen och minst lika mycket finns det för den som är intresserad av spiritism, spiritualism, mediumskap och teosofi, för att inte prata om antroposofin där skildringen av Rudolf Steiner är riktigt rolig, en liten spark mot mäns förmåga att bli dyrkade men också en skildring av hur mänskligt det är att förvänta sig alldeles för mycket av en hyllad andlig ledare. Hilma är en engagerande film som känns äkta och nära och som ger upphov till tankar och funderingar kring liv och existens.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Hilma af Klint, Lasse Hallström, Spiritualism, Teosofi

Filmrecension: Bränn alla mina brev – En självlysande Asta August i berättelsen om kvinnan som kom i kläm

21 september, 2022 by Petter Stjernstedt

Olof, Karin och Sven spelar kort. Frågan är hur trygg egentligen stämningen är

Bränn alla mina brev
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 september 2022
Regi Björn Runge
Medverkande Bill Skarsgård, Asta Kamma August, Gustav Lindh, Sten Ljunggren och Sverrir Gudnason.

Bränn alla mina brev är ett långsamt berättat, stilrent och välspelat drama om två författares kamp om evig kärlek. En exposé djup ner i Alex Schulmans släkthistoria. En film om arv, passion, makt, förtryck och om kvinnan som kom i kläm.

Vi går tillsammans och vi lämnar tillsammans. Med de skärande orden inleds släktfejden mellan adelsfamiljerna Stolpe och Lagercrantz. En alkoholstinn Alex Schulman, spelad av Sverrir Gudnason, skäller ut sin fru Amanda för att hon flörtar och pratar med andra män på festen. Ett krossat fönsterglas och en frånvarande familj. Det blir början på en självrannsakan där demoner från Schulman-familjens förflutna gör sig påminda, ett grävande i det förgångna som leder väg mot lögner och obehagliga sanningar.

Pressbild

Bränn alla mina brev (2018) är en av författaren och poddaren Alex Schulmans senare romaner och den första att bli till film. Björn Runge (The Wife och Om jag vänder mig om) står för regin. Hans stillsamma berättande, skickliga personregi och långsamma tagningar gifter sig med Alex starka narrativ. Det är i stämmingsläge närmast  Bergmanskt, ett berättande med en touche av såväl Fanny och Alexander som Den goda viljan; för att nämna två ytterligare filmer med tyranner i centrum som förtrycker och kontrollerar sin omgivning.

Men Bränn alla mina brev är huvudsakligen en skådespelarnas film. Asta Kamma August debuterar som filmskådis. Likt sin mamma Pernilla har hon ett knivskarpt öga för det autentiska. Med ömsinthet och största närvaro gestaltar hon den unga Karin Stolpe. Dagligen får hon tampas med tyrannen Sven Stolpe, hennes make väl spelad av Bill Skarsgård. Han gestaltar Sven som en verklig tyrann, läskig och kontrollerande. Rollen i sin utformning känns något kantig men Bill lyckas ge visst blod åt karaktären. Stolpes nemesis är den unge och lovande författaren Olof Lagercrantz, ömsint porträtterad av Gustav Lindh. De två författarna möts på Sigtuna stiftelse, en plats där författare och poeter vistas för att i lugn och ro skriva på sitt nästa storverk. De får mat och sovplats och kan i godan ro förkovra sig i böcker i de enorma bibliotek Stiftelsen har att tillgå. Sven är där med sin fru Karin, kvinnan de båda männen så innerligt åtrår. Frågan är vem hon ska välja?

Pressbild

Bränn alla mina brev omfamnar Alex Schulmans berättelse med hull och hår. Pliktroget boken målas den smärtsamma historien upp kring unkna kvinnoideal, förtryck och heder inom familjen. Filmen är en spännande men väl grund inblick i Stolpes släkthistoria. Jag saknar djupet, djupet i personerna där Stolpe inte bara är en tyrann. En mer komplex karaktärsbeskrivning både i Olof och Sven hade varit önskvärt.

Manuset av Veronica Zacco är välskrivet och följer boken till punkt och pricka med viss tweak. Zaccos val att rikta allt ljus mot Karin är ett genidrag, som i scenen där Stolpes fru tvingas välja mellan Fröding och Karlfeldt och plötsligt från ingenstans börjar citera Karlfeldt ordagrant. I boken sitter hon istället bara passivt och lyssnar på sin man. En fräsch uppdatering av kvinnorollen för 2020- talet. 

Bränn alla mina brev triumferar framförallt i sitt skådespel och manusarbete. Och filmens verkliga guldtacka är förstås vår nya fixstjärna Asta Kamma August.

Pressbild

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 363
  • Sida 364
  • Sida 365
  • Sida 366
  • Sida 367
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in