• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Young Royals 2 – minst lika bra som första säsongen

31 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Young Royals säsong 2
Betyg 4
Premiär på Netflix 1 november 2022

Den första säsongen av Young Royals gjorde succé. Berättelsen om den ofrivillige kronprinsen Wilhelm och hans kärlekshistoria med underklass-pojken Simon var engagerande. Ett drama där det gick att känna med och förstå de olika karaktärerna och deras reaktioner. I den andra säsongen tar det några avsnitt innan intrigerna riktigt tar fart, men det är värt denna långa uppstarten. Säsong 2 är lika bra som den första säsongen.

Händelserna utspelas på den privata skolan Hellenska. utspelas på hillerska
unga människor i kläm mellan tradition och nya tider. mest av allt Wilhelm …Om jag inte träffat personen som berättat hur det varit att gå på en privat skola för överklassen hade jag sett skildringen av skolan och dess lärare som ironisk och överdriven, men vad jag förstår kan det gå till precis så traditionellt och ålderdomligt. Simon och hans syster Sara är några få av eleverna som inte kommer från en välbärgad bakgrund, de har fått plats på skolan genom stipendier.

Om det är något jag egentligen skulle vilja se mer av är det konflikterna mellan överklassen och de vanliga människorna. I säsong två är det framför allt Sara som får spegla den konflikten. Hon blir vän med Felice, en av de rikaste flickorna. Trots att Felice och hennes tjejgäng tror sig vara generösa som släpper in Sara i gemenskapen är det väldigt oförstående för Saras situation. Sara har inte råd att köpa fika i området ibland ens.

När det gäller Wilhelms och Simons relation är den förstås rejält infekterad. Simon tycker att Wilhelm varit feg som inte erkänt offentligt att det är de två på videofilmen som läckt ut. Wilhelm söker hämnd på August som läckt videon. Wilhelm utmanar hela svenska kungahuset i sin ilska.

Serien har en lång rad duktiga skådespelare, både de yngre och de mer erfarna som Pernilla August och Ingela Olsson med flera. Bland de yngre imponeras jag stort av Edvin Ryding som spelas kronprins Wilhelm. Trots sin unga ålder är Edvard Ryding en erfaren skådespelare redan som haft roller i bland annat Gåsmamman och Älska mig. Många av de yngre skådespelarna lär vi se mer av i fler sammanhang. Frida Argento som spelas Sara är en av de unga skådespelare jag hoppas få se mer av i andra sammanhang. Hon spelas så bra, det är lätt att känna med henne.

Jag är väl inte seriens främsta målgrupp som jag förmodar är tonåringar, gärna yngre tonåringar.
Det är så tydligt hur starka känslor unga människor kan ha. Hur de kan vara övertygade om att den de är förälskade i som tonåring är deras livs kärlek. Det är något jag tror de flesta kan känna igen. För min del är jag rätt glad att jag inte gifte mig med den person jag var kär i som 16-åring. Men oavsett vilken ålder man har är säsong 2 sevärd. Den har överraskande vändningar. Den är väl något sötsliskig mot slutet men säsongen har ett slut som absolut öppnar för en fortsättning.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension av tv-serie, Young Royals

Mångbottnat rolig och tänkvärd intrig om stumfilmseran – Shoot, kameran går på Göteborgs Stadsteater

31 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Manus: Eva -Maria Benavente Dahlin och Erik Holmström (inspirerat av roman av Luigi Pirandello)

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Maskdesign: Patricia Svajger

Ljuddesign: Kristian Jeppesen

Videodesign: Oscar Boman

Medverkande: Marie Delleskog, Carina M Johansson, Johan Gry, Dag Malmberg, Johan Hafezi, Oskar Laring (praktikant), Marta Andersson-Larsson (praktikant), Vivi Lindberg (praktikant), Matilda Esselius (praktikant), Erik Lundholm (praktikant)

Inspelad violinist: Johanna Moraeus

Urpremiär 21/10 2022 (såg föreställningen 26/10)

Spelas till och med 24/11 på Stadsteaterns stora scen

Dramatiker Erik Holmström är produktiv, verksam i Sveriges tre största städer. Känd bland annat för sin dockteater och att använda barn i vuxenroller. Frapperande ofta förekommer han genom egna verk eller bearbetningar i Göteborg numera. Innebär att jag kunnat recensera exempelvis Doktor Faustus, Moderna tider och Don Quijote-maraton (7 uppiggande premiärvarianter i tät följd). Hans konstnärliga blick tillför betraktaren nya aspekter på tillvaron. Min enda erinran mot Holmströms ständigt kreativa estetik handlar om oförmågan att renodla och begränsa sina infall. Kill your darlings är inte ett råd som praktiseras. Denna gång har förmodligen medförfattaren haft positiv inverkan, sett till att skapa ett hanterligt format. Dramatikern, dramaturgen och översättaren Eva-Maria Benavente Dahlin var den som översatte Stortorget som kunde ses på Folkteatern härom året.

Laboreras smart med metaperspektiv i Shoot -kameran går. Vi beskådar en filminspelning med förhinder i Rom 1914 pre-Hollywood. I studion Kosmograph spelas scener ur riddardramat Spartacus in, en heroiskt anlagd stumfilm som det knyts stora kommersiella förhoppningar kring. Konflikten mellan att vilja skapa banbrytande konst -som man ägnar sig åt i Turin- och att med nödvändighet generera intäkter belyses träffsäkert. Det andra huvudspåret handlar oundvikligt om skillnader respektive likheter mellan konst och liv, något bland andra Fellini skildrat i lika myllrande som turbulenta scener. Tacksamt ämne att penetrera förstås. Med sådant här genomarbetat manus löst baserat på förlaga av nobelpristagare, ges skådespelarna chansen att spinna loss. Och tvetydigheten har en dubbel effekt. Publiken erbjuds både förlösande skratt och situationer att reflektera över. Uppsättningen kännetecknas av dråplig humor, espri och några blinkningar till vår tid.

foto Ola Kjelbye

Scenografin är överdådig och på samma gång funktionell, är bara att tacka och ta emot. Maja Kall har bestämt att i stora drag rekonstruera en filmstudio det ödesdigra året 1914. Spegelvägg, högt i tak, kulissbyggen, statyer och annat prål.. Filmkameran och andra attiraljer ser naturtrogna ut. På skärm intill den otympliga kameran kan skeendet följas i vad det verkar realtid. Omsorgsfullt utvalda klädesplaggen markerar sinnrikt vilka uppgifter som ska utföras, jämte hierarkin i filmstudion.

Händelserna som leder till att kollektivet kapsejsar utgår från en och samma familj. Johan Gry mumsar i sig rollen som aktad, krisande regissör. Basunerar ut att han inte kan bry sig om stridande viljor, utan måste bete sig som diktator vad beträffar att ta ansvar för konstnärliga beslut. Explicita föraktet för ett nutida ”påfund” som medarbetarenkät, tillhör avdelningen träffsäkra och beska allusioner. Makten är kraftigt beskuren av finansiärer, publikens smak och omnipotente ägaren till filmstudion; förkroppsligad av kolossalt rutinerade Dag Malmberg med bravur. Hans gestalt som kallar sig filmfabrikör, pekar på att skapa är en sak, producera en annan parameter. Regissör Polacco delar säng med en skådespelande diva (Carina M Johansson) i nerförsbacken, tidigare stjärna i makens filmer.

Deras son (Oskar Laring) kan tituleras regiassistent, men ägnar mesta tiden åt sitt eget lika visionära som futuristiska projekt. Enligt dramaturgins standardbåge har han en käresta (Marta Andersson-Larsson) som vill bli filmstjärna, ett aspirerande löfte som fadern blir betuttad i, smider planer för. Och i dessa lustiga förvecklingar finns minst två olyckliga själar. Turerna är många och underhållande att följa. Visserligen på gränsen till att bli för mycket fars.

foto Ola Kjelbye

Åtskilliga repliker blir humoristiska när de levereras, samtidigt ger dessa utslungade tankar om konsten och livet välbehövlig relief till dråplig intrig. Tajmingen är klockren! Det påstås exempelvis att stor konst kommunicerar med omvärlden. Erik Lundholms överspända figur häver ur sig att han framstår som äkta, eftersom han är är utbildad i professionell förvandlingskonst. Pjäsens ciceron, tillika kameraman, har många kvicka kommentarer på lager – ”Vad har vi sagt om känslor?”etc. För övrigt näppeligen en slump att Marie Delleskogs iakttagare och igångsättare heter Pirandello.

Efter paus när storstilade ambitioner möter krass verklighet, planar uppsättningen ut något. Greppet om åskådarna släpps dock bara marginellt. Och avseende spänningsmoment tillkommer en skräckinjagande tingest i bur, vars tillverkning är fabulöst välgjord. Tigermakare Frida Wernersson förtjänar stor eloge. Det samma gäller ännu ej färdigutbildade halvan av ensemblen, vilka sannerligen motsvarar tilldelat förtroende. Antar att de fröjdats åt att få utlopp för regissörens instruktioner, ta fram de stora gester filmteamet opponerar emot. Ageras teatraliskt, avsiktligt taffligt. Överdrifter används flitigt. Hela kroppen tas i anspråk, tillåts uttrycka emotionellt överflöd. Matilda Esselius i rollen som synnerligen frustrerad manusförfattarinna på kul dialekt och Marta Andersson-Larssons lika energiska som roande utspel, är två exemplariska representanter för en tes om scenisk entusiasm.

foto Ola Kjelbye

Det rutinerade gardet behärskar utomordentligt väl sina uppgifter. Johan Hafezi övertygar i sina dubbla roller, vare sig han framställer inbilsk eller ömklig varelse. Carina M Johansson som giftig, förorättad komedienne känns oumbärlig. Johan Gry förvaltar skickligt att vara i centrum, förmedlar lysande en regissörs utveckling från auktoritet till att tappa fotfästet, upplösas. Dag Malmberg med sitt omfattande cv lanserar in i minsta detalj en trängd människa. Hans sanningssägande ståtliga filmfabrikör formas av total självtillit. Marie Delleskogs karaktär binder ihop elegant genom att spegla trassliga skeenden och ge oss kloka tankar om skillnader och eventuella likheter konst – liv.

Min i vanlig ordning tämligen långa utläggning utmynnar i ett kärnfullt påstående. Detta är bra teater, en komedi som förser publiken generöst med såväl skratt som analys. Görs dessutom uppenbart hur mycket ömsesidig respekt underlättar kreativa processen i ett lagarbete som exempelvis filminspelning.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Teaterkritik: Mommy Issues – Klaustrofobiskt om trasiga relationer och utsatthet

29 oktober, 2022 by Petter Stjernstedt


Mommy Issues
Av: Dimen Abdulla
Regissör: Åsa Lindholm
Scenografi och kostym: Julia Herskovits
Komposition: Ella Blixt
Ljus: Maria Ros
Mask: Rebecca Afzelius
Medverkande:Ann-Sofie Rase,Julia Lyskova och Emil Hedayat
Teknisk ideutveckling: Erik Rosales

Närgånget och intimt. Ett udda formexperiment med otydlig inramning, ett skräckdrama som fastnar på hornhinnan.

Mommy Issues är resultatet av flera djupgående samtal mellan manusförfattare Dimen Abdulla och skådespelare Julia Lyskova. Slutbygget imponerar. Åsa Lindholms Mommy Issues är ett mor-och-dotter-drama med teman kring ensamhet, utsatthet och destruktiva relationer. Modern, skickligt spelad av Ann-Sofie Rase, kontrollerar minsta steg hennes dotter tar. Hon bestämmer vad hon får äta, när de ska vila, hur hon ska sitta på stolen och vem hon får träffa. Då moderns våta undgomsdröm var att få bli stor pianist tvingas dottern kväll ut och kväll in sitta framför pianot och träna. Det är knappt det finns utrymme för toalettpaus ens. Men en dag förändras allt, isoleringen bryts när dottern träffar grannpojken i trappuppgången. Mommy Issues är ett triangeldrama med tre egoistister, alla livrädda för att släppa in någon annan på bara skinnet.

Poddprofilen och skådespelaren Julia Lyskova gör en bra insats som dottern med momma issues även om hon i sin gestaltning är farligt nära det teatrala,forcerade. Ann-Sofie Rases gestaltning är ett skickligt bygge. Den barska modern har flera strängar på sin lyra. Hon kan både flippa ur och visa på sårbarhet för att sedan återgå till pekpinnarna. I en svårglömd scen står hon framför köksön och illustrerar hur hennes mamma lärde ut engelskakunskaper i samband med bakning. Varje köksredskap blir ett potentiellt vapen i hennes matlagningsvideo.

För varje sekund som går gräver vi oss djupare ner i graven. Här är ljuset i tunneln mil bort. Även grannpojken visar sig ha issues, med våldskapital och svårigheter med närhet. Karaktärerna målas upp som komplexa, mångfacetterade varelser där varje beteende förklaras och sätts i en större kontext. Pojken är ingen prins i skinande rustning men är en välbehövlig tillflyktsort för kvinnan vars varande allt mer omsluts av hopplöshet och mörker.

Regissör Åsa Lindholm har tidigare lekt med formen i K -inspirerad av Leila. Här utspelar sig allt mot en projicerad vägg. Inramningen förstärker känslorna i pjäsen. Sekvenserna filmas med mobilkamera, ibland så nära att porerna syns. Det skapar en klaustrofobisk känsla. Men formspråket är inte utan fläckar. Varför vissa scener spelas utanför skärm medan andra äger rum bakom publiken är för mig dolt i dunkel.

Det är ett experiment med form och uttryck som väcker intresse. Utsattheten är en tydligt tema men leken med formen kunde användts bättre för önskvärd effekt.
Samtidigt gör den närgångna kameran att vi känner mer för moder och dotter i dramat.

Med det sagt är Mommy Issues ett mångbottnat triangeldrama pepprat med spännade teman om rasism, utsatthet och medberoende. En om ni så vill Lilja Forever för teatervärlden. Och när beckmörkret sänkts sig över publiken finns fortfarande en uns hopp kvar. Det är detta, skildringen av misär som aldrig blir till pekoral och balansgången mellan kärlek och dödslängtan, som får Mommy Issues att sticka ut i mängden.


Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Robust – en udda vänskap som är engagerande

27 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Robust
Betyg 3
Svensk biopremiär 28 oktober 2022 i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping ch Gävle.
Biopremiär i Lund den 11 november
Regi Constance Meyers
I rollerna Gérard Depardieu och Déborah Lukumuena

En äldre, besvärlig manlig skådespelare möter en 25-årig ung kvinnlig brottare och en slags vänskap bubblar under ytan. En film om att vi alla egentligen är ensamma och isolerade men också kan hitta stunder av ljus och gemenskap, som bloss som tänds i mörkret.

Gérard Depardieu spelar Georges, en åldrad filmstjärna som är besvärlig, krånglig och desillusionerad. Hans säkerhetsvakt måste åka bort några veckor och ersättaren blir Aïssa, 25-årig kvinna och brottare. De två är verkligen en udda kombination. Problemet är väl att det finns ett stort antal filmer med samma tema: udda vänskap. Därför blir det inte så överraskande hur berättelsen utvecklas.

Som i många franska filmer pratas det en hel del, dialogerna är ofta bärande i temat även om en del foton också talar till oss, som akvariet i den mörklagda källaren där Georges samlar på fiskarna från djuphavet, fiskar som inte tål ljus utan lever helt i mörker. En tydlig metafor för Georges själv, kanske.

Filmen får trots att jag är skeptisk ändå godkänt för att även om det kan vara tröttsamt att se Gérard Depardieu spela en roll som tycks vara honom själv så var berättelsen engagerande och tiden bara rullade iväg. Den andra huvudrollen, Vissa, spelas Déborah Lukumuena, som för mig var en ny intressant skådespelare. Hon debuterade och slog igenom i det franska dramat DIVINES (2016, Netflix) och belönades med en César för Bästa kvinnliga biroll för sin insats i den.

Fakta om regissören:
Robust är den franska regissören Constance Meyers (f.1984) långfilmsdebut. Efter examen vid NYU Tisch School of the Arts har hon även regisserat ett par prisvinnande kortfilmer. Robust fick äran att öppna La semaine de la critique – Kritikerveckan – i Cannes 2022.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Franskfilm

Teaterkritik: Ett dockhem på Dramaten – färgsprakande mästerligt

27 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks

Ett dockhem
Av Henrik Ibsen
Översättning Ernst Schönaich
Regi Anna Pettersson
Scenografi Anna Pettersson
Assisterande scenograf Jan Lundberg
Kostym Nina Sandström
Ljus Max Mitle
Musik Gustave Lund
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold, Peter Westerberg
Dramaturg Anneli Dufva
Rörelseinstruktör Åsa Lundvik Gustavson
Medverkande: Manuela Gotskozik Bjelke, Marie Göranzon, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnamann, Anna Maria Käll, Hannes Meidal, Per Svensson, Joel Valois, Pierre Wilkner
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 26 oktober 2022

En helt underbar sprakande föreställning som klär av patriarkatet och dess förminskning av kvinnor men också handlar om att vara människa och våga stå upp för sig själv. I regi av Anna Pettersson blir Ibsens dockhem som om den vore tolkad av Brecht och kryddad av Shakespeare.

En vän till mig sammanfattade föreställningens tema:
Om hur många inte lever sitt liv som de vill och fångas av olika sammanhang och tror att det måste vara så. Att man faktiskt alltid kan gå sin egen väg.

Publiken på premiären gav stående ovationer till detta sprakande, färgrika kostymdrama som både vara underhållande och talande om viktiga frågor. Danser, rörelsekoreografi och musik fungerade perfekt till berättelsen. Att locka till skratt även när ämnet är allvarligt är mästerligt när det görs bra som här. Genialt av regissören att låta tre skådespelare gestalta Torvalt (Per Svensson, Hannes Media och Joel Valois) och tre som har rollen som Fru Linde (Hulda Lind Jóhannsdóttir, Melinda Kinnaman och Anna Maria Kill). Det fungerar utmärkt och visar hur samma scener ofta spelas upp om och om igen endast med små varianter i en stängd, fastlåst relation. Det visar också hur människor inte alltid är precis likadana utan har olika sidor. De tre versionerna av Torvald spelas av tre män i olika åldrar vilket signalerar att även om den yngre generationen ytligt sett kunde verka mer jämställd satt dessa män på Ibsens tid ändå lika fast i sin nedtryckande syn på kvinnor.

Nora är i början av föreställningen väldigt mån om vilken fasad hon visar upp. Hon är som många av dagens influencers som bara visar upp hur vackra de är, hur bra det går för dem. Allt är perfekt i den yta de visar upp för sina följare. Sakta börjar hon våga se sanningen, först för sig själv och sedan vågar hon berätta om den och ta konsekvenserna.

Ett stort plus är att för att minska klimatavtrycket är kostymerna till föreställningen tillverkade i hållbara och återvunna material. I ett pressmeddelande berättas:
Tillsammans med vintagekläder, vissa över 100 år gamla, har det skapats kostymer under ledning av kostymdesigner Nina Sandström. Till de stickade plaggen har det även använts ull från Dramatens ljusdesigner Erik Berglund, tillika fårbonde, som nu spinns på Wålstedts Ullspinneri i Dala Floda.

Ett annat stort plus går till alla skådespelare. Rollen som Nora görs av nyutexaminerade skådespelaren Manuela Gotskozik Bjelke och Doktor Rank av Marie Göranzon, båda är så trygga i sina roller. Det är som att Manuela Gorskozik Bjelke har tjugo års erfarenhet på scen, minst. Hon tar definitivt plats nu bland våra stora svenska skådespelare. Marie Göranzon är som alltid fenomenal, nu som äldre man som är förälskad i Nora.

Föreställningens regissör Anna Pettersson, är regissör och teaterchef för Strindbergs Intima Teater. Hon berättar om sina tankar om uppsättningen:

– Jag utgår från Ibsens tankar om kollektivet och individen och föreställningen innehåller mycket musik, kostym, scenografi och rörliga bilder men framförallt är det fokus på ensemblens gestaltning.

Anna Pettersson har tidigare satt upp flera uppmärksammade och hyllade uppsättningar både av Henrik Ibsen och av August Strindberg. I hennes händer återuppstår dessa klassiker som aktuella berättelser som talar till nutidens människor. Genom att både låta karaktärerna vara från den tid dramat ursprungligen skrivits om och samtidigt ha markörer från vår tid blir det starka föreställningen som binder samman dåtid och nutid. Människor möter samma existentiella frågor nu som förr. På Dramaten har hon tidigare satt upp Ibsens Hedda Gabler och Vildanden. Ett dockhem är hennes första uppsättning för Dramatens stora scen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Anna Pettersson, Dramaten, Ett dockhem, Henrik Ibsen, Scenkonst, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 355
  • Sida 356
  • Sida 357
  • Sida 358
  • Sida 359
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in