Manus: Eva -Maria Benavente Dahlin och Erik Holmström (inspirerat av roman av Luigi Pirandello)
Regi: Erik Holmström
Scenografi och kostymdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Bella Oldenqvist
Maskdesign: Patricia Svajger
Ljuddesign: Kristian Jeppesen
Videodesign: Oscar Boman
Medverkande: Marie Delleskog, Carina M Johansson, Johan Gry, Dag Malmberg, Johan Hafezi, Oskar Laring (praktikant), Marta Andersson-Larsson (praktikant), Vivi Lindberg (praktikant), Matilda Esselius (praktikant), Erik Lundholm (praktikant)
Inspelad violinist: Johanna Moraeus
Urpremiär 21/10 2022 (såg föreställningen 26/10)
Spelas till och med 24/11 på Stadsteaterns stora scen
Dramatiker Erik Holmström är produktiv, verksam i Sveriges tre största städer. Känd bland annat för sin dockteater och att använda barn i vuxenroller. Frapperande ofta förekommer han genom egna verk eller bearbetningar i Göteborg numera. Innebär att jag kunnat recensera exempelvis Doktor Faustus, Moderna tider och Don Quijote-maraton (7 uppiggande premiärvarianter i tät följd). Hans konstnärliga blick tillför betraktaren nya aspekter på tillvaron. Min enda erinran mot Holmströms ständigt kreativa estetik handlar om oförmågan att renodla och begränsa sina infall. Kill your darlings är inte ett råd som praktiseras. Denna gång har förmodligen medförfattaren haft positiv inverkan, sett till att skapa ett hanterligt format. Dramatikern, dramaturgen och översättaren Eva-Maria Benavente Dahlin var den som översatte Stortorget som kunde ses på Folkteatern härom året.
Laboreras smart med metaperspektiv i Shoot -kameran går. Vi beskådar en filminspelning med förhinder i Rom 1914 pre-Hollywood. I studion Kosmograph spelas scener ur riddardramat Spartacus in, en heroiskt anlagd stumfilm som det knyts stora kommersiella förhoppningar kring. Konflikten mellan att vilja skapa banbrytande konst -som man ägnar sig åt i Turin- och att med nödvändighet generera intäkter belyses träffsäkert. Det andra huvudspåret handlar oundvikligt om skillnader respektive likheter mellan konst och liv, något bland andra Fellini skildrat i lika myllrande som turbulenta scener. Tacksamt ämne att penetrera förstås. Med sådant här genomarbetat manus löst baserat på förlaga av nobelpristagare, ges skådespelarna chansen att spinna loss. Och tvetydigheten har en dubbel effekt. Publiken erbjuds både förlösande skratt och situationer att reflektera över. Uppsättningen kännetecknas av dråplig humor, espri och några blinkningar till vår tid.
Scenografin är överdådig och på samma gång funktionell, är bara att tacka och ta emot. Maja Kall har bestämt att i stora drag rekonstruera en filmstudio det ödesdigra året 1914. Spegelvägg, högt i tak, kulissbyggen, statyer och annat prål.. Filmkameran och andra attiraljer ser naturtrogna ut. På skärm intill den otympliga kameran kan skeendet följas i vad det verkar realtid. Omsorgsfullt utvalda klädesplaggen markerar sinnrikt vilka uppgifter som ska utföras, jämte hierarkin i filmstudion.
Händelserna som leder till att kollektivet kapsejsar utgår från en och samma familj. Johan Gry mumsar i sig rollen som aktad, krisande regissör. Basunerar ut att han inte kan bry sig om stridande viljor, utan måste bete sig som diktator vad beträffar att ta ansvar för konstnärliga beslut. Explicita föraktet för ett nutida ”påfund” som medarbetarenkät, tillhör avdelningen träffsäkra och beska allusioner. Makten är kraftigt beskuren av finansiärer, publikens smak och omnipotente ägaren till filmstudion; förkroppsligad av kolossalt rutinerade Dag Malmberg med bravur. Hans gestalt som kallar sig filmfabrikör, pekar på att skapa är en sak, producera en annan parameter. Regissör Polacco delar säng med en skådespelande diva (Carina M Johansson) i nerförsbacken, tidigare stjärna i makens filmer.
Deras son (Oskar Laring) kan tituleras regiassistent, men ägnar mesta tiden åt sitt eget lika visionära som futuristiska projekt. Enligt dramaturgins standardbåge har han en käresta (Marta Andersson-Larsson) som vill bli filmstjärna, ett aspirerande löfte som fadern blir betuttad i, smider planer för. Och i dessa lustiga förvecklingar finns minst två olyckliga själar. Turerna är många och underhållande att följa. Visserligen på gränsen till att bli för mycket fars.
Åtskilliga repliker blir humoristiska när de levereras, samtidigt ger dessa utslungade tankar om konsten och livet välbehövlig relief till dråplig intrig. Tajmingen är klockren! Det påstås exempelvis att stor konst kommunicerar med omvärlden. Erik Lundholms överspända figur häver ur sig att han framstår som äkta, eftersom han är är utbildad i professionell förvandlingskonst. Pjäsens ciceron, tillika kameraman, har många kvicka kommentarer på lager – ”Vad har vi sagt om känslor?”etc. För övrigt näppeligen en slump att Marie Delleskogs iakttagare och igångsättare heter Pirandello.
Efter paus när storstilade ambitioner möter krass verklighet, planar uppsättningen ut något. Greppet om åskådarna släpps dock bara marginellt. Och avseende spänningsmoment tillkommer en skräckinjagande tingest i bur, vars tillverkning är fabulöst välgjord. Tigermakare Frida Wernersson förtjänar stor eloge. Det samma gäller ännu ej färdigutbildade halvan av ensemblen, vilka sannerligen motsvarar tilldelat förtroende. Antar att de fröjdats åt att få utlopp för regissörens instruktioner, ta fram de stora gester filmteamet opponerar emot. Ageras teatraliskt, avsiktligt taffligt. Överdrifter används flitigt. Hela kroppen tas i anspråk, tillåts uttrycka emotionellt överflöd. Matilda Esselius i rollen som synnerligen frustrerad manusförfattarinna på kul dialekt och Marta Andersson-Larssons lika energiska som roande utspel, är två exemplariska representanter för en tes om scenisk entusiasm.
Det rutinerade gardet behärskar utomordentligt väl sina uppgifter. Johan Hafezi övertygar i sina dubbla roller, vare sig han framställer inbilsk eller ömklig varelse. Carina M Johansson som giftig, förorättad komedienne känns oumbärlig. Johan Gry förvaltar skickligt att vara i centrum, förmedlar lysande en regissörs utveckling från auktoritet till att tappa fotfästet, upplösas. Dag Malmberg med sitt omfattande cv lanserar in i minsta detalj en trängd människa. Hans sanningssägande ståtliga filmfabrikör formas av total självtillit. Marie Delleskogs karaktär binder ihop elegant genom att spegla trassliga skeenden och ge oss kloka tankar om skillnader och eventuella likheter konst – liv.
Min i vanlig ordning tämligen långa utläggning utmynnar i ett kärnfullt påstående. Detta är bra teater, en komedi som förser publiken generöst med såväl skratt som analys. Görs dessutom uppenbart hur mycket ömsesidig respekt underlättar kreativa processen i ett lagarbete som exempelvis filminspelning.