• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Tschandala/Tattaren på Strindbergs Intima teater – en teaterkonstruktion om det osynliga folket

12 november, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Per Bolkert

Tschandala/Tattare
Text Lindy Larsson, Stefan Forss och AUGUST STRINDBERG
Textil/kosty Delaine Le Bas
Kostymdesign Stefan Forss
Ljud och ljus Gustave Lund
Musik och arrangemang Bon Bon Band
Premiär på Strindbergs Intima Teater, Stockholm, 11 november 2022

En mycket personlig berättelse av en stor artist om sitt liv, om sin upplevelse av att tillhöra romani, ett folk som i bästa fall varit osynligt, utan någon skriven historia, utan att räknats med i det svenska samhället men också förtryckts på olika sätt. Lindy Larsson tillhör det svenska romanifolket som funnits i Sverige sedan 1500-talet men aldrig räknats med och fått tillhöra samhället utan tvärtom utsatts för förtryck och spott och spe. Han iscensätter detta med humor, skärpa, massor av musik och stor närvaro.

Barn från romanifolket har i Sverige omhändertagits och placerats på barnhem och i fosterhem, vuxna har steriliserats och välkända politiker och andra kulturpersonligheter har uttalat sig mycket negativt om detta folk. Lindy Larsson läser upp ett uttalande av Alva Myrdal där hon säger att detta folkslag måste försvinna. Han läser också flera avsnitt ur August Strindbergs kortroman Tschandala som skildrar en svensk, vit man, en lärare som hyr bostad  i ett slott ägt av en person som Strindberg kallar tattare. Romanen bygger på Nietshces övermänniskoideal och vill visa att den vita svensken, ariern, är överlägsen på alla sätt i förhållande till tattaren.

Föreställningen består både av berättelse av Lindy Larsson och mycket musik med bandet Bon Bon Band och delar då Lindy läser ur Strindbergs roman Tschandala. Det är en dramatiserad föreläsning med mycket musik. Lindy Larsson ger en röst åt resandefolket och synliggör en blind fläck i vår svenska historia. Om det inte vore för att bandet är så imponerande skickliga och Lindy Larsson är en otroligt duktig och erfaren artist skulle det kunna blivit en rätt föreläsning. Nu blir det tvärtom: starkt och berörande, både sorgesamt och med hopp, humor och medkänsla och ändå skarpt och mycket tydligt. Han kallar det själv för – en ROMANIrekonstruktion av en förlorad identitet.
Denna teaterkonstruktion med musik, talar till mig på många plan men jag skulle gärna se att den kan inspirera Lindy Larsson till att skriva ett drama. Det skulle vara berörande att på scen uppleva berättelsen om hans morfars mostrar och hans pappa, kanske till och med med lite fantasyinslag att Strindberg får möta dem.

Musiken är värd ett eget kapitel. Bon Bon Band är så bra med instrumenten och med sången. Abbas Waterloo kunde de bara spela några strofer ur, på grund av Abbas copyright, men tänk om Abba kunde skänka rättigheterna till bandet för just den låten. Den skulle vara alldeles underbar i deras version.

Föreställningen är Lindy Larssons upplevelse, hans röst, tankar och känslor kring att växa upp som romani. Att folkgrupper förtrycks tillhör, sorgligt nog, mer regel än undantag i världen. Samma förtryck har romanifolket utsatts för i de flesta europeiska länder. Förtryck av folk är aldrig rätt. Men frågorna är inte alltid helt lätta. Jag vet inte exakt vad Alva Myrdal menade i sitt uttalande. Det är ett skrämmande uttalande. Jag skulle ändå vilja höra om i vilket sammanhang hon uttalade detta. Jag skulle, utan att ursäkta henne, kunna tänka att vad hon menade var att ett vandrande folk, som helst lever som nomader är svårt att tillgodose i ett industrialiserat samhälle. I Europa och mer och mer i hela världen finns det inte längre plats för folkslag som vill leva på annat sätt än det bofasta kapitalistiska kommersiella sättet. Det är sorgligt. Och det skulle jag gärna se en mer fördjupad diskussion och fundering kring. Jag menar inte att Lindy Larsson skulle behöva göra det. Hans iscensättning av sin och sitt folks situation, historiskt och till idag, är starkt berörande. Och idag lever långt ifrån alla romanifolk som nomader. Många har gått i skola, arbetar och lever som alla andra.

Sverige är långt ifrån ensamt om denna behandling av romanifolk. Runt om i Europa har etablerade kulturpersoner, precis som i Sverige, skrivit och uttalat sig nedlåtande om dessa folkgrupper och deras samhälle har förtryckt romanifolket. Det gör berättelsen ännu mer skrämmande. Runt om i Europa finns det många som kan berätta om liknande upplevelser.

Lite bakgrundsfakta om Lindy Larsson:
Den strålande skådespelaren, sångaren och romaniaktivisten Lindy Larsson rör sig flitigt mellan genrer. Nyss hemkommen från supersuccén ”Slippery Slope” på Maxim Gorki Theater i Berlin har han blivit nominerad av magasinet ”Theater heute” till bästa skådespelare i Tyskland för sin rollinsats. Dokumentären om honom, ”Lindy the return of little light” sändes i Svt KSpecial och har flerfaldigt belönats även den i Berlin.

Wikipedia berättar om romanen Tschandala av Strindberg:
Utgivningsår 1889
Tschandala, fullständigt namn Tschandala: berättelse från 1600-talet, är en historisk novell eller kortroman av August Strindberg, … Det är en berättelse med nietzscheanska drag om en övermänniska och en undermänniska och handlar om den lärde magister Törner och ”tattaren” Jensen som smider ränker mot honom. Ordet ”tschandala” kommer från Nietzsches bok Antikrist och var en mycket låg kast i Indien, med en annan stavning ”chandala”.


Strindberg inspirerades till berättelsen då han med sin familj hyrde lägenhet på 1700-talsslottet Skovlyst i Holte i Danmark maj-september 1888. Där råkade han i konflikt med egendomens förvaltare Ludvig Hansen. Hansen offentliggjorde att Strindberg hade haft samlag med hans halvsyster, den då 16-åriga Martha Magdalene Hansen. Strindberg i sin tur anmälde förvaltaren för stöld, men reste ur landet när han kallades till rättegång. Åtalet lades ner.

Vill du höra mer av Lindy Larsson om sin uppväxt och romanifolket kan du klicka här för att komma till en intervju på SVT Play.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Lindy Larsson, Romani, Strindbergs Intima Teater

Filmrecension: She Said

10 november, 2022 by Elis Holmström

She Said
Betyg 3
Svensk biopremiär: 18 november 2022
Regi Maria Schrader

Frågan återkommer ständigt när ett känsligt och aktuellt ämne görs till film, ’’är det för tidigt?’’. Frågan ställdes då Olvier Stone och Paul Greengrass bara fem år efter 11 september-attackerna filmatiserade händelserna i World Trade Center respektive United 93.

#MeToo rörelsen är än idag högst aktuell, diskussionerna runt vedervärdiga arbetsförhållanden och den allmänna kvinnosynen i samhället känns lika rödglödgad nu som då nyheterna om Harvey Weinsteins groteska övergrepp blev kända för hela världen för fem år sedan. Berättelsen om Weinstein är dock komplex, inte gällande hans karaktär utan de många aktörer och den tystnadskultur som tillät hans beteende att fortgå under årtionden. Skandalen berör inte bara filmindustrin utan media och välkända profiler som på något sätt tillät övergreppen att fortgå, antingen aktivt eller genom tystnad och apati.

She Said lyckas porträttera överlevarna med stor empati och genomslagskraft, men misslyckas vad gäller att göra en ingående och behövlig djupdykning i de systemfel som än idag präglar samhället.

Men att filmskaparna tagit sig vatten över huvudet vad gäller händelsernas spännvidd är inte det enda problemet. Ett ämne som #MeToo och Weinstein kräver en regissör med en tydlig vision. Ett bra exempel på detta är Roger Ailes-dramat The Loudest Voice där bland annat Kari Skogland och Stephen Frears höll i taktpinnen. I fallet med She Said-regissören Maria Schrader har hon tidigare bara gjort film i hemlandet Tyskland. Flera gånger visar Schrader på en oerfarenhet vad gäller att regissera en internationell produktion. Se bara till det utseendemässiga som saknar någon som helst identitet, men det är i personregin som bristerna är som mest uppenbara.

Carey Mulligan och Zoe Kazan gör båda goda insatser men inte på grund av någon vidare assistans från Schrader. Manusarbetet och den faktiska karakteriseringen av de två journalisterna, Megan Twohey och Judi Kantor, är slätstruken och oväntat oengagerande. Förutom ett par inblickar i deras privata liv känns båda huvudpersonerna endast som yrkesroller. Flera av de mer allvarliga motgångarna, som mordhot från extremhögern och Donald Trumps förvanskning av anständighet, berörs men försvinner lika snabbt som en svensk sommar. För att vara en film som vill kritisera den onödigt glamoriserade mediabilden av Hollywood är She Said förvånansvärt ytlig vad gäller att skapa ett emotionellt djup.

Istället kommer engagemanget från de faktiska händelserna. Ett par överlevare, som skådespelerskan Ashley Judd, porträtterar sig själva. Sekvenserna då Weinsteins övergrepp redovisas i detalj är lika skrämmande och motbjudande som då vi först läste om dem. I dessa stunder skapas ett unikt möte mellan film och verklighet och tillsammans med en av de mer ökända ljudinspelningarna får vi en närgången inblick i det fasansfulla. Det är omöjligt att inte bli bestört och upprörd av de utsagor som delges och i dessa stunder är She Said i sitt esse.

Men de här scenerna hämtar sin kraft från händelserna som sådana, inte det faktiska genomförandet. Det är inte svårt att förställa sig en än mer drabbande och förödande upplevelse med en mer kompetent regi. Allting är dugligt men långt från extraordinärt. Det journalistiska arbetet och dess dramaturgi är ett bra exempel på detta, här följs mallen som etablerades av Alla Presidentens Män men också den bortglömda danska thrillern Den Tredje Makten.

Men mest beklämmande är att flera viktiga frågor, gällande medias egen skyldighet i Weinsteins handlingar helt utelämnas. Bilden av Weinstein som ett filmiskt geni hölls i mångt och mycket uppe av mediala institutioner. Tidningar som exempelvis Vanity Fair valde i ett reportage för tio år sedan att framställda Weinsteins vassa armbågar som en egenskap som borde beundras. Denna problematik, där systemet väljer att tiga, i utbyte mot exempelvis accessjournalistik berörs aldrig. Om detta hade presenterats som en tv-serie hade dessa aspekter antagligen kunnat belysas.

Allt som allt är She Said funktionell och bjuder på ett par mycket skakande sekvenser. Men det saknas förmåga att gör upplevelsen oförglömlig. Hela lasset dras istället av berättelsens otroliga genomslagskraft. I framtiden är det bara att hoppas på ytterligare dramatiseringar som med större skärpa kan ge en bredare och mer ingående inblick i en berättelse som aldrig får glömmas bort.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Recension av tv-serie: Försvunna människor – en besvikelse

9 november, 2022 by Rosemari Södergren

Försvunna människor
Betyg 2
Premiär på SVT Play 8 november 2022

En mörk, deprimerande och högst orealistisk berättelse två män som ofrivilligt dras in i en katastrof. En stressande skildring som missar vad den egentligen berättar om.
Der är en sådan där bakvänd deckare som blivit vanlig på senaste år sombörjar med att vi får följa de som begår brottet och vi kommer dem nära och på sätt och vis förstår vi dem. Fast dt är svårt att sympatisera med nån, alla är skyldiga på sitt sätt. Inte ens poliserna är hjältar eller positiva förebilder.

Huvudpersonen Erwin (spelas av Peter Viitanen) tycks vara en rätt snäll man, inte särskilt våldsam i alla fall. Han jobbar på ett åkeri och då och då ställer han upp på att smuggla in flyktingar i en stor tankbil. Den här gången hämtar han åtta flyktingar i Köpenhamn, varav en är en liten krabat på under året. De är alla flyktingar från Syrien.

Erwin ville egentligen inte köra den här gången. Han är orolig av flera skäl. Hans gamla pappa som bor på ett äldreboende har trillat och brutit armen. Pappan är väldigt ledsen och vill helst att Erwin hälsar på varje dag. Det som stressar Erwin ännu mer är att hans fru vill skiljas. Frun är en riktig hemsk girigbuk till ragata. Erwin har en tonårsdotter som bor med sin mamma, som för övrigt verkar vara en mycket trevligare människa än Judit som vill skilja sig. Judit vill inte vara skiljas utan vill ha värdet av halva huset, som Erwin är uppväxt i och hans pappa hr byggt. Det är en rätt usel lag som säger att utan äktenskapsord får frun också halva huset som mannen hade redan innan de gifte sig.

Frun ringer och är otrevlig och det gör att Erwin gör ett ödesdigert misstag under körningen av flyktingarna. Det är en väldigt stark bild av den så kallade fjärilseffekten som talar om att alla i världen är vävt av samma material och hör ihop. Allt påverkar varandra. Om Judit inte hade varit så elak och grym hade inte kedjan av katastrofer satts igång. Det är för mig seriens tema. Tyvärr räcker inte det för att göra serien bra. För det första har den en lång rad orealistiska delar, som att ortens poliser får utreda fallet helt själv utan att det kommer utredare från högre ort. Den tragedi som inträffar borde dessutom lockat dig en stor hord av journalister.

Det är också rätt svårt att tro på att Erwin är så handfallen att han inte gör något för att inte bli upptäckt. Att han fortsätter cykla omkring med sin speciella cykel, att han inte gör något för att förändra sitt utseende. Att han mest sitter hemma och deppar och häller i sig sprit.

Andra detaljer som är helt omöjliga att tro på är att bebisen har feber i värmen och ändå tog ingen av honom jackan utan får fortsätta vara tjockt påpälsad. Varenda vuxen människa vet väl att man tar av småbarn kläder så de kan bli avkylda när de har feber. Det är minst lika svårt att tro på att varken Erwin eller kvinnan i utrymmet bakom förarhytten inte skulle höra blandningarna från de som är instängda.

Peter Viitanen i rollen som Erwin har i stort sett samma ansiktsuttryck i varenda scen, helt förstörd. Ahmed som jobbar på pappas äldreboende är också väldigt klushigt framställt, mentalt blåögd som på fullt allvar tror att svensk polis skulle efterlysa flyktingar som är på väg till Sverige och försvunnit längs vägen. Ahmed framställs också som så gullig som en prinsesstårta.

Det serien framför allt visar är att något måste göras i världen för att få bort flyktingsmugglare, det måste gå att fly från förföljelse utan att anlita flyktingsmugglare.
Det är ju flyktingsmugglarna som sätter flyktingars liv på spel i båtar över medelhavet eller i containrar.

Jag är förvånad över hur många orealistiska detaljer det är och hur klyschigt karaktärer skildras. Och det där att i stort sett alla på något sätt har flyktingbakgrund blir lite för övertydligt budskap. Erwins pappa flydde från ett baltiskt land, polisen Anja flydde som unge från Bosnien och så vidare, och så vidare. Med så många duktiga skådespelare hade jag högre förväntningar.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: Recension av tv-serie, SVT Play

Filmrecension: Empire of Light – Olivia Colman är en lysande stjärna

9 november, 2022 by Rosemari Södergren

Empire of Light
Betyg 4
Nordisk premiär på Stockholms filmfestival
Regi Sam Mendes

En hyllning till film och den magi som gör att film har en läkande förmåga, som hjälper oss att klara av att gå vidare i livet då vi möter svårigheter och tragedier. En hyllning till rätten att vara unik, rätten av vara annorlunda. Och mest av allt är det en film där Olivia Colman glänser. Hon är filmens lysande stjärna. Hon är utan tvekan av vår tids duktiga skådespelare och om hon inte får minst en nominera till Oscar för rollen är det något fel på juryn.

Filmen utspelas under 1980-talets början, under en tid då film sågs på biografer. Vi får några underbara scener från biografens olika rum. Jag hade gärna sett mer av dessa miljöer. Det är lite som filmen är i sin helhet, där är lugn och sparsmakat, inget dras ut till det yttersta.

Olivia Colman spelar Hilary, en medelålders kvinna som jobbar på biografen Empire i en brittisk kuststad. Biografen chef, Mr Ellis (spelas av Colin Firth) har utsett henne till gruppchef, kanske för att hon är äldre än övriga personalen som till stor del är unga med undantag för maskinisten Norman (spelas av underfundiga Toby Jones)eller för att Mr Ellis ska kunna kalla in henne till sitt kontor för en avsugning då och då. Hilary är väldigt jag-svag, går omkring som i en dimma utan känslor, varken glädje eller sorg. En stund in i filmen får vi förklaringen: hon går på litium och lider alltså av en psykiatisk sjukdom som shizofreni eller bipolaritet.

Så dyker Stephen en nyanställd ung man upp (spelas av Micheal Ward). Hans dröm och mål i livet är att studera arkitektur på universitet, men på grund av sin hudfärg har han inte kommit in. Han är en mycket unik ung man och en stark vänskap växer fram mellan honom och Hilary. Vänskapen fördjupas och tycks bli en relation. Får en medelålders kvinna ha en relation med en man som kan vara hennes son? Det är ett av filmens många teman, men inget som filmskaparen går på djupet med. Jag tycker det är en av filmens styrkor att den låter oss själva tänka och att den inte skriver oss på näsan hur vi ska reagera. Olivia Colman briljerar och lyser i rollen som Hilary. Samspelet med Micheal Wards Stephen är hjärtevärmande.

Micheal Ward lär vi få se i flera roller. Han tar plats som en stor skådespelare i denna film. Han är en ung skådespelare, född i Jamaica i november 1997 och har varit med i bland annat tv-serien Top Boy (2011) och i Blue Story (2019) och Dev’s Diary (2018)

Empire of Light är en film som puttrar fram i lugn takt. Det är inte en film fylld av aktion. En stor styrka är att filmen är oförutsägbar, utan pekpinnar och överraskar på flera sätt. Där finns några underbara fina miljöer från biografen och en övre våning som står övergiven men en gång var biografens finaste avdelning med två salonger och servering, nu framför allt bebodd av duvor.

På sätt och vi är filmen mer som en roman. Som film är den dramaturgiskt spretig. Sam Mendes kunde ha valt att göra mer av symboliken kring film och vart filmkonsten är på väg eller symbolik kring åldersdiskriminering, förtryck av svarta eller förakt för psykisk sjuka. Men han låter de olika ämnena puttra på, komma upp till ytan och sedan lämna över till oss att tänka vidare för att puttra vidare med nästa tema. Mig stör det inte. Jag sjunker in i filmen och uppskattar filmens poetiska anslag. Det betyder inte att filmen bara är ”lagom”. Vi får se scener som gör ont och scener som värmer hjärtat, vi får se människans förmåga till både hat och vänskap.

Filmens regissör Sam Mendes är året mottagare av Bronshästen, Stockholms internationella filmfestivals utmärkelse Stockholm Visionary Award. Sam Mendes slog igenom med filmen American Beauty (1999) som han vann både en Oscar och en Golden Globe för i kategorin Bästa regissör. 2009 blev han nominerad till en Golden Globe för Revolutionary Road. 2012 regisserade Mendes den 23:e James Bond-filmen Skyfall och 2015 regisserade han den 24:e Bond-filmen Spectre.

Wikipediaom hans bakgrund som teaterregissör: Mendes har regisserat flera uppmärksammade teater- och musikaluppsättningar i England. Den första större uppsättningen var Körsbärsträdgården med Judi Dench i en av rollerna. För the Royal Shakespeare Company satte han upp flera pjäser där Simon Russell Beale medverkade. Våren 2014 samarbetar de återigen med en uppsättning av Kung Lear. Hans första uruppsättning av en musikal var Charlie and the Chocolate Factory (2013).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bronshästen, Filmkritik, Filmrecension, Sam Mendes

Filmrecension: Black Panther Wakanda Forever – svårt att föreställa sig en bättre uppföljare

9 november, 2022 by Elis Holmström

Black Panther Wakanda Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 november 2022
Regi Ryan Coogler

Det borde egentligen inte vara möjligt att skapa en fulländad actionfilm under dessa förutsättningar. Efter Chadwick Bosemans tragiska bortgång ställdes hela produktionen av uppföljaren till Black Panther inför en emotionell och logistisk kris. Manusarbetet behövde göras om från grunden. När väl inspelningen drog igång fanns det ett svart moln över hela produktionen. Sorg, trauma och förlust är något vi alla har behövt hantera under de gångna åren och regissören Ryan Coogler använder sig av detta globala chocktillstånd för att skapa en film som både hanterar och processar sorg och saknad. För även om Wakanda Forever handlar om individer med spektakulära förmågor är det i grund och botten människor bakom de extravaganta kostymerna, ett faktum som belyses flera gånger genom filmen.

Hela introduktionen är närmast poetisk och tydliggör filmens tysta och dämpade natur. Där Taika Waititi valde att göra en gladlynt och högljudd actionkomedi med Thor Love And Thunder är Wakanda Forever mer besläktad med Cooglers genombrott Fruitvale Station. Volymen och gesterna är nedskruvade, många gånger känns det som en koreograferad, respektfull och exakt procession. Samtidigt som saknaden väger tungt är Wakanda Forever inte utan hopp eller möjlighet att röra sig vidare i livet.

Flera gånger om dyker ljusglimtar upp och ger oss en förhoppning om att bättre tider är på väg. Det sker genom en rad fantastiska karaktärer och scener som är helt utan explosioner eller CGI-varelser. Dominique Thorne i rollen som det unga geniet Riri Williams är tillsammans med Letitia Wrights Shuri det sanna ljuset som visar vägen framåt både för Marvels filmiska universum och vårt eget samhälle. En plats där mångfald, integritet och uppfinningsrikedom räddar dagen. Ensemblen har blivit än mer sammansvetsad och naturlig, det är som om Bosemans bortgång stärkt banden ytterligare mellan aktörerna. Detta leder till att flera scener känns otäckt genuina. Mest drabbande är sekvenserna med Angela Basset och Letitia Wright vars mor- och dotter-relation ställer flera Oscarsnominerade projekt i skamvrån.
Även om känslorna många gånger sitter utanpå huden har Coogler en otrolig självkontroll. Där många andra hade fallit offer för cynism och gärna exploaterat den tragiska situationen använder Coogler bortgången som ett bränsle för att processa global sorg, inte bara dem som – på ett personligt plan, berördes av Bosemans död utan för oss alla som gått igenom svåra tider de senaste åren. Wakanda Forever blir därför den första storfilmen sedan pandemin att inte försöka ge oss ren och skär eskapism utan en möjlighet till djup reflektion och eftertanke gällande våra gemensamma förluster. Karaktärerna tvingas hantera saknaden och frustrationen på olika sätt, och filmens centrala tema med att hantera desperation sköts med bravur. Där exempelvis Christopher Nolan valde att helt ignorera Heath Ledgers bortgång i The Dark Knight Rises gör Coogler det motsatta. Chadwick Boseman må vara borta men aldrig glömd, det krävs inga överdrivna tillbakablickar eller påminnelser, hans närvaro är ständigt aktuell i varje sekvens.

Samtidigt som den tunga tematiken står i centrum finns det också gott om upphetsande och storslagna ögonblick, även om de inte alltid gestaltas som explosiv action. Coogler använder den enorma budgeten till att ge oss bilder som kunde höra hemma i en naturtidning. Wakanda skildras än mer levande och aktivt än sist, oavsett var man tittar finns det en baktanke vad gäller design. Exempelvis skulle det gå bra att göra en kortfilm eller två om den futuristiska kollektivtrafiken. Ett antal sekvenser utspelar sig också under vattenytan och till skillnad mot den skandalöst usla Aquaman är dessa scener en ynnest att se på. Istället för att förlita sig på neonfärger väljer fotografen Autumn Durald Arkapaw att använda sig av ljussättningen för att göra dessa sekvenser visuellt spännande.

När det väl bjuds på action är det tydligt att Coogler slipat sitt hantverk. Där originalfilmen kulminerade i ett actionmässigt ointressant slagsmål har det nu skett stora förbättringar. Vi får ytterligare en biljakt som får adrenalinet att pumpa, en spektakulär sekvens i filmens mitt som utmanar den bombastiska stridssekvensen från Avengers: Infinity War. Men det är i finalen som Coogler briljerar och skapar en sekvens som är både brutal och samtidigt emotionell. Där undviker man traditionell konflikt mellan gott och ont, istället blir det en strid där värderingar och idéer driver stridslusten.

Istället för att troget heja på protagonisten i slutfasen ställs publiken inför stora kval då båda kombattanterna tagit sig in i våra hjärtan. Den här konflikten blir bara bättre av en fantastisk insats från Tenoch Huerta som porträtterar den – från serietidningen ointressante, Namor med stor empati och passion. En annan sann stjärna är Danai Gurira i rollen som den obeskrivligt hårdföra och trogna Okoye, en karaktär som får actionhjältar som Sylvester Stallone och Chuck Norris att framstå som småpojkar.

Man kan bara häpna inför intelligensen, skickligheten och passionen som demonstreras om och om igen. Ingenting lämnas åt slumpen och filmens tempo är oupphörligt. Men filmens mest centrala fråga, att hantera förlust glöms aldrig bort oavsett hur storslaget det blir.

I en film med galen action och superkrafter lyckas Ryan Coogler bearbeta och konfrontera det globala sorgearbetet som ännu pågår. Blandningen mellan allvar och ren eufori är sannerligen ingen lätt kombination, men slutresultatet är spektakulärt. Speltiden på tre timmar flyger förbi och vad som än sker på duken så sitter publiken som på nålar.

Att en film med en budget av detta slag kan vara så här mänsklig borde inte vara möjligt. Men det är i denna underbara fantasivärld som vi faktiskt finner tröst i svåra tider. Black Panther Wakanda Forever är briljant, intim och helt oemotståndlig. När allting väl är slut är det svårt att föreställa sig en bättre uppföljare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Black Panther Wakanda Forever, Filmkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 351
  • Sida 352
  • Sida 353
  • Sida 354
  • Sida 355
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in