Black Panther Wakanda Forever
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 november 2022
Regi Ryan Coogler
Det borde egentligen inte vara möjligt att skapa en fulländad actionfilm under dessa förutsättningar. Efter Chadwick Bosemans tragiska bortgång ställdes hela produktionen av uppföljaren till Black Panther inför en emotionell och logistisk kris. Manusarbetet behövde göras om från grunden. När väl inspelningen drog igång fanns det ett svart moln över hela produktionen. Sorg, trauma och förlust är något vi alla har behövt hantera under de gångna åren och regissören Ryan Coogler använder sig av detta globala chocktillstånd för att skapa en film som både hanterar och processar sorg och saknad. För även om Wakanda Forever handlar om individer med spektakulära förmågor är det i grund och botten människor bakom de extravaganta kostymerna, ett faktum som belyses flera gånger genom filmen.
Hela introduktionen är närmast poetisk och tydliggör filmens tysta och dämpade natur. Där Taika Waititi valde att göra en gladlynt och högljudd actionkomedi med Thor Love And Thunder är Wakanda Forever mer besläktad med Cooglers genombrott Fruitvale Station. Volymen och gesterna är nedskruvade, många gånger känns det som en koreograferad, respektfull och exakt procession. Samtidigt som saknaden väger tungt är Wakanda Forever inte utan hopp eller möjlighet att röra sig vidare i livet.
Flera gånger om dyker ljusglimtar upp och ger oss en förhoppning om att bättre tider är på väg. Det sker genom en rad fantastiska karaktärer och scener som är helt utan explosioner eller CGI-varelser. Dominique Thorne i rollen som det unga geniet Riri Williams är tillsammans med Letitia Wrights Shuri det sanna ljuset som visar vägen framåt både för Marvels filmiska universum och vårt eget samhälle. En plats där mångfald, integritet och uppfinningsrikedom räddar dagen. Ensemblen har blivit än mer sammansvetsad och naturlig, det är som om Bosemans bortgång stärkt banden ytterligare mellan aktörerna. Detta leder till att flera scener känns otäckt genuina. Mest drabbande är sekvenserna med Angela Basset och Letitia Wright vars mor- och dotter-relation ställer flera Oscarsnominerade projekt i skamvrån.
Även om känslorna många gånger sitter utanpå huden har Coogler en otrolig självkontroll. Där många andra hade fallit offer för cynism och gärna exploaterat den tragiska situationen använder Coogler bortgången som ett bränsle för att processa global sorg, inte bara dem som – på ett personligt plan, berördes av Bosemans död utan för oss alla som gått igenom svåra tider de senaste åren. Wakanda Forever blir därför den första storfilmen sedan pandemin att inte försöka ge oss ren och skär eskapism utan en möjlighet till djup reflektion och eftertanke gällande våra gemensamma förluster. Karaktärerna tvingas hantera saknaden och frustrationen på olika sätt, och filmens centrala tema med att hantera desperation sköts med bravur. Där exempelvis Christopher Nolan valde att helt ignorera Heath Ledgers bortgång i The Dark Knight Rises gör Coogler det motsatta. Chadwick Boseman må vara borta men aldrig glömd, det krävs inga överdrivna tillbakablickar eller påminnelser, hans närvaro är ständigt aktuell i varje sekvens.
Samtidigt som den tunga tematiken står i centrum finns det också gott om upphetsande och storslagna ögonblick, även om de inte alltid gestaltas som explosiv action. Coogler använder den enorma budgeten till att ge oss bilder som kunde höra hemma i en naturtidning. Wakanda skildras än mer levande och aktivt än sist, oavsett var man tittar finns det en baktanke vad gäller design. Exempelvis skulle det gå bra att göra en kortfilm eller två om den futuristiska kollektivtrafiken. Ett antal sekvenser utspelar sig också under vattenytan och till skillnad mot den skandalöst usla Aquaman är dessa scener en ynnest att se på. Istället för att förlita sig på neonfärger väljer fotografen Autumn Durald Arkapaw att använda sig av ljussättningen för att göra dessa sekvenser visuellt spännande.
När det väl bjuds på action är det tydligt att Coogler slipat sitt hantverk. Där originalfilmen kulminerade i ett actionmässigt ointressant slagsmål har det nu skett stora förbättringar. Vi får ytterligare en biljakt som får adrenalinet att pumpa, en spektakulär sekvens i filmens mitt som utmanar den bombastiska stridssekvensen från Avengers: Infinity War. Men det är i finalen som Coogler briljerar och skapar en sekvens som är både brutal och samtidigt emotionell. Där undviker man traditionell konflikt mellan gott och ont, istället blir det en strid där värderingar och idéer driver stridslusten.
Istället för att troget heja på protagonisten i slutfasen ställs publiken inför stora kval då båda kombattanterna tagit sig in i våra hjärtan. Den här konflikten blir bara bättre av en fantastisk insats från Tenoch Huerta som porträtterar den – från serietidningen ointressante, Namor med stor empati och passion. En annan sann stjärna är Danai Gurira i rollen som den obeskrivligt hårdföra och trogna Okoye, en karaktär som får actionhjältar som Sylvester Stallone och Chuck Norris att framstå som småpojkar.
Man kan bara häpna inför intelligensen, skickligheten och passionen som demonstreras om och om igen. Ingenting lämnas åt slumpen och filmens tempo är oupphörligt. Men filmens mest centrala fråga, att hantera förlust glöms aldrig bort oavsett hur storslaget det blir.
I en film med galen action och superkrafter lyckas Ryan Coogler bearbeta och konfrontera det globala sorgearbetet som ännu pågår. Blandningen mellan allvar och ren eufori är sannerligen ingen lätt kombination, men slutresultatet är spektakulärt. Speltiden på tre timmar flyger förbi och vad som än sker på duken så sitter publiken som på nålar.
Att en film med en budget av detta slag kan vara så här mänsklig borde inte vara möjligt. Men det är i denna underbara fantasivärld som vi faktiskt finner tröst i svåra tider. Black Panther Wakanda Forever är briljant, intim och helt oemotståndlig. När allting väl är slut är det svårt att föreställa sig en bättre uppföljare.