She Said
Betyg 3
Svensk biopremiär: 18 november 2022
Regi Maria Schrader
Frågan återkommer ständigt när ett känsligt och aktuellt ämne görs till film, ’’är det för tidigt?’’. Frågan ställdes då Olvier Stone och Paul Greengrass bara fem år efter 11 september-attackerna filmatiserade händelserna i World Trade Center respektive United 93.
#MeToo rörelsen är än idag högst aktuell, diskussionerna runt vedervärdiga arbetsförhållanden och den allmänna kvinnosynen i samhället känns lika rödglödgad nu som då nyheterna om Harvey Weinsteins groteska övergrepp blev kända för hela världen för fem år sedan. Berättelsen om Weinstein är dock komplex, inte gällande hans karaktär utan de många aktörer och den tystnadskultur som tillät hans beteende att fortgå under årtionden. Skandalen berör inte bara filmindustrin utan media och välkända profiler som på något sätt tillät övergreppen att fortgå, antingen aktivt eller genom tystnad och apati.
She Said lyckas porträttera överlevarna med stor empati och genomslagskraft, men misslyckas vad gäller att göra en ingående och behövlig djupdykning i de systemfel som än idag präglar samhället.
Men att filmskaparna tagit sig vatten över huvudet vad gäller händelsernas spännvidd är inte det enda problemet. Ett ämne som #MeToo och Weinstein kräver en regissör med en tydlig vision. Ett bra exempel på detta är Roger Ailes-dramat The Loudest Voice där bland annat Kari Skogland och Stephen Frears höll i taktpinnen. I fallet med She Said-regissören Maria Schrader har hon tidigare bara gjort film i hemlandet Tyskland. Flera gånger visar Schrader på en oerfarenhet vad gäller att regissera en internationell produktion. Se bara till det utseendemässiga som saknar någon som helst identitet, men det är i personregin som bristerna är som mest uppenbara.
Carey Mulligan och Zoe Kazan gör båda goda insatser men inte på grund av någon vidare assistans från Schrader. Manusarbetet och den faktiska karakteriseringen av de två journalisterna, Megan Twohey och Judi Kantor, är slätstruken och oväntat oengagerande. Förutom ett par inblickar i deras privata liv känns båda huvudpersonerna endast som yrkesroller. Flera av de mer allvarliga motgångarna, som mordhot från extremhögern och Donald Trumps förvanskning av anständighet, berörs men försvinner lika snabbt som en svensk sommar. För att vara en film som vill kritisera den onödigt glamoriserade mediabilden av Hollywood är She Said förvånansvärt ytlig vad gäller att skapa ett emotionellt djup.
Istället kommer engagemanget från de faktiska händelserna. Ett par överlevare, som skådespelerskan Ashley Judd, porträtterar sig själva. Sekvenserna då Weinsteins övergrepp redovisas i detalj är lika skrämmande och motbjudande som då vi först läste om dem. I dessa stunder skapas ett unikt möte mellan film och verklighet och tillsammans med en av de mer ökända ljudinspelningarna får vi en närgången inblick i det fasansfulla. Det är omöjligt att inte bli bestört och upprörd av de utsagor som delges och i dessa stunder är She Said i sitt esse.
Men de här scenerna hämtar sin kraft från händelserna som sådana, inte det faktiska genomförandet. Det är inte svårt att förställa sig en än mer drabbande och förödande upplevelse med en mer kompetent regi. Allting är dugligt men långt från extraordinärt. Det journalistiska arbetet och dess dramaturgi är ett bra exempel på detta, här följs mallen som etablerades av Alla Presidentens Män men också den bortglömda danska thrillern Den Tredje Makten.
Men mest beklämmande är att flera viktiga frågor, gällande medias egen skyldighet i Weinsteins handlingar helt utelämnas. Bilden av Weinstein som ett filmiskt geni hölls i mångt och mycket uppe av mediala institutioner. Tidningar som exempelvis Vanity Fair valde i ett reportage för tio år sedan att framställda Weinsteins vassa armbågar som en egenskap som borde beundras. Denna problematik, där systemet väljer att tiga, i utbyte mot exempelvis accessjournalistik berörs aldrig. Om detta hade presenterats som en tv-serie hade dessa aspekter antagligen kunnat belysas.
Allt som allt är She Said funktionell och bjuder på ett par mycket skakande sekvenser. Men det saknas förmåga att gör upplevelsen oförglömlig. Hela lasset dras istället av berättelsens otroliga genomslagskraft. I framtiden är det bara att hoppas på ytterligare dramatiseringar som med större skärpa kan ge en bredare och mer ingående inblick i en berättelse som aldrig får glömmas bort.