Recension

Högkvalitativ vittomspännande julkonsert- Göteborg Wind Orchestra med solisterna Negar Zarassi & Alexander Lövmark i Lerum

16 december, 2025 by Mats Hallberg

14/12 2025

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik i Lerum

Haft svårt att koncentrera mig på grund av det upprörande terrorattentatet vid Bondi Beach och strömningar som lett fram till det. Slukat fler trådar på facebook om massakern än vad som är hälsosamt. Mina tankar går till judar vars Chanukka (ljusets fest) i år omöjligen kan bli samma glädjerika högtid. Julen firas hos oss som ett kristet arv till glädje och frid när vi har det som mörkast. Gäller att vara vaksam så att den inte förvandlas till ett stressigt kommersiellt jippo. Också varje genomtänkt repertoar framtagen för att sprida julmusik innehåller välgörande kontraster, pampiga och uppsluppna toner har sin motpol i stämningsfulla stunder. Föreställer mig att den eminente dirigenten Alexander Hansson i samråd med sångsolisterna komponerat programmet för ”Strålande jul”. Den blandade publik vilken njuter av blåsorkesterns lysande två set uppgår till uppskattningsvis hundra-hundrafemtio personer. För att ge en sammanfattande bild av nivån tar jag hjälp av omdömen fällda av en av arrangörerna, tillika musiker. I paus utbrast han till mig ”vilken klang” för att när det var slut hävda till grannen på läktaren ”VÄRLDSKLASS”.

Mångsidiga Göteborg Wind Orchestra är idag en av Sveriges fyra blåsorkestrar med tjugotvå anställda musiker, varav några vikarierar. GWO som numera håller till i Haga Konserthall (tidigare Smyrnakyrkan) har jag hört åtskilliga gånger live sedan de blev professionella 1992. Tippar på att några vikarier fyllde ut orkestern på scenen i Lerum, eftersom endast en valthornist fick representera deras kvinnliga musiker. Härom året befann de sig på samma scen ackompanjerandes Rigmor Gustafsson i strålande Monica Zetterlund-hyllning. Förstärkte dem denna gång gjorde två personer vars jazziga kunnande jag känner till väl, nämligen Stefan Wingefors på piano och kontrabasist Olli Rantala.

Enligt annonseringen är det GWO med vänner på scen. Vad beträffar vokalisterna har jag troligen hört tenoren Alexander Lövmark ett tvåsiffrigt antal gånger, recenserat skivor och spelningar plus gjort en utförlig intervju 2018. Han framträder med smågrupper, storband och solo, då vanligtvis som sjungande pianist. I många år ingick han i kvartetten Stockholm Voices vars konserter i Lerum jag recenserat. x två. Därtill är Lövmark en multiinstrumentalist, anlitas ibland för att ackompanjera andra.

Hans partner på scen har hörts i Don Juan på Göteborgs Stadsteater, vilket pinsamt nog hade fallit i glömska hos mig. Exiliraniern Negar Zarassi är välutbildad, har dubbel kanidatexamen och blivit något av en tv-kändis i vissa kretsar efter charmig medverkan i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt. Internationellt genomslag fick hon i persisk variant av ”Got Talent-tävling” som nådde miljonpublik i teve. På hemmaplan har Zarassi haft solokonserter på Storan, betydande roller på Malmö Opera och skivdebuterat. Om man generaliserar kan hävdas att vokalisterna med sina skilda bakgrunder från jazz och operavärlden förenas i duetter. I samma andetag ska läggas till att de framför dessutom minst ett par nummer på egen hand.

Blir lika tillfreds varje gång det i julkonserter ges plats för det oväntade, för musik ny för öronen. Så skedde förra veckan i Stenhammarsalen när jag blev inbjuden av skönsjungande paret Emelie Sundborn och Rikard Flink. GWO och deras solister ser också dem till att blanda obligatoriska sånger och toner med annorlunda inslag.

Som vanligt hälsas vi välkomna av Qlaez Wennberg, ansiktet utåt i arrangerande Musik i Lerum. Han framhåller Inte bara samarbetspartners och finansiärer utan också alla personer som gör verksamheten möjlig rent praktiskt. Efter paus namnges och tackas styrelse, volontärer, duon som med den äran ansvarat för ljud och ljus och till och med undertecknad för mina betraktelser. Hedrande att uppmärksammas.

GWO inleder instrumentalt med Jinglebells Fantasy i ett arr så snitsigt att jag misstog det för ett medley. Alexander äntrar därpå scen genom att sjunga ett intro a cappella på psalm 103, närmare bestämt Bereden väg för herran. Hans innerliga stämma åtföljs av suggestivt trummönster, vidunderligt trumpetsolo och unisont spel från orkestern. Negar gör honom sällskap i psalmens sista verser. Sedan serveras modern folkmusik av bästa snitt med flöjt-feature från Göran Marcusson. Syftar på Koppången (P-E Moraeus/ P. Bäckman).

Vet med mig att jag är mer redovisande än recenserande kollegor. Ni får stå ut helt enkelt, ska försöka att inte bli onödigt utförlig. Alexander briljerar i jullåt ursprungligen förknippad med Tommy Dorsey och hans orkester på 30-talet. Jag talar om Santa Claus Is Coming To Town som ju också The Boss gjort populär. Här görs den i gammal hederlig swing-tappning som GWO galant bemästrar. Negar ”kontrar” genom att ta sig an The Most Wonderful Birthday Of All. Glänser lagom passionerat i sång som först gjordes av Kiri Te Kanawa och som hon fick vetskap om när hon första gången jobbade med GWO för två år sedan. Dirigent Alexander Hansson är en fena på underhållande och upplysande introduktioner. Leder oss in i filmmusikens magi med soundtrack ur gotiska The Nightmare Before Christmas från -93. Fängslade harmonier bryter in i varandra när orkestern exponerar sin häpnadsväckande kvalité. Suggestiva soundet sträcker ut, förebådar raffinerat ödesdigra händelser.

Näst på programmet står kärlekssång på persiska som Negar tillägnar alla som kämpar för frihet. Inte ofta man får se Alexander traktera en flygel, men här får man vara med om det. Duon ska framföra sången på bröllop och han ackompanjerar följsamt snyggt hennes oklanderliga stämma som griper tag i en. Därefter lanserar dirigenten en meditativ ström av en amerikansk kompositör. Kommer efter research fram till att det är professor Morten Lauridsen från Los Angeles och hans tonsättning av nästan tvåtusenåriga liturgiska latinska texten O Magnum Mysterium. Ett exceptionellt betagande stycke omsluter publiken. Inledningsvis styltigt men sammantaget ändå någorlunda smidigt övergår man till julmusik i soulig utformning. Alexander anför i ett original av min soul-favorit Donny Hathaway tillsammans med Olli Rantala och trumslagare Per Boqvist. Vokalistens töjbara röst drar iväg This Christmas. Den här genren är den GWO inte behärskar till fullo om man ska vara uppriktig. Men deras lägstanivå är frapperande hög.

Strålande jul innehöll en tillagd framimproviserad beståndsdel efter önskemål i pausen. Alexander gör något för honom unikt (ska man tro att det verkligen stämmer?), nämligen att spirituellt och pedagogiskt förklara vilka instrument som ingår i GWO och vilken funktion de har. Muntra genomgången blev en oförutsedd höjdpunkt innan andra set drar igång med vintrig musik från filmen Polarexpressen, datoranimerad film från 2004. Rycks med av dess klämmiga, pampiga anslag. Efter en belysande anekdot om Jean Sibelius levereras en julvisa av honom med text av Zacharias Topelius. Sopranen övertygar! Till prydligt vispspel och varsamt basspel broderas ledmotivet till Karl-Bertil Jonssons julafton ut av Sven Fridolfsson på altsax. Han ges utrymme att stryka under med egna tillägg. Elegant gjort även om Klas Lindquist berör mig än mer med sin version på Hans Backenroths aktuella julalbum.

Publiken får njuta av en ballad betitlad Grown-Up , Christmas List, låtskrivaren David Fosters omtyckta julsång görs som duett med fint intro av Stefan Wingefors på flygeln. En snyftare som bjuder på mycket känslor i omlopp vars harmonik skulle passa i romantisk film. Två av konsertens toppar är den kvinnliga vokalsolistens framförande av traditionsenliga favoriter. Dels Jul, jul, strålande jul och dels överraskande nog Oh helga natt som ju brukar vara förbehållen manliga röster med djupt omfång. Vi hör dem inom oss. Också hennes hänryckande framtoning lyser starkt och renderar i ett stort berättigat bifall. Däremellan presteras leverans av It´s Christmas All Over The World likt en språklektion av den begåvade Alexander Lövmark. Noterar läckert trippande ackord på piano jämte delikat pådrivande rytmsektion.

Finalnummer blir den lovprisning som på latin börjar med ”Gloria” och i svenska psalmboken Ära vare Gud i höjden, benämnd som ”Stora doxologin”. En mäktigt stegrande hymn som visar på enastående omfång hos båda när de triggar varandra till stordåd. GWO är verkligen på tårna. Responsen resulterar i extranummer. Och spjuvern Hansson visar exakt vilken intensitet han önskar från oss i handklapp i ett spralligt marschliknande avslut. Sannerligen en fullödig och mycket omväxlande julkonsert. Åkte med i orkesterns buss tillbaka till Göteborg och intog mycket nöjd sen 3-rätters på Levantine.

Skribenten besökte invigningen av jubileumsutställning av Musik i Lerum (där två av mina texter fanns med) – foto Anders Blomberg

Filmrecension: Avatar: Fire And Ash – filmiskt spektakel

16 december, 2025 by Elis Holmström

Avatar: Fire And Ash
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 december 2025
Regi James Cameron

Det är få fenomen – eller succéer, som är så besynnerliga som James Camerons Avatar. Trots de gränslösa ekonomiska framgångarna för de tidigare filmerna har den fiktiva planeten Pandora och dess karaktärer inte haft i närheten samma djupa avtryck som andra storfilmer som rör sig i territoriet som – utan att vara nedsättande, kan kallas nördigt. Mer nyinkomna tillägg som flertalet moderna anime eller Denis Villeneuves adaption av Dune har lämnat ett helt annat avtryck och nyttjas frekvent som popkulturella referenser. Avatar känns istället som en solförmörkelse, en händelse som är i centrum under sin korta existens och som sedan upplöses.

Att uppföljaren tog sanslösa tretton år bidrog inte heller till att befästa någon odödlig position. Då det väl blev dags för tre år sedan fanns det en förhoppning om att Cameron skulle få taket att lyfta, visa världen vad vi saknat under så lång tid. Resultatet blev istället en likblek påminnelse om varför Avatar haft så svårt att vara något annat än momentära supersuccéer. The Way Of Water var lång, tafatt och fantastiskt feg vad gäller att ta konceptet vidare. Då det nu blivit dags för del tre vill den – förvisso lilla, optimisten inom undertecknad att Cameron äntligen skall rättfärdiga sin mastodont-satsning, att en gång för alla sätta ned foten och demonstrera vad sanslösa 400 miljoner dollar i budget kan leverera i form av filmiskt spektakel. Tyvärr så blir den tredje filmen istället bara ett plågsamt och – i många fall, chockerande, dekret gällande att James Cameron numera gör dussinfilmer som han själv inte ens verkar bry sig om.

För dem som förälskat sig i de massiva djungellandskapen och de vackra fiktiva hav som Pandora erbjuder finns här fortfarande samma ögongodis, de norrskensliknande ljusfenomen som befolkar planeten är på plats samt andra neonfärgade kreatur. Och det vore fel att inte lyfta det faktum att Avatar har tillgång till teknik som springer cirklar kring både NASA och Pentagon. Framförallt det sätt texturer renderas är bortom all beskrivning och når total fotorealism i ett antal scener, det är tveklöst den kanske mest tekniskt avancerade film vi någonsin sett. Även om Avatar-serien alltid velat stödja sig på sin teknik måste något mer tillkomma. Cameron har med året gått ifrån – kanske förlorat, den där råa och totalt kompromisslösa udden som gjorde Aliens och Terminator 2 värdiga att tituleras som några av historiens bästa filmer. Båda har en relativt spartansk berättelse men det fanns också en oerhörd emotionell kraft samt ett engagemang som gjorde att enkelheten kunde förbises. Även den första Avatar hade spår av detta, men konsten att faktiskt engagera på emotionellt plan verkar helt ha försvunnit i den andra filmens lagun. Fire And Ash har inte ett enda moment som på något sätt skapar någon engagemang för någon av filmens karaktärer, de isande och nervpirrande momenten från stålverket i Judgement Day är bortblåsta där action och drama fasades ihop med perfektion. Istället blir det mer spirituellt tugg som varken känns genuint eller vidare djuplodande, snarare en tunn fernissa för att dölja det faktum att substansen är just vatten.

Det hela känns istället som en livlös teknikdemo, inte vidare skilt från då nya motorer för digitalspel visas upp. Det är makalösa miljöer och häpnadsväckande detaljrikedom men det faktiska innehållet är långtifrån något som skulle vilja spelas i timme efter timme. Då Fire And Ash fungerar som en direktuppföljare borde filmen kunna rivstarta och totalt ignorera alla påminnelser eller hållplatser. Absurt nog så får vi här sekvenser och slutsatser som borde avhandlats för länge, länge sedan. Istället för att faktiskt nyttja det hela som en tredje akt blir det en märklig gröt som befinner sig mellan att kännas som ett mellanrum och en final. Inte ens då filmen har frön till grandiosa ting – eller tillgång till aktörer i världsklass, kan Cameron göra något av dem då han stirrar sig blind på totalt nonsens. Kate Winslet är ännu en gång fullkomligt bortkastad i en roll där hon får fräsa och leverera iskalla repliker. Duktiga Zoe Saldaña har alltid legat på gränsen till överspel då hon skall gestalta Neytiri men får här uppgiften att vara sur som en citron och bidra med absolut noll. Sigourney Weaver är den enda som får någon möjlighet att arbeta med substans men resan hennes karaktär genomför är smärtsamt bekant och inte det minsta intressant trots att Weaver tillför sitt fantastiskt gedigna agerande.

Mest bortkastat är dock additionen av Oona Chaplin i rollen som filmseriens kanske häftigaste karaktär, den mordiska och bestialiska Varang. En karaktär som osar av vansinne och obehag. Chaplin skapar en otroligt hotfull men samtidigt fascinerande karaktär vars stridsmålning och hänsynslösa manér ger hopp om att något annat är på ingång. Dock reduceras detta lovande nytillskott till noll då hon åsidosätts gång på gång. Och ungefär sådär pågår hela filmen, det tycks vara intressanta och potentiellt storslagna saker i görningen men allt slutar i ett hopplöst mönster bestående av det uppenbara, förutsägbara och alltför säkra. Med tanke på att James Cameron med nämnda Aliens och Terminator 2 skapade uppföljare som båda var bättre än sina original, men som också tog konceptet vidare genom att införa vågade förändringar, är det helt förstummande att Cameron nu kapitulerat i ren feghet och väljer köttbullar och mos på en meny som innehåller alla tänkbara exotiska alternativ.

Sedan är det svårt att undkomma ironin. Martin Scorsese beskrev Marvel Studios filmer som rena nöjesfält, berg- och dalbanor utan någon egentlig merit för att kallas ’’riktig film’’. James Cameron har med Fire And Ash lyckats göra exakt detta – bokstavligt talat, då stora delar av scenerna menade att få igång pulsen och adrenalinet består i att karaktärer åker rutschkana. Och kanske är det just actionscenerna som står för den största chocken, i alla fall vad gäller att vara fullkomligt tafatta. För då det nalkas final och alla kort skall läggas på bordet borde vi få något så storslaget, uppfinningsrikt och engagerande att all konkurrens kapitulerar. Istället är det James Cameron som springer skrikande från slagfältet. Filmens klimax är endast en hopplös och trött repetition av de tidigare filmerna där precis allt känns klippt och klistrat. Gåshud, tårar och extas har rört sig i samma riktning som Camerons kreativitet, det vill säga mot nödutgången.

Roande och lärorik summering av svensk musikhistoria kompletteras med magnifikt musicerande – My Music Story av Janne Schaffer

15 december, 2025 by Mats Hallberg

12/12 2025

Kungsbacka Teater

Det var om än inte fullsatt så en stor publik i mogen ålder som kommit för att del av gitarrlegendarens retrospektiva show. Efter deltagande i Stjärnorna på slottet och alla turnéer med Electric Banana Band förtjänar Janne Schaffer epitetet folkkär. Gjorts gällande att han förekommer på cirka femtusen inspelningar, en ofattbar siffra. Han som i förfjol erhöll kunglig medalj har släppt ett tjugotal album i eget namn. Han golvade på 70-talet och in i nästa decennium mig och andra anhängare av rockig fusion jämte progressive i Hörselmat. Kuriöst nog har Janne Schaffer firat sin 80:e födelsedag innevarande år samtidigt med två andra hjältar från Stockholm, nämligen Georg ”Jojje” Wadenius och Kenny Håkansson. Alla tre belönades för sina makalösa karriärer under Uppsala Gitarrfestival, vilket jag sett bildbevis på. När Stadsteatern behövde flytta fram en premiär bestämde jag för att ta pendeln till Kungsbacka för att istället vara med Janne Schaffers ”My Music Story”.

Som uppladdning lyssnades på dubbel-samlingen Överblick. Den utgavs 2004, innehåller också ett par nya låtar/ nya versioner och mitt ex signerades 2010 på Liseberg efter en konsert på Taubescenen. Lite osäker på hur många gånger jag i övrigt hört Schaffer. Erinrar mig 1985 i Göteborgs Konserthus med Hörselmat, en tilldragelse som går in på tio i topp-lista över konserter på den scen. Vidare julkonsert med Stefan Blomqvist och Mölndals Kammarkör i Fässbergs kyrka ett par hundra meter från min bostad, spelning på Götaplatsen med Björn J.son Lindh och möjligen Isidurs Bane samt en Ted Gärdestad-tribut på Liseberg då dennes stipendium utdelades. Av skivor äger jag dessutom på vinyl den första obetitlade plattan som toppade listor 1973, amerikanska äventyret Earmeal med Porcaro-familjen från TOTO producerad av han som proddat plattor med The Doors, Blå passager samt Electric Graffitti. Äger dessutom sex av Björn J:son Lindhs album på vinyl där ju Schaffers spel är en central beståndsdel och supergruppen Baltik vars enda skiva betingar högt samlarvärde. Bland samlingen av musikrelaterade böcker står Mitt liv som Schaffer – berättat för Petter Karlsson (2014). Den lästes med stort intresse.

Perfekt placerad på sjunde raden märker jag att jag inte är insatt i showens förutsättningar. Ser bara ett Nord-keyboard på scen plus förstärkare. Huvudpersonen äntrar scen ensam med sitt favoritinstrument. Vad jag associerar till Telecaster eller en strata baserat på hur det låter är i själva verket en röd Larrinvée med EMG pickup. Det blir tunggung direkt då härligt virtuosa excesser avverkas i Halkans affär till en bakgrund som torde vara från en nyinspelning från 90-talet. På väg in i salongen sa jag till en väns vän, att enbart det faktum att öppningsspåret med sitt omväxlande groove uppbyggt i olika skikt finns på repertoaren, gör det värt att uppleva My Music Story.

Hans numera så typiskt orena, distade sound insvept i en bländande teknik präglad av heavy metal-tendenser(!) åtföljs av låång inledande stå-upp-passage om kändisskap, möten med publik/ allmänhet och roliga förväxlingar. Schaffer visar sig numera vara en verbal entertainer av rang. Kanske en följd av förberedelser inför Stjärnorna på slottet i SVT? Efter att tidiga uppväxten i en musikerfamilj – mamma pianopedagog med privatelever, pappa dirigent och solist och ingick i kammarorkester – delgetts oss på ett mycket underhållande vis, får vi Clare tillägnad mamma Berit inspirerad av Debussys ljuvligt avskalade, porlande pianostycke Claire de Lune.

För att travestera Tage Danielssons speakerröst på julafton: Låt oss redan här stanna upp ett tag och reflektera. Om han vi kommit för hade haft med sig fler som assisterat än Jonas Gideon på keys och sång, vilken skillnad hade det gjort rent musikaliskt? En väsentlig skillnad vill jag påstå. Inte utan att en viss besvikelse infann sig, trots att jag förstår att de är de hyperintressanta anekdoterna som utgör stommen i showen. Blir mycket namedropping. Vid det här laget har Schaffer vaskat bland sina minnen och ger en imponerande tidslinje till och med 70-talet. Vad beträffar Ted Gärdestads karriär och liv tas vi dock med till det obevekliga sorgliga slutet som framkommer i den biopic som hade premiär 2018. Anser att hans gärning skattas lite väl högt av den legendariske gitarristen och låtskrivaren.

När det gäller soundet han föredragit senaste decennierna är det svårt att förstå varför det valts. Genom bruk av svajarm, pedal(er) och reverb utvinns hans karaktäristiskt skitiga sound. Varifrån kommer inspirationen. Har intryck tagits av Thurston Moore, Steve Vai och till och med Yngwie Malmsteen? Ett störande inslag i föreställningen var den uppenbara obalansen ur högtalarna. Basen mullrade i omgångar och dränkte andra instrument. Lika trist som oväntat! Upplägget kan också ifrågasättas. För både huvudpersonen och åhörare hade det varit välkommet med en paus, förslagsvis när vapendragaren under fyrtiotre(!) år introducerats genom sin kraftfulla hit Brusa högre lilla å. Syftar givetvis på det skygga geniet Björn J:son Lindh. Anser att det är en skandal att han inte valts in i Swedish Music Hall of Fame, något jag glömde att säga till Schaffer efteråt när jag berörde begravningen av honom.

Jonas Gideon äntrar scen i tredje låten, Heart of Gold signerad Schaffer. Ackompanjerar och och i förekommande fall sjunger på ungefär hälften av repertoaren. Den för mig nya bekantskapen har examinerats från Kungliga Musikhögskolan, är verksam som sånglärare, spelat i coverband, släppte sin debut 2015, körat bakom flera kända artister, sjungit duett med ljuvliga Anna Christofferson, specialiserat sig på Elton John-tributer samt förfogar över en röst vars stämma kan erinra om Ted Gärdestads. Sannolikt en bidragande anledning till varför han engagerats. Den fläckfria fast lite opersonliga sången kan jämföras med en uppspelning a cappella av Bob Marleys oerhörda förmåga, från en demo på Stir It Up utgiven på dennes genombrott från 1972. Inspelningen skedde när han befann sig i förort norr om Stockholm tillsammans med Johnny Nash. Om den sistnämndes ursprungliga uppdrag att göra filmmusik och kopplingen till hur vår berättare introduceras för reggae, tillhör höjdpunkterna i storytelling-avsnitten. Förvisso att begära för mycket att Gideon ska utstråla liknande karisma.

Vi får höra hyperintressanta vittnesmål om första mötena med embryot till ABBA och när Björn & Benny i egenskap av talangjägare på Polar Music träffade bröderna Gärdestad, proddade flera skivor och sammanförde dem med Schaffer. Schaffer är märkbart stolt över dessa kommersiellt framgångsrika samarbeten. Talar om för oss att han fått reda på att han medverkar på hälften av melodierna i ABBA-katalogen. Vi serveras riff och licks i förening med Gideons stämma och ackord i åtskilliga hits. Av ABBA får vi snyggt svävande Eagle som stretchas läckert och låter tämligen atypisk. Medryckande melodin påförs extra gitarrsolo.

Blir desto mer signerat bröderna Gärdestad och det berättas ingående om minnesskiva och Ted Gärdestad-stipendium. Exempelvis tolkas Sol, vind och vatten som Gideon rörs av att spela, Himlen är oskyldigt blå utvecklas till en av showens mest gripande stunder, klämmiga up tempo-schlagertävlande Satelit (slås av stölden i introt från Hold The Line) erövrar publiken med sina durackord som ordinarie finalnummer samt Jag vill ha en egen måne dekorerad med utförligt vibrato.

Hade jag fått önska skulle det makalösa samarbetet med Björn J:son Lindh prioriterats högre. Förutom den mäktiga emotionella stegringen i överexponerade Brusa högre lilla å lanseras Norrland (J. Schaffer) featuring J:son på sopranino blockflöjt. Ytterligare ett krön även om uppspelad bas och synt tyvärr orsakar viss obalans.

foto Leif Wivatt! Skribenten och en vital om än utmattad 80-åring

På slutet blir det rörelsebaserad showtajm. Uppsluppna catchiga bitar fyras av när fenomenet Electric Banana celebreras i ett tacksamt segment. Publiken diggar koordinerat i Min piraya Maja, rytmiskt ekvilibristiska Banankontakt samt i framgungande Zwampen. Snacka om fusionfunkiga rytmer vilka omedelbart sätter sig i skallen. Det svänger härligt om musiken som får en på gott humör. Efter stående ovationer ges två vemodigt betagande sånger/ visor, varav den allra sista är instrumental. Syftar på stråkbeklädda För kärlekens skull som når ända in i hjärteroten liksom gitarrsolot som finkänsligt betonar temat i Evert Taubes klassiker Så skimrande var aldrig havet.

Efteråt signerade en av förståeliga skäl utpumpad legendar som varit en så central beståndsdel i svensk musikhistoria. Kommenterade somligt men insåg för sent att jag borde ha tackat bättre och fokuserat på några milstolpar, personliga favoriter. Inte minst delarna där Janne Schaffer berättade om vad som formade honom på 60-talet från samvaron med Ted Åström och framåt och alla konserter som upplevdes, förmedlas med brinnande hängivelse, blev mycket mer levande när de kom från honom själv och inte från läsning av memoarerna.

Intelligent relationsbaserad humor roar och svingar brett – Farsor av Abnorm Scenkonst på Göteborgs Stadsteater

14 december, 2025 by Mats Hallberg

Av och med: Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist (Abnorm Scenkonst)

Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco

Rum och kostym: Matilda Söderling

Ljus: Ludde Falk

Komposition: Lisen Rylander-Löve

Dramaturg: Manda Stenström

Urpremiär 13/12 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (gästspel)

Spelas i januari på Teater Trixter

Mycket hände i huset på Stadsteatern denna kväll. Genom vidtagen nödvändig ommöblering i schemat uppstod en krock. Två urpremiärer inträffade samtidigt. Och på Götaplatsen alldeles utanför hade tusentals samlats för att lyssna på Lucia-sånger, vilket medförde att kollektivtrafiken ställts in på Avenyn. Hur som helst valdes av praktiska skäl att se helgens gästspel på Studion som Kulturbloggen blivit inbjuden till. Och trion som jag till skillnad från omtalade GRUPPEN – verkar dela deras ideologi om ifrågasättande av normer och samhällsstrukturer med lekfullhet och egna erfarenheter som drivkraft – inte hade koll på föll jag för. Tidigare har bland annat barnteater spelats på Borås Stadsteater och Abnorm Scenkonst har turnerat med Det halvkassa moderskapet.

Vad som beskrivs som ett pågående projekt, istället för en dramaturgiskt sammanhållen båge med urskiljbar handling, blir till en lika fysisk som komisk uppgörelse med dem själva och sina pappor. Bornell, Hackzell och Holmqvist ikläder sig bokstavligt talat i omgångar rollen som sina respektive pappor. Anti-pjäsen Farsor är dels en drift med manliga stereotyper genom obetalbar koreografi, mimik och tonfall vilka visar på essensen av mansplaining. Särskilt Elin Bornell förstärker draget av karikatyr genom en högdragen överklasskånska, vilket genererar åtskilliga skratt. Dels är uppsättningen en lika träffsäker drift med dem själva och det projekt de är inbegripna i. Meta-nivån glider fram och tillbaka. Det är väldigt kul att beskåda för att handlaget känns så smart. Fallgropar undviks nästan helt och det bollas lustfyllt med förutsägbara floskler. Föreställningen klockar in på cirka sextiofem minuter. Apropå dramatisk båge sitter trion på stolar i underkläder i öppningsscenen för att i finalen återkomma till utgångspositionen. Entusiastisk premiärpublik fick sig till livs prioriterad arbetsmetod: Att trycka på samtidens smärtpunkter snarare än att leverera färdiga manus.

Farsor kretsar kring minnen och hur generationer påverkar varandra. Publiken får veta att tre döttrar agerar som sina pappor i deras glansdagar för att komma dem nära. I motsats till flera andra uppsättningar i samma teaterhus senaste åren görs inga större ansträngningar för att få dem att se ut som virila män. Matilda Söderling nöjer sig med mustascher (skippar till och med polisonger), tidstrogna frisyrer, byxor minst sagt trånga i grenen och ekiperar skådespelarna med tidstrogna moderiktiga kläder, vilka framhäver ungdomlig maskulinitet. I repliker, mimik och ohejdbar lust att tänja på gränser växlas det blixtsnabbt mellan perspektiv med psykologisk skärpa. Nyttan med självironi som stilmedel ska inte heller. underskattas. Greppet gör susen!

Under vad som ska föreställa framväxten av tänkt pjäs blir kvinnorna avbrutna av oönskade telefonsamtal. Det är inga efterhängsna snubbar som hör av sig utan givetvis deras fäder. Rings på en grå telefon med extremt lång sladd och nummerskiva, relik från 70-talet. Papporna undrar hur arbetet fortskrider och framför allt hur döttrarna tänkt om stolarna de lånat och omilt hanterat. I ett senare skede avslöjas att de som ringer sett pjäsen som repeterats, till och med läst recension. Att någon av dem lovordar musiken är något jag instämmer i. Låter som om Lisen Rylander Löve (vars clinic nyligen på Utopia jag skrev om liksom ett par av de jazziga projekt hon genomfört recenserats) är på plats. Men eftersom hon inte finns med i applådtacket kan hennes tenorsaxofon och uttrycksfulla soundscape ha förekommit i inspelad form. Scenografin är sparsmakad, scenen inbjudande insvept i draperier och sedermera plast. Ska indikera hur komplicerat det är hitta rätt, hur lätt det är att hamna vilse trots att utpekad riktning. När trion tar scen i besittning genom att irra runt och till och med krypa på golvet inser man att slapstick-humor är ett signum för frigruppen.

I ett skede kommer någon av dem fram till att pappa borde bytas ut mot en gemytlig göteborgare. Tomas von Brömssen föreslås. Carl Einar Häckner nämns fast avvisas vid närmare eftertanke. Dråpliga tankeexperimentet får mig att referera till ett kort klipp på Youtube som har rubriken ”Little girl doesn´t like her mum and want a new one”. Visst är inspelningen av den kanske 5-åriga flickan integritetskränkande och konversationen torde ha varit hjärtskärande för mamman. Samtidigt går det inte att komma förbi hur ologiskt komiskt klippet är, om än en begriplig reaktion hos ett självständigt förskolebarn som fått nog. Farsor har ett narrativ tacksamt att skämta om. Samtidigt undras över i vilken grad dessa feminister lockar män att se deras scenkonst. I vilken utsträckning är vi en tänkt målgrupp? Tippar att fördelningen var 80-20 på premiären.

Ska man vara petig har den samspelta trion lite för roligt åt somliga infall, vilka kunde ha ansats. Nu fnissar vi när de dröjer kvar och tramsar i vissa scener. Men se invändningen som marginell. Har definitivt överseende med deras goda självförtroende att töja en del situationer till bristningsgränsen. Det allra mesta av vad de stoppat in i sin meta-happening har substans och smartness, görs med utstuderad finess. Aktriserna skördar framgångar med sin tajmning och närvarokänsla. Bornell, Holmqvist och Hackzell reagerar på varandra genom att fyndigt eller drastiskt ta vid, fylla i den föregåendes reaktion. Hanna Holmqvist har kunnat ses i Stallebrottet och på Masthuggsteatern medan Ida Hackzell ingått i ensemble på Norrbottenteatern. Elin Bornell tillhör fasta ensemblen på Borås Stadsteater där hon gjort Sally Bowles och jag bevittnade hennes framfart i Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa.

Kikar i anteckningarna, försöker tyda nedrafsade impulser. Något som måste understrukas är hur blixtsnabbt perspektiv skiftas, vilket stundtals kan förvirra. Ibland behöver publiken anstränga sig en smula. Vem representerar skådespelaren? I hur många procent av föreställningen är hon sig själv, sin pappa i dennes glansdagar eller sitt alter ego? Dock, utförs dessa byten oerhört skickligt. Titeln på en modern intensiv filmklassiker poppar upp i skallen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. En annan reflektion rör de avsiktliga platta och därför hejdlöst lustiga metaforerna. Kul blir det också när Hanna Holmqvist levererar repliker på norska. Vad som försiggår kantrar aldrig även om gränsen tangeras genom kul överdrifter.

Samtidens destruktiva polarisering kringgås, vilket trion ska en stor eloge för. Däremot excelleras som nämnts i i psykologiskt skarpsinne, av universell kaliber. Tekniska utvecklingens ofrånkomlighet ifrågasätts – beställ i appen, uppge bank-id, manövrera tre fjärrkontroller etc. I rollerna som sig själva eller snarlika figurer vädjas om att få ta plats, vilket väcker lika mycket sympati som det berättigade ”gnället” på att ständigt tvingas lära sig nytt. Observera att ingen laptop eller mobiler förekommer. Och när pressen blir för hård vill de namnlösa gestalterna söka skydd från omvärlden i allmänhet och pappornas omvårdnad i synnerhet. Jag är inte här låter tragikomiska flyktbeteendet. Allra sist ska Cecilia Milocco harangeras för snillrik koreografi.

Teaterkritik: Malmö Dockteaters poetiskt skildrade Anette blir kännbart dagsaktuell

14 december, 2025 by Pernilla Wiechel

Anette, du är huvudpersonen i din egen film
Turteatern, gästspel av Malmö Dockteater, (sedd 13 dec)
Urpremiär Malmö 27 september 2025
Regi, manus, scenografi Erik Holmström
Komposition Erik Enocksson
Dockmakare Maja Döbling
Attributmakare Malin Kihlberg
Ljusdesign o teknik Adrian Kautsky
Teknik Amanda Lebert
Smådockor Isadora Nordegren
Föreställningsfoto Jenny Baumgartner
Grafisk form Mattias Broberg
Producent Agnes Rosenberg
Medverkande Kajsa Ericsson och Erik Olsson
Hjälp med tillverkning Jack Ekman, Jonas Bengtsson, Emma Bexell, Lotta Döbling, Bjørn Sannerud, Richard G Carlsson
Körtekniker på Turteatern Viktor Öhlund
Arrangemang och ledning Nessun dorma-kören Jan Tavares

När nu Malmö Dockteater gästar Turteatern i Stockholm med pjäsen Anette, du är huvudrollen i din egen film – blir det snabbt fullbokat alla datum, om än teatern barmhärtigt håller undan ett fåtal biljetter som släpps samma dag. Föreställningen som redan haft premiär i september har skapat ryktet om ännu en succé, som redan spritt sig. Det samspelta dockteater-teamet har med Erik Holmström vid rodret denna gång sytt ihop en fin, poetisk berättelse som verkligen knyter an till vår samtid.

I centrum står Anette, 63 år, som efter att ha sett filmen Il Gondoliere bestämmer sig för att förändra sitt liv. Utifrån att ha arbetat i 31 år på Ericsson och levt i ett 30-årigt äktenskap som nu går på tomgång, med nyligen utflyttade barn, vill hon bli ”sig själv” och söker lyckan. Något i filmen hon sett, som handlar om en venetianare som kommer ut som gay, gör att hon vågar ställa sociala strukturer och samhällets förväntningar åt sidan. Hon söker efter en större mening med livet. Som ung har hon gått på Konstfack, och nu låter hon sina ambitioner från den tiden väckas till liv igen.

För den som inte tidigare sett Malmö Dockteaters finurliga produktioner är denna föreställning en bra början. Tempot är lugnt, den är fylld med humor och igenkänning och denna gång handlar det inte om att chocka publiken eller tänja på några tabun.

Först vill jag nämna hur samma karaktärs flera olika dockstorlekar utnyttjas fint i de olika scenerna. Där närbild krävs är dockorna stora, men när miljön behövs runt om dem, blir de mindre. Ljussättningen visar vad som är i fokus. Ett flertal uppställda små bord fungerar som scener och tre live-skärmar kommer med symboliska budskap effektfullt i kanterna av scenrummet. Men det som slår mig allra först är de oerhört välgjorda ljudeffekterna som gör att vi både hör köks-skrammel såväl som tandborstljud.

Så även om dockorna inte videofilmas denna gång, framgår ansiktsuttrycken med hjälp av dockspelarnas skickliga handlag. Både gång och mimik blir karaktäristiskt och trovärdigt, vilken är en ren fröjd att se. Centralgestalten Anette lyckas krypa in under skinnet, med sin vardagsnära ödmjuka personlighet. Det är som om man känner henne när föreställningen är över. Det slående är hur realistiska egentligen alla dockorna blir, kanske som en följd av att inga gester överdrivs, eller övergår till distanserande komik. Inlevelsen störs aldrig, och den värme och humor som känns är lågmäld.

Vid ett scenbord befinner sig en kör i form av en särskild klunga mindre dockor. Inspelad sång ljuder realistiskt ut i scenrummet. De hörs ljudligt vid varje körövning Anette är med på. I pauserna tar de en kopp kaffe vid en annan lite närmare scen, vilket ger avslöjande närbilder. Runt om allt syns stadens höghus, vars lysande fönster ömsom visar på värme, ömsom ensamhet och utsatthet.

Vi följer Anettes trevande väg bort från man och jobb, sedan inneboende både hos väninna och son och vidare en bit till i livet. Denna tänkvärda och poetiska föreställning väcker flera tankar. Dels vittnar den om nyliberalismen, där alla förväntas förverkliga sig själv (till utplåning), men där individualismen gör oss alla ensamma. Samtidigt ger den en psykologiskt finstämd berättelse om en kvinna, som plötsligt inte står ut, och hur familjen reagerar – under vilken epok som helst.

Men för mig inringar den en dagsaktuell samhällsfråga – som Malmö Dockteater så lyckat satt fokus på. Frågan om (människovärdet hos) den växande åldersgrupp som i dag förväntas arbeta allt längre, men som det inte bereds plats för i (arbets)livet – där AI och andra krafter tagit över.

Recension

Footer

Om oss