• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

The XX – Way Out West

14 augusti, 2026 by Thomas Johansson

XX på Way Out West 2026

5 av 5 – en helt fantastisk konsert

Way Out West återanvänder gärna gamla succéer. Ibland känns det som en trygg repris, ett namn som redan har bevisat att det fungerar. Men med The XX blir det något helt annat.

För det här är en återkomst som jag verkligen inte visste hur mycket jag hade saknat.

Allt är svart och vitt. De svarta tröjorna i merchandise-ståndet säljer slut och framför scenen breder ett kompakt mörker ut sig. Det borde egentligen vara precis tvärtom mot det jag brukar gå igång på. Jag gillar egentligen inte den här typen av musik.

Men The XX hittar alla mina strängar.

Och de får dem att jubla av glädje.

Det är sparsmakat, mörkt och suggestivt. Basgångarna ligger som ett hjärtslag genom området medan sången smyger sig fram mellan tystnaderna. Det finns något nästan hypnotiskt över hur lite The XX behöver göra för att skapa så mycket känsla.

Det är en konsert där mörkret aldrig blir tungt. Tvärtom. Det finns en märklig eufori i det. När de stora låtarna kommer känns det som att hela publiken dras in i samma svarta och vita värld. En mer klubbig upplevelse.

Och plötsligt inser jag det:

Jag har verkligen saknat The XX.

Kanske är det det finaste med festivalrepriser. Ibland återanvänder man inte bara en gammal succé. Man återupptäcker något man själv glömt att man älskade.

The XX visar att Way Out West kan plocka fram gamla kort ur leken – och ändå bjuda på något som känns alldeles nytt.

En helt fantastisk spelning.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Lily Allen – Way Out West

14 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Lily Allen på Way Out West Foto: Peter Birgerstam

Lily Allen kommer till Way Out West med en skilsmässa i bagaget. Det är inte bara en bildlig formulering – hela konserten kretsar kring West End Girl, albumet som vuxit fram ur uppbrottet från hennes äktenskap.

Det gör spelningen till något annat än en vanlig festivalspelning. Mer teaterföreställning än hitkavalkad. Allen berättar, gestaltar och spelar upp sitt havererade äktenskap, och stundtals blir det både utlämnande och starkt.

Men på en festivalscen blir det också lite problematiskt.

För publiken har kommit för Lily Allen. Och Lily Allen har trots allt en imponerande katalog av låtar som kan få vilken festivalpublik som helst att sjunga med. Smile, Not Fair, The Fear och Fuck You finns där någonstans i bakgrunden, medan Allen i stället väljer att fokusera på det nya materialet.

Det är ett modigt val. Men också ett val som gör att konserten tappar en del av den omedelbara energi som en festivalspelning behöver.

Samtidigt finns det mycket att uppskatta. Allen har fortfarande sin speciella blandning av brittisk popkänsla, svart humor och sårbarhet. När de nya låtarna träffar rätt blir det väldigt personligt – och ibland nästan obehagligt nära.

Problemet är snarare helheten. Tempot blir ojämnt och det teatraliska upplägget gör att känslan av konsert ibland försvinner. Man vill stundtals att Lily Allen bara ska släppa allt och ge publiken de där stora låtarna.

Det är ingen dålig spelning. Långt därifrån.

Men det känns som om Lily Allen försöker göra något annat än det publiken egentligen kom för.

Tre stjärnor för en modig, personlig och stundtals stark föreställning – men med en känsla av att den kunde ha blivit så mycket mer.

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Way Out West 2026 – David Ritschard motsvarar numera högt ställda förväntningar

14 augusti, 2026 by Mats Hallberg

4

Varje år tänker jag att jag borde förbereda mig bättre. Förutsättningarna för bevakning försämrades dessutom rejält på grund av värkande fötter, stelhet som beror på ischias samt sår på ena ögat. Första dagen i perfekt väder gick ändå skapligt fast blev tidig hemgång. Mäktade med tre och en halv konsert plus någon låt på Linné så vi snackar mjukstart. Var nyfiken på Goran Kajfes/ Andreas Tilliander på Konserthuset. Men det blev för mastigt att inkludera. Har kanske blivit lite blasé på denna omtumlande, och intensiva folkfest med sin radikala hållning (vegetarianism etc.) I år sålde biljetterna slut snabbare än någonsin, fast årets line-up inte direkt lockade undertecknad. Arrangören hade kryddat med minst ett halvdussin återvändare. Att som GP hävda att Zara Larsson skulle vara mest intressanta inslaget säger mycket, även om jag finner uttalandet oerhört missvisande, snudd på skrattretande. Har dock aldrig sett så många samtidigt lämna VIP-området som inför artistens konsert, vilket gjorde att det plötsligt blev gott om sittplats för att äta lagad mat.

foto Peter Birgerstam

Rubriken om Ritschard syftar på att jag inte lyssnat på hans fullängdare, men skrev utförligt då den proggige visrockande mannen med förkärlek till country under tre kvällar framträdde på Storan i slutet på förra året, vilket han tackade för. Blev succé den vändan till Göteborg. Samma blåsartrio då som nu i soliga Slottsskogen, liksom Jonathan Lundberg på keys och min favorit Ola Gustafsson på pedal steel. Dessutom medverkar tre kvinnliga medlemmar ut Tensta Gospel Choir och glimrade gitarrist vid namn Peter Strömqvist. En anpassning till det storvulna tuffare soundet på WOW hade definitivt skett. Bakom trumsetet återfinns ingen mindre än Andreas Dahlbäck och elbasisten Alva Ragnarsson fick till en egen avdelning under sitt artistnamn Dagsedlar. Dahlbäck och Gustafsson som gärna samarbetar och syns i tv-inspelningar är verksamma som producenter medan unga trion på blås till vardags hör hemma i jazzens värld: Linnea Jonsson (trumpet) har recenserats ett par gånger av undertecknad, trombonisten Tilde Schweitzer har eget storband och sitter i andra, och Simon Skogh från Hälsingland lirar bastrombon och sousafon.

Mannen som kollapsat i SVT två(!) gånger och fått ställa in också på grynd av operation öppnar WOW på Flamingo genom att sjunga nya klämmiga singeln Mint Condition är därtill aktuell med liveplatta. Vi bjuds på en timmas varierat material från en påtagligt glad sångare och låtskrivare vars stora genombrott han förtjänat. Vilken scennärvaro och vokal förmåga! Och konsten att skriva låtar vilka ibland bör betecknas visor behärskas till fullo jämte valet av covers. 4+ landar min bedömning på att för precisera närmare.

foto Peter Birgerstam

Ryser av introt i låten som avlöser. Visar sig vara Duplantis Blues. Ola Gustafsson färgar på pedal steel och det märks att såväl huvudpersonen som kör och musiker är taggade. Den förhållandevis stora publiken får därefter När du reser dig och Sockenplan Revisited. En av sångers sägs ha anknytning till Göteborg. Njuter av ett av hans paradnummer upplockat från Hootenanny Singers. Syftar smäktande lyrik från Topelius med snart tvåhundra år på nacken, På Roines strand som möjligen kan liknas vid ett finskt skillingtryck. Visan är ett vokalt kraftårov som klaras med glans. Överraskas av Hoola Bandoolas Huddinge, Huddinge från 1975 som Country & Western. Slås ånyo av naturliga scennärvaron, mästerlig frasering och hur tajt det ihopsatta bandet låter. Gitarrist Peter Strömqvist spetsar anrättningen en handfull gånger toppat av ett längre flådigt, publikfriande solo. Ny angenäm upptäckt!

Efter medryckande Sverigerocken lanserar Ritschard en sjungande basisten som kallar sig för Dagsedlarna. Hon gör sin Cowboy och övertygar storligen i vad som utmynnar i duett i Inte här (när jag är här), vilket initierade känner till är en gripande visa av Ritschard himself. Jag överraskas igen av vad som aviseras som en funkig bit dedikerad till arbetarklassen i Göteborg (kan jag med mina drygt trettioett år på postterminal räkna mig till kategorin?) Blir till ett krön på konserten när det riffas distinkt av gitarrist och blås. Strömqvist går verkligen loss och fyrar av distade toner med bland annat wha wha så¨det står härliga till i denna sympatiskt naiva text.

foto Peter Birgerstam

Kanske blivit lite långrandigt beskrivande i mitt hyllande. Frun från Sundsvall Anna Bjermqvist sjunger lead i Än går det vågor. för att därpå förenas med sin make. Och på sluttampen fröjdas man åt Söder-romantik med sousafon, regional vals och låten med stående introduktion gällande blandmissbrukare. Enligt publicerad låtlista är titlarna Frågar åt en vän och Nya Slussen. Utomordentlig öppning på WOW. Ska sägas att jag valde att sitta i skuggan (lättare att anteckna dessutom) bortsett från finalen.

Arkiverad under: Musik, Recension Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Kasino – Way Out West

14 augusti, 2026 by Redaktionen

Kasino på Way Out West Foto: Lea Johansson Maliniemi

Betyg 4 vemodiga gitarrer av fem

Det börjar försiktigt. Nästan som om Kasino själv inte riktigt vet hur mycket plats han får ta.

Men det dröjer inte länge innan det sköra växer. För bakom den lågmälda ytan finns en låtskrivare med en ovanlig förmåga att göra det privata allmängiltigt.

Och det är helt fullpackat framför scenen. Publiken står tätt, långt ut över området, och det blir snabbt tydligt att Kasino redan har byggt en betydligt större publik än man kanske kan tro.

Kasino är aktuell med debutalbumet Klunk, där den tidigare indiepopens skimrande melodier fått sällskap av akustiska gitarrer, grungeigare gitarrer och ett betydligt råare uttryck. Way Out West beskriver honom som en av Sveriges mest känslomässigt laddade popartister just nu – och på Höjden känns det som en ganska träffsäker beskrivning.

Det fina är att Kasino inte behöver skrika för att nå fram.

Låtarna får tala. Melodierna är vemodiga utan att bli svårmodiga, och texterna har den där lite ovanliga kvaliteten där man känner igen sig utan att riktigt kunna sätta fingret på varför.

Det är också här hans stora styrka ligger. Skriva om dig, låten som gav honom genombrottet redan 2020, har hunnit få en självklar plats hos publiken. När den kommer känns det som om den täta publiken framför scenen förvandlas till en enda stor allsång.

Kasino är fortfarande i början av sin resa. Ibland märks det. Scennärvaron är inte alltid självklar och några låtar behöver växa ytterligare för att riktigt bära en festivalscen.

Men publiken har redan bestämt sig.

Det här är någon att hålla ögonen på.

Och när man ser hur fullpackat det är framför Kasino på Way Out West är frågan kanske inte om han kommer att slå igenom på bred front – utan hur långt det kan gå.

Foto och Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Way Out West, way out west 2026

Filmrecension: Tony – når aldrig riktigt högt

14 augusti, 2026 by Linou Gertz

Filmrecension Tony

Tony
Regi Matt Johnson
Nordisk premiär på Way Out West, ordinarie biopremiär 18 september 2026
Betyg 3

Efter filmer som The Menu, Bioling Point och tv-serien The Bear har kokkonsten stått högt i kurs såväl på vita duken som våra smart-tv:s. Med intensitet, styrka och ständig vattnande i munnen efter mer har restaurangyrket gestaltats i flera olika skepnader men ändå lämnat rum för mersmak som vi faktiskt hade ätit upp alla de gestaltade minutrarna. Så när den beryktade, men tyvärr avlidna, kändiskocken tillika författaren Anthony Bourdain skulle få en egen A24-film kändes det lika rätt i tiden som ett spännande yrke. Men frågan är verkligen om publiken får den gourmeträtt de förväntar sig? Jag skulle tveka, säga nja, den når aldrig riktigt högt som många andra restaurangskildringar genom åren.

Vad som börjar som en prolog i en bok kommer vi in i filmen när Anthony, som insisterar på att bli kallad Tony (därav filmtiteln), som jagar författarstipendium och beskriver sig som en Jack Kerouac som ska skriva sin debutroman likt en febersjuk neurotiker i ett nafs men trots det inte når ända i mål utan blir bortvald till förmån av en annan student. Ändå snor han pengar från föräldrarnas plånbok för att kunna resa efter en trevlig ung dam (spelad av Emilia Jones) han träffat på en blöt utekväll och blivit förtjust i. När han stöter på henne långt hemifrån förklarar han att han är där för att han fick författarstipendiumet men i själva verket har han blivit rånad och har inte råd med färjan hem igen. Han börjar jobba i kök som diskare och blir nollad av sina kollegor och det märks att det är både en väldigt stressad men också lättsam stämning alla emellan. När hans nyfunna vän får sparken får han snabbt jobb som kock istället.

Det är aldrig riktigt så nervigt eller närgånget ångestfyllt som andra verk i genren (om det ens kan kokas ned till en sådan, pun intended) men det är ändå en humorfylld och charmig soppa som likt den serveras i köket till personalen inte är den bäst smakande, men ändå är värd att lapa i sig och njuta av för stunden och ta det för vad det är. En puttrande komedi som kanske inte lär bli ihågkommen som en kocks främsta bidrag till gourmetköket men ändå ett sökande efter en själ, ett syfte, insikten att målet inte alltid är vad en tror utan finns där gömt i resan på väg någonstans vi inte riktigt vet. Än. Vilket duger rätt gott så mellan alla skratt och allvarligare händelser som tyvärr är svårt att ta på allvar utan mest fladdrar förbi i förbifarten som det är ingenting som spelar roll ändå.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anthony Bourdain, Filmkritik, Filmrecension, Restaurangfilm, Way Out West

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in