12/12 2025
Kungsbacka Teater
Det var om än inte fullsatt så en stor publik i mogen ålder som kommit för att del av gitarrlegendarens retrospektiva show. Efter deltagande i Stjärnorna på slottet och alla turnéer med Electric Banana Band förtjänar Janne Schaffer epitetet folkkär. Gjorts gällande att han förekommer på cirka femtusen inspelningar, en ofattbar siffra. Han som i förfjol erhöll kunglig medalj har släppt ett tjugotal album i eget namn. Han golvade på 70-talet och in i nästa decennium mig och andra anhängare av rockig fusion jämte progressive i Hörselmat. Kuriöst nog har Janne Schaffer firat sin 80:e födelsedag innevarande år samtidigt med två andra hjältar från Stockholm, nämligen Georg ”Jojje” Wadenius och Kenny Håkansson. Alla tre belönades för sina makalösa karriärer under Uppsala Gitarrfestival, vilket jag sett bildbevis på. När Stadsteatern behövde flytta fram en premiär bestämde jag för att ta pendeln till Kungsbacka för att istället vara med Janne Schaffers ”My Music Story”.
Som uppladdning lyssnades på dubbel-samlingen Överblick. Den utgavs 2004, innehåller också ett par nya låtar/ nya versioner och mitt ex signerades 2010 på Liseberg efter en konsert på Taubescenen. Lite osäker på hur många gånger jag i övrigt hört Schaffer. Erinrar mig 1985 i Göteborgs Konserthus med Hörselmat, en tilldragelse som går in på tio i topp-lista över konserter på den scen. Vidare julkonsert med Stefan Blomqvist och Mölndals Kammarkör i Fässbergs kyrka ett par hundra meter från min bostad, spelning på Götaplatsen med Björn J.son Lindh och möjligen Isidurs Bane samt en Ted Gärdestad-tribut på Liseberg då dennes stipendium utdelades. Av skivor äger jag dessutom på vinyl den första obetitlade plattan som toppade listor 1973, amerikanska äventyret Earmeal med Porcaro-familjen från TOTO producerad av han som proddat plattor med The Doors, Blå passager samt Electric Graffitti. Äger dessutom sex av Björn J:son Lindhs album på vinyl där ju Schaffers spel är en central beståndsdel och supergruppen Baltik vars enda skiva betingar högt samlarvärde. Bland samlingen av musikrelaterade böcker står Mitt liv som Schaffer – berättat för Petter Karlsson (2014). Den lästes med stort intresse.
Perfekt placerad på sjunde raden märker jag att jag inte är insatt i showens förutsättningar. Ser bara ett Nord-keyboard på scen plus förstärkare. Huvudpersonen äntrar scen ensam med sitt favoritinstrument. Vad jag associerar till Telecaster eller en strata baserat på hur det låter är i själva verket en röd Larrinvée med EMG pickup. Det blir tunggung direkt då härligt virtuosa excesser avverkas i Halkans affär till en bakgrund som torde vara från en nyinspelning från 90-talet. På väg in i salongen sa jag till en väns vän, att enbart det faktum att öppningsspåret med sitt omväxlande groove uppbyggt i olika skikt finns på repertoaren, gör det värt att uppleva My Music Story.
Hans numera så typiskt orena, distade sound insvept i en bländande teknik präglad av heavy metal-tendenser(!) åtföljs av låång inledande stå-upp-passage om kändisskap, möten med publik/ allmänhet och roliga förväxlingar. Schaffer visar sig numera vara en verbal entertainer av rang. Kanske en följd av förberedelser inför Stjärnorna på slottet i SVT? Efter att tidiga uppväxten i en musikerfamilj – mamma pianopedagog med privatelever, pappa dirigent och solist och ingick i kammarorkester – delgetts oss på ett mycket underhållande vis, får vi Clare tillägnad mamma Berit inspirerad av Debussys ljuvligt avskalade, porlande pianostycke Claire de Lune.
För att travestera Tage Danielssons speakerröst på julafton: Låt oss redan här stanna upp ett tag och reflektera. Om han vi kommit för hade haft med sig fler som assisterat än Jonas Gideon på keys och sång, vilken skillnad hade det gjort rent musikaliskt? En väsentlig skillnad vill jag påstå. Inte utan att en viss besvikelse infann sig, trots att jag förstår att de är de hyperintressanta anekdoterna som utgör stommen i showen. Blir mycket namedropping. Vid det här laget har Schaffer vaskat bland sina minnen och ger en imponerande tidslinje till och med 70-talet. Vad beträffar Ted Gärdestads karriär och liv tas vi dock med till det obevekliga sorgliga slutet som framkommer i den biopic som hade premiär 2018. Anser att hans gärning skattas lite väl högt av den legendariske gitarristen och låtskrivaren.
När det gäller soundet han föredragit senaste decennierna är det svårt att förstå varför det valts. Genom bruk av svajarm, pedal(er) och reverb utvinns hans karaktäristiskt skitiga sound. Varifrån kommer inspirationen. Har intryck tagits av Thurston Moore, Steve Vai och till och med Yngwie Malmsteen? Ett störande inslag i föreställningen var den uppenbara obalansen ur högtalarna. Basen mullrade i omgångar och dränkte andra instrument. Lika trist som oväntat! Upplägget kan också ifrågasättas. För både huvudpersonen och åhörare hade det varit välkommet med en paus, förslagsvis när vapendragaren under fyrtiotre(!) år introducerats genom sin kraftfulla hit Brusa högre lilla å. Syftar givetvis på det skygga geniet Björn J:son Lindh. Anser att det är en skandal att han inte valts in i Swedish Music Hall of Fame, något jag glömde att säga till Schaffer efteråt när jag berörde begravningen av honom.
Jonas Gideon äntrar scen i tredje låten, Heart of Gold signerad Schaffer. Ackompanjerar och och i förekommande fall sjunger på ungefär hälften av repertoaren. Den för mig nya bekantskapen har examinerats från Kungliga Musikhögskolan, är verksam som sånglärare, spelat i coverband, släppte sin debut 2015, körat bakom flera kända artister, sjungit duett med ljuvliga Anna Christofferson, specialiserat sig på Elton John-tributer samt förfogar över en röst vars stämma kan erinra om Ted Gärdestads. Sannolikt en bidragande anledning till varför han engagerats. Den fläckfria fast lite opersonliga sången kan jämföras med en uppspelning a cappella av Bob Marleys oerhörda förmåga, från en demo på Stir It Up utgiven på dennes genombrott från 1972. Inspelningen skedde när han befann sig i förort norr om Stockholm tillsammans med Johnny Nash. Om den sistnämndes ursprungliga uppdrag att göra filmmusik och kopplingen till hur vår berättare introduceras för reggae, tillhör höjdpunkterna i storytelling-avsnitten. Förvisso att begära för mycket att Gideon ska utstråla liknande karisma.
Vi får höra hyperintressanta vittnesmål om första mötena med embryot till ABBA och när Björn & Benny i egenskap av talangjägare på Polar Music träffade bröderna Gärdestad, proddade flera skivor och sammanförde dem med Schaffer. Schaffer är märkbart stolt över dessa kommersiellt framgångsrika samarbeten. Talar om för oss att han fått reda på att han medverkar på hälften av melodierna i ABBA-katalogen. Vi serveras riff och licks i förening med Gideons stämma och ackord i åtskilliga hits. Av ABBA får vi snyggt svävande Eagle som stretchas läckert och låter tämligen atypisk. Medryckande melodin påförs extra gitarrsolo.
Blir desto mer signerat bröderna Gärdestad och det berättas ingående om minnesskiva och Ted Gärdestad-stipendium. Exempelvis tolkas Sol, vind och vatten som Gideon rörs av att spela, Himlen är oskyldigt blå utvecklas till en av showens mest gripande stunder, klämmiga up tempo-schlagertävlande Satelit (slås av stölden i introt från Hold The Line) erövrar publiken med sina durackord som ordinarie finalnummer samt Jag vill ha en egen måne dekorerad med utförligt vibrato.
Hade jag fått önska skulle det makalösa samarbetet med Björn J:son Lindh prioriterats högre. Förutom den mäktiga emotionella stegringen i överexponerade Brusa högre lilla å lanseras Norrland (J. Schaffer) featuring J:son på sopranino blockflöjt. Ytterligare ett krön även om uppspelad bas och synt tyvärr orsakar viss obalans.
På slutet blir det rörelsebaserad showtajm. Uppsluppna catchiga bitar fyras av när fenomenet Electric Banana celebreras i ett tacksamt segment. Publiken diggar koordinerat i Min piraya Maja, rytmiskt ekvilibristiska Banankontakt samt i framgungande Zwampen. Snacka om fusionfunkiga rytmer vilka omedelbart sätter sig i skallen. Det svänger härligt om musiken som får en på gott humör. Efter stående ovationer ges två vemodigt betagande sånger/ visor, varav den allra sista är instrumental. Syftar på stråkbeklädda För kärlekens skull som når ända in i hjärteroten liksom gitarrsolot som finkänsligt betonar temat i Evert Taubes klassiker Så skimrande var aldrig havet.
Efteråt signerade en av förståeliga skäl utpumpad legendar som varit en så central beståndsdel i svensk musikhistoria. Kommenterade somligt men insåg för sent att jag borde ha tackat bättre och fokuserat på några milstolpar, personliga favoriter. Inte minst delarna där Janne Schaffer berättade om vad som formade honom på 60-talet från samvaron med Ted Åström och framåt och alla konserter som upplevdes, förmedlas med brinnande hängivelse, blev mycket mer levande när de kom från honom själv och inte från läsning av memoarerna.