Av och med: Elin Bornell, Ida Hackzell och Hanna Holmqvist (Abnorm Scenkonst)
Koreografi och regikonsultation: Cecilia Milocco
Rum och kostym: Matilda Söderling
Ljus: Ludde Falk
Komposition: Lisen Rylander-Löve
Dramaturg: Manda Stenström
Urpremiär 13/12 2025 på Studion Göteborgs Stadsteater (gästspel)
Spelas i januari på Teater Trixter
Mycket hände i huset på Stadsteatern denna kväll. Genom vidtagen nödvändig ommöblering i schemat uppstod en krock. Två urpremiärer inträffade samtidigt. Och på Götaplatsen alldeles utanför hade tusentals samlats för att lyssna på Lucia-sånger, vilket medförde att kollektivtrafiken ställts in på Avenyn. Hur som helst valdes av praktiska skäl att se helgens gästspel på Studion som Kulturbloggen blivit inbjuden till. Och trion som jag till skillnad från omtalade GRUPPEN – verkar dela deras ideologi om ifrågasättande av normer och samhällsstrukturer med lekfullhet och egna erfarenheter som drivkraft – inte hade koll på föll jag för. Tidigare har bland annat barnteater spelats på Borås Stadsteater och Abnorm Scenkonst har turnerat med Det halvkassa moderskapet.
Vad som beskrivs som ett pågående projekt, istället för en dramaturgiskt sammanhållen båge med urskiljbar handling, blir till en lika fysisk som komisk uppgörelse med dem själva och sina pappor. Bornell, Hackzell och Holmqvist ikläder sig bokstavligt talat i omgångar rollen som sina respektive pappor. Anti-pjäsen Farsor är dels en drift med manliga stereotyper genom obetalbar koreografi, mimik och tonfall vilka visar på essensen av mansplaining. Särskilt Elin Bornell förstärker draget av karikatyr genom en högdragen överklasskånska, vilket genererar åtskilliga skratt. Dels är uppsättningen en lika träffsäker drift med dem själva och det projekt de är inbegripna i. Meta-nivån glider fram och tillbaka. Det är väldigt kul att beskåda för att handlaget känns så smart. Fallgropar undviks nästan helt och det bollas lustfyllt med förutsägbara floskler. Föreställningen klockar in på cirka sextiofem minuter. Apropå dramatisk båge sitter trion på stolar i underkläder i öppningsscenen för att i finalen återkomma till utgångspositionen. Entusiastisk premiärpublik fick sig till livs prioriterad arbetsmetod: Att trycka på samtidens smärtpunkter snarare än att leverera färdiga manus.
Farsor kretsar kring minnen och hur generationer påverkar varandra. Publiken får veta att tre döttrar agerar som sina pappor i deras glansdagar för att komma dem nära. I motsats till flera andra uppsättningar i samma teaterhus senaste åren görs inga större ansträngningar för att få dem att se ut som virila män. Matilda Söderling nöjer sig med mustascher (skippar till och med polisonger), tidstrogna frisyrer, byxor minst sagt trånga i grenen och ekiperar skådespelarna med tidstrogna moderiktiga kläder, vilka framhäver ungdomlig maskulinitet. I repliker, mimik och ohejdbar lust att tänja på gränser växlas det blixtsnabbt mellan perspektiv med psykologisk skärpa. Nyttan med självironi som stilmedel ska inte heller. underskattas. Greppet gör susen!
Under vad som ska föreställa framväxten av tänkt pjäs blir kvinnorna avbrutna av oönskade telefonsamtal. Det är inga efterhängsna snubbar som hör av sig utan givetvis deras fäder. Rings på en grå telefon med extremt lång sladd och nummerskiva, relik från 70-talet. Papporna undrar hur arbetet fortskrider och framför allt hur döttrarna tänkt om stolarna de lånat och omilt hanterat. I ett senare skede avslöjas att de som ringer sett pjäsen som repeterats, till och med läst recension. Att någon av dem lovordar musiken är något jag instämmer i. Låter som om Lisen Rylander Löve (vars clinic nyligen på Utopia jag skrev om liksom ett par av de jazziga projekt hon genomfört recenserats) är på plats. Men eftersom hon inte finns med i applådtacket kan hennes tenorsaxofon och uttrycksfulla soundscape ha förekommit i inspelad form. Scenografin är sparsmakad, scenen inbjudande insvept i draperier och sedermera plast. Ska indikera hur komplicerat det är hitta rätt, hur lätt det är att hamna vilse trots att utpekad riktning. När trion tar scen i besittning genom att irra runt och till och med krypa på golvet inser man att slapstick-humor är ett signum för frigruppen.
I ett skede kommer någon av dem fram till att pappa borde bytas ut mot en gemytlig göteborgare. Tomas von Brömssen föreslås. Carl Einar Häckner nämns fast avvisas vid närmare eftertanke. Dråpliga tankeexperimentet får mig att referera till ett kort klipp på Youtube som har rubriken ”Little girl doesn´t like her mum and want a new one”. Visst är inspelningen av den kanske 5-åriga flickan integritetskränkande och konversationen torde ha varit hjärtskärande för mamman. Samtidigt går det inte att komma förbi hur ologiskt komiskt klippet är, om än en begriplig reaktion hos ett självständigt förskolebarn som fått nog. Farsor har ett narrativ tacksamt att skämta om. Samtidigt undras över i vilken grad dessa feminister lockar män att se deras scenkonst. I vilken utsträckning är vi en tänkt målgrupp? Tippar att fördelningen var 80-20 på premiären.
Ska man vara petig har den samspelta trion lite för roligt åt somliga infall, vilka kunde ha ansats. Nu fnissar vi när de dröjer kvar och tramsar i vissa scener. Men se invändningen som marginell. Har definitivt överseende med deras goda självförtroende att töja en del situationer till bristningsgränsen. Det allra mesta av vad de stoppat in i sin meta-happening har substans och smartness, görs med utstuderad finess. Aktriserna skördar framgångar med sin tajmning och närvarokänsla. Bornell, Holmqvist och Hackzell reagerar på varandra genom att fyndigt eller drastiskt ta vid, fylla i den föregåendes reaktion. Hanna Holmqvist har kunnat ses i Stallebrottet och på Masthuggsteatern medan Ida Hackzell ingått i ensemble på Norrbottenteatern. Elin Bornell tillhör fasta ensemblen på Borås Stadsteater där hon gjort Sally Bowles och jag bevittnade hennes framfart i Som att jag ska bestiga Mount Everest på tio minuter på Backa.
Kikar i anteckningarna, försöker tyda nedrafsade impulser. Något som måste understrukas är hur blixtsnabbt perspektiv skiftas, vilket stundtals kan förvirra. Ibland behöver publiken anstränga sig en smula. Vem representerar skådespelaren? I hur många procent av föreställningen är hon sig själv, sin pappa i dennes glansdagar eller sitt alter ego? Dock, utförs dessa byten oerhört skickligt. Titeln på en modern intensiv filmklassiker poppar upp i skallen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. En annan reflektion rör de avsiktliga platta och därför hejdlöst lustiga metaforerna. Kul blir det också när Hanna Holmqvist levererar repliker på norska. Vad som försiggår kantrar aldrig även om gränsen tangeras genom kul överdrifter.
Samtidens destruktiva polarisering kringgås, vilket trion ska en stor eloge för. Däremot excelleras som nämnts i i psykologiskt skarpsinne, av universell kaliber. Tekniska utvecklingens ofrånkomlighet ifrågasätts – beställ i appen, uppge bank-id, manövrera tre fjärrkontroller etc. I rollerna som sig själva eller snarlika figurer vädjas om att få ta plats, vilket väcker lika mycket sympati som det berättigade ”gnället” på att ständigt tvingas lära sig nytt. Observera att ingen laptop eller mobiler förekommer. Och när pressen blir för hård vill de namnlösa gestalterna söka skydd från omvärlden i allmänhet och pappornas omvårdnad i synnerhet. Jag är inte här låter tragikomiska flyktbeteendet. Allra sist ska Cecilia Milocco harangeras för snillrik koreografi.
