• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Operarecension: Strandad – ett allkonstverk om sorgens väg

20 november, 2022 by Ulrika Sandhill

Strandad
Musik Karin Rehnqvist
Text Kerstin Perski
Dirigent Cathrine Winnes
Regi Natalie Ringler
Dramaturg Katarina Aronsson
Scenografi Anna Heymowska
Kostym och mask Moa Möller
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Koreografi Roger Lybeck
Premiär på Kungliga Operan 19 november 2022

Kungliga Operan uppför inte bara de gamla klassikerna utan beställer med jämna mellanrum också nyskriven opera – som kanske även de kan bli klassiker en dag. I lördags fick vi höra resultatet av en sådan beställning: uruppförandet av Karin Rehnqvists opera Strandad. Den är en ”rituell opera om sörjandets väg” där vi får följa huvudpersonens, Marias, bearbetning av sitt trauma. Som kanske är känt vid det här laget är det Karin Rehnquists upplevelse på plats av tsunamin i Thailand 2004 som ligger till grund för temat, men för att göra operan mer allmänmänsklig utgår den i stället från en ”urkatastrof”, nämligen vulkanutbrottet i Pompeji, men förlagd i modern tid.

Första akten utspelar sig till största delen på en badstrand, där kören är härligt utspridd som semesterfirande solbadare. Till stranden kommer Maria och stör stämningen med sin virriga och skärrade uppenbarelse. Är hon en uteliggare? En mentalpatient? En flykting? Så småningom förstår man att hon har varit med om en traumatisk händelse. Hon vill inte minnas, men hennes alter ego, ”Den Andra”, en skuggfigur som följer henne som ett ont samvete, tvingar henne att så småningom konfrontera sina minnen. Att hon faktiskt släppte taget om sin lilla dotter. Att hon bad sin man att gå in i elden för att leta efter henne. Varför gjorde hon inget själv? Kan hon någonsin bli förlåten? Hon ville ju bara leva. Vi får följa hennes sorgeprocess som så småningom ändå leder till försoning och möjlighet att gå vidare i livet.

Med undantag från inledningen, som jag tycker sitter lite löst, är första akten en stark upplevelse. Föreställningen är verkligen ett allkonstverk. Scenografin är raffinerad i sin enkelhet, parhästen Kerstin Perskis libretto är träffsäkert och poetiskt, musiken tät, ofta suggestiv och typiskt Rehnqvistsk, med allt från glittrande slagverksskurer, skimrande disharmonier, sordinerade trumpeter till dova toner av bland annat kontrabasklarinett. Körpartierna som är hennes signum är mäktiga. I stället för som i en traditionell opera, är musiken mer sömlös och fungerar som förstärkning av handlingen, eller kanske snarare av tillståndet som huvudpersonen befinner sig i. Jag tänker att Karin Rehnqvist under andra omständigheter kunde ha gjort en utmärkt alternativ karriär i Hollywood som filmmusikkompositör. Sångarna är kompetenta, kören mangnifik. Lena Willemark är perfekt som ”Den Andra”: loj i rörelserna, ständigt rökande, med en skarp blick som skär rakt in i Marias mörka hjärta, samtidigt som hon lyckas utstråla en subtil underton av humor. Sättet hon sjunger på, rakt och rått utan vibrato, är effektivt som kontrast till de skolade rösterna och den kontrollerat framförda musiken.

Den andra akten, som är mer mörk och där själva klimax i sorgearbetet egentligen nås, berör mig dock mindre. Oklart varför. Jag tror att det kan ha att göra med att den – trots att allt är lika kompetent och intressant utfört som i första akten – i längden blir lite statisk. Säga vad man vill om postmodernisterna, men så länge musiken ska komponeras i inom ett självpåtaget regelverk där inget får låta ”insmickrande” eller bli ”effektsökande”, skapas aldrig heller de där riktigt förlösande styckena som ett verk av det här slaget kanske behöver för att träffa själen på riktigt. Men det kanske bara är min själ som är så banal, vad vet jag. Och lägg förresten inte för stor vikt vid det sista jag skrev. Strandad är en mycket uttrycksfull, intressant, djup och vacker opera, som definitivt bör upplevas.

Den kungliga logen var förresten som vanligt tom. Varför? Här uruppförs en opera av en av våra stora svenska samtidskompositörer (en kvinna till på köpet om vi nu ska ha de glasögonen på oss). En unik och viktig händelse i kulturvärlden alltså. Är det någon gång man förväntar sig att kulturens beskyddare borde vara på plats är det väl just vid ett sådant tillfälle. När annars? Kanske ska Kungliga Operan fundera på att sälja ut de attraktiva platserna?

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Episka melodier och mystik utvinns genom fulländad sång och raffinerade arr – Kate Bush hyllas i This Woman´s Work

20 november, 2022 by Mats Hallberg

foto Gustav Lindström

Stora Teatern i Göteborg

18/11 2022

Publik: Cirka 500

Framgång hos kritiker innebär långt ifrån alltid kommersiell framgång. I fallet med den mediaskygga Kate Bush, vars unika kvaliteter David Gilmour blev varse, sammanstrålar dock de båda kretsloppen. Utan att ha tagit reda på hur mycket hennes katalog sålt (äger själv sex skivor inklusive en maxi) kan ett par talande exempel framhållas. Eftersom jag är jämnårig med den visionäre kompositören, sångerskan,, musikern, producenten och dansaren minns jag vagt uppståndelsen kring den ikoniska debutsingeln Wuthering Heights. Det ska vara den första låt framförd och skriven av en kvinna som toppat Englands-listan. När Bush efter ett 35-årigt uppehåll bestämde sig för att genomföra ett drygt tjugotal konserter i samma arena i London, var intresset så infernaliskt stort att biljetterna slut på rekordtid. Och i år har ju minst sagt medryckande Running Up That Hill tack vare en serie på Netflix blivit enormt populär, vilket avspeglas i höga listplaceringar i massvis med länder och att låten blivit mest streamad av alla som finns tillgängliga på Spotify.

Projektet This Woman´s Work (också titeln på en då heltäckande antologi med artisten utgiven 1990) har i november varit på turné. Initiativtagaren Martin Schaub har stor vana vid att sammanföra genrer och skapa lyckosamma hybrider under rubriken Popical.. 2018 gjorde en konsert som botaniserar i låtskatten den unika kvinnan från Kent skapat. Kapellmästare Schaub omgavs då av Göteborgs Symfoniker, orkesterns Vokalensemble, samma sångerskor som på nämnda turné samt merparten av de musiker som utgör bandet på Storan. För att vara mer specifik heter de två helt fantastiska uttolkarna av engelskans säregna fascinerande röst Jennie Abrahamson och Malin Dahlström.

foto Gustav Lindström

Man ska nog snarare kalla evenemanget föreställning än konsert. I konceptet presenteras Varken låtar, band eller bedårande vokalister presenteras.. I extasen som uppstår under extranummer meddelas hastigt vilka som stått på scen, vilket inte är lätt att uppfatta. Kreativ ljussättning och enhetliga scenkläder där framför allt huvudbonader skiftar förmedlar låtarnas stämningsläge. Konsekventa förhållningssättet över två akter och närmare tjugo låtar (varav en repris) fungerar. Men hade gärna sett ett par videor projicerade på backdroppen och/eller ett bildspel om Kate Bush karriär i foajén.

Vad beträffar låtlista och info om vem som spelar vad, har lyckligtvis från mycket tillförlitlig källa fakta inhämtats. Kapellmästaren som många känner från West of Eden spelar mest keyboard och piano. Därtill i några låtar mandolin plus ett stränginstrument från renässansen som heter cittern. Den viktiga rytmsektionen består av elbasist Martin Deubler Holmlund (West Of Eden, Those Barren Leaves) och Magnus Boqvist (Niki & The Dove, Timo Räisinen, Hördegårds fyra) som är trumslagare och ansvarig för de samplingar som förekommer.

Det för oss musikälskare bosatta i Göteborgs närhet välbekanta ansiktet Henrik Cederblom lirar fiol och gitarrer. Axel Mårdsjö vars examenskonsert jag skrev om är en jazz- och teatermusiker med kometkarriär och han trakterar i föreställningen flöjt, basklarinett, altsaxofon (möjligen sopransax också) och till och med synth. Multiinstrumentalisten Josefin Runsteen vann en Jazzkatten-kategori 2019 men måste betraktas som väldigt allround. Hon som brukar anlitas av stora namn ses spela slagverk, fiol och viola. Samtliga i det sex personer starka bandet körar på somliga låtar.

foto Marit Deubler Holmlund

Vet inte om urvalsprocessen varit gemensam eller om initiativtagaren beslutat själv om vilka låtar som skulle ingå i programmet. Ser på nätet att låtarna i första vändan valts bland annat för att passa sångerskorna. Hisnande spännvidden av känslor och väsensskilda berättelser speglas föredömligt. Hade inte haft tid att lyssna in mig, har alls inte kläm på hela utgivningen. Hits blandas smart med obskyrt material. Hände att de fick till ett rockbeat som påminde om bandet Kate hade med sin bror och några andra i tonåren. Och efter paus vräker man på fräckt i ett alster av sent datum. Atypiskt okomplicerade Rubberband Girl tyckts ha lånat melodin från Wendy & Lisa. Man har varit försiktig med att försöka kopiera den tekniska perfektionen, de sound som framställts via fairlight. Antar att Schaub så utomordentligt kunnat utmana sig, delvis förklaras av bakgrunden i folkmusik och musikalvärlden. Förtrogenheten med Bush musikaliska universum framgår med önskvärd tydlighet under timmarna på Stora Teatern.

Det borde vara vansinnigt besvärligt att sjunga i de höga register där Kate Bush vanligtvis placerar sina stämband. Men Jennie Abrahamson och Malin Dahlström har tränat upp nästan osannolik överensstämmelse med originalen. Publiken kan frossa i närmast obegripliga bedrifter från de båda.

Dahlström anger med orubblig auktoritet tonen i inledande Breathing. Hon och Abrahamsson varvar sina prestationer för att ibland brista ut i sömlösa duetter. Falsettsången och kluriga fraseringar behärskas fullkomligt. Finns en koppling mellan Kate Bush och norrländska singer-songwritern Abrahamsson då de med Peter Gabriel sjungit samma gripande ballad. Molly Bloom-influerade Sensual World tillhör de alster som sticker ut i första avdelningen när säckpipan ersätts av fioler. En annan toppnotering är ”sopranernas” duett i Oh England, My Lionheart när rösterna tvinnas in i varandra. Odödliga Wuthering Heights (med på Rigmor Gustafssons senaste skiva som jag recenserat)) görs med ackuratess av Abrahamson. Att denna märkliga ”dänga” överexponerats genom åren i till exempel radio är ett oundvikligt faktum.

foto Marit Deubler Holmlund

De berömda röda finskorna kommer fram i den avskalade ballad som deklameras till pianoackompanjemang och rundar av i en första avdelning där Mårdsjö galant färgar musiken med exempelvis basklarinett och synth. Njuter av förtrollande sound som antingen bäddar in eller expanderar. ramarna. Musiken böljar och flödar med korta avbrott då sättningen ändras.

Om första halvan ges omdömet oklanderlig, förtjänar den andra att betraktas som i stort sett magiskt. Flera gånger ryser jag av vällust, får ståpäls. Jig Of Life artar sig till en rytmisk knock out med flöjt, mandolin och fioler i framkant. Textraden ”I Put This Moment Here” blir som ett mantra. Och detta oemotståndliga beat med irländskt extatisk vibe tas fram som extra extranummer för att tillfredsställa salig publik. Henrik Cederblom och Axel Mårdsjö broderar inspirerat ut melodislinga. Standarden upprätthålls ljuvligt i stillsamt svävande And Dream Of Sheep. Rösterna interagerar så att man smälter.

Why Should I Love You visar upp den obekymrade poppiga sidan av konstnären. Prince och Minneapolis-funken passar som referens. Bandet körar och Henrik Cederblom riffar för fullt, vilket i sammanhanget faktiskt känns okonventionellt. Föreställningens titelmelodi berör inte oväntat, utvecklas till en ytterligare vokal förhöjning. Gåshudsframkallande! Maffigt dundrar Hounds Of Love obevekligt fram med feature från trummor och klaviatur. Mårdsjö har tränat in en vägvinnande pardansstil. Vi får inga omfattande solon men både Cederblom och Mårdsjö tar chansen att kasta loss. Härligt röjigt groove uppstår. Det låter som om Schaub spelar fender rhodes. Levereras med eftertryck ännu en låt från Red Shoes-albumet. Lite udda val.

foto foto Gustav Lindström

Publiken uppmanas till att reagera är inte sena att hänga på. Euforin från scen fortplantas vilket betyder extranummer. Succén är ett faktum! Mycket effektfullt framförs då Running Up That Hill av Jennie Abrahamson med vibrerande röstresurser och stilsäkert spel på plexi-marimba. Sedan passeras kokpunkten i det otroligt pulserande beat som Bush döpt till Cloudbusting. Låter så skönt svulstig att sekvensen blir hypnotiskt upphetsande. Påtagligt uppmuntrade musiker och sångduon förenas i unisona rörelser i mitten av scen, insvepta i minst sagt bastant basgång från främst Martin Deubler Holmlund.

För att kunna förlänga det glädjerus som var en följd av ännu en inklappning blir det jig i repris. Märks att alla är trygga med varann och vet exakt vad som ska utföras, verkar efter ett antal föreställmingar sitta i ryggmärgen. Mina förhoppningar om att det skulle kunna bli magiskt kom inte på skam. Gänget sällar sig till raden av lyckade tribut-akter jag sett (The Band, Beatles, Nina Simone, Little Feat, Chick Corea, Sven Zetterberg, Charles Mingus, Judy Garland, Oscar Peterson/ Duke Ellington med flera). Ljudet på Stora Teatern var definitivt fördelaktigt.

Låtlista: Breathing – Sat In Your Lap – Sensual World – Mrs Bartolozzi – Army Dreamers – Oh England, My Lionheart – Song Of Solomon – Wuthering Heights – Moments Of Pleasure – Rubberband Girl – Jig Of Life – And Dream Of Sheep – Why Should I Love You – This Woman´s Work – Hounds Of Love – Your´re The One – Running Up That Hill – Cloudbusting

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Min vackra stjärna – Komplex och humoristisk roadmovie

20 november, 2022 by Petter Stjernstedt

Min vackra stjärna

Betyg 4

Svensk biopremiär 9 december

Regissör Hirokazu Kore-eda

Medverkande: Ji-Eun Lee, Lee Joo-young, Bae Doona, Gang Dong-won, Song Kang-ho

Kore-eda är tillbaks! Efter guldpalm-belönade Shoplifter har förväntningarna trissats upp rejält på den upphaussade sydkoreanske filmregissören Hirokazu Kore-eda. Och Min vackra stjärna lever upp till förväntningarna. I alla fall nästan. 

I Baby boxen kan ensamstående mödrar anonymt lämna in sina nyfödda barn utan att behöva registrera eller ta något eget ansvar för barnet. Koreanska ogifta kvinnor diskrimineras ofta på grund av rådande patriarkala normer. Det kan låta sympatiskt att dessa mödrar som inte har råd att försörja sitt barn kan få lämna in sitt barn i ett så kallat ”hål i väggen”. De slipper stigmatiseras och pastorn, som ofta driver verksamheten på andra sidan väggen, kan ta hand om babyn och se till att att hen hittar ett nytt hem. Men enligt FN bryter  Baby boxen mot barnkonventionen då alla barn har rätt att veta vilka deras biologiska föräldrar är och i den mån det går ha möjlighet att få växa upp med dem. Dessutom har pastorn inga krav på sig att dokumentera något rörande barnet. Korea är det land som överlägset adopterat bort flest barn till västvärlden. Det är ett problem då barnen kan sakna både personnummer och ha oklar bakgrund.  

I Min vackra stjärna finner de två vännerna Dong-soo och Sang-hyeon ett övergivet barn utanför en baby box. De bestämmer sig för att sälja hen på svarta marknaden. Kvällen efter ångrar sig mamman men hon hittar inte barnet. De två vännerna får skuldkänslor och förklarar för modern om deras plan att hitta ett bättre hem åt barnet. Hur svårsmält det än låter går hon med på att följa med dem i jakten efter en ny familj. Med tiden utvecklas relationen och en slags ömsesidighet växer successivt fram. Samtidigt är polisen dem hack i häl. 

Min vackra stjärna tematiserar det utbredda fenomenet med att föräldralösa barn säljs på den svarta marknaden. Vi följer fem olika personligheter, två poliser, två säljare och en moder. Alla involveras de på olika vis i barnets liv. 

Omsorgsfullt med stor empati skildrar Kore-eda sina huvudpersoner.  Ingen i Kore-edas universum tillåts vara banal eller platt. Utan alla är komplexa individer vars motivation och bakgrund redovisas. Dong-soo arbetar som volontär i kyrkans lokaler. Han blev själv som barn bortlämnad och rättfärdigar därmed sina handlingar med att han faktiskt ger det här barnet en ny familj, även om han tjänar miljoner på kuppen. Mamman So-Youngs enkla förklaringsmodell stavas bristen på pengar och det fakto att hon vill slippa samhälleliga reprimander av att vara ogift moder. Även poliserna har skrupler och går långt utanför sitt reglementet för att sätta dit barnsmugglarna. 

Inget är enkelspårigt i Kore-edas värld. Och med humorn som hjälp blir det enklare att ta in det oerhörda. Med ett viktigt ämne, hanterat med silkesvantar, ett skådespel av rang och en komplexitet i skeenden och karaktärsbeskrivningar ror Kore-eda i land sitt projekt även denna gång. Och det återkommande temat om alternativa familjer finns där men denna gång är symbiosen mellan So young, Ding-Soo och Sang-hyeon en omöjlighet då det finns förväntningar och barriärer som klass och kön som gör konstellationen omöjlig. Sällan har familjebildning skildrats på så kreativt vis som när Kore-edas står bakom kameran. Han lyckas med det omöjliga att skapa sympati för de långt ifrån felfria karaktärerna. Det är  i de komplexa karaktärsbyggen och i den humoristiska genreöverskridande berättelsen som styrkan ligger hos Min vackra stjärna. För varje barn förtjänar att få känna närhet och någon att hålla i handen, men så gör även de vuxna. 

Petter Stjernstedt 

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Kore-eda, Shoplifters

Kvalitén och mångfalden av uttryck värmde frusen publik – Stefan Nilsson & The Gift Band på Valand

19 november, 2022 by Mats Hallberg

foto Jan Backenroth

17/11 2022

Valand i Göteborg (Jazzföreningen Nefertiti)

Inte sällan tror jag att jag lyckats ta reda på hur det förhåller sig. I det här fallet togs ett par lp med Kornet fram för lyssning, eftersom Stefan Nilsson sagt att musiken han gjorde med jazzrockgruppen i unga år skulle vara själva utgångspunkten. Uttalandet om att lira i dess anda visade sig bara delvis stämma. Publiken får generöst ta emot så mycket mer från hans musikaliska palett. Kompositören och klaviaturspelaren gav 2015 ut albumet The Gift, en produktion där tre av hans spelkamrater på scen medverkar. Såg och skrev om en nästan identisk line up med två gitarrister vid den tidpunkten under Stockholm Jazzfestival. Repertoaren på Valand i en konsert med superbt balanserat ljud baseras på nämnda skiva. Att rubriken indikerar kylslagna sittande kroppar, berodde på det trista faktum att offentliga lokaler uppmanats spara el och därför skruvar ner inomhustemperaturen.

Initiativtagaren som jag träffade ifjol efter en fabulöst gig med Bill Öhrström och hans Blues Into Jazz i Ljungskile har med sig The Gift Band, som består av Patrik Boman på kontrabas, Rafael Sida Hulzar på percussion, trumslagare Johan Hasselquist och numera 32-åriga stjärnskottet Joel Svensson. Kvintetten strålade av spelglädje i en konsert över två set, med enorm variation avseende genrer och influenser. Lyckligtvis kunde alla musikälskare med stora öron tillgodogöra sig musiken, till och med några 85-plussare sittandes nära Joel Svensson när han levererade några vinande solo på elgitarr.

Uppskattningsvis uppehöll sig Stefan Nilsson till nittio procent vid flygeln och utsökta resonansen i Patrik Bomans instrument är motsatsen till basmuller, Hasselquist med sina speciellt utvalda cymbaler tillhör skrået av spelande trummisar och en av de tre gitarrer Joel Svensson har med sig är akustisk. Osäker på hur mycket inflytande Boman haft över utformningen. Dock, konklusionen är att där han förekommer blir resultatet så gott som alltid genommusikaliskt. Och med en formidabel eklektiker till kompositör och arrangör som Stefan Nilsson är risken för dikeskörningar obefintlig.

foto Qlaez Wennberg

Överraskande stillsam början när Kräftvisan tassar fram i klanglig värld med elegant akustisk gitarr-feature. Ytterst lanseras som en hyllning till Nilssons hemtrakter i Tornedalen. I dess framkant hörs elgitarr och Rafael Sidas angenämt pockande bidrag på slagverk. Även drivande basist Boman broderar ut temat. Fräckt groove uppstår och kryddas med medryckande övergångar.

I en menuett av Bach som Nilsson tagit sig jazziga friheter med byter Joel Svensson till sin tredje gitarr varvid naturligt sväng uppstår. Här inträffar aftonens uppiggande första gitarrsolo. I Nilssons sammanfattande toner påminns vi om melodin från Bach. Skickligt styrs skeendet. De musikaliska männens lyhörda samarbete firar triumfer. Musik från de historiskt främsta tonsättarna förekommer fler gånger. Bach i moll-tappning och i ett avskalat synnerligen njutbart stycke i extranumret. Vintern ur Fyra årstiderna framställs med underbar touch av pianisten. Tippar att Joel Svensson på sitt vis återskapar cellostämman. Bach kräver att rytmsektionen är på tårna, vilket till fullo uppfylls i snabba riktningsförändringar. En av styrkorna hos Stefan Nilsson är vurmen för att omforma klassiska stycken, accentuera rytmiken eller utveckla lyrisk prägling.

Några standards stöps smakfullt om, Förutom två tämligen lättidentifierade örhängen som återfinns på skivan från 2015 får också Autumn Leaves en lika rejäl som fräsch ansiktslyftning. Fröjdas åt delikat subtilt samspel i Honeysuckle Rose och den oerhörda finess varmed just Autumn Leaves tolkas i mediumtempo med fingerfärdigt gitarrspel. Publiken myste därtill åt hur släpig takt och shuffle förenas i Don´t Get Around Much Anymore, vars sound ju normalt sett definieras av tenorsax. Vidare njöt jag av anslaget i My Funny Valentine i vars vackra ballad egna tillägg improviseras fram.

pressfoto

Mångfalden genrer och stilistiska uttryck förtjänar verkligen att betonas. Kvicka folkmusikinslag förekom förstås och då är rytmläggarna extra på hugget. Let´s Go sprider ystert glädje medan en afrikansk folksång utstrålar oförställd optimism, utomordentligt raffinerat och suggestivt genom olika faser och tempo. En annan sprittande sak fokuserade på dialog emellan Rafael Sida och Johan Hasselquist. Givetvis företas flera lyckade fusionaktiga utflykter. Och den imponerande kvantitet soundtrack från film och tv-serier Nilsson åstadkommit och belönats för, exemplifieras ett par gånger. Dels ett ledmotiv ur de enligt honom riktiga Beck-filmerna med Gösta Ekman, dels ljuvt svävande Gabriellas sång ur Såsom i himmelen.. Exceptionellt välklingande gitarr banar väg i en onekligen lite udda version med pampig stegring. Och om mina öron var rätt inställda öppnades andra set med improvisation över gripande Emigrantvisa. Av mina anteckningar framgår att harmoniken ur Beck-soundtracket blev en långsamt glidande romantisk kulmination.

Antagligen sällsynt att konsert arrangerad av jazzförening saknar blåsinstrument, fast knappast något publiken tänkte på. Skickligheten hos dessa sammansvetsade musiker blev inte ett självändamål, utan den underställdes alla underbara melodier som kreerats eller omformulerats av den fantastiske Stefan Nilsson, melodier med snygga växlingar och vändningar. Värt att understryka hur remarkabelt varje detalj kunde urskiljas. Följaktligen tackades både ljudtekniker och artistvärd från scen.

Passade efteråt på att byta några ord av tacksamhet med flera i bandet. Lämnade Valand mycket nöjd med konserten. Uppe i varv fortsatte lyssnandet på livemusik på Unity och deras välbesökta jam, där bland många andra Joel Svensson äntrade scen. Men det är en annan historia.

Arkiverad under: Musik, Recension

Teaterkritik: Tid för glädje – en överraskande rolig föreställning om livslögner

18 november, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Tid för glädje
Av Arne Lägre
Översättning Marie Lundquist
Regi och scenografi Stéphane Braunschweig
Biträdande scenograf Alexande de Dardel
Kostym Thibault Vancraenenbroeck
Ljus Marion Hewlett
Ljud Xavier Jacquot
Peruk och mask Mimmi Lindell
Dramaturg Irena Kraus
I rollerna Lena Endre, Hannes Fohlin, Maja Hansson Bergqvist, Carla Sehn, Ellen Jelinek, Philip Lithner, Mattias Malmros, Marall Naziri, Shanti Roney
Sverigepremiär på Dramaten, Lilla scenen 17 november 2022

En överraskande rolig föreställning om våra livslögner och hur vi lurar oss själva för att klara av förluster, för att slippa känna sorg och ångest när vi förlorar något.

Redan för första repliken är det tydligt att det är meningen att vi ska se föreställningen som något som spelas upp. Vi ska inte för ett ögonblick se det som realism utan mer som en studie i människors sätt att hantera motgångar och svåra utmaningar i dagens samhälle där vi genom sociala medier lärt oss att alltid hålla upp en yta av att allt är bra och vi har hur kul som helst.

Lena Endre har första repliken och hon börjar med att säga: ”En mor säger” och ”En mor tänker” före varje uttryck några gånger. Varje gång en ny karaktär kommer tar plats på scen upprepas proceduren med att skådespelaren säger något liknande som: ”En dotter säger”, ”En dotter tänker”, ”En son säger”, ”En son tänker”, ”En änkeman säger”. Genom att karaktärerna presenteras på detta sätt i några repliker upprättas ett tydligt förhållningssätt mellan scen och publik. Foten sätts ned. Vi vet att det är spel. Det fungerar perfekt, skådespelarna hanterar detta sätt att spela väl. Emellanåt blir det komiskt men det går aldrig över till billig buskis.

Handlingen börjar med att en mor träffar sin dotter på en avskild plats nära en kyrkogård. Modern har bestämt sig för att när hon en gång ska begravas är det där. Nu vill hon visa den för sina vuxna barn. Men bara dottern dyker upp. Dottern är hemma på besök, hon bor utomlands. De samtalar och det verkar som att de har en ganska nära relation, de är i alla fall väldigt noga med att upprepande påpeka det. Efter ett tag dyker det upp fler personen på kyrkogården, till moderns förtret. Hon hade ju tänkt vara ensam med sina två vuxna barn.

I beskrivningen av föreställningen står:
Tid för glädje är en pjäs om nya och gamla relationer, om sorg och saknad, om att få barn eller inte, om att kämpa eller försvinna. Den hade urpremiär i Oslo i januari 2022 och möttes av lysande recensioner.

Nja. Jag skriver inte helt under på den beskrivningen. Eftersom modern och dottern skulle träffas på en tänkt begravningsplats hade jag förväntningar på att existentiella frågor kring liv och död och sorg skulle tas upp. För att vara ärlig så görs det bara flyktigt. Huvudtemat är livslögner, att lura sig själv och att det tycks vara förbjudet att känna ångest eller sorg. Hur nutidsmänniskor flyr känslor av sorg och saknad. Som änkemannen spelas av Shanti Roney som flytt in i en ny kärleksrelation, för övrigt med en kvinna han mötte på sin frus begravning.

Det känns naturligt att dra paralleller med vad människor postar i dagens sociala medier där det för många handlar om att alltid hålla upp en yta om att man är glad, att allt är perfekt. Även om livet håller på att rasa ihop. Ett exempel på denna tendens är också hälsningsfrasen som är vanligt: ”Är allt bra?” säger folk till grannar och till och med till människor de knappt känner. Vad händer om man svarar ärligt på det? Ingen förväntar sig något annat svar än: ”Ja, allt är bra”. Även om man precis begravt ett barn eller precis blivit arbetslös förväntas vi svara att allt är bra.

På ett sätt vill jag beskriva föreställningen som en form av ett Norén-drama med i en lättsammare tappning, med mindre svärta. Om det är positivt eller negativt beror på varje enskild.

För övrigt vill jag säga att Lena Endre är helt fantastisk i sina två roller som två olika mödrar. Trots verfremdungs-effekten känner jag moderns oro och ångest ända in i märgen. Skickligt. Hela ensemblen får högt betyg av mig. Shanti Roney har väl aldrig gjort en dålig roll och det gör han inte här heller. Han är underbar som den nyskilde mannen och som änkemannen.

Om regissören:
Den franske regissören Stéphane Braunschweig, teaterchef för Odéon-Théâtre de l’Europe i Paris, har i hemlandet satt upp flera av Arne Lygres pjäser med stor framgång och är en starkt bidragande faktor till Lygres internationella framgång.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Arne Lygre, Dramaten, Lena Endre, Shanti Roney, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 347
  • Sida 348
  • Sida 349
  • Sida 350
  • Sida 351
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in