Stora Teatern i Göteborg
18/11 2022
Publik: Cirka 500
Framgång hos kritiker innebär långt ifrån alltid kommersiell framgång. I fallet med den mediaskygga Kate Bush, vars unika kvaliteter David Gilmour blev varse, sammanstrålar dock de båda kretsloppen. Utan att ha tagit reda på hur mycket hennes katalog sålt (äger själv sex skivor inklusive en maxi) kan ett par talande exempel framhållas. Eftersom jag är jämnårig med den visionäre kompositören, sångerskan,, musikern, producenten och dansaren minns jag vagt uppståndelsen kring den ikoniska debutsingeln Wuthering Heights. Det ska vara den första låt framförd och skriven av en kvinna som toppat Englands-listan. När Bush efter ett 35-årigt uppehåll bestämde sig för att genomföra ett drygt tjugotal konserter i samma arena i London, var intresset så infernaliskt stort att biljetterna slut på rekordtid. Och i år har ju minst sagt medryckande Running Up That Hill tack vare en serie på Netflix blivit enormt populär, vilket avspeglas i höga listplaceringar i massvis med länder och att låten blivit mest streamad av alla som finns tillgängliga på Spotify.
Projektet This Woman´s Work (också titeln på en då heltäckande antologi med artisten utgiven 1990) har i november varit på turné. Initiativtagaren Martin Schaub har stor vana vid att sammanföra genrer och skapa lyckosamma hybrider under rubriken Popical.. 2018 gjorde en konsert som botaniserar i låtskatten den unika kvinnan från Kent skapat. Kapellmästare Schaub omgavs då av Göteborgs Symfoniker, orkesterns Vokalensemble, samma sångerskor som på nämnda turné samt merparten av de musiker som utgör bandet på Storan. För att vara mer specifik heter de två helt fantastiska uttolkarna av engelskans säregna fascinerande röst Jennie Abrahamson och Malin Dahlström.
Man ska nog snarare kalla evenemanget föreställning än konsert. I konceptet presenteras Varken låtar, band eller bedårande vokalister presenteras.. I extasen som uppstår under extranummer meddelas hastigt vilka som stått på scen, vilket inte är lätt att uppfatta. Kreativ ljussättning och enhetliga scenkläder där framför allt huvudbonader skiftar förmedlar låtarnas stämningsläge. Konsekventa förhållningssättet över två akter och närmare tjugo låtar (varav en repris) fungerar. Men hade gärna sett ett par videor projicerade på backdroppen och/eller ett bildspel om Kate Bush karriär i foajén.
Vad beträffar låtlista och info om vem som spelar vad, har lyckligtvis från mycket tillförlitlig källa fakta inhämtats. Kapellmästaren som många känner från West of Eden spelar mest keyboard och piano. Därtill i några låtar mandolin plus ett stränginstrument från renässansen som heter cittern. Den viktiga rytmsektionen består av elbasist Martin Deubler Holmlund (West Of Eden, Those Barren Leaves) och Magnus Boqvist (Niki & The Dove, Timo Räisinen, Hördegårds fyra) som är trumslagare och ansvarig för de samplingar som förekommer.
Det för oss musikälskare bosatta i Göteborgs närhet välbekanta ansiktet Henrik Cederblom lirar fiol och gitarrer. Axel Mårdsjö vars examenskonsert jag skrev om är en jazz- och teatermusiker med kometkarriär och han trakterar i föreställningen flöjt, basklarinett, altsaxofon (möjligen sopransax också) och till och med synth. Multiinstrumentalisten Josefin Runsteen vann en Jazzkatten-kategori 2019 men måste betraktas som väldigt allround. Hon som brukar anlitas av stora namn ses spela slagverk, fiol och viola. Samtliga i det sex personer starka bandet körar på somliga låtar.
Vet inte om urvalsprocessen varit gemensam eller om initiativtagaren beslutat själv om vilka låtar som skulle ingå i programmet. Ser på nätet att låtarna i första vändan valts bland annat för att passa sångerskorna. Hisnande spännvidden av känslor och väsensskilda berättelser speglas föredömligt. Hade inte haft tid att lyssna in mig, har alls inte kläm på hela utgivningen. Hits blandas smart med obskyrt material. Hände att de fick till ett rockbeat som påminde om bandet Kate hade med sin bror och några andra i tonåren. Och efter paus vräker man på fräckt i ett alster av sent datum. Atypiskt okomplicerade Rubberband Girl tyckts ha lånat melodin från Wendy & Lisa. Man har varit försiktig med att försöka kopiera den tekniska perfektionen, de sound som framställts via fairlight. Antar att Schaub så utomordentligt kunnat utmana sig, delvis förklaras av bakgrunden i folkmusik och musikalvärlden. Förtrogenheten med Bush musikaliska universum framgår med önskvärd tydlighet under timmarna på Stora Teatern.
Det borde vara vansinnigt besvärligt att sjunga i de höga register där Kate Bush vanligtvis placerar sina stämband. Men Jennie Abrahamson och Malin Dahlström har tränat upp nästan osannolik överensstämmelse med originalen. Publiken kan frossa i närmast obegripliga bedrifter från de båda.
Dahlström anger med orubblig auktoritet tonen i inledande Breathing. Hon och Abrahamsson varvar sina prestationer för att ibland brista ut i sömlösa duetter. Falsettsången och kluriga fraseringar behärskas fullkomligt. Finns en koppling mellan Kate Bush och norrländska singer-songwritern Abrahamsson då de med Peter Gabriel sjungit samma gripande ballad. Molly Bloom-influerade Sensual World tillhör de alster som sticker ut i första avdelningen när säckpipan ersätts av fioler. En annan toppnotering är ”sopranernas” duett i Oh England, My Lionheart när rösterna tvinnas in i varandra. Odödliga Wuthering Heights (med på Rigmor Gustafssons senaste skiva som jag recenserat)) görs med ackuratess av Abrahamson. Att denna märkliga ”dänga” överexponerats genom åren i till exempel radio är ett oundvikligt faktum.
De berömda röda finskorna kommer fram i den avskalade ballad som deklameras till pianoackompanjemang och rundar av i en första avdelning där Mårdsjö galant färgar musiken med exempelvis basklarinett och synth. Njuter av förtrollande sound som antingen bäddar in eller expanderar. ramarna. Musiken böljar och flödar med korta avbrott då sättningen ändras.
Om första halvan ges omdömet oklanderlig, förtjänar den andra att betraktas som i stort sett magiskt. Flera gånger ryser jag av vällust, får ståpäls. Jig Of Life artar sig till en rytmisk knock out med flöjt, mandolin och fioler i framkant. Textraden ”I Put This Moment Here” blir som ett mantra. Och detta oemotståndliga beat med irländskt extatisk vibe tas fram som extra extranummer för att tillfredsställa salig publik. Henrik Cederblom och Axel Mårdsjö broderar inspirerat ut melodislinga. Standarden upprätthålls ljuvligt i stillsamt svävande And Dream Of Sheep. Rösterna interagerar så att man smälter.
Why Should I Love You visar upp den obekymrade poppiga sidan av konstnären. Prince och Minneapolis-funken passar som referens. Bandet körar och Henrik Cederblom riffar för fullt, vilket i sammanhanget faktiskt känns okonventionellt. Föreställningens titelmelodi berör inte oväntat, utvecklas till en ytterligare vokal förhöjning. Gåshudsframkallande! Maffigt dundrar Hounds Of Love obevekligt fram med feature från trummor och klaviatur. Mårdsjö har tränat in en vägvinnande pardansstil. Vi får inga omfattande solon men både Cederblom och Mårdsjö tar chansen att kasta loss. Härligt röjigt groove uppstår. Det låter som om Schaub spelar fender rhodes. Levereras med eftertryck ännu en låt från Red Shoes-albumet. Lite udda val.
Publiken uppmanas till att reagera är inte sena att hänga på. Euforin från scen fortplantas vilket betyder extranummer. Succén är ett faktum! Mycket effektfullt framförs då Running Up That Hill av Jennie Abrahamson med vibrerande röstresurser och stilsäkert spel på plexi-marimba. Sedan passeras kokpunkten i det otroligt pulserande beat som Bush döpt till Cloudbusting. Låter så skönt svulstig att sekvensen blir hypnotiskt upphetsande. Påtagligt uppmuntrade musiker och sångduon förenas i unisona rörelser i mitten av scen, insvepta i minst sagt bastant basgång från främst Martin Deubler Holmlund.
För att kunna förlänga det glädjerus som var en följd av ännu en inklappning blir det jig i repris. Märks att alla är trygga med varann och vet exakt vad som ska utföras, verkar efter ett antal föreställmingar sitta i ryggmärgen. Mina förhoppningar om att det skulle kunna bli magiskt kom inte på skam. Gänget sällar sig till raden av lyckade tribut-akter jag sett (The Band, Beatles, Nina Simone, Little Feat, Chick Corea, Sven Zetterberg, Charles Mingus, Judy Garland, Oscar Peterson/ Duke Ellington med flera). Ljudet på Stora Teatern var definitivt fördelaktigt.
Låtlista: Breathing – Sat In Your Lap – Sensual World – Mrs Bartolozzi – Army Dreamers – Oh England, My Lionheart – Song Of Solomon – Wuthering Heights – Moments Of Pleasure – Rubberband Girl – Jig Of Life – And Dream Of Sheep – Why Should I Love You – This Woman´s Work – Hounds Of Love – Your´re The One – Running Up That Hill – Cloudbusting