• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: EO

3 februari, 2023 by Linou Gertz

EO
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Jerzy Skolimowski

I ”Min vän Balthazar” (Robert Bresson, 1966) får vi följa en åsnas väg genom livet, från den ena hemska ägaren till den andra, som alla misshandlar och missköter honom på något sätt- där det kommer att handla mer om människans mörka baksida lika mycket som åsnans livsväg. Det är förstås svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte tänka tillbaka på den odödliga klassikern när en ser EO – även om det inte bara handlar om en rak remake för modern tid heller. De har likheter absolut, men EO står faktiskt på egna ben om ni ursäktar ordvalet.

Här tar handlingen sin avstamp i en cirkus som tvingas lägga ned då samtliga djur konfiskeras av staten då protestanter krävt att misshandeln och djurmissbruket måste upphävas – en tanke som först kan tänkas fin men snart visar sig blott vara symbolpolitik utan vidare ansvarstagande då EO transporteras vidare för att slita på gård. Speciellt mycket bättre i trång stallbox får han det nämligen inte, men ändå slår sig såväl protestanter som kommunpolitiker som klipper band för sitt ”fina engagemang och initiativ för att förbättra för djuren” utan att faktiskt ha en aning om vad som faktiskt händer med de djur som ”befriats” från sin förmodade tyranni. Dessutom slits EO undan från den kvinnliga skötaren som hade närmast relation med honom och tog god hand och verkligen brydde sig om sin åsna. Istället blir han en opersonlig mula i mängden utan något kelande eller vidare fysisk kontakt utan den våldsamma när någon behöver något från honom.

Även om det talas flera språk i filmen, som franska och polska, är det inte genom dialog som historien främst förs vidare i. Istället vilar berättelsen nästan helt på bilder som ofta i meditativt tillstånd lunkar framåt utan att överflödiga förklaringar eller dialogutbyten i onödan. Det är vackert, starkt och gripande. Att den fåordiga berättarstilen gick hem på filmfestivalen i Cannes, med flera andra i efterhand, är inte alls konstigt då den bär på mycket hög konstnärlig nivå som ibland angränsar till mer okonventionell och experimentell avant garde film i några psykedeliska scener.

Om Balthazar mestadels stötte på, och missbrukades, av ganska unkna människor har EO faktiskt lite mer tur och hamnar ibland i händerna på människor som faktiskt inte bara vill honom illa. Ändå finns det de som avspeglar människans mörka sida här också. Värst är nog de fotbollshuliganer som tycks hänge sig åt sporten för att ha en ursäkt för att få använda våld mot andra. Utan att säga för mycket korsas deras vägar och det slutar mycket illa och chockartat. Men det är ändå inte bara EO som utsätts för otäckheter under sin resa utan mänskligheten drabbar som oftast även sig själv också. Likt de flesta djur slåss det även inom gruppen.

En av de roligaste gästspelen görs av Isabelle Huppert som spelar en trött moder vars son dras med stora spelskulder och tvingat henne att sälja av ett gods. Hon är sträv och cynisk. Vilket är lätt att bli med tiden. Ändå är hon enkom ett kort nedslag i resan som snabbt för sig vidare mot nästa destination. Filmen är kort, ganska precis 90 minuter, och varje segment känns välgenomtänkt och välavvägt utan att stanna upp, eller stressa vidare, i onödan. Det betyder att varje person, djur och naturåtergivelse är närmast perfekt gestaltad i exakt rätt mängd för att lyfta fram dess funktion samt mening. Det drar heller inte ut på någonting bara för att. Dessutom har filmen ett perfekt flöde så de olika segmenten känns aldrig som scener som byggs på varandra i rad utan bara en händelse vars tidsflod flyter på och händelser leder oss vidare. Precis som i livet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Roligt och tillspetsat om kebabstället som hotades av vräkning

3 februari, 2023 by Petter Stjernstedt

Fotograf Klara G, Riksteatern, Kebaben på Skäret, Özz Nûjen, Parwin Hoseinia

Kebaben på skäret
Manus: Alma Kirlic
Regi: Anna Novovic
Dramaturg: Marie Persson Hedenius och Alexander Charlamov
Scenografi/kostym: Hanna Cecilia Wilén Lindkvist
Mask och peruk: Siv Nyholm
Ljusdesign: Maria Ros
Komposition/ljuddesign: Stefan Johansson
Sufflör: Moa Rundberg
Medverkande: Parwin Hoseinia, Özz Nûjen, Arina Katchinskaia,
Caroline Rauf, Christoffer Rigeblad
Premiär: 2 februari, Årsta stadsteater, Stockholm
Producent: Riksteatern

Kebabhaket på skäret hotas av vräkning, men anledningen är oklar. Är det på grund av änderna som roffar åt sig kebabrester utanför byggnaden eller handlar det om smutsiga vitlöksosande golv eller stavas anledningen araber, afrikaner och turkar som härjar inne på restaurangen?

Alma Kirlic har skrivit en rolig pjäs med ett allvar i botten och med en utgångspunkt från en faktiskt händelse. Det var hösten 2019 när Midas, den populära syriska restaurangen i Hornsbergs strand, fick besked om eventuell vräkning.

Den närliggande bostadsföreningen var missnöjd med hur verksamheten skötes och ville genast se att verksamheten stängdes ned. En seglivad konflikt mellan restaurangägare och bostadsförening slutade med att Midan i början av 2021 fick beskedet om att de inte behöver flytta. En seger för de fördomsfria samhället om du frågar mig.

Kebaben på skäret skildrar konflikten från början till slut – från en inledande förvirring till en eskalering med massprotester och våld. Özz Nûjen spelar den levnadsglade och humoristiske ägaren, här kallad Remi. Han busar med besökare och viskar pillemariskt i deras öron om den hemliga ingrediensen till specialaren, enligt flera den godaste kebaben i staden. Remis go-to svar är alltid – Vi löser det. Men för varje motgång blir rynkorna fler och tyngden på hans axlar mer märkbar. Remi driver stället tillsammans med  brorsdottern Alex, spelad av Parwin Hoseinia. Det är full rulle åtta-sju med besökare från både sidor av skäret.

Då restaurangen är placerad invid ett nybyggd lyxområde är det flera från den övre medelklassen som söker sig dit. De ska samsas med Muhammed och Ali, en kombo som inte alltid fungerar. Eller bygger klagomålen från Bostadsföreningen Fristaden snarare om fördomar om hur araber och turkar beter sig, en rädsla för det okända och främlingsfientlighet?

När klagomål riktade mot Midan dyker upp börjar Remi att gräva vidare i ärendet. Han frågar besökare om anledningen till det uttalade missnöjet men det enda svar han får tillbaka är tystnad. Det är människor med pengar och makt som riktar sina fördomar som missiler mot det populära kebabhaket vid skäret. Konflikten accelererar och snart är det massprotester och våld som blir restaurantägarnas vardag. Plötsligt är det ett politiskt ställningstagande om man ska besöka stället eller inte.

Ett inte allt för lättvindigt ämne, men i Alma Kirlics och Anna Novovics händer blir teatern en tillskruvad fars där den ena karaktären är mer tillskruvad än den andra. Här finns neurotikern som i smyg är kär i Alex och vid varje besök drar de sämsta tänkbara skämten, killarna från orten med hoodies och pösiga byxor som inte kan sitta still en endaste sekund. Smygrasisten Anette ställer upp i kommunvalet och för att nå dit hon vill kan hon trampa över lik. Och min personliga favorit PT:n Peter som dagligdags måste parera aptiten kontra träningen eller som han själv beskriver det – reptil-egot kontra sundheten själv. Vid flera tillfällen svänger han in i restaurangen, beställer ett mål för att sedan lämna stället utan någon doggybag i hand. Almas manus med tokroliga figurer i centrum är farligt nära att bekräfta istället för att utmana normerna. Och berättandet gränsar mot det revyartade. Tur nog är karaktärerna så pass älskvärda att man köper upplägget och allvaret som finns i botten lyfter pjäsen från myllan av revyer och farser.

Tidsmässigt är Kebaben på skäret väl lång och utdragen. Vi behöver inte veta varje enskild händelse i förloppet men det är roligt från början till slut. Özz Nûjen, som jag för första gången ser på en scen, gör bra ifrån sig. Vi ser tydligt hur han förvrängs från gladlynt syrier till desperat och provocerad restaurangägare vars hopp tryter ju mer klagomål som uppdagas.

Alma och co har gjort en lustig pjäs om segregation och rasism i dagens Sverige. Det är folkligt och utifrån temat rätt snällt. Och det brännheta ämnet om Bostadsföreningar som tar sig makt och riktar klagomål mot högljudda barer och restauranger hanteras snyggt. Balansakten att inte själv bekräfta fördomar är svår, men Kebaben på skäret hamnar oftast på rätt sida vågskålen. Efter kvällen är min upprördhet gentemot bostadsföreningars fräckhet lika starkt som suget efter en kebabspecial med extra allt.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: The Other Fellow – värd att se också för den som inte är James Bond-fan

2 februari, 2023 by Rosemari Södergren

The Other Fellow
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi Matthew Bauer

Runt om i världen finns det många män och pojkar som heter James Bond. Att ha det namnet kan vara en fördel men också en förbannelse. Denna engagerande dokumentär berättar inte bara om de människor som fått namnet, berättelsen säger något om vår värld, vårt samhälle och kändis-fixeringen. Matthew Bauers fängslande dokumentär porträtterar män som alla har namnet James Bond. Filmen är underhållande och tankeväckande.

Matthew Bauer och Gunnar James Bond Schäfer.

Att bli sammankopplad med planetens mest kände agent låter för många som en önskedröm. För Gunnar James Bond Schäfer, svensken som driver ett av världens största muséer tillägnat Agent 007 i Småländska orten Nybro, är namnet en välsignelse. Efter att ägnat många år åt att leva i 007:s efterföljd genom kläder, livsstil, bilar och till och med en gondol från en Bond-film fick han godkänt av Skatteverket att lägga till James Bond till sitt namn.

Regissören, Matthew Bauer berättar om mötet med Gunnar James Bond Schäfer:
– När jag satte igång det här projektet hade jag aldrig kunnat föreställa mig att en fjärdedel av filmen skulle komma att spelas in i Sverige på svenska. Men det var dit resan gick när vi upptäckte Gunnar James Bond Schäfer. När det var dags att filma honom väntade jag mig att träffa “en galen svensk James Bond”. Istället fick jag en vän för livet som gått så extremt mycket in för att bli James Bond att hans världsåskådning tycks mig både insiktsfull och skärpt. Han har lärt mig värdet i att följa sina drömmar oavsett vad andra tycker.

Men för alla har inte namnet varit en välsignelse. Att bli stoppad av amerikansk polis och inte ha legitimation med som bevisar att man faktiskt heter James Bond kan vara en ruggig upplevelse. En afroamerikansk man greps misstänkt för mord och det uppmärksammades helvilt av amerikanska medier med skämt om en James Bond utan rätt att döda. När han sedan blev frikänd förbigicks det med tystnad från medier, då var det inte intressant alls.

En queer teaterregissör med namnet James Bond är inte så lycklig över sitt namn. Om någon vill googla på hans produktioner syns han knappt i webbens sökmotors flöde. Men det kan vara en fördel för en människa som inte vill bli hittad däremot vilket en annan av de öden som filmen berättar om han vittna om. Det är en starkt berörande dokumentär som helt fångade in min uppmärksamhet.

Namnet James Bond hittade författaren Ian Fleming från en bok om fåglar. Författaren, ornitologen, heter James Bond. Det namnet har flyt, tyckte Ian Fleming. The Other Fellow har vunnit pris vid Documentary Edge Festival i Nya Zeeland.

Filmen är dråplig, rolig men också allvarlig och är värd att se både för den som är fan av James Bond men också för alla andra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, James Bond

Filmrecension: Just Animals – skarpt men också ömsint

2 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Just Animals
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Saila Kivelä och Vesa Kuosmanen

Hur påverkas en människa av att möta så mycket lidande som en djurrättsaktivist gör? Det är en av frågorna som denna gripande dokumentär ställer och funderar kring. Djurrättsaktivisten Saila Kivelä gör en ärlig dokumentär om sitt liv som aktivist.

Jag erkänner att jag var nervös inför att se denna dokumentär då jag misstänkte att den innehåller scener där vi får se hur fruktansvärt illa behandlade djur är inom mat- och pälsindustrin. Det finns sådana scener men de är inte fler än att jag klarade av att se det mesta utan att blunda. Fokus är på själva kampen för djurens rätt och vi får följa hur aktivisterna tänker och känner, vad som motiverar dem till att fortsätta kämpa.

Saila och hennes syster Mai är båda djupt engagerade för djurens rätt till värdiga liv. Men de har valt olika sätt att jobba för en värld där djuren inte utsätts för detta vidriga lidande. Saila och Mai Kivelä är två finska systrar, födda på 1980talet. De är båda aktivister för djurens rätt men efter ett tag väljer Mai, den äldre systern, att arbeta inom systemet, först som anställd på Greenpeace och sedan som politiker.

Saila, som för övrigt står kameran och medverkat både för manus och regi, väljer att fortsätta som aktivist. Tillsammans med Kristo Muurimaa tar hon sig in till djur på nätterna och filmar deras vedervärdiga villkor. Djur som knappt kan röra sig för att de står så trångt. Grismammor som har det så trångt med sina kultingar att hon lägger sig på dem så de dör. Höns och kycklingar som har det så trångt och smutsigt att de hackar bort sina fjädrar. Kor som lider under långsam avlivning. Det är helt sjukt, helt vansinnigt hur djuren behandlas.

Saila ställs inför rätta tillsammans med Kristo för att de brutit sig in på böndernas och uppfödarnas områden. Rättegången uppmärksammas stort. Många upprörs av de bilder och filmer på djurens lidande som Kristo och Saila filmat och det gör att frågan uppmärksammas. Men de enda som får skulden för djurens lidanden är bönderna, inte matindustrin eller politikerna som ansvarar för de lagar som finns kring djurens behandling.

Mai får uppleva vissa framsteg i lagstiftningen kring hur djuren behandlas. Men det är små steg och varje framsteg kräver motprestationer åt producenterna och de som äger matindustrin.

Saila är väldigt berörd, vilket hon också visar med många tårfyllda närbilder. På ett sätt känns det övertydligt men det är samtidigt ärligt – och om en aktivist inte påverkades av de hemska förhållanden han eller hon möter skulle de vara okänsliga. Frågan är om någon kan se den här filmen och fortsätta äta kött. Det är en skarp film men berättad på ett ömsint sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Djurens rätt, Djurrätt, Dokumentär

Operarecension: The Turn of the Screw – spökhistoria med vacker musikalisk precision om traumatiserade barn och ung ömmande guvernant

2 februari, 2023 by Pernilla Wiechel

Foto: Mats Becker och Nadja Sjöström

The Turn of the Screw

Musik: Benjamin Britten.
Libretto: Myfanwy Piper (efter en roman av Henry James).
Översättning: Catarina Gnosspelius.
Musikalisk ledning: David Björkman.
Dirigenter: David Björkman / Marit Strindlund.
Regi: Annilese Miskimmon.
Scenografi/kostym: Herbert Murauer.
Ljus: Ellen Ruge.
Mask och peruk: Theresia Frisk.

Medverkande
Prolog och Peter Quint: Kristofer Lundin.
Guvernanten: Marie Arnet.
Miles: Matheo Lindberg Vivien / Oscar Svensson.
Flora: Therese Bergknut / Nelma Kollberg.
Mrs Grose: Hege Høisæter.
Miss Jessel: Tessan-Maria Lehmussaari.
KammarensembleN.

Scen: Folkoperan, (premiären 1 feb 2023)

Modernisten Henry James novell från 1898 om två utsatta föräldralösa barn, som Benjamin Brittens opera från 1954 bygger på, blev av flera anledningar berömd. Det psykologiskt intressanta innehållet och sättet varpå den är skriven har gjort den till underlag för flera skräckfilmer. Novellen skrevs före Freud initierade psykoanalysen runt år 1900 – och långt före psykoanalytikern John Bowlby på 1950-talet upptäckte anknytningens avgörande roll för barn. Fram till dess ansågs mat och husrum viktigare än banden barn har till sina första vårdgivare, föräldrarna. Utan att få träffa sina föräldrar hade barn dittills i England – och i Europa – sänts bort till landet under krig och barn hade med skadliga följder vårdats i långa sjukhusvistelser övergivna.

Handlingen i novellen The Turn of the Screw är i korthet: En ung kvinna blir guvernant för två föräldralösa väluppfostrade, tysta barn, Miles och Flora, på ett övergivet gods. Deras farbror och förmyndare lämnar helt över dem i guvernantens händer – med ett kontrakt som säger att hon inte ska höra av sig. När hon anländer visar det sig att godset hemsöks av ondska. Till hälften sedda gestalter (som visar sig vara döda tidigare anställda såsom en guvernör och hennes älskare) stirrar genom dammiga fönster och visar sig plötsligt i trappor, tysta, skrämmande. Dag för dag, natt efter natt, kommer de närmare, och närmare. Fasan växer och guvernanten inser att varelserna vill åt barnen, försöker äga deras sinnen och själar. Ensam och allt svagare vill hon av hela sitt hjärta skydda barnen. Husan är hennes enda samtalspartner. Ännu värre blir skräcken när hon upptäcker att Miles och Flora själva inte är rädda för gestalterna. De vill komma dem nära, lika starkt som de döda vill närma sig dem.

Kritikern Edmund Wilson 1934 beskrev novellen som en ”studie i sjuklig psykologi” snarare än en spökhistoria. Tio år senare skrev kritikern och poeten Allen Tate 1942 i samma linje och menar att James ” visste i stort sett allt som Freud visste innan Freud ännu inträtt på scenen.”
En utomordentligt bra skräckeffekt skapas också av att novellen är skriven enligt tidig modernism – utan en allvetande berättare. Handlingen blir istället sedd ur karaktärernas egna vinklar (”point of view”). Sanningshalten i det som utspelar sig blir därför – in i det sista – även för läsaren ett ämne för tolkning. Läsaren tvingas avgöra själv. Guvernörens berättelse, varifrån det mesta i handlingen beskrivs, är ett tidigt exempel på ”stream of conciousness”.

När Benjamin Britten, tipsad av en väninna, tog tag i James text på 50-talet var han lite nedstämd för fiaskot med operan Gloriana. Därför gladdes han stort över att resultatet gav fina och flerfalt internationella omdömen. Operans fasta struktur och rigorösa sparsamhet, berömdes, och den sändes även ut över radio. Folkoperan uppger att uppbyggnaden av ett tema på tolv noter – som består av stegrande kvartar och fallande små terser – gör att verket är ett av Brittens musikaliskt sett mest komplicerade. Utifrån dessa formas ett tema ”en skruv” som dras åt vartefter operan fortgår. (Ej att förväxla med den sort av tolvtonsserie som Arnold Schönberg gjorde). Titeln hör just samman med denna musikaliska plan, en skruv som dras åt mer och mer. Genom att temat förändras och varieras behålls och förstärks stämningen.

I Folkoperans uppsättning utspelar sig handlingen i 50-talsmiljö. Orkestern är gömd bakom scenrummet som gestaltas med dova färger och fina tidstypiskt mönstrade tapeter. Här är ett bord, ett piano, en trappa upp och en ner, mörkt trä som detaljer, och ett handfat med en dimmig spegel ovanför. Guvernanten bär figursydd kappa med pälskrage till nätta avrundade skor. Husan hon möter står i enkel klädsel med rufsigt hår. Barnens är välkammade och de förväntas lära sig latin och föra sig.

Först slås jag av pojken Miles klara ljusa stämma, som tenderar att skära genom luften för att visa på hans ensamhet, starkt och imponerande framförd av Matheo Lindberg Vivien. I snabba duetter med sin lika klart sjungande syster, ikväll framförd av Nelma Kollberg, går det inte att skilja på vems röst som är vem. Guvernantens oftast ledande stämma är dynamisk och vackert bärande, och Marie Arnet får den att andas just ungdomlig godhet. Husan Mrs Grose (Hege Høisæter) har kraft i sin röst som är perfekt något mörkare. Efter prologen återkommer Kristofer Lundin senare som Mr Quint med sin mörka lagom skrämmande bärande ton. Som inte alltför van vid detta stramare sätt att tonsätta en text som Britten gör här, där inte utsvävningar och inlevelse är inskrivna musikaliskt, kan jag ändå konstatera att det är vackert och tonsäkert allt. Men mest stannar ungdomarnas röster kvar, i sina snabba skärande dialoger, särskilt Miles/ Matheo Lindberg Vivien.

Frågor om barn och deras livsavgörande anknytning, väcks i Folkoperans version, eftersom guvernanten skildras trovärdig i sin syn på barnens tillstånd och behov. Dock landar hennes ungdomliga sätt att förhastat närma sig barnen helt galet. Det trauma barn bär på när deras tidigare omsorgspersoner (byts ut), försvinner eller dör, gör att de fortsatt inom sig kan ha ett behov av att – oavsett vad som passerat – behålla anknytningen till dessa tidiga omsorgspersoner. Man talar om en intakt ”föreställning om det goda objektet” . Detta går att se som ett tema för Folkoperans version, men är såklart min högst personliga tolkning. Objektrelationsteoretikerna var just gruppen psykoanalytiker i London som Bowlby på 50-talet anslöt sig till. Det beteende som förr bara beskrevs som ondska, eller sjukt, kan idag med psykoanalytisk hjälp avväpnas och förstås och få ett namn lättare att förlåta och bära.

Folkoperans format för publik, fyllt av en ensemble med stödjande väl samspelta musiker omfamnar på ett bra sätt ett verk som har ett så angeläget tema.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 328
  • Sida 329
  • Sida 330
  • Sida 331
  • Sida 332
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in