EO
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 mars 2023
Regi Jerzy Skolimowski
I ”Min vän Balthazar” (Robert Bresson, 1966) får vi följa en åsnas väg genom livet, från den ena hemska ägaren till den andra, som alla misshandlar och missköter honom på något sätt- där det kommer att handla mer om människans mörka baksida lika mycket som åsnans livsväg. Det är förstås svårt, för att inte säga direkt omöjligt, att inte tänka tillbaka på den odödliga klassikern när en ser EO – även om det inte bara handlar om en rak remake för modern tid heller. De har likheter absolut, men EO står faktiskt på egna ben om ni ursäktar ordvalet.
Här tar handlingen sin avstamp i en cirkus som tvingas lägga ned då samtliga djur konfiskeras av staten då protestanter krävt att misshandeln och djurmissbruket måste upphävas – en tanke som först kan tänkas fin men snart visar sig blott vara symbolpolitik utan vidare ansvarstagande då EO transporteras vidare för att slita på gård. Speciellt mycket bättre i trång stallbox får han det nämligen inte, men ändå slår sig såväl protestanter som kommunpolitiker som klipper band för sitt ”fina engagemang och initiativ för att förbättra för djuren” utan att faktiskt ha en aning om vad som faktiskt händer med de djur som ”befriats” från sin förmodade tyranni. Dessutom slits EO undan från den kvinnliga skötaren som hade närmast relation med honom och tog god hand och verkligen brydde sig om sin åsna. Istället blir han en opersonlig mula i mängden utan något kelande eller vidare fysisk kontakt utan den våldsamma när någon behöver något från honom.
Även om det talas flera språk i filmen, som franska och polska, är det inte genom dialog som historien främst förs vidare i. Istället vilar berättelsen nästan helt på bilder som ofta i meditativt tillstånd lunkar framåt utan att överflödiga förklaringar eller dialogutbyten i onödan. Det är vackert, starkt och gripande. Att den fåordiga berättarstilen gick hem på filmfestivalen i Cannes, med flera andra i efterhand, är inte alls konstigt då den bär på mycket hög konstnärlig nivå som ibland angränsar till mer okonventionell och experimentell avant garde film i några psykedeliska scener.
Om Balthazar mestadels stötte på, och missbrukades, av ganska unkna människor har EO faktiskt lite mer tur och hamnar ibland i händerna på människor som faktiskt inte bara vill honom illa. Ändå finns det de som avspeglar människans mörka sida här också. Värst är nog de fotbollshuliganer som tycks hänge sig åt sporten för att ha en ursäkt för att få använda våld mot andra. Utan att säga för mycket korsas deras vägar och det slutar mycket illa och chockartat. Men det är ändå inte bara EO som utsätts för otäckheter under sin resa utan mänskligheten drabbar som oftast även sig själv också. Likt de flesta djur slåss det även inom gruppen.
En av de roligaste gästspelen görs av Isabelle Huppert som spelar en trött moder vars son dras med stora spelskulder och tvingat henne att sälja av ett gods. Hon är sträv och cynisk. Vilket är lätt att bli med tiden. Ändå är hon enkom ett kort nedslag i resan som snabbt för sig vidare mot nästa destination. Filmen är kort, ganska precis 90 minuter, och varje segment känns välgenomtänkt och välavvägt utan att stanna upp, eller stressa vidare, i onödan. Det betyder att varje person, djur och naturåtergivelse är närmast perfekt gestaltad i exakt rätt mängd för att lyfta fram dess funktion samt mening. Det drar heller inte ut på någonting bara för att. Dessutom har filmen ett perfekt flöde så de olika segmenten känns aldrig som scener som byggs på varandra i rad utan bara en händelse vars tidsflod flyter på och händelser leder oss vidare. Precis som i livet.