• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Ekens rike – helt fantastisk, enastående ögonöppnare

17 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Ekens rike
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 februari 2023
Regi Laurent Charbonnier och Michel Seydoux

En helt fantastisk, enastående film om en ek och allt som rör sig i, på och kring eken under ett års tid. En film utan tal. Istället är det naturen, djuren, insäkterna och växterna som berättar något, men utan våra mänskliga ord. Vi får följa ekorrar, grodor, insekter, möss, rådjur, ugglor, vildsvin och många andra djur genom årstidernas växlingar under ett år i och omkring en 210 år gammal ek. Här utspelar sig livets alla vedermödor.

Jag är imponerad. Hur har filmskaparen lyckats filma detta. Vilket tålamod. En del scener är till och med under jord där vi ser rotsystem och vad som rör sig där under. Vi kan se hur en svamp bildas och spränger sig fram genom ytskiktet.

Från filmens presentation:
Eken är kungen bland träd och en symbol för kraft och ett långt liv. Det mäktigaste trädet på våra nordliga breddgrader, som av många förknippas med hopp om livet för framtida generationer. Men eken är inte bara en symbol, för mängder av djur är det den plats de kallar sitt hem.

Det är underbart foto och flera söta favoriter som ekorren, mössen och hjortar och ugglan som spanar på natten. På dagtid flera olika fascinerande fågelarter. Men det är inte bara lugnt. För djuren måste vara uppmärksamma och beredda att fly, där finns farligheter från flera håll. För djurens, insekternas och fåglarnas liv är samtidigt en kamp för överlevnad. På ett enastående sätt får vi följa problem med grannsämja, solidaritet, romantik och uppfostran av barnen. Vi kan upptäcka att ibland är djuren rätt lika människor – eller om det är tvärtom: människor är djurlika. Inte särskilt konstigt, allt på denna jord är vävd ur samma materia.

Denna film är en hyllning till naturen, en uppmaning att ta vara på och vårda naturen, att respektera naturen och se den otroliga mångfalden.

Det är rätt tydligt att denna film inte är inspelad i Sverige. Det finns ekar i Sverige och också en del som är stora och gamla som denna ek men oftast hr vi en annan naturbild. Men det spelar ingen roll. Filmen är en ögonöppnare för att vara vakna, öppna, alerta och uppmärksamma när vi är i naturen och gärna ha tålamod, då kan vi också upptäcka en oändlig mångfald av liv i vår natur.

Regissören Laurent Charbonnier är tidigare känd för dokumentärer som Flyttfåglar och den Césarnominerade Animals in Love. Michel Seydoux gör efter en lång karriär på produktionssidan (På väg till skolan finns på meritlistan) regidebut med Ekens rike. Ekens rike berättas helt utan dialog så att alla oavsett språk eller ålder kan följa med.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Nassim – på Växjö Teater

17 februari, 2023 by Gästskribenter

Av: Nassim Soleumanpour
Regi: Omar Elerian
Konstnärlig projektledare: Isak Hjelmskog
Scenografi: Rhys Jarman
Ljuddesign: James Swadlo
Ljusdesign: Rajiv Pattani
Redaktörer för manus: Carolina Ortega and Stewart Pringle
Medverkande: Stina Wollter
Ett arrangemang av Riksteatern
Turnéplan: https://www.riksteatern.se/forestallningar/nassim/#section2

Det finns inga nät som kan fånga en bris. Det är ord som hänger kvar efter den här omtumlande föreställningen. Jag har aldrig sett något liknande och antagligen kommer jag heller aldrig se något likt denna teaterföreställning. Med detta avslöjar jag förstås att jag aldrig såg Nassim Soleimanpours pjäs Vit kanin röd kanin då koncepten kanske påminner om varandra. En ny skådespelare på varje plats, ett förseglat manus som inte blivit läst i förväg, en pjäs utan direkt regi och en aktör utan chans till förberedelse. Hur spännande är inte det som företeelse?

© 2019 Fotograf Anna-Lena Ahlström

På Växjö Teater är det Stina Wollter som gör entre och som för första gången får tillgång till manuset. Hon visar sig vara fullblodsproffs på den här sortens improvisation och att fånga texten och publiken utan betänketid.

Föreställningen är full av infall och oväntade vändningar, publiken är delaktig på ett sätt som är ovanligt vid teater för en vuxen publik. Det är lekfullt och roligt, gripande och sorgligt om vartannat. Vi i publiken är medspelare och alla är angelägna om att hjälpa pjäsen framåt, stötta Wollter med uppgiften. Det märks att vi vill varandra väl.

Stina Wollter är en människa med ett stort hjärta och hon låter oss i salongen sugas med i berättelsen och hon omfamnar manuset och gör det till sitt eget på ett sätt som kanske borde ha krävt många repetitioner för en vanlig pjäs. Men hon är utlämnad i stunden och de hon har att anförtro sig till är oss, så då gör hon det.

Pjäsens natur gör att jag inte vare sig vill, kan eller får berätta allt för mycket om den. Det vore inte rättvist mot de som ska se pjäsen på nästa ort, det vore inte rättvist mot skådespelarna och det vore inte rättvist mot manuset och författaren. Men så mycket törs jag säga, att den är ömsint, vacker och gripande. En annan sak jag kan, vill och får säga är att jag tycker du ska gå och se den. För mig har det varit en oförglömlig upplevelse och jag tror det blir det även för dig.

Efter föreställningen träffade jag Stina Wollter för en kort pratstund.

Foto: Maria Laakso Åman

Det var en mening i pjäsen som berörde mig extra starkt. “Det finns inget nät som kan fånga en bris”. Var det något du hann reflektera över under föreställningen?

– Det finns en låt jag hörde när jag var barn, som sjöngs i bilen. Jag var skilsmässobarn och vi åkte långa sträckor mellan mamma och pappa och då sjöng vi “Svarta Tupp”: “Vind vad ska vi göra. Vinden gav jag min sång som ingen får höra.”
Jag tänker på den här brisen som är människors sånger och kulturella uttryck som färdas över gränser. För mig handlar det om vikten av skapande och kultur och kommunikation i tider när det byggs murar och polariseras så blir det något av det viktigaste vi har. Det universella språket som vi alla förstår, som vi bland annat får möta i den här föreställningen. Det är vad som gör att det blir angeläget. För att inte gå sönder i de tider vi har nu är det nödvändigt att samlas kring det djupaste gemensamma som vi har. Det blir svårt att gå in på det utan att avslöja något direkt av innehållet.

Hur förbereder man sig för en sådan här föreställning?

– Tack och lov inte alls! Det går inte att förbereda sig någonting. Jag visste absolut ingenting, jag visste att jag skulle gå ut på en scen och där skulle jag få instruktioner men jag hade ingen aning. Noll!

Hur kändes det?

– Det fanns något väldigt befriande i det. Jag visste till exempel att jag inte skulle fara illa. Det är också, för att knyta ihop med det jag sa tidigare, det blir också konstens och kulturens stora budskap. Du går på teater, besöker en konstutställning, lyssnar på musik, och det kan vara tungt, allvarligt, till och med våldsamt, men du är aldrig i fara. Du kan triggas, det kan väckas saker i dig men du kan titta på de känslorna och ha ett samtal med dig själv. Det är det absolut vackraste som finns, att jag går in där och jag behöver bara följa med och det gör något med den som är Nassim i föreställningen. Jag kände mig nästan meditativt koncentrerad, medveten om språk och att det fanns så lite jag kunde göra. Eftersom jag är en van föreläsare började jag bry mig om publiken, och det bar. Alla var säkert lika nyfikna som jag på vad som skulle hända. Det finns ett jättefint budskap i den här “tillsammansheten” och när de ser att jag vågar gå med the flow kanske det kan hjälpa någon att också göra det en annan gång.
Jag tänker att vi har så mycket fördomar, en sån här föreställning kanske kan få någon att inte avvisa någon som börjar prata med en.

Jag kommer ihåg att jag intervjuade en kvinna om utbrändhet. Hon hade jobbat som volontär på Lesbos och en god bit in i programmet nämnde hon i en bisats att hon bar slöja. Efter programmet fick vi ett mejl med en fråga om varför hon så sent nämnde att hon hade slöja, då tyckte jag redan om henne?
Det låter lite tråkigt men det är också oerhört vackert, för den personen kommer aldrig kunna se en person med slöja utan att kunna tänka på det. 

Sättet som jag kastar mig ut i det här fullständigt okända det blir också en tanke om hur vi släpper in varandra i våra liv. Är det farligt att prata om känslor, saknad? Den här föreställningen öppnar för något djupt personligt.
Min strategi är att jag står ensam i en tunnel och den jag ska prata med, i radioprogrammen, är den personen jag just då ska tala med. Då blir jag uppmärksam på exakt den personen, inandningar, pauser, ord och vad den personen gör. Jag kände igen vad jag var tvungen att vara uppmärksam på i den här pjäsen. Det var en förhöjd känsla. Jag var oerhört trött innan föreställningen, jag var sliten, men så fort äventyret började fanns inte det längre. Det var verkligen mindfulness. Jag kände mig extremt närvarande.

Foto: Maria Laakso Åman

Jag ställer en fråga till med vetskapen om att jag inte kan publicera vare sig frågan eller svaret utan att, för att anknyta till vad jag skrev inledningsvis, berätta för mycket om pjäsens innehåll. Men det var en bra fråga och svaret var ännu bättre. Kolla in turnéplanen som länkas högre upp i inlägget och boka dina biljetter för det här är en upplevelse du inte vill missa.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Teaterkritik

Filmrecension: Tillbaka till Seoul

16 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Tillbaka till Seoul
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 februari 2023
Regi Davy Chou
Skådespelare Ji-Min Park, Kwangrok Oh, Guka Han, Seo Yeong-Kim, Yoann Zimmer, m.fl.

En film om en ung kvinna som söker sina rötter i Sydkorea, men samtidigt lurar sig själv och inte är ärlig varken mot sig själv eller omgivningen om sina känslor. Huvudpersonen är i filmens början 25-åriga Freddie som adopterades som baby från Sydkorea till en familj i Frankrike. Av vad som verkar en impuls eller slump har hon landat i Seoul, i Sydkorea. Hon skulle på semester i Japan men alla flyg dig var inställda på grund av orkan.

I Seuol träffar hon några unga människor på en bar och hon får reda på vart hon ska vända sig för att kunna hitta sina biologiska föräldrar. Men det är svårt att riktigt känna sympati för Freddie. Hon tycks vara i total avsaknad av impulskontroll. I sin attityd till omgivningen visar hon att hon anser sig vara det stora offret hela tiden och hon förväntar sig att alla ska ställa upp på henne medan hon tycks ha rätt både utnyttja och förolämpa alla omkring sig. Samtidigt antyder filmen att hon har ett bra arbete med hög lön. Hur har hon annars råd med det dyra liv hon lever? Men om människor på så höga poster i arbetslivet är så impulsdrivna och kan dricka så mycket alkohol och använda narkotika då är världen illa ute.

Freddie utnyttjar friskt alla människor hon möter men kan kasta bort dem så fort hon får en sådan nyck. Det är därför svårt att sympatisera med henne. Kanske vill filmen säga att en människa kan känna en sådan stark sorg inom sig för att hon eller han blivit bortadopterad, bortvald av sina föräldrar. Det är förstås svåra frågor. Ibland skulle jag vilja se den andra sidans berättelse: de föräldrar som adopterar ett barn för att de så gärna vill ha barn och de ger allt de kan till detta barn. Hur känns det om barnen som vuxen blir så egofixerad, kall och oärlig om sina känslor som Freddie?

Vi får under filmens gång reda på att hennes pappa har stora problem med alkohol och han verkar var lita impulsiv utan gränser, precis som Freddie. Är filmens budskap att det biologiska arvet är så starkt?

Det filmen förmedlar till mig är ett råd att ta vara på livet när det pågår, att ta hand om människor och relationer och inte vänta ett par år med att höra sig för då kan det vara för sent. Fast samtidigt är jag inte säker på att det är var regissören vill säga. Freddie är en person som aldrig tar vara på det hon har eller de som finns omkring henne.

Förutom att det är svårt att sympatisera med Freddie är filmen väldigt abrupt ihopklippt. Det är flera år emellan vissa scener och alldeles för mycket vi inte vet om vad som hänt under tiden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Robust och subtil snickarglädje – Goldings/ Bernstein/ Stewart på Nefertiti Valand

16 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

14/2 2023

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Trion som kamperat i över trettio år gjorde succé på Nef för fyra år sedan. Nyss påbörjad turné kickas igång igång på ett utsålt Valand. Fast uttrycket är inte helt adekvat med tanke på orgeltrions avskalade, ofta försynta och tidlösa sound. Vad beträffar ljudet var det överraskande återhållsamt, exemplariskt finfördelat i en konsert över två normallånga set.

Jag tog nyfiket konserten lite på uppstuds. Hade inte lyssnat in mig på det tiotal skivor dessa prominenta musiker tillverkat tillsammans. Kan omgående konstateras att ett ansenligt mått av välvilja genomsyrar lokalen av sittande och stående publik, av vilka frapperande många själva är i branschen. Den dragningskraften finns hos dessa amerikanska instrumentalister, med presentatör Larry Goldings i spetsen vars avsiktligt disträaktiga framtoning framkallar skratt. Tydligen ägnar han sig åt stand up som sidokarriär och använder då ett alter ego.

foto Leif Wivatt

Hur som helst häpnar man över vilka fantastiska cv männen i 55-års åldern kan visa upp. Goldings och kanske också Stewart torde jag ha sett för trettio år sedan när funkiga Roots Revisted (Maceo Parker m.fl) intog Nef i ett klassiskt gig. Att bara lista en bråkdel av Goldings samarbeten inom olika genrer blir ändå svindlande: Melody Gardot, James Brown, John Mayer, Steve Gadd, John Scofield, Harry Allen, Sia, Lee Ritenour, Curtis Stigers, Carla Bley, Michael Brecker, Scary Pockets, Elton John, James Taylor och Norah Jones. Peter Bernstein som släppt närmare tjugofem studioalbum har spelat med bland andra Lonnie Smith, James Cobb, Sonny Rollins, Ron Carter och David ”Fathead” Newman. Bill Stewart å sin sida har gjort ett dussintal skivor i eget namn och därutöver medverkat på alster med bland andra Pat Metheny, Seamus Blake, Pat Martino, John Scofield, Chris Potter och Lee Konitz.

Noterar luftig inledning genom finstilt ackordplockande i en groovig, anda som utstrålar positiva känslor. Rör sig snarare om boppiga tongångar med bluesstänk än fusion. Mitt i Mr. Meagles (L. Goldings) vars upptakt kan beskrivas som en ballad, utkristalliseras en bluesgungande kärna. Märker direkt hur dynamiskt samspelet fungerar. Uppenbart att trion känner att de inte behöver bevisa något, Avslappnade attityden påminner om den från osannolikt meriterade medlemmarna i The Art Of The Quartet (recenserade konsert med dem 2019 i OJ). Stundtals kan de inte undgå att hamna i ett virtuost flow, men är absolut inget självändamål.

foto Rustan Lefin

Egna original skrivna av någon i den tajta trion varvas föredömligt med andras låtar. Förunderligt hur sofistikerat melodierna öppnar sig, förändras och hur intensiteten växlar. United av Wayne Shorter kännetecknas av elegant riffande av Bernstein jämte glödhet up tempo-feature på klassiskt hammondorgelsound I Don´t Blame Me av stilbildande gitarristen Marc Ribot blommar gruppens subtila läggning ut i lågmäld, vacker ballad.

Första set kulminerar i en energialstrande sak betitlad Don´t Ever Call Me Again, pigg komposition signerad Bill Stewart. Blir förtjust i rullande rytmik initierat av låtskrivarens intrikata shuffle-takter. Hög tid att betona konsertens sköna svängfaktor som sveper in publiken i ett behagligt tillstånd.

foto Rustan Lefin

Efter paus slås jag än starkare av konsertens utformning, dess närmast osannolikt avspända struktur. Finns något väldigt delikat och sympatiskt över samexistensen på scen. Musikerna dekorerar teman med ett stort mått av frihet. Vad som prioriteras är som antytts en cool, subtil variant av sväng. Centralt placerade Stewart bakom sitt trumset med tre cymbaler utgör en slags uppsamlande kraft, agerar samtidigt dynamo. En instrumentkollega till honom, tillika en vän jag intervjuat, såg likheter med Billy Higgins spelstil.

Vi svävar som på moln, mår förträffligt tidigt in i andra set. Efter ett fint original av Bernstein levereras en lysande avdelning. Först Libra (Gary Bartz) som visar sig vara en snabb sak där flyhänta och trygga musiker frotterar sig med varandra. Därpå hyllning till nyss bortgångne oraklet Burt Bacharach vars This Guy´s In Love With You framförs med smeksamt sugande konturer. Gitarristens vibrerande klang blir till ett fett utropstecken, får oss att rysa av välbehag.

foto Leif Wivatt

Snitsiga samkvämet på scen fortsätter i bluesens tecken, från trions andra skiva. Med flott, tryggt handlag tar flerfaldigt Grammy-nominerade Goldings, (jämförts med Larry Young) och hans enormt begåvade vänner, sig an Randy Westons Berkshire Blues. Temats räta linjer bryts fräscht av mot mer aviga rytmer, vilket tilltalar förespråkare för figurer av mer komplext format.

Tidlösa orgeljazzen garneras otroligt snyggt och fartfyllt på upploppet i swing-schlagern Will You Still Be Mine? Alla tre får utlopp för sina improvisatoriska anlag i en standard som vi får veta att Miles hade på repertoaren.. Utan att på något sätt överdriva moment av uppvisningskaraktär får publiken sitt lystmäte. Gitarrens utsökta vibrato och orgelns dova toner turas om att färga harmoniken, medan lika stadiga som flexibla rytmtillverkaren står för en sammanhållande länk plus ett par attraktiva böljande eruptioner.

foto Rustan Lefin

Självklart blir det stark respons och bejublat extranummer. Av praktiska skäl äger det rum första minuterna utan min uppmärksamhet. Blev en blues skriven av Peter Bernstein, givetvis en medryckande komposition som bekräftar superba trions status. Glad för att jag fick möjlighet att vara med om denna befriande avspända tilldragelse med tre fantastiska musiker. Finns goda utsikter för att upplevelsen kommer växa undan för undan i mitt medvetande. Inspiration till rubriken kommer från den i Jazzföreningen som försåg Larry Goldings med instrumentet han önskade sig.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Ant-Man And The Wasp: Quantumania – en storslagen rymdopera

15 februari, 2023 by Elis Holmström

Ant-Man And The Wasp: Quantumania
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Peyton Reed

Disney och Marvel Studios har tillgång till den senaste och mest banbrytande tekniken med Ant-Man And The Wasp: Quantumania. Det har också figurerat flera löften om att detta är avsett som den sanna språngbrädan för de kommande faserna som ska kulminera i två Avengers-filmer om ett par år. Men trots att framtiden kan tyckas vara det enda målet med filmen är Quantumania oväntat tillbakablickande och gammalmodig i sin berättelse och visuella design. Det finns en idé att Marvel stryper sina regissörer med strikta krav. Att de endast tillåts vara kuggar i ett massivt maskineri, att de i en krissituation skulle kunna bytas ut mot ansiktslösa tjänstemän. Den senaste fasen i den långa MCU-sagan har dock motbevisat detta. Doctor Strange: In The Multiverse Of Madness, Thor: Love and Thunder och Black Panther: Wakanda Forever har motbevisat det genom sina tydliga signum från regissörer som Sam Raimi, Taika Waititi och Ryan Coogler.

Peyton Reed har sina rötter i en rad komedier, med varierande kvalitet ska tilläggas. Men inom Marvels ramverk kunde han finslipa sin komik och sin personregi. Ant-Man-filmerna har alltid varit studions mest humoristiska, konceptet med krympande karaktärer lämpar sig också för en mer komisk touch.

Och med den charmante Paul Rudd i huvudrollen har Ant-Man alltid varit ett nöje att se. Den här gången har dock Reed fått ett större ansvar och en större berättelse. Nu är det inte fråga om ett litet – ursäkta ordvitsen, äventyr i San Francisco som involverar gangsters utan en storslagen rymdopera som tar inspiration från Star Wars, Flash Gordon och Total Recall.

Flera regissörer har stött på patrull då skalan och miljön förändras alltför mycket. Sam Mendes kändes rejält klämd då han tvingades anamma mer action och spektakel i Spectre än i den mer fokuserade Skyfall. Reed lyckas dock navigera dessa förändringar relativt väl, även om en stor del av introduktionen känns ofokuserad och inte lika självsäker som de två tidigare filmerna. Detta är aningen förvånande då dessa sekvenser är av den mer bekanta sorten för Reed. Det är lättsam familjedramatik, tonvis med humor och en Paul Rudd i högform. Men samtliga sekvenser i San Francisco känns pliktskyldiga och rastlösa. De bästa actionfilmer lyckas alltid förankra sina explosioner och högljudda volym i värme, goda karaktärer och gärna en god mytologi. Dessa element är länge vilande i Quantumania och det tar ett bra tag innan Reed finner sig.

Först när resan inleds mot det fantasifulla kvantum-universumet mjukas lederna upp. Då förvandlas filmen till ett härligt matinéäventyr som släpper loss sin fantasi. Allting känns som en enda lång hyllning till de mest klassiska science-fiction berättelserna av Jules Verne eller H.G Wells. Allting utspelas mot en oerhört fantasifull bakgrund där färger och hysterisk design möts. Det vilar något lekfullt och ytterst avslappnat över hela äventyret trots att världen står på spel. Reed förstår att det enda sättet att hantera de absurda koncepten med tidsresor genom multipla universum är att ständigt luta sig mot en god dos humor. Där komiken känns aningen pliktskyldig i filmens början blir den till slut dess största tillgång. Precis som Marvel-kollegan James Gunn har Reed inga problem att skratta åt sig själv. Där Wakanda Forever var ett mörkt, sammanbitet och snillrikt drama är detta en härlig hink med popcorn som dränkts i smör. Actionscenerna är lika bombastiska som ett nyårsfyrverkeri. Det känns som en enda lång – men sympatisk, pojkdröm, där rymdskepp, rymdvarelser och laserstrålar kolliderar i ett konfettiregn i regnbågens färger.

Även om de lättsamma elementen är en tillgång finns det flera segment som hade mått bra av att processas längre. Då Stan Lee skapade sina tidiga och mest älskade hjältefigurer aspirerade han att skapa ett fiktivt universum som inte bara ämnade att berätta äventyrssagor. Genom åren har Marvel – både i serietidningar och i sina bästa filmer, innehållit en tydlig observation av vårt verkliga samhälle, där allegorier och paralleller alltid varit närvarande. Quantumania har en rad av dessa inslag, dessutom med god potential att skänka filmen sant intellektuellt djup. Men tyvärr är dessa delar ytterst underutvecklade. Denna förlorade potential drabbar också Jonathan Majors som den hänsynslösa Kang. Majors bär med sig en starkt auktoritet och en skrämmande övertygelse som påminner om nutidens mest brutala diktatorer och demagoger. Men även här väljer Reed att inte skapa ett fiktivt scenario som speglar den auktoritära våg som sveper över vår egen planet. För hur underhållande det än är med storslagna scener och dånande action hade lite svärta kunnat skänka ett annat djup och berikat underhållningsvärdet än mer. Peyton Reed väljer också att understryka ett ganska platt och ointressant patos som känns aningen forcerat. En rad repliker ter sig också aningen krystade och övertydliga då tematiken gällande behovet av kärlek och tillit är solklar.

Men Quantumania är trots sin brist på filosofiskt djup och sitt uttjatade patos ett strålande äventyr som understryker behovet av att behålla barnasinnet även i vuxenålder.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Ant-Man, Disney, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 324
  • Sida 325
  • Sida 326
  • Sida 327
  • Sida 328
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in