Tillbaka till Seoul
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 februari 2023
Regi Davy Chou
Skådespelare Ji-Min Park, Kwangrok Oh, Guka Han, Seo Yeong-Kim, Yoann Zimmer, m.fl.
En film om en ung kvinna som söker sina rötter i Sydkorea, men samtidigt lurar sig själv och inte är ärlig varken mot sig själv eller omgivningen om sina känslor. Huvudpersonen är i filmens början 25-åriga Freddie som adopterades som baby från Sydkorea till en familj i Frankrike. Av vad som verkar en impuls eller slump har hon landat i Seoul, i Sydkorea. Hon skulle på semester i Japan men alla flyg dig var inställda på grund av orkan.
I Seuol träffar hon några unga människor på en bar och hon får reda på vart hon ska vända sig för att kunna hitta sina biologiska föräldrar. Men det är svårt att riktigt känna sympati för Freddie. Hon tycks vara i total avsaknad av impulskontroll. I sin attityd till omgivningen visar hon att hon anser sig vara det stora offret hela tiden och hon förväntar sig att alla ska ställa upp på henne medan hon tycks ha rätt både utnyttja och förolämpa alla omkring sig. Samtidigt antyder filmen att hon har ett bra arbete med hög lön. Hur har hon annars råd med det dyra liv hon lever? Men om människor på så höga poster i arbetslivet är så impulsdrivna och kan dricka så mycket alkohol och använda narkotika då är världen illa ute.
Freddie utnyttjar friskt alla människor hon möter men kan kasta bort dem så fort hon får en sådan nyck. Det är därför svårt att sympatisera med henne. Kanske vill filmen säga att en människa kan känna en sådan stark sorg inom sig för att hon eller han blivit bortadopterad, bortvald av sina föräldrar. Det är förstås svåra frågor. Ibland skulle jag vilja se den andra sidans berättelse: de föräldrar som adopterar ett barn för att de så gärna vill ha barn och de ger allt de kan till detta barn. Hur känns det om barnen som vuxen blir så egofixerad, kall och oärlig om sina känslor som Freddie?
Vi får under filmens gång reda på att hennes pappa har stora problem med alkohol och han verkar var lita impulsiv utan gränser, precis som Freddie. Är filmens budskap att det biologiska arvet är så starkt?
Det filmen förmedlar till mig är ett råd att ta vara på livet när det pågår, att ta hand om människor och relationer och inte vänta ett par år med att höra sig för då kan det vara för sent. Fast samtidigt är jag inte säker på att det är var regissören vill säga. Freddie är en person som aldrig tar vara på det hon har eller de som finns omkring henne.
Förutom att det är svårt att sympatisera med Freddie är filmen väldigt abrupt ihopklippt. Det är flera år emellan vissa scener och alldeles för mycket vi inte vet om vad som hänt under tiden.