Ant-Man And The Wasp: Quantumania
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Peyton Reed
Disney och Marvel Studios har tillgång till den senaste och mest banbrytande tekniken med Ant-Man And The Wasp: Quantumania. Det har också figurerat flera löften om att detta är avsett som den sanna språngbrädan för de kommande faserna som ska kulminera i två Avengers-filmer om ett par år. Men trots att framtiden kan tyckas vara det enda målet med filmen är Quantumania oväntat tillbakablickande och gammalmodig i sin berättelse och visuella design. Det finns en idé att Marvel stryper sina regissörer med strikta krav. Att de endast tillåts vara kuggar i ett massivt maskineri, att de i en krissituation skulle kunna bytas ut mot ansiktslösa tjänstemän. Den senaste fasen i den långa MCU-sagan har dock motbevisat detta. Doctor Strange: In The Multiverse Of Madness, Thor: Love and Thunder och Black Panther: Wakanda Forever har motbevisat det genom sina tydliga signum från regissörer som Sam Raimi, Taika Waititi och Ryan Coogler.
Peyton Reed har sina rötter i en rad komedier, med varierande kvalitet ska tilläggas. Men inom Marvels ramverk kunde han finslipa sin komik och sin personregi. Ant-Man-filmerna har alltid varit studions mest humoristiska, konceptet med krympande karaktärer lämpar sig också för en mer komisk touch.
Och med den charmante Paul Rudd i huvudrollen har Ant-Man alltid varit ett nöje att se. Den här gången har dock Reed fått ett större ansvar och en större berättelse. Nu är det inte fråga om ett litet – ursäkta ordvitsen, äventyr i San Francisco som involverar gangsters utan en storslagen rymdopera som tar inspiration från Star Wars, Flash Gordon och Total Recall.
Flera regissörer har stött på patrull då skalan och miljön förändras alltför mycket. Sam Mendes kändes rejält klämd då han tvingades anamma mer action och spektakel i Spectre än i den mer fokuserade Skyfall. Reed lyckas dock navigera dessa förändringar relativt väl, även om en stor del av introduktionen känns ofokuserad och inte lika självsäker som de två tidigare filmerna. Detta är aningen förvånande då dessa sekvenser är av den mer bekanta sorten för Reed. Det är lättsam familjedramatik, tonvis med humor och en Paul Rudd i högform. Men samtliga sekvenser i San Francisco känns pliktskyldiga och rastlösa. De bästa actionfilmer lyckas alltid förankra sina explosioner och högljudda volym i värme, goda karaktärer och gärna en god mytologi. Dessa element är länge vilande i Quantumania och det tar ett bra tag innan Reed finner sig.
Först när resan inleds mot det fantasifulla kvantum-universumet mjukas lederna upp. Då förvandlas filmen till ett härligt matinéäventyr som släpper loss sin fantasi. Allting känns som en enda lång hyllning till de mest klassiska science-fiction berättelserna av Jules Verne eller H.G Wells. Allting utspelas mot en oerhört fantasifull bakgrund där färger och hysterisk design möts. Det vilar något lekfullt och ytterst avslappnat över hela äventyret trots att världen står på spel. Reed förstår att det enda sättet att hantera de absurda koncepten med tidsresor genom multipla universum är att ständigt luta sig mot en god dos humor. Där komiken känns aningen pliktskyldig i filmens början blir den till slut dess största tillgång. Precis som Marvel-kollegan James Gunn har Reed inga problem att skratta åt sig själv. Där Wakanda Forever var ett mörkt, sammanbitet och snillrikt drama är detta en härlig hink med popcorn som dränkts i smör. Actionscenerna är lika bombastiska som ett nyårsfyrverkeri. Det känns som en enda lång – men sympatisk, pojkdröm, där rymdskepp, rymdvarelser och laserstrålar kolliderar i ett konfettiregn i regnbågens färger.
Även om de lättsamma elementen är en tillgång finns det flera segment som hade mått bra av att processas längre. Då Stan Lee skapade sina tidiga och mest älskade hjältefigurer aspirerade han att skapa ett fiktivt universum som inte bara ämnade att berätta äventyrssagor. Genom åren har Marvel – både i serietidningar och i sina bästa filmer, innehållit en tydlig observation av vårt verkliga samhälle, där allegorier och paralleller alltid varit närvarande. Quantumania har en rad av dessa inslag, dessutom med god potential att skänka filmen sant intellektuellt djup. Men tyvärr är dessa delar ytterst underutvecklade. Denna förlorade potential drabbar också Jonathan Majors som den hänsynslösa Kang. Majors bär med sig en starkt auktoritet och en skrämmande övertygelse som påminner om nutidens mest brutala diktatorer och demagoger. Men även här väljer Reed att inte skapa ett fiktivt scenario som speglar den auktoritära våg som sveper över vår egen planet. För hur underhållande det än är med storslagna scener och dånande action hade lite svärta kunnat skänka ett annat djup och berikat underhållningsvärdet än mer. Peyton Reed väljer också att understryka ett ganska platt och ointressant patos som känns aningen forcerat. En rad repliker ter sig också aningen krystade och övertydliga då tematiken gällande behovet av kärlek och tillit är solklar.
Men Quantumania är trots sin brist på filosofiskt djup och sitt uttjatade patos ett strålande äventyr som understryker behovet av att behålla barnasinnet även i vuxenålder.