• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Andra akten – ytligt och plastigt

23 februari, 2023 by Linou Gertz

Andra akten
Betyg 2
Biopremiär 24 Februari 2023
Regi Mårten Klingberg

Vanligtvis i konst, media, reklam och ja kultur i allmänhet som syns utåt i samhället är ungdomen den eviga källan till inspiration och avbildning. Kanske för att det förknippas med det rena, obefläckade, medan äldre förknippas med döden och en obehaglig påminnelse om att allt en gång ska ta slut – något många inte vill tänka på i onödan. Eller ens ta i med tång. Men någonting håller på att hända där också. Det är inte längre enbart unga med i stort sett nystartade liv med alla möjligheter framför sig utan nu börjar även äldre ta plats i såväl reality serier som film. Andra akten är senaste tillskottet där livet inte tar slut vid pensionen utan snarare är mer utav en nystart.

I huvudrollerna har vi två giganter inom svensk film; Rolf Lassgård som med en lång karriär bakom sig kanske ändå blivit mest känd för sin insats i ”En man som heter Ove” som nyligen Hollywoodifierades med Tom Hanks i spetsen i ”A Man Called Otto”, och hans motspelare Lena Olin som själv har haft en karriär i USA där höjdpunkten kanske var ”The Unbearable Lightness of Being” som gav henne såväl en Oscarsnominering som en Golden Globe. Men nu spelar de alltså mot varandra på hemmaplan och de är båda två varsina urkrafter som kolliderar till och från. Tyvärr görs inte mycket med det, något som kan klandras såväl regi som klippning utan mycket elektricitet utan det känns oftast som de är egna öar som verkar för sig själva och aldrig riktigt drabbar varandra utan endast i ett par scener finns någon som helst spänning mellan dem.

Dialogen känns inte heller speciellt inspirerad. Målet har väl varit vardaglig och ledig men svajar mestadels till det direkt fåniga. Men å andra sidan är väl målgruppen för den här filmen kanske livsbejakande äldre som kanske inte söker något större djup eller tyngd, och för dem kommer filmen antagligen fungera mycket bättre. Så ett till i betyg för dem antar jag. Kanske kan de också uppskatta den ofokuserade genreblandningen romantisk komedi och drama, som mest känns som ett billigt sätt att jaga tårar på genom att kopiera Norska mästerverket ”The Worst Person in the World” där det lättsamma avbryts av plötsligt mörker i och med ett cancerbesked. Sämre inspiration finns väl förstås att vända sig till, men här känns det mycket plastigare och opersonligt då relationen personerna i denna filmen är mycket ytligare och mindre uppbyggd och fungerar därför inte på samma plan eller tyngd. Precis som resten av filmens problematik alltså.

Lena, som spelar fysioterapeuten Eva, är också väldigt lite sin egen person. Hon bor granne med sin före detta man som strulade med grannkvinnan – som han nu alltså flyttat ihop med – och när hon inte tampas med sitt vårdyrke eller krångliga (men obefintliga) kärleksliv tar hon hand om sin son som flyttat ut men fortfarande behöver hjälp med att handla och tvätta kläder. Vilket känns som en gammal och unken bild av en son som aldrig växer upp och blir självständig. Enbart när han träffar en flickvän (som till Evas oförståelse är vegan, hennes problematik känns väldigt 2005) nekar han hennes hjälp. Det är som att han ersätter sin moder snarare än engagerar sig i ett romantiskt förhållande och bara byter ut sin hemhjälp. Desto finare avrundning får då Eva som genom hela filmen pratat om att resa, men fått förhinder av allehanda män och livspussel, och äntligen tar tag i det och blir fri. Inte genom någon annan, utan för sin egen skull. Det är aldrig försent att ändra vanor och ta sig ur sina egna bojor. Det är aldrig försent att börja leva.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Bisarr och belysande blick på fanatism – Quasimodo På Folkteatern

22 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Manus och regi: Jens Ohlin

Scenograf och ljusdesigner: Susanna Hedin

Kostymdesigner: Matilda Hyttsten

Mask- och perukdesigner: Suz Åberg

I rollerna: Kim Lantz, Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Sanna Hultman, Malin Morgan, Nina Haber och Shada Sulhav

Urpremiär: 18/2 2023

Spelas till och med 22/4 på Folkteatern i Göteborg

Dramatikern, regissören och skådespelaren Jens Ohlins karriär kantas av framgångar, inte minst senaste åren. Tillsammans med Hannes Meidal har han belönats med flera tunga priser. Fast han engagerats flitigt av Dramaten och andra teatrar i vår huvudstad, återkommer han nu till Folkteatern för tredje gången sedan 2016 (Marie Antoinette och Misantroperna recenserade i Kulturbloggen). 70-talisten Ohlin betraktas som en av landets mest intressanta dramatiker, utgår gärna från en historisk kontext från vilken mer eller mindre explicit paralleller dras till nutid. Vidare verkar estetiken bottna i en fäbless för det bisarra i kombination med lusten att ägna sig åt upprepningar, vilka blir till sekvenser av omtagningar i manus.

Victor Hugos roman om den döve och olycklige ringaren i Notre – Dame utspelas sent 1400-tal. Ohlin har behållit epoken i sin tragikomiska redogörelse. Det är medeltid i ett gotiskt insvept Paris vars invånare plågas av utbredd fattigdom, grasserande bränder och till råga på allt böldpest(?). Flera av gestalterna drabbas. Inte minst Malin Morgans Åne påvisar okontrollerbar klåda. En prästfamilj med tre döttrar i giftasålder skildras. De ombesörjer vårdnaden av ringaren, egentligen ett barn fast fångad i uråldrig kropp. Under rådande bedrövliga förhållanden ter det sig naturligt att ta profetian hos Quasimodos tvilling för en sanning. Armageddon är nära förestående. Förutsägs till och med datum för jordens undergång. Vilken strategi kommer då prästen och hans familj anamma? Hur kan evigt liv tillförsäkras? Och när underkastelse inför en allsmäktig Gud inte hjälpt, varför inte istället bejaka sina drifter? Där har ni förutsättningarna. Som en röd tråd löper fastställande av dödssynder, vilket adderar en sorts lakonisk svart humor.

Inte oväntat görs några avvikelser från medeltidens fasor. Utan konkurrens mest drastiskt i den vägen förekomsten av en aning vulgära hits med Britney Spears. Efter paus bildar ensemblen till och med kör varvid medryckande dänga framförs. Å ena sidan en galet roande anomali. Å andra sidan texter om skuld, skam och stolthet vilka med fördel kan appliceras på intrigen. Och ovan nämnda skådespelare blir den som ibland kliver ut ur skeendet och kommenterar. Poängterar att bibeln är en sagobok, en ångestdämpare.

foto Mats Bäcker

Betraktad som scenisk mörk saga om tro, tvivel och tillfredsställelse är Quasimodo en helgjuten uppsättning. Att Jens Ohlin likt Ruben Östlund blivit omhuldad av kritikerkåren är förståeligt. Finns hos honom en självständig estetik som är visuellt nyskapande. Vidare drar han nytta av erfarenheterna från skådespelarbanan, vilket troligen medför insiktsfulla instruktioner. Ensemblen imponerar!

Ska inte anlägga moteld, men vill ändå delvis lansera viss skepsis. Implicit konfronteras vi med försåtlig wokeism. Den hyllade dramatikern tycks påstå att de som slagit larm om en rådande exceptionella missförhållanden, både på hemmaplan och globalt, inte står för sans och förnuft i sin samhällsanalys. I mina ögon en högst tvivelaktig bagatellisering av den situation som ingående studeras i till exempel Det lilla landet som kunde )Vulkan 2018) som jag precis läst. Ohlins tes om att apokalyptiska tankegångar överdrivits och använts alltför frikostigt, stämmer i och för sig in på Greta-rörelsen, Extinction Rebellion och sekter som Jehovas Vittnen.

foto Mats Bäcker f

Teamet runt regissören har verkligen lyckats få fram avsedd stämning. Den kusligt ödsliga scenografin med gigantiska cirkeln etsar sig fast på näthinnan liksom kupolen i fonden. Lika konsekvent har man framgångsrikt jobbat med skuggor och ekipering i matchande färger. Kostymering och mask på Kim Lantz i karismatisk huvudroll är en fullträff. Vidare är hans tvilling på axeln en fantastisk kreation som till och med kan leverera avgörande repliker. Av den musik som illustrerar handlingen förutom klatschig pop ( i minst ett fall svenskproducerad), har mäktigt omslutande crescendo-takterna i i Carmina Burana definitivt störst påverkan.

Rollfigurernas olika inställning till kristna läran och synen på en straffande Gud får mig att tänka på James Joyce. Närmare bestämt hans självbiografiska roman Porträtt av konstnären som ung. Gav den till mamma (varit lärare i bland annat svenska) för att hon skulle få inblick denne ikons författarskap. Hennes reaktion efter läsningen handlade om alter egots besatthet av vad Gud skulle ansett om hans tankar och gärningar.

foto Mats Bäcker

De tre systrarna där en är höggravid och förlöper hemmet och en annan propsar på att inte vara bunden av spädbarnet i barnvagn, revolterar hälsosamt i olika utsträckning mot det kristna oket. Hustrun (Sanna Hultman) som desperat förmanar. genom att påpeka att Kristi kärlek inte är mjäkig utan kärv, kämpar för att allt inte ska rämna. Men i tron att undergången randas avslöjar prästen och hans mamma (Lena B Nilsson) vilka böjelser de har. Båda tar finurligt vara på möjligheten att agera botfärdiga syndare. Andra akten är som en enda tagning om att utsättas för stora frestelser, vilja beträda förbjudet område.

För cirka fem år sedan glänste Martin Redhe Nord som Quasimodo på GöteborgsOperan. Kim Lantz (intervjuades om karriären här 2015 av undertecknad) behöver inte sjunga för att göra motsvarande avtryck. Diktionen i repliker utförda med stackatoartad telegramstil går rätt in. Belägenheten och klarsynen han representerar ger välgörande relief, får mig att tillgripa det klyschiga yttrycket att veteranen Lantz äger scenen. Att ensemblen förefaller inkörd och blivit sammansvetsad finns det förklaringar till. En handfull av dem medverkade i det lika intensiva som lyckade Don Quijote- projektet under pandemin. Och flera av skådespelarna har jobbat med Ohlin tidigare.

foto Mats Bäcker

Lena B Nilsson har haft otur på sistone. Har castats till att harva runt i ett par obegripliga uppsättningar, vilket hon inte ska lastas för. Göteborgs mest rutinerade aktris (har gett namn åt en spårvagn ) är tillbaka med som alltid osviklig intonation, i en mumsigt rolig roll vars trovärdighet kan diskuteras. Men i de lugnaste vatten etc. Jonas Sjöqvist har sedan länge Folkteatern som sin hemmascen. Denna gång briljerar han som ömklig varelse ur stånd att hålla fasaden uppe. Vill i sammanhanget hävda att ensemblen i Quasimodo generellt ligger steget före vad beträffar hörbarhet på repliker, jämfört med hur det kan låta på Stadsteatern.

Nina Haber träder fram med bitsk tyngd i ett antal stickrepliker. Shada Sulhav får gott om utrymme att agera oppositionell med språkliga tics, vilka varje gång anmärks på. Nervigt sturska beslutsamheten biter sig fast. Noterar exemplarisk rytm i dialoger och i föreställningen som helhet.

Efter ett svagt gästspel av Lumor och ett par rätt misslyckade stora satsningar på senare tid, känns det befriande med en gedigen uppsättning, om än smart inom en begränsande ram Sammanfattningsvis överväger nog trots allt de positiva intrycken, tack vare konsekventa och välgjorda iscensättningen och prestationerna från skådespelarna. Hoppas dock att omsusade, duktige dramatikern nästa gång vågar utmana djupt rotade föreställningar hos sig själv och publiken och särskåda vad som hänt runt omkring oss.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: No Bears – ett mästerverk, skrämmande tydlig

21 februari, 2023 by Rosemari Södergren

No Bears
Betyg 5
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Jafar Panahi

Ett mästerverk av den iranska modige regissören Jafar Panahi. En film som bör visar världen runt.

No Bears berättar två parallella kärlekshistorier. I båda historierna plågas kärleksparen av dolda, men oundvikliga hinder, vidskepelsens kraft och maktens mekanismer. Att vidskepelsen och makthavarna i Iran går hand i hand är förfärande tydligt. Det är starkt, det är imponerande av mästerregissören Jafar Panahi att än en gång skapa en enastående och berörande film trots den förföljelse han utsätts för av makten i Iran.

Trots år av husarrest, yrkesförbud och nu ett fängelsestraff lyckas den iranska mästerregissören Jafar Panahi att slå världen med häpnad med sin briljanta filmkonst.

Jag är skakad och starkt berörd av denna både varma, roliga och ändå skarpa, ärliga film. Jafar Panahi satt återigen fängslad i Iran på order av landets förtryckande makthavare när jag såg filmen men de senaste dagarna kom det lyckliga beskedet att han släppts. Jafar Panahi är en av dessa på alla beundransvärda iranska filmskapare som orkar och vågar fortsätta skapa film trots den gigantiska censuren i teokratins Iran.

Jafar Panahi har själv en ledande roll i denna film. Han leder en inspelning i ett grannland och för att kunna vara hyggligt nära har han bosatt sig en tid i en by i Iran nära gränsen. Han har ju förbud att lämna Iran. Han handleder sina medhjälpare online. På så sätt kan han följa inspelningen och ge regi och anvisningar.

Berättelsen de filmar handlar om ett par som vill ge sig av till ett annat land för att skapa sig en bättre framtid men det är svårt att skaffa pass. Parets vedermödor skildras. Samtidigt bubblar det i byn där Jafar Panahi bor. En ung mans släktingar uppvaktar honom och kräver att han ska ge dem ett av sina foton. Bilden där ska nämligen kunna avslöja att en ung kvinna som blir uppvaktad av en ung man. Men denna unga har blivit bortlovad då hon föddes till sin kusin som nu är mäkta svartsjuk och vill ha bilden för att kunna få bort den uppvaktande mannen.

Det är två starka berättelser om den ofrihet som råder i länder som Iran när urgamla värderingar från tusen år tillbaka tillsammans med vidskepelse får styra. Den är så skickligt berättat och är en skarp tydlig metafor för människors dumhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Iran, Jafar Panahi, Teokrati, Vidskepelse

Filmrecension: R.M.N. – Kall vinter – bitvis enastående träffsäker och kryper under huden

21 februari, 2023 by Rosemari Södergren

R.M.N. – Kall vinter
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Cristian Mungiu

En mörk otäck skildring främlingsfientlighet och okunskap som gror runt om i EU-länder. Handlingen utspelas i en rumänsk by där både tyskar och många ungrare bor och befolkningen klarat av att bo tillsammans med en del gnissel, men när några män från Sri Lanka kommer för att arbeta i byns bageri bryter alla fördomar lös och rasismen släpps fri i alla sin ruggighet. Samtidigt går det att förstå bybornas frustration. Många bybor jobbar utomlands eftersom det inte finns särskilt många arbetstillfällen i bygden. Den utarmning av vuxna som gör att många barn får växa upp utan sina föräldrar närvarande påverkar säkert människor på djupet.

En stark skepticism mot EU gror också. Byn och omgivande bygden skulle behöva satsning på elektricitet och moderna vägar – men de EU-bidrag som går att få är till parker. När människor bor granne med skogen är inte parker vad de behöver. Det är en stark känga till de stadsboende makthavarna i EU-

Huvudpersonen är Matthias, en rumänsk gästarbetare i Tyskland, som jobbar på ett tyskt slakteri och råkar i våldsamt bråk. (Varning: det är några äckliga bilder från slakteriet i filmens början. Om du liksom jag älskar djur är det bra att nästan blunda i början för att slippa se det plågsamma.) Matthias drar därifrån så fort han bara kan och återvänder till sin hemby i Transsylvanien.

Som huvudperson är Matthias inte direkt någon jag känner sympati för. Han är mannen som byns präst vänder sig till för att få hjälp att döda sin gris till jul. Hans ex-fru Ana bor med deras åtta-årige son Rudi, som i stort sett aldrig pratat. Men sin maskulina inställning försöker Matthias var en god förebild för sin son och tar ut honom i skogen för att lära honom fiska och spåra djur och göra fällor.

Bitvis är filmen helt enastående mästerlig i sin lågmäldhet och den möjlighet att se situationer och människor ur olika synvinklar är skickligt gestaltat och filmat. Det är fascinerande att känna att man är där, i byn, och får en inblick i ett liv som både är modernt och samtidigt har kvar vedspisar och fårskötsel, som ett liv som påminner om livet vid slutet av 1800-talet. När Matthias pappa blir sjuk och undersöks på sjukhus åker han in i en modern apparat, kanske är det en magnetröntgen kamera eller datortomografi och hemma har han vedspis och ett litet stall med får.
Byborna har moderna mobiltelefoner och samtidigt lever de på flera sätt som de gjort i generationer.

Skildringen av byborna och deras sätt att reagera är en stark och skrämmande metafor för mycket som rör sig runt om i EU-länders befolkningars djup. Men filmen spretar lite för mycket åt olika håll och det märks också i filmens slut som jag tycker är alltför öppet och pekar på att regissören inte riktigt visste vad som var ett möjligt slut. Ett slut som går att fundera på och diskutera, vilket både är bra och mindre bra. Men samtidigt är filmen enastående träffsäker, mörk och kryper under huden.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik

Filmrecenion: Marschen mot Rom – omskakande avslöjande om fake news

20 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Genom tidigare okända bilder och sin karaktäristiska filmanalys berättar Mark Cousins om fascismens födelse i Italien och sedermera spridning över Europa. Delvis en essäfilm och delvis ett historiskt dokument kontextualiserar Cousins historien och visar att dåtiden är en spegelbild av vår egen tid. En tid där massmedia manipuleras och extremhögern långsamt kryper fram igen.

Mark Cousins visar hur nära Mussolini och Hitler stod varandra, även om det ofta var Hitler som drog mest i trådarna. Han drar paralleller till vår tid och visar klipp med Donald Trump och Brasiliens före detta president Jair Bolsonaro och Ungerns Viktor Organ. Jag undrar dock varför han inte tar upp diktaturen i Iran och Saudiarabien.

På ett sätt finns det många likheter med vår tid i situationen för människor i Italien och för den delen också i andra länder som fick fascistiska eller nazistiska regeringar vid tiden före och kring andra världskriget. Skådespelerskan Alba Rohrwacher gestaltar människor röster, hur de i början trodde att fascismens skulle rensa bort orättvisorna i samhället. De rika blev bara rikare, inflationen härjade och många arbetare kunde knappt få mat för dagen.

Det är viktigt att förstå vad som gjorde att fascism kunde växa fram. Jag tror dock att det finns en annan form av diktatur som kanske har ännu större möjligheter att ta över i en del västländer idag, den IS-inspirerade islamismen. I dessa länder kan stora skaror sättas igång och gå på gator och skrika mot Salman Rushdies bok utan att ha läst den.

I västvärlden är väldigt många människor oerhört individualistiska, så jag har lite svårt att se framför mig en stor mängd västerlänningar marschera tillsammans för att ta över regeringen. Jag tror hoten kommer från diktaturer som Ryssland, Kina, Iran och Saudiarabien – och mest från de länder som kan sätta igång stora massor. Men diktaturer som Ryssland och Kina kan knappast få igång stora mängder medborgare i västländer.

Så jag håller inte med regissören om att hotet enbart kommer från högerextremism. Islamister är ett lika stort hot, kanske större. Men det oerhört professionella med denna film är hur Mark Cousins analyserar den tidens fake news – och hur han visar på vad som gav Benito Mussolini och hans svartskjortor möjlighet att ta makten. Det var de alltmer ökande klyftorna men också makthavare som valde att släppa fram Mussolini. Fast å andra sidan har Ungern redan gått mot diktatur. Den allra viktigaste frågan är hur det går att förändra att klyftorna fortsätter att öka mellan de rika/mäktiga? Idag har vi en värld där de som arbetar och som drabbas av inflation och Riksbankens räntehöjningar och de kapitalistiskt styrda elbolagen inte kan påverka besluten och är maktlösa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Essäfilm, Fascism, Filmkritik, Filmrecension, Italien., Mussolini

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 322
  • Sida 323
  • Sida 324
  • Sida 325
  • Sida 326
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in