R.M.N. – Kall vinter
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 februari 2023
Regi Cristian Mungiu
En mörk otäck skildring främlingsfientlighet och okunskap som gror runt om i EU-länder. Handlingen utspelas i en rumänsk by där både tyskar och många ungrare bor och befolkningen klarat av att bo tillsammans med en del gnissel, men när några män från Sri Lanka kommer för att arbeta i byns bageri bryter alla fördomar lös och rasismen släpps fri i alla sin ruggighet. Samtidigt går det att förstå bybornas frustration. Många bybor jobbar utomlands eftersom det inte finns särskilt många arbetstillfällen i bygden. Den utarmning av vuxna som gör att många barn får växa upp utan sina föräldrar närvarande påverkar säkert människor på djupet.
En stark skepticism mot EU gror också. Byn och omgivande bygden skulle behöva satsning på elektricitet och moderna vägar – men de EU-bidrag som går att få är till parker. När människor bor granne med skogen är inte parker vad de behöver. Det är en stark känga till de stadsboende makthavarna i EU-
Huvudpersonen är Matthias, en rumänsk gästarbetare i Tyskland, som jobbar på ett tyskt slakteri och råkar i våldsamt bråk. (Varning: det är några äckliga bilder från slakteriet i filmens början. Om du liksom jag älskar djur är det bra att nästan blunda i början för att slippa se det plågsamma.) Matthias drar därifrån så fort han bara kan och återvänder till sin hemby i Transsylvanien.
Som huvudperson är Matthias inte direkt någon jag känner sympati för. Han är mannen som byns präst vänder sig till för att få hjälp att döda sin gris till jul. Hans ex-fru Ana bor med deras åtta-årige son Rudi, som i stort sett aldrig pratat. Men sin maskulina inställning försöker Matthias var en god förebild för sin son och tar ut honom i skogen för att lära honom fiska och spåra djur och göra fällor.
Bitvis är filmen helt enastående mästerlig i sin lågmäldhet och den möjlighet att se situationer och människor ur olika synvinklar är skickligt gestaltat och filmat. Det är fascinerande att känna att man är där, i byn, och får en inblick i ett liv som både är modernt och samtidigt har kvar vedspisar och fårskötsel, som ett liv som påminner om livet vid slutet av 1800-talet. När Matthias pappa blir sjuk och undersöks på sjukhus åker han in i en modern apparat, kanske är det en magnetröntgen kamera eller datortomografi och hemma har han vedspis och ett litet stall med får.
Byborna har moderna mobiltelefoner och samtidigt lever de på flera sätt som de gjort i generationer.
Skildringen av byborna och deras sätt att reagera är en stark och skrämmande metafor för mycket som rör sig runt om i EU-länders befolkningars djup. Men filmen spretar lite för mycket åt olika håll och det märks också i filmens slut som jag tycker är alltför öppet och pekar på att regissören inte riktigt visste vad som var ett möjligt slut. Ett slut som går att fundera på och diskutera, vilket både är bra och mindre bra. Men samtidigt är filmen enastående träffsäker, mörk och kryper under huden.