Andra akten
Betyg 2
Biopremiär 24 Februari 2023
Regi Mårten Klingberg
Vanligtvis i konst, media, reklam och ja kultur i allmänhet som syns utåt i samhället är ungdomen den eviga källan till inspiration och avbildning. Kanske för att det förknippas med det rena, obefläckade, medan äldre förknippas med döden och en obehaglig påminnelse om att allt en gång ska ta slut – något många inte vill tänka på i onödan. Eller ens ta i med tång. Men någonting håller på att hända där också. Det är inte längre enbart unga med i stort sett nystartade liv med alla möjligheter framför sig utan nu börjar även äldre ta plats i såväl reality serier som film. Andra akten är senaste tillskottet där livet inte tar slut vid pensionen utan snarare är mer utav en nystart.
I huvudrollerna har vi två giganter inom svensk film; Rolf Lassgård som med en lång karriär bakom sig kanske ändå blivit mest känd för sin insats i ”En man som heter Ove” som nyligen Hollywoodifierades med Tom Hanks i spetsen i ”A Man Called Otto”, och hans motspelare Lena Olin som själv har haft en karriär i USA där höjdpunkten kanske var ”The Unbearable Lightness of Being” som gav henne såväl en Oscarsnominering som en Golden Globe. Men nu spelar de alltså mot varandra på hemmaplan och de är båda två varsina urkrafter som kolliderar till och från. Tyvärr görs inte mycket med det, något som kan klandras såväl regi som klippning utan mycket elektricitet utan det känns oftast som de är egna öar som verkar för sig själva och aldrig riktigt drabbar varandra utan endast i ett par scener finns någon som helst spänning mellan dem.
Dialogen känns inte heller speciellt inspirerad. Målet har väl varit vardaglig och ledig men svajar mestadels till det direkt fåniga. Men å andra sidan är väl målgruppen för den här filmen kanske livsbejakande äldre som kanske inte söker något större djup eller tyngd, och för dem kommer filmen antagligen fungera mycket bättre. Så ett till i betyg för dem antar jag. Kanske kan de också uppskatta den ofokuserade genreblandningen romantisk komedi och drama, som mest känns som ett billigt sätt att jaga tårar på genom att kopiera Norska mästerverket ”The Worst Person in the World” där det lättsamma avbryts av plötsligt mörker i och med ett cancerbesked. Sämre inspiration finns väl förstås att vända sig till, men här känns det mycket plastigare och opersonligt då relationen personerna i denna filmen är mycket ytligare och mindre uppbyggd och fungerar därför inte på samma plan eller tyngd. Precis som resten av filmens problematik alltså.
Lena, som spelar fysioterapeuten Eva, är också väldigt lite sin egen person. Hon bor granne med sin före detta man som strulade med grannkvinnan – som han nu alltså flyttat ihop med – och när hon inte tampas med sitt vårdyrke eller krångliga (men obefintliga) kärleksliv tar hon hand om sin son som flyttat ut men fortfarande behöver hjälp med att handla och tvätta kläder. Vilket känns som en gammal och unken bild av en son som aldrig växer upp och blir självständig. Enbart när han träffar en flickvän (som till Evas oförståelse är vegan, hennes problematik känns väldigt 2005) nekar han hennes hjälp. Det är som att han ersätter sin moder snarare än engagerar sig i ett romantiskt förhållande och bara byter ut sin hemhjälp. Desto finare avrundning får då Eva som genom hela filmen pratat om att resa, men fått förhinder av allehanda män och livspussel, och äntligen tar tag i det och blir fri. Inte genom någon annan, utan för sin egen skull. Det är aldrig försent att ändra vanor och ta sig ur sina egna bojor. Det är aldrig försent att börja leva.