Manus och regi: Jens Ohlin
Scenograf och ljusdesigner: Susanna Hedin
Kostymdesigner: Matilda Hyttsten
Mask- och perukdesigner: Suz Åberg
I rollerna: Kim Lantz, Jonas Sjöqvist, Lena B Nilsson, Sanna Hultman, Malin Morgan, Nina Haber och Shada Sulhav
Urpremiär: 18/2 2023
Spelas till och med 22/4 på Folkteatern i Göteborg
Dramatikern, regissören och skådespelaren Jens Ohlins karriär kantas av framgångar, inte minst senaste åren. Tillsammans med Hannes Meidal har han belönats med flera tunga priser. Fast han engagerats flitigt av Dramaten och andra teatrar i vår huvudstad, återkommer han nu till Folkteatern för tredje gången sedan 2016 (Marie Antoinette och Misantroperna recenserade i Kulturbloggen). 70-talisten Ohlin betraktas som en av landets mest intressanta dramatiker, utgår gärna från en historisk kontext från vilken mer eller mindre explicit paralleller dras till nutid. Vidare verkar estetiken bottna i en fäbless för det bisarra i kombination med lusten att ägna sig åt upprepningar, vilka blir till sekvenser av omtagningar i manus.
Victor Hugos roman om den döve och olycklige ringaren i Notre – Dame utspelas sent 1400-tal. Ohlin har behållit epoken i sin tragikomiska redogörelse. Det är medeltid i ett gotiskt insvept Paris vars invånare plågas av utbredd fattigdom, grasserande bränder och till råga på allt böldpest(?). Flera av gestalterna drabbas. Inte minst Malin Morgans Åne påvisar okontrollerbar klåda. En prästfamilj med tre döttrar i giftasålder skildras. De ombesörjer vårdnaden av ringaren, egentligen ett barn fast fångad i uråldrig kropp. Under rådande bedrövliga förhållanden ter det sig naturligt att ta profetian hos Quasimodos tvilling för en sanning. Armageddon är nära förestående. Förutsägs till och med datum för jordens undergång. Vilken strategi kommer då prästen och hans familj anamma? Hur kan evigt liv tillförsäkras? Och när underkastelse inför en allsmäktig Gud inte hjälpt, varför inte istället bejaka sina drifter? Där har ni förutsättningarna. Som en röd tråd löper fastställande av dödssynder, vilket adderar en sorts lakonisk svart humor.
Inte oväntat görs några avvikelser från medeltidens fasor. Utan konkurrens mest drastiskt i den vägen förekomsten av en aning vulgära hits med Britney Spears. Efter paus bildar ensemblen till och med kör varvid medryckande dänga framförs. Å ena sidan en galet roande anomali. Å andra sidan texter om skuld, skam och stolthet vilka med fördel kan appliceras på intrigen. Och ovan nämnda skådespelare blir den som ibland kliver ut ur skeendet och kommenterar. Poängterar att bibeln är en sagobok, en ångestdämpare.
Betraktad som scenisk mörk saga om tro, tvivel och tillfredsställelse är Quasimodo en helgjuten uppsättning. Att Jens Ohlin likt Ruben Östlund blivit omhuldad av kritikerkåren är förståeligt. Finns hos honom en självständig estetik som är visuellt nyskapande. Vidare drar han nytta av erfarenheterna från skådespelarbanan, vilket troligen medför insiktsfulla instruktioner. Ensemblen imponerar!
Ska inte anlägga moteld, men vill ändå delvis lansera viss skepsis. Implicit konfronteras vi med försåtlig wokeism. Den hyllade dramatikern tycks påstå att de som slagit larm om en rådande exceptionella missförhållanden, både på hemmaplan och globalt, inte står för sans och förnuft i sin samhällsanalys. I mina ögon en högst tvivelaktig bagatellisering av den situation som ingående studeras i till exempel Det lilla landet som kunde )Vulkan 2018) som jag precis läst. Ohlins tes om att apokalyptiska tankegångar överdrivits och använts alltför frikostigt, stämmer i och för sig in på Greta-rörelsen, Extinction Rebellion och sekter som Jehovas Vittnen.
Teamet runt regissören har verkligen lyckats få fram avsedd stämning. Den kusligt ödsliga scenografin med gigantiska cirkeln etsar sig fast på näthinnan liksom kupolen i fonden. Lika konsekvent har man framgångsrikt jobbat med skuggor och ekipering i matchande färger. Kostymering och mask på Kim Lantz i karismatisk huvudroll är en fullträff. Vidare är hans tvilling på axeln en fantastisk kreation som till och med kan leverera avgörande repliker. Av den musik som illustrerar handlingen förutom klatschig pop ( i minst ett fall svenskproducerad), har mäktigt omslutande crescendo-takterna i i Carmina Burana definitivt störst påverkan.
Rollfigurernas olika inställning till kristna läran och synen på en straffande Gud får mig att tänka på James Joyce. Närmare bestämt hans självbiografiska roman Porträtt av konstnären som ung. Gav den till mamma (varit lärare i bland annat svenska) för att hon skulle få inblick denne ikons författarskap. Hennes reaktion efter läsningen handlade om alter egots besatthet av vad Gud skulle ansett om hans tankar och gärningar.
De tre systrarna där en är höggravid och förlöper hemmet och en annan propsar på att inte vara bunden av spädbarnet i barnvagn, revolterar hälsosamt i olika utsträckning mot det kristna oket. Hustrun (Sanna Hultman) som desperat förmanar. genom att påpeka att Kristi kärlek inte är mjäkig utan kärv, kämpar för att allt inte ska rämna. Men i tron att undergången randas avslöjar prästen och hans mamma (Lena B Nilsson) vilka böjelser de har. Båda tar finurligt vara på möjligheten att agera botfärdiga syndare. Andra akten är som en enda tagning om att utsättas för stora frestelser, vilja beträda förbjudet område.
För cirka fem år sedan glänste Martin Redhe Nord som Quasimodo på GöteborgsOperan. Kim Lantz (intervjuades om karriären här 2015 av undertecknad) behöver inte sjunga för att göra motsvarande avtryck. Diktionen i repliker utförda med stackatoartad telegramstil går rätt in. Belägenheten och klarsynen han representerar ger välgörande relief, får mig att tillgripa det klyschiga yttrycket att veteranen Lantz äger scenen. Att ensemblen förefaller inkörd och blivit sammansvetsad finns det förklaringar till. En handfull av dem medverkade i det lika intensiva som lyckade Don Quijote- projektet under pandemin. Och flera av skådespelarna har jobbat med Ohlin tidigare.
Lena B Nilsson har haft otur på sistone. Har castats till att harva runt i ett par obegripliga uppsättningar, vilket hon inte ska lastas för. Göteborgs mest rutinerade aktris (har gett namn åt en spårvagn ) är tillbaka med som alltid osviklig intonation, i en mumsigt rolig roll vars trovärdighet kan diskuteras. Men i de lugnaste vatten etc. Jonas Sjöqvist har sedan länge Folkteatern som sin hemmascen. Denna gång briljerar han som ömklig varelse ur stånd att hålla fasaden uppe. Vill i sammanhanget hävda att ensemblen i Quasimodo generellt ligger steget före vad beträffar hörbarhet på repliker, jämfört med hur det kan låta på Stadsteatern.
Nina Haber träder fram med bitsk tyngd i ett antal stickrepliker. Shada Sulhav får gott om utrymme att agera oppositionell med språkliga tics, vilka varje gång anmärks på. Nervigt sturska beslutsamheten biter sig fast. Noterar exemplarisk rytm i dialoger och i föreställningen som helhet.
Efter ett svagt gästspel av Lumor och ett par rätt misslyckade stora satsningar på senare tid, känns det befriande med en gedigen uppsättning, om än smart inom en begränsande ram Sammanfattningsvis överväger nog trots allt de positiva intrycken, tack vare konsekventa och välgjorda iscensättningen och prestationerna från skådespelarna. Hoppas dock att omsusade, duktige dramatikern nästa gång vågar utmana djupt rotade föreställningar hos sig själv och publiken och särskåda vad som hänt runt omkring oss.